Skyltningspolicy

Motion 2000/01:T317 av Elizabeth Nyström (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en nationell skyltningspolicy.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skyltning för turistföretag på landsbygden.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om högsta instans för överklagande av skyltärenden.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kostnaden för skyltar.

Skyltar - ett måste för
turismen

I ett antal riksdagsmotioner genom åren har frågan om
skyltning efter våra vägar varit aktuell. Trafikutskottet har i
allmänhet förstått problematiken och behandlat dessa
motioner tämligen välvilligt. Trots detta finns det fortfarande
många förbättringar kvar att genomföra.

När det exempelvis gäller skyltning till olika slag av turistiskt intressanta
mål, främst småskaligt näringsidkande, tillämpas reglerna olika av
Vägverkets olika regioner. En nationell policy vore således på sin plats. Den
skulle kunna innebära en differentierad syn på skyltning i glesbygder
respektive tätorter, men en likartad syn inom respektive landskapstyp.

Det är bra om försöken med lokaliseringsmärken för turistiskt intressanta
mål permanentas. Detta bör givetvis även innefatta skyltning till olika slag av
turistföretag, en viktig del i landsbygdens näringsliv. Det är naturligt att i
trakter där en resande normalt inte vistas är behovet av skyltar som störst.
Likaså behovet av att från en huvudväg kunna hänvisa till intressanta mål vid
avtagsvägar från denna.

Trots att Vägverket nu, på riksdagens och regeringens uppmaning, sett
över vägmärkesförordningen finns det anledning att tro att näringsidkare som
ansöker om skyltning i vissa fall kommer att vara missnöjda över Vägverkets
beslut. I stället för att överklaganden slutligen kan avgöras på Vägverkets
huvudkontor i Borlänge, bör länsrätterna vara sista instans.

När det gäller kostnaden för skyltning, bestäms den av Vägverket utan
konkurrens. Den uttagna kostnaden är ofta, enligt sökandes uppfattning,
alltför hög. Om en oskälig kostnad tas ut har inte de små företagen råd med
denna mycket viktiga marknadsföringskanal. Det kan i förlängningen
medföra en minskad näringsverksamhet och en ökad utflyttning från gles- och
landsbygden. Vägverket bör därför, förutom det egna priserbjudandet, erbjuda
kunden en lista på minst tre konkurrenter som kan offerera samma produkt.

Stockholm den 27 september 2000

Anders G Högmark (m)

Elizabeth Nyström (m)