slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1988/89

Motion 1988/89:Fi61 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Fi61

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1988/89:150 med förslag till Mot.

slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1988/89

1989/90, m.m. (kompletteringsproposition) Fl61

1. Sammanfattning

Folkpartiet avvisar regeringens panikpaket med höjd mervärdeskatt och
höjd löneskatt. Skattehöjningar på ca 20 miljarder kr. skulle förvärra
Sveriges ekonomiska problem.

Den åtstramning som skulle varit önskvärd nu skulle ha beslutats förra
året. Nu är det för sent med annat än skattehöjningar vilka skulle göra mer
skada än nytta.

Regeringens politik strider mot en korrekt analys av problemen:

Skattetrycket bör hållas nere, säger regeringen. Men vad gör den? I ett
slag föreslås en skattehöjning på ca 20 miljarder kr., dvs en höjning av
skattetrycket med ca 2 procentenheter, från ca 55 % till ca 57 % av
bruttonationalprodukten.

Inflationen måste bekämpas, säger regeringen. Men vad gör den?
Åtgärder föreslås som ytterligare höjer prisökningstakten med drygt 2
procentenheter, från drygt 6 till 8,3 %.

Avtalsrörelsen måste underlättas, säger regeringen. Men vad gör den?
En kraftig höjning av momsen och den allmänna löneskatten föreslås mitt
under pågående förhandlingar, och arbetsmarknadens parter reagerar
därefter.

Skattereformen kommer att ge stora positiva effekter, säger regeringen.
Men vad gör den? Ingenting! Väntar och ser. Ingenting väsentligt skall hända
på skatteområdet före 1991.

Hushållens sparande måste öka, säger regeringen. Men vad gör den?
Föreslår att villkoren i allemanssparande! skall försämras och att det
offentliga sparandet skall ökas genom höjda skatter.

Den offentliga sektorn måste förnyas, säger regeringen. Men vad gör
den? Föreslår att kommunerna skall få köpa tjänster från landstingen - men
inte från någon annan! - och - mot lärarfackens vilja - att lärartjänsterna
skall kommunaliseras.

Kostnadsökningarna inom socialförsäkringssystemet måste begränsas,
säger regeringen. Men vad gör den? Antyder i och för sig lovvärda
ambitioner när det t ex gäller ökade rehabiliteringsinsatser, men ambitioner
som inte står i proportion till de påtalade problemen.

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Fi61

Folkpartiet föreslår

- Ett stort steg i skattereformen redan 1990.

För flertalet heltidsarbetande sänks marginalskatten med 7-15 procentenheter
redan 1990. För den stora majoriteten innebär det en reducering från
dagens 47-61% till 40-45%. Även i det lägsta inkomstskiktet sänks
marginalskatten. Det automatiska inflationsskyddet återinförs. Finansiering
sker genom en kombination av minskade offentliga utgifter och höjningar av
andra skatter. Skattetrycket sänks.

- Stimulanser av hushållens sparande.

Sänkningen av marginalskatten som i sig innebär förbättrade villkor för

hushållens sparande kombineras med ett flertal andra sparandestimulanser.

T ex bör långsiktigt bundet sparande i bank på samma villkor som
pensionssparande i försäkringsbolag införas redan 1990.

- Förnyelse av den offentliga sektorn.

En inre och yttre reformation av den offentliga sektorn bidrar till att öka

produktiviteten och stimulera en positiv utveckling av tjänstesektorn. En
huvuduppgift i den inre reformationen är att bättre ta till vara de idéer, de
kunskaper och den yrkesskicklighet som de offentliganställda besitter.

Politikerna måste våga lita på personalen. En huvuduppgift i den yttre
reformationen är att ge de enskilda alternativen inom vård, omsorg och
utbildning rätt att verka på lika villkor. Sådan konkurrens driver också på
den inre förnyelsen.

En politik enligt dessa riktlinjer minskar obalanserna genom att öka
tillväxten och produktionsförmågan i svensk ekonomi.

2. Den internationella utvecklingen

Regeringen gör i den reviderade finansplanen ingen annan bedömning av
den internationella ekonomiska utvecklingen än vad som gjordes i finansplanen
i januari resp. vid riksdagens behandling av finansplanen i mars. Inte
heller vi har underlag för någon ändrad bedömning.

Efter en snabb ökning av BNP-tillväxten inom OECD-området under 1988
med 4 % i genomsnitt förutses en dämpning till ca 3 % i år och till 2,5 % nästa
år. Inflationen väntas öka något från knappt 4 % i genomsnitt till drygt 4 %.

Den minskning av arbetslösheten som skett under de senaste åren väntas
upphöra. I genomsnitt är arbetslösheten ca 7 % inom OECD-området och ca
11 % i Västeuropa.

Den goda internationella konjunkturen med en genomsnittlig tillväxt på ca
3,5 % har nu varat i sex år. Kapacitetsutnyttjandet är mycket högt i
industriländerna. Vissa tecken på tilltagande prisökningar syns, och den
ekonomiska politiken har i flera länder inriktats på en åtstramning av
penningpolitiken och höjda räntor. Om inflationstendenserna inte avtar kan
ytterligare räntehöjningar väntas så att konjunkturen dämpas något mer
under 1990 än vad som nu förutses.

Även de s.k. dubbla underskotten i USA - underskotten i budgeten resp.
handelsbalansen - skapar fortsatt osäkerhet om den ekonomiska utvecklingen.
Risken kvarstår för stora förändringar i valutakurser och räntenivåer och
därmed snabbare konjunkturavmattning under nästa år. 2

Mot. 1988/89
Fi61

3. Den svenska ekonomin

3.1 Analys av problemen

Enligt alla internationella bedömningar blir den ekonomiska utvecklingen i
Sverige i år och framför allt nästa år svag. Enligt t.ex. det berömda
Kiel-institutet i Västtyskland intar Sverige en bottenplats i tillväxtligan, men
hamnar högt när det gäller pris- och kostnadsökning både i år och nästa år.

I vår motion med anledning av finansplanen i januari i år beskrev vi
ingående de problem som den svenska ekonomin brottas med - den höga
inflationen, det låga sparandet (som avspeglas i ett växande underskott i
bytesbalansen), den låga produktivitetstillväxten, bristen på arbetskraft samt
den exploderande kostnadsutvecklingen inom socialförsäkringssystemet.

Dessa problem är ingalunda nya. Regeringen har själv under en följd av år
pekat på dem. Så görs även nu i den reviderade finansplanen. Ett
återkommande tema i regeringens ekonomiska bedömningar har också varit
att det visserligen är problem nu, men att det blir bättre nästa år. I den
nu aktuella finansplanen sägs t.ex. att inflationen kommer att bli hög under
1989, särskilt med hänsyn till den föreslagna höjningen av mervärdeskatten,
men att den förhoppningsvis skall bli lägre nästa år.

Det framgår av analysen att den ekonomiska utvecklingen i Sverige skulle
ha blivit ännu sämre om inte de yttre omständigheterna varit osedvanligt
gynnsamma. I de s.k. treårskalkylerna konstateras för det första att
utvecklingen inte har varit odelat positiv (ett understatement som dock
skiljer sig från regeringens normalt glättade historieskrivning av utvecklingen
sedan 1982), för det andra att skälen till att det inte gått sämre främst
återfinns i den internationella utvecklingen.

De viktigaste av dessa internationella faktorer är den höga tillväxten i
omvärlden och den därav följande efterfrågan på svenska exportvaror, den
gynnsamma utvecklingen av bytesförhållandet (terms-of-trade, dvs att vi fått
oljan billigare samtidigt som vi har fått bättre betalt för skogsprodukterna)
samt konstruktionen av den svenska valutakorgen som p.g.a. dollarutvecklingen
medfört en successiv depreciering av den svenska kronan.

Dessa gynnsamma yttre omständigheter kan knappast väntas bestå. I varje
fall kan inte den ekonomiska politiken utgå ifrån att det blir fallet. Enligt
många bedömare kommer den internationella tillväxten att dämpas och
oljepriset att snarast öka något. En sådan internationell utveckling ökar
risken för en sämre ekonomisk utveckling också i Sverige.

Enligt vår bedömning ligger orsakerna till dessa bestående problem i den
svenska ekonomin i den ekonomiska politik som regeringen fört. Det
grundläggande inslaget i politiken var devalveringen 1982. Genom denna
relativprisförändring skulle den konkurrensutsatta sektorn (i allt väsentligt
industrin) expandera och hemmamarknadssektorn hållas tillbaka. Under
1983-1984 kunde också den konkurrensutsatta sektorn expandera därför att
det fanns ledig kapacitet. När ekonomin närmade sig fullt kapacitetsutnyttjande
uppstod emellertid flaskhalsproblem och kraftiga inflationstendenser.
Trots allmänt tal i finansplanerna om önskvärdheten av återhållsamhet inom
hemmamarknadssektorn och behovet av en utbudsstimulerande politik

Mot. 1988/89
Fi61

1 * Riksdagen 1988/89.3 sami. NrFiöl

gjordes i stort sett ingenting. Resultatet har blivit tilltagande obalanser Mot. 1988/89
mellan utbud och efterfrågan. Fiöl

Det grundläggande problemet i den svenska ekonomin är enligt vår
uppfattning att den konkurrensutsatta sektorn är för liten och ekonomins
tillväxtförmåga för svag. Därigenom uppstår ett permanent inflationsproblem
och underskott i bytesbalansen även vid full sysselsättning.

Problemet är således strukturellt till sin natur och bör angripas med hänsyn
härtill. De kortsiktiga åtgärder som kan behöva vidtas måste därför ses också
i ett strukturellt och långsiktigt sammanhang. Det är viktigt att inte de
åtgärder som vidtas för att lösa kortsiktiga problem motverkar uppnåendet
av mer långsiktiga mål.

3.2 Den ekonomiska utvecklingen under 1989 och 1990

När finansplanen presenterades i januari troddes allmänt att den ekonomiska
tillväxten varit förhållandevis god under 1988. Den siffra som angavs visade
preliminärt 2,8 % tillväxt av bruttonationalprodukten. Den definitiva siffran
visar sig emellertid vara betydligt lägre, enligt konjunkturinstitutet 2,1 %.

Under 1989 väntas BNP-ökningen avta ytterligare. Enligt Industriförbundet
blir ökningen blygsamma 1,0 % medan konjunkturinstitutet tror på 1,9
% och bankernas prognoser ligger på ca 1,5 %. För 1990 visar alla
bedömningar på en ytterligare minskning i tillväxten.

Löneökningarna inom industrin väntas i år bli mellan 7,5 och 9 % och
konsumentpriserna under loppet av året öka med mellan 6 och 7 %. För
bytesbalansen visar de olika prognoserna ett underskott på mellan 13 och 20
miljarder kr.

Dessa bedömningar gjordes innan den reviderade finansplanen presenterades.
Med hänsyn till kompletteringspropositionens förslag till åtgärder gör
regeringen bedömningen att BNP ökar med 1,6 % i år. Konsumentpriserna
väntas öka med 8,3 % och bytesbalansen visa ett underskott på ca 17
miljarder kr. Beträffande löneökningarna sägs att beräkningarna baseras på
en schablonmässig framskrivning med 7 % 1989. Detta är samma
antagande som gjordes i finansplanen i januari, och det synes oss om möjligt
ännu mindre realistiskt nu än då.

Både förslaget om höjd mervärdeskatt och förslaget om höjda löneskatter
kommer - om de genomförs - att medföra kraftiga ökningar i priser och
lönekostnader jämfört med tidigare bedömningar. Risken är stor att detta
fortplantar sig i en ytterligare inflationsvåg under nästa år. Därigenom skulle
Sveriges ekonomiska problem förvärras.

4. Kritik av regeringens ekonomiska politik

Regeringen har vid flera tillfällen gjort en enligt vår bedömning korrekt
analys av de ekonomiska problemen. Den förda politiken har emellertid inte
byggt på analysen. Så sker inte heller i den nu aktuella propositionen tvärtom.

Skattetrycket bör hållas nere, säger regeringen. Men vad gör den? I ett
slag föreslås en skattehöjning på ca 20 miljarder kr., dvs en höjning av
skattetrycket med ca 2 procentenheter, från ca 55 % till ca 57 % av 4

bruttonationalprodukten.

Inflationen måste bekämpas, säger regeringen. Men vad gör den? Mot. 1988/89

Åtgärder föreslås som ytterligare höjer prisökningstakten med drygt 2 Fi61
procentenheter, från drygt 6 % till 8,3 %.

Avtalsrörelsen måste underlättas, säger regeringen. Men vad gör den?

En kraftig höjning av momsen och den allmänna löneavgiften föreslås mitt
under pågående förhandlingar, och arbetsmarknadens parter reagerar
därefter.

Skattereformen kommer att ge stora positiva effekter, säger regeringen.

Bra. Men vad gör den? Ingenting! Väntar och ser. Inget väsentligt skall
hända på skatteområdet före 1991.

Hushållens sparande måste öka, säger regeringen. Men vad gör den?

Föreslår att villkoren i allemanssparande! skall försämras och att det
offentliga sparandet skall ökas genom höjda skatter.

Den offentliga sektorn måste förnyas, säger regeringen. Men vad gör
den? Föreslår att kommunerna skall få köpa tjänster från landstingen - men
inte från någon annan! - och - mot lärarfackens vilja - att lärartjänsterna
skall kommunaliseras.

Kostnadsökningen inom socialförsäkringssystemet måste begränsas,
säger regeringen. Men vad gör den? Antyder i och för sig lovvärda
ambitioner när det t ex gäller ökade rehabiliteringsinsatser, men ambitioner
som inte står i proportion till de påtalade problemen.

Regeringen har under senare år sagt att skattehöjningar inte bör användas
i åtstramande syfte. Detta tycks man nu ha glömt. Argumentationen bygger
enbart på att den höjda mervärdeskatten skall dämpa konsumtionsefterfrågan.
Man har glömt att hushållen med dagens skattetryck reagerar på
ytterligare skattehöjningar genom att minska sitt sparande. Någon efterfrågedämpning
skulle då inte realiseras, utan det enda som händer är att
hushållens redan negativa sparande minskar ytterligare, och det offentliga
sparandet ökar.

Med hänsyn till att det upprepade gånger i den reviderade finansplanen
slås fast att det offentliga sparandet måste öka kan en utveckling enligt ovan
rent av anses önskvärd från socialdemokratisk synpunkt. Så är emellertid
inte fallet från liberal utgångspunkt.

Därtill kommer att momshöjningen leder till en omedelbar höjning av
prisnivån, vilket i sig skapar kompensationsmekanismer och förväntningar
om fortsatta prisökningar. En s.k. engångsinflation riskerar därmed att bli
permanent.

Höjningen av momsen är tänkt att vara temporär t.o.m. utgången av 1990.

Det finns sannolikt en betydande skepsis mot det temporära i socialdemokratiska
skattehöjningar. Om denna misstro mot att momsen skulle komma att
sänkas igen är utbredd uppstår inte någon tidsförskjutning i hushållens
konsumtion. Vem kan veta vilken stabiliseringspolitisk bedömning regeringen
gör mot slutet av 1990?

I en särskild proposition föreslår regeringen att den allmänna löneskatten
höjs med 2 procentenheter. I Stockholms län utom Norrtälje kommun
föreslås löneskatten höjas med hela 5 procentenheter, dock ej för kommuner
och landsting. Den tanke som påstås ligga till grund för förslaget är att
löneskatten skall dämpa löneglidningen. Det förefaller emellertid mycket 5

osannolikt att effekten skulle bli den avsedda - snarare kan man befara att Mot. 1988/89
den totala lönekostnadsökningen blir ännu större än tidigare väntat. Fiöl

Den särskilda skattehöjningen i Stockholms län sägs vara motiverad av att
överhettningen skulle vara särskilt stor i denna region. Bortsett från att det
inte torde vara effektivt att försöka dämpa överhettning med höjda skatter
skulle en differentierad löneskatt fungera som en särskild straffskatt på de
enskilda alternativen till offentlig tjänsteproduktion. Undantaget för kommuner
och landsting kan inte tolkas på annat sätt än en bekräftelse av
regeringens vaktslående kring de offentliga monopolen.

Regeringen föreslår också att livsmedelssubventionerna avskaffas och att
barnbidragen höjs med 780 kr. per barn och år. Denna bidragsökning
motsvarar vad som just nu finns kvar av livsmedelssubventionerna - efter det
att socialdemokrater och moderater för någon månad sedan i rent besparingssyfte
reducerat mjölksubventionerna med 250 milj.kr. Enligt folkpartiets
uppfattning skall alla mjölksubventioner omvandlas till höjda barnbidrag,
dvs även de nyss nämnda 250 milj. kr. Detta varvad vi föreslog i januari,
och vi håller fast vid detta förslag. Pengarna räcker då till en höjning av
barnbidraget med 960 kr. per barn och år. Om majoriteten i riksdagen
stannar för en lägre ökning av barnbidraget kan vi inte acceptera avskaffandet
av mjölksubventionerna. Vårt ställningstagande i denna del har skett
också mot bakgrund av vårt avvisande av regeringens föreslagna åtstramning.

Som framgått tidigare delar vi inte regeringens förkärlek för offentligt
sparande. Vi anser inte att detta måste öka - tvärtom anser vi att den
nödvändiga sparandeökningen bör ske i den privata sektorn hos hushåll och
företag. Vi återkommer nedan till sparstimulerande förslag.

Regeringen föreslår också vidgad rätt för AP-fonderna att köpa aktier. 1 :a
- 3:e AP-fondstyrelserna föreslås få rätt att placera medel i fastighetsbolag.

4:e och 5:e AP-fondstyrelserna föreslås få rätt att köpa aktier i bank- och
försäkringsbolag och utvidgade möjligheter att köpa utländska aktier. Vi kan
inte acceptera dessa förslag.

Vi vill också i detta sammanhang påminna om de tankar på ytterligare
vidgad rätt för AP-fonderna att placera i aktier som framförts av Landsorganisationen
och socialdepartementet. Det förslaget skulle i ett enda slag
medföra en kollektivisering av ägandet av svenskt näringsliv som får
löntagarfondernas aktieinnehav att verka småpotatis.

Det är uppenbart att regeringens ekonomiska politik har misslyckats. Vi
vill peka på fyra orsaker till detta. Alla har sin del i den nu akuta situationen.

4.1 Taktiken inför valet 1988

I den reviderade finansplanen våren 1988 beskrevs hur det ekonomiska läget
krävde åtgärder i syfte att dämpa den privata konsumtionsuppgången, öka
sparandet och underlätta avtalsrörelsen 1989. I stort sett föreslogs emellertid
inte några konkreta åtgärder från regeringens sida.

Folkpartiet föreslog mot bakgrund av samma grundläggande bedömning
av det ekonomiska läget som den regeringen gjorde att finanspolitiken skulle
stramas åt, främst genom minskade offentliga utgifter. De åtgärder vi

förordade var helt i linje med vad som också var långsiktigt önskvärt. Vi Mot. 1988/89
hävdade att åtgärderna måste beslutas under 1988 för att ge önskvärd effekt Fiöl
under 1989. Vi varnade för att utebliven åtstramning inför 1989 sannolikt
skulle leda till hög inflation och andra uttryck för överhettning i ekonomin.

Vi framhöll också att en utebliven åtstramning riskerade att senare framtvinga
panikpaket.

Mitt under valrörelsen, närmare bestämt den 17 augusti, ändrades
regeringens bedömning av det ekonomiska läget. Nu påstod man plötsligt,
inte bara att den finanspolitiska åtstramningen kunde skjutas på framtiden
utan att den inte alls behövdes. Istället fanns det utrymme för ofinansierade
reformer och ofinansierade skattesänkningar under 1989. Talet i den
reviderade finansplanen om att den planerade sänkningen av inkomstskatten
för 1989 skulle finansieras - det som då nämndes var en höjning av t.ex.
mervärdeskatten - sades bero på en tankelapsus från finansministerns och
man får förmoda hela regeringens - sida.

Vi i folkpartiet vidhöll emellertid vår uppfattning från våren 1988. Det
fanns ingen saklig grund för löften om ofinansierade reformer. Även om man
inte var beredd att i valrörelsen tala om hur notan skulle betalas skulle den
ändå komma senare i form av hög inflation och skattehöjningar.

I januari i år motsatte sig regeringen i princip skattehöjningar som ett led i
att strama åt ekonomin. I finansplanen sägs att den strama finanspolitiken
bör drivas vidare även under kommande år. Därvid bör inte höjningar av
skattetrycket användas som finanspolitiskt instrument. Icke desto mindre
föreslogs på nyårsafton - d.v.s. nästan innan trycksvärtan från finansplanen
hade torkat och innan någon utanför regeringen kände till dess innehåll höjd
vinstskatt och skärpt aktiebeskattning.

På nationalekonomiska föreningens diskussion om finansplanen i slutet av
januari i år polemiserade finansministern, liksom han gjort tidigare, mot dem
som förordade åtstramning. Han hävdade att man i det korta perspektivet
uppnår små effekter och att de som ville strama åt enbart var ute efter att
skapa arbetslöshet. Om det är förväntningar om ökad arbetslöshet som
skall skapas så tala om det. I annat fall förstår jag inte vilka förändringar som
skall uppstå, sa han bl.a.

Så sent som i slutet av februari i år skrev finansutskottets socialdemokrater
att åtgärder inte bör vidtas för att dämpa efterfrågan.

I den nu aktuella propositionen föreslår finansministern en åtstramning,
minst ett år för sent. De åtgärder som föreslås är skattehöjningar. Det är
uppenbart att det är ett nytt panikpaket - det femte sedan 1982 - eftersom
man så sent som i januari tog avstånd från metoden med skattehöjningar för
åtstramning. Det som då kallades att skapa förväntningar om ökad
arbetslöshet kallas nu att eliminera överefterfrågan.

Under valrörelsen drev regeringen en hård kampanj mot folkpartiet därför
att vi sades vilja höja skatten för låginkomsttagare medea 160 kr. under 1989.

Man bortsåg då från att vår ekonomiska politik skulle lett till lägre
prisökningar och därmed ökad köpkraft även för låginkomsttagare. Det nu
aktuella momshöjningsförslaget skulle i ett slag leda till att samma låginkomsttagare
förlorar 1 000 kr. eller mer på ett år. Till det kommer att
inflationen redan före paketet var alltför hög. 7

4.2 Regeringens senfärdighet M01

Fi61

Sorn vi har påpekat ett flertal gånger under de senaste åren har regeringen i
allt väsentligt valt att göra som strutsen - gömma huvudet i sanden och
därmed skjuta problemen framför sig. Därigenom har nödvändiga inslag i en
strukturellt riktig politik blivit försenade. De flesta av dem är ännu bara på
utredningsstadiet.

Vi har från folkpartiets sida under åren väckt rader av förslag för att råda
bot på de strukturella problemen. Socialdemokraterna har gått emot
förslagen. Så småningom har man motsträvigt börjat anpassa delar av den
ekonomiska politiken till våra förslag.

Det gäller t.ex. ersättningen av livsmedelssubventionerna med ökade
barnbidrag, avskaffandet av teko-restriktionerna, översynen av jordbruksoch
livsmedelspolitiken i syfte att minska regleringarna samt behovet av ökad
konkurrens inom den kraftigt överreglerade bostadssektorn.

Vi hälsar naturligtvis denna omsvängning med tillfredsställelse, men
konstaterar samtidigt att regeringens senfärdighet har bidragit till en hög
inflationstakt och en sämre fördelning av välfärden. Detta erkänns också
indirekt av regeringen, eftersom den själv motiverar behovet av minskade
regleringar inom teko- och jordbrukspolitiken med kravet att dämpa
prisökningarna och omvandlingen av mjölksubventionerna till barnbidrag
med önskemålet om en bättre fördelningspolitik.

På ett område är senfärdigheten särskilt uppseendeväckande. Det gäller
skattepolitiken. Folkpartiet har varje år föreslagit väsentliga förändringar,
både i fråga om sänkt marginalskatt och sänkt totalt skattetryck. Socialdemokraterna
har envisats med att avvisa dessa förslag. Den faktiskt förda
politiken har i stället inneburit höjt skattetryck och - sedan 1982 års
skattereform väl genomförts - en successiv höjning av marginalskatten,
främst genom avsaknaden av ett automatiskt inflationsskydd. Därigenom
har skattetrycket höjts till motsvarande rekordhöga 55-56 % av bruttonationalprodukten.

Det var först efter valet 1988 som det ända till dess av socialdemokraterna
idogt försvarade skattesystemet fick benämningen ruttet och perverst.

Vi återkommer nedan till skattepolitiken.

4.3 Ideologiska låsningar

I flera avseenden omöjliggörs det som enligt vår uppfattning vore en riktig
ekonomisk politik av socialdemokratins ideologiska låsningar. Dessa är
särskilt tydliga när det gäller synen på den sociala tjänstesektorn.

Krisen inom den offentliga sektorn hör till de största problemen i svensk
ekonomi. Regeringen har i och för sig insett detta och under en följd av år
talat vitt och brett om den offentliga sektorns förnyelse. 1982 skapades en
nytt departement inom regeringskansliet för huvudsakligen denna uppgift.

De konkreta resultaten uteblev dock. Efter valet 1988 avsattes den ansvariga
ministern och regeringen skrev i finansplanen att det nu var dags att inleda
(sic!) ett arbete för att utveckla och förnya den offentliga sektorn.

I finansplanen lovade regeringen att återkomma i kompletteringspropositionen
med en strategi för strukturförändringar inom den offentliga sektorn.

Någon sådan återfinns emellertid inte i den nu aktuella propositionen. Mot. 1988/89

Det enda som kompletteringspropositionen erbjuder är vissa utgångs- Fi61
punkter för den offentliga sektorns förnyelse från finansministern och vissa
allmänna bedömningar om den statliga personalpolitiken och budgetprocessen
från den nye civilministern.

De största problemen återfinns inom vården, omsorgen och utbildningen.

Trots en kraftig resursutbyggnad är kösamhället åter en realitet. Sjuka
människor köar för sjukvårdande behandling och för enkla operationer.

Föräldrar köar för plats till sina barn inom barnomsorgen. Gamla människor
köar för plats på sjukhem, ålderdomshem och gruppboende för dementa.

Regeringen inser nu att det inte bara eller ens främst handlar om mer
resurser utan också om att utnyttja existerande resurser bättre. För några år
sedan avfärdades sådana synpunkter med att de var riktade mot de
offentliganställda. Menar ni borgare att de som arbetar i den offentliga
sektorn inte gör sitt bästa?, frågade man retoriskt.

Längre än att erkänna problemen kommer emellertid inte regeringen. Det
mest konkreta är, som tidigare nämnts, tankar på att kommunerna kan få
upphandla tjänster från landstingen och på att kommunalisera lärare och
skolledare. Som program för förnyelse av den offentliga sektorn är detta
minst sagt torftigt.

Att försöka få till stånd en angelägen förnyelse av skolan genom att mot
lärarnas önskemål kommunalisera deras tjänster är lika okänsligt som att
först - före valet - skapa förväntningar om resurstillskott till skolan och sedan
- efter valet - föreslå nedskärningar.

När krisen inom barnomsorgen är uppenbar för allt fler ser regeringen
ingen annan lösning är att genom höjd skatteutjämningsavgift dra in pengar
från kommunerna för att sedan dela ut dem igen som statsbidrag till
barnomsorgen. Det kan säkert behövas ökade statsbidrag till barnomsorgen,
men sådana ensamma löser inte problemen. Krisen inom barnomsorgen kan
inte klaras om regeringen fortsätter att motarbeta enskilda alternativ. Lex
Pysslingen måste därför avskaffas.

Socialdemokraternas ideologiska hållning innebär att alla sociala tjänster
måste produceras i offentlig regi. Bara inom s.k. tekniska områden, t.ex.
sophämtning, kan enskilda alternativ få prövas om de leder till lägre
kostnader utan att kvaliteten försämras. Däremot skall det fortfarande i
praktiken vara förbjudet med t. ex. enskild barnomsorg även om den leder till
lägre kostnader utan att kvaliteten försämras eller högre kvalitet vid samma
kostnader. Det är en minst sagt dogmatisk hållning.

Denna låsning innebär att den dynamiska kraft som ligger i valfrihet,
konkurrens och etableringsfrihet går förlorad.

4.4 Den egna retoriken

Den egna retoriken hos socialdemokraterna skymmer sikten när det gäller
den offentliga sektorns förnyelse.

I de treårskalkyler som ingår i den reviderade nationalbudgeten framgår
att de offentliga utgifterna kommer att öka som andel av bruttonationalprodukten.
I det s.k. lågalternativet, som torde ha små chanser att bli verklighet

med den politik som nu bedrivs, är ökningen bara 1 procentenhet fram till Mot. 1988/89

år 1993. I det mera realistiska högalternativet (som ändå förutsätter en Fi61

dämpning av löneökningstakten till 7 % per år) är ökningen hela 4
procentenheter, dvs. 1 procentenhet per år fram till 1993.

Det är främst socialförsäkringssystemets kostnader som ökar: Ökningen
beror framför allt på att utgifterna för pensioner, föräldraförsäkringen,
arbetsskadeförsäkring och bostadssubventioner förväntas växa snabbare än
BNP.

Vi pekade på detta problem i vår ekonomisk-politiska partimotion i
januari i år. Vi föreslog en genomgripande översyn av hela socialförsäkringssystemet
och gav också en rad synpunkter på systemens konstruktion och
uppslag till lösningar. Vi föreslog också några konkreta åtgärder som borde
vidtas i avvaktan på den större översynen. Socialdemokraterna har emellertid
avvisat alla våra förslag om besparingar i grundläggande trygghetssystem.

Under valrörelsen 1988 och även 1985 användes uttryck som rasera
välfärden, orättvis fördelningspolitik, löntagarfientliga förslag om
varje förslag till begränsning av utgiftsökningen inom socialförsäkringssystemet.
Därigenom har socialdemokratin låst fast sig själv vid ett kompensationssystem
som i praktiken kommer att innebära antingen fortsatta skattehöjningar
eller kraftiga begränsningar i den egentliga offentliga konsumtionen
- utbildning, sjukvård, omsorg, rättsväsen, försvar m.m. Denna
styvnackade politik är i själva verket det största hotet mot välfärdspolitiken.

I den reviderade finansplanen sägs att skattetrycket bör hållas nere (vilket
låter som om det redan vore lågt vilket sannerligen inte är fallet) och att
utrymme för reformer måste skapas genom omprövningar och omprioriteringar.
Men några omprövningar eller omprioriteringar föreslås inte. Det
talas allmänt om behovet av rehabilitering för att undvika arbetsskade- och
sjukskrivningsfall och om möjligheten för förtidspensionerade att återgå till
förvärvsarbete. Detta är i och för sig utmärkt, men det räcker inte som
program för att möta problemet med kostnadsökningarna i socialförsäkringssektorn.

5. Folkpartiets politik

5.1 Nej till regeringens skattehöjningar

Som har framgått ovan avvisar folkpartiet regeringens förslag till höjd moms
och höjda arbetsgivaravgifter. Den stramare finanspolitik som skulle ha varit
önskvärd i år borde ha beslutats för ett år sedan. Åtgärderna kunde då ha
utformats så att de stod i överensstämmelse med den långsiktiga strategin.

Dagens överhettning är således ett direkt resultat av tidigare underlåtenhetssynder.

Folkpartiet har hela tiden föreslagit en stramare finanspolitik än vad
regeringen genomdrivit. Om detta hade blivit riksdagens beslut skulle dagens
akuta läge aldrig ha uppstått.

I det nu uppkomna läget står valet mellan åtgärder som har mycket snabba
effekter, dvs. i praktiken skattehöjningar, och att avstå från att försöka

påverka utvecklingen under innevarande år och i stället inrikta den Mot. 1988/89
ekonomiska politiken på att påverka utvecklingen under nästa år. Fi61

Med hänsyn till de skadliga effekter som vi menar att ytterligare
skattehöjningar skulle få avvisar vi förslagen om höjda skatter. Sveriges
problem är inte att vi har för låga skatter - skatterna är tvärtom redan för
höga.

5.2 Ett stort steg i skattereformen redan 1990

I den reviderade finansplanen påtalas gång efter annan de negativa effekterna
av dagens skattesystem och de positiva effekter som en skattereform
kommer att få. Det framhålls t.ex. att den sänkning av skatten på
arbetsinkomster som planeras torde få betydande positiva effekter på
arbetsutbudet (sid. 4). Även för att förbättra ekonomins funktionssätt och
öka produktivitetstillväxten är den planerade skattereformen av största
betydelse (sid. 5). Skattesystemet motverkar inte bara ökat arbetskraftsutbud
utan rymmer också inslag som motverkar en uppgång i hushållens
sparande (sid. 23) samt försämrar resursallokeringen i den svenska
ekonomin (sid. 20). Höga marginalskatter ökar inflationstrycket och
bristerna i skattesystemet lämnar ... utrymme för skatteplanering och
skatteundandragande (sid. 22). Den omfattande skattereform som planeras
sägs därför ha viktiga fördelningspolitiska syften (sid. 22).

Regeringen konstaterar således att den enskilda åtgärd som skulle vara av
störst positiv betydelse för svensk ekonomi är en skattereform med kraftigt
sänkta marginalskatter. Vi delar denna bedömning - vi har i själva verket
framfört just detta förslag under en följd av år och inte alltid med
instämmanden från regeringen.

Slutsatsen i den reviderade finansplanen är emellertid att ingenting skall
göras förrän 1991. Enligt vår uppfattning är det fel att vänta så länge. Den
bild av den ekonomiska utvecklingen med tilltagande flaskhalsar och
trögheter understryker det angelägna i att inte även 1990 skall bli ett förlorat
år. Till detta bidrar också den negativa produktivitetsutveckling som
konjunkturinstitutet uppmätt för 1988 samt den akuta krisen inom t.ex.
barnomsorgen.

Vi föreslår därför att ett väsentligt steg i reformeringen av skattepolitiken
tas redan 1990. Det borde vara möjligt att då genomföra en betydande del av
den skattereform som i övrigt är planerad att genomföras från 1991. Vi
föreslår att regeringen tidigt i höst återkommer till riksdagen med ett förslag
till skatteskala för 1990 och finansiering av skattesänkningen enligt nedanstående
riktlinjer.

- För flertalet heltidsarbetande sänks marginalskatten med 7-15 procentenheter
redan 1990. För den stora majoriteten innebär det en reducering
från 47-61 % till 40-45 %. Även i det lägsta inkomstskiktet sänks
marginalskatten.

- Utformningen av skatteskalan innebär att avdragens värde begränsas till
40 %. Det bidrar till att göra det mindre lönsamt att ta upp nya lån.

- Det automatiska inflationsskyddet återinförs.

- Finansieringen av marginalskattesänkningen bör ske genom en kombination
av minskade offentliga utgifter och höjningar av andra skatter.

Besparingarna i de offentliga utgifterna bör genomföras i enlighet med av Mot. 1988/89

oss tidigare framlagda förslag. Därutöver bör viss basbreddning kunna Fi61

ske i linje med vad som kommer att föreslås av de olika skatteutredningar

na. I första hand bör sådana förslag genomföras om vilka det råder relativt

bred enighet.

- Genom en sådan uppläggning av finansieringen, där minskade offentliga
utgifter utgör ett viktigt inslag, kan skattetrycket sänkas redan 1990.

En reform med denna inriktning innebär att många av de positiva effekter en
skattereform kan väntas leda till kan uppnås redan under 1990.

5.3 Stimulanser av hushållens sparande

Sänkningen av marginalskatterna bör kombineras med särskilda stimulanser
för hushållens sparande för att få en väl avvägd stabiliseringspolitisk effekt.

Det stora steg i skattereformen som vi ovan föreslagit betyder i sig
förbättrade villkor för hushållens sparande. Genom att avdragens värde
minskas till 40 % minskar, som framhållits, motivet för lånefinansierad
konsumtion, vilket verkar sparstimulerande.

Dessutom anser vi att det av oss tidigare förordade förslaget om långsiktigt
bundet sparande i bank på samma villkor som pensionssparande i försäkringsbolag
bör införas redan 1990. I samband därmed bör också de
beloppsgränser som nu gäller för avsättning till sådant sparande avskaffas.

Den nya asymmetri som riksdagen på regeringens förslag beslutat om i
fråga om aktiebeskattningen bör elimineras. Det sker enklast genom att den
s.k. tvåårsregeln avskaffas och att realisationsvinster och -förluster behandlas
symmetriskt med en skattesats på 40 %.

Utförsäljning och börsintroduktion av statliga företag kommer också att
fungera som en stimulans för hushållens sparande, åtminstone om utförsäljningen
sker till allmänheten snarare än till stora institutioner enligt folkpartiets
förslag. Utförsäljningen har också en likviditetsindragande effekt i
ekonomin.

Även vårt förslag att avskaffa de kollektiva löntagarfonderna innebär en
stimulans för hushållens sparande.

Vi har vid upprepade tillfällen krävt att den särskilda straffskatten på
anställdas andel-i-vinst tas bort. Vinstandelssystem har enligt vår mening
stora positiva effekter för samhälle, näringsliv och anställda, inte minst de
anställdas intresse av att spara i det egna företaget. För att stimulera och
underlätta en fortsatt utveckling av vinstandelssystem bör därför, under
förutsättning att bindningstiden inte understiger fem år, vinstandelar inte
beläggas med socialavgifter.

Regeringen lägger inte fram några förslag om sparstimulanser. Tvärtom
föreslås en försämring av sparandevillkoren inom allemanssparande!. Räntan
på allemanssparande! föreslås lagregleras till minst diskontot minus tre
procentenheter, vilket i regel torde innebära en försämring med just tre
procentenheter. Villkoren inom allemanssparandet kan komma att förändras
i samband med skattereformen 1991, men dessförinnan bör inte en
separat försämring av avkastningen genomföras. Vi avvisar således regeringens
förslag på denna punkt. 12

5.4 Andra stimulanser av arbetskraftsutbudet

Utöver ovan nämnda förslag finns det anledning att göra det möjligt för de
pensionärer som så önskar att fortsätta förvärvsarbeta utan att merparten av
inkomsten försvinner i skatt. Vi föreslår således att ett förvärvsavdrag på
10 000 kr. från inkomst av tjänst eller rörelse införs för pensionärer.

Dessutom bör lagen om anställningsskydd förändras så att den som är äldre
än 65 år har rätt att kvarstanna i förvärvsarbete under ytterligare två år.

Som vi tidigare har föreslagit bör möjlighet skapas för asylsökande att ta
tillfälligt arbete även innan asyl beviljats. Detta är naturligtvis främst
motiverat av humanitära skäl men skulle också kunna få positiva effekter på
arbetskraftsutbudet.

Vi vill också betona vikten av att t.ex. kommuner och landsting ser över sin
tjänstekonstruktion och skapar fler heltidstjänster. Redan idag finns missnöje
med att tjänsterna i alltför hög grad är deltidstjänster, och om det steg i
skattereformen som vi föreslår genomförs kan önskemålen om heltidstjänster
väntas öka än mer.

I detta sammanhang är tillgången på barnomsorg av stor betydelse. Som vi
framför i en särskild motion är läget för närvarande krisartat i stora delar av
landet. Enligt vår uppfattning blir det omöjligt att uppnå målet om full
behovstillfredsställelse vid utgången av 1991 om regeringens hårdnackade
motstånd mot barnomsorg i enskild regi står kvar.

5.5 Den offentliga sektorns förnyelse

Den offentliga sektorn spelar en central roll i det svenska samhället. Den
svarar för inre och yttre säkerhet. Den har stor betydelse för utbildning,
forskning och kultur. Den är ett viktigt instrument för en ambitiös
välfärdspolitik.

Den offentliga sektorn har idag ca 1,4 miljoner sysselsatta och dess
konsumtion motsvarar ca 30 % av bruttonationalprodukten. Hur den
hushållar med sina resurser har således en betydande inverkan på den
svenska samhällsekonomin. Det påverkar också utrymmet för ytterligare
reformer.

Enligt flera beräkningar har produktiviteten i den offentliga sektorn
sjunkit under 1970-talet med ca 1,5 % per år. Även under 1980-talet tycks
produktiviteten ha sjunkit om än i reducerad takt. Vi är medvetna om
svårigheterna att göra produktivitetsmätningar inom den offentliga sektorn.

I underlaget för de gjorda bedömningarna finns emellertid material som klart
indikerar att produktiviteten bör kunna höjas. En sådan indikation är
förekomsten av olika produktivitet i likartade verksamheter vid samma
tidpunkt. Det finns mot den bakgrunden starka skäl att söka nya vägar att
utveckla och förnya den offentliga sektorn.

För denna utveckling finns två huvudstrategier: en inre reformation genom
delegering, decentralisering, målstyrning och en bättre personalpolitik samt
en yttre reformation genom konkurrens, entreprenader och enskilda alternativ.

Dessa strategier bör enligt folkpartiets mening inte ses som alternativ utan
komplement till varandra. 13

Mot. 1988/89
Fi61

En huvuduppgift i den inre reformationen är att bättre ta till vara de idéer, Mot. 1988/89
de kunskaper och den yrkesskicklighet som de offentliganställda besitter. Fi61
Stelbent regeltänkande måste vika för tydliga mål och ökad frihet för
personalen. Kreativitet måste stimuleras genom bättre belöningssystem.

Personlig utveckling måste uppmuntras genom vidareutbildning, specialisering
och arbetsbyten. Politikerna måste våga lita på personalen.

En huvuduppgift i den yttre reformationen är att ge de enskilda alternativen
inom vård, omsorg och utbildning rätt att verka på lika villkor. Det ger
valfrihet, en alternativ arbetsmarknad för de offentliganställda och en chans
att starta eget - inte minst för många kvinnor. Men det driver också på den
inre förnyelsen. Konkurrensen inspirerar. Konkurrensen ger medborgarna
en chans att rösta med fotterna. Konkurrensen sporrar arbetsgivarna att ta
bättre hand om personalen.

En inre och yttre reformation av den offentliga sektorn skulle bidra till att
öka produktiviteten och stimulera en för hela samhällsekonomin nödvändig
utveckling av tjänstesektorn. I en särskild motion till riksdagen i januari har
vi utförligt redovisat vår syn på hur förnyelsen av den offentliga sektorn bör
genomföras så att vi får mer valuta för skattepengarna.

5.6 Statsskuldspolitiken

Folkpartiet har länge förordat att statsskulden förvaltas på ett mera effektivt
sätt. De smidigaste upplåningsformerna är statsskuldsväxlar och riksobligationer.
Detta är också de mest kostnadseffektiva upplåningsformerna.

Regeringen tycks nu ha kommit till insikt om att allemanssparande! är en
dyr upplåningsform som dessutom ger för stort tillflöde från ren statsskuldsförvaltande
synpunkt. Därför föreslås nu att avkastningen på allemanssparande!
skall försämras, på så sätt att regeringen skall ges rätt att bestämma
räntan med minimum bestämd till diskontot minus 3 procent. För närvarande
är räntan bestämd till diskontot (i dag 9,5 %).

Vi har stor förståelse för behovet av en kostnadseffektiv statsskuldspolitik,
men anser att regeringen valt en sällsynt dålig tidpunkt för den föreslagna
förändringen. Regeringen räknar uppenbarligen med att den försämrade
avkastningen på allemanssparande! skall leda till att hushållen minskar sitt
sparande i denna form. Den bedömningen är säkert riktig. Vi anser
emellertid de negativa effekterna av en ytterligare minskning av hushållens
sparande i nuvarande ekonomiska situation vara väsentligt större än de
problem fortsatt tillflöde av allemanssparande skapar för statsskuldspolitiken.
En förändring av villkoren inom allemanssparande! bör ske först i
samband med den planerade skattereformen och införandet av ett separat
inkomstslag för kapital med allmänt sett lägre beskattning på hushållens
finansiella sparande.

Vi avvisar således den nu föreslagna ensidiga försämringen av avkastningen
inom allemanssparande!.

14

5.7 Kredit- och valutapolitiken

Folkpartiet har tidigare föreslagit att Sverige nu bör undersöka möjligheterna
till anknytning till det europeiska monetära samarbetet, EMS. Vi
vidhåller denna uppfattning.

Valutaregleringens aviserade slopande gör det naturligt att överväga
frågan om Sveriges valutapolitiska regim. Målet är och förblir en fast
växelkurs. Sedan en tid tillbaka anges denna i förhållande till en korg av
utländska valutor. I praktiken har emellertid den svenska kronans värde
påverkats av de stora kurssvängningarna för dollarn, som dessutom har givits
dubbel vikt i korgen. EMS erbjuder en fastare punkt att anknyta kronan till.
Kursrelationerna i detta system har nu varit oförändrade i över två år.
Genom en EMS-anknytning skulle Sverige ytterligare markera att inflationsmål
och valutakursnorm måste tas på allvar. Vi skulle också få del av det stöd
som centralbankerna i EMS-länderna ger varandras valutor om behov
uppkommer.

Enligt ett rådsbeslut i oktober 1985 är det inte nödvändigt att vara medlem
av EG för att delta i EMS. EMS-samarbetet vilar på ett avtal mellan
deltagarländernas centralbanker. Det är således inte någon del av EGsystemet.
Ingen centralbank i en icke-EG-stat har emellertid ännu framställt
någon önskan om sådan medverkan, varför de närmare formerna, som torde
få fastställas i förhandlingar, inte är klarlagda.

Som isolerad åtgärd löser inte en EMS-anknytning problemen i den
svenska ekonomin. Men om den ekonomiska politiken i övrigt ges rätt
inriktning kan ett sådant steg ge ett värdefullt bidrag till kampen mot
inflationen.

Vi är mycket positiva till den avreglering som skett på kreditmarknaden
sedan början av 1980-talet. En väl fungerande kreditmarknad har stora
fördelar från effektivitetssynpunkt. Vi anser att även kvarvarande delar av
kreditregleringen bör avskaffas och lagen om kreditpolitiska medel då
ersättas av en regelrätt beredskapslag för extraordinära situationer.

Vi konstaterar också att utvidgningen av omsättningsskatten på aktier till
fondkommissionärers egenhandel samt införandet av omsättningsskatten på
penningmarknaden har fått stora negativa effekter. Omsättningen på den
svenska börsen har sjunkit kraftigt och handeln med svenska aktier drivs i allt
större omfattning utomlands. Den s.k. valpskatten har medfört att kostnaderna
för låntagare på penningmarknaden, inte minst för staten, har blivit
avsevärt högre än tidigare. Omsättningsskatter av detta slag leder till höga
kostnader för att genomföra transaktioner och försämrar därmed likviditeten
på marknaden. Detta är till nackdel främst för de mindre aktörerna som är
beroende av en smidigt fungerande handel.

Vi anser att omsättningsskatterna bör avskaffas så snart som möjligt.

6. Budgetpolitiken

Den budgetpolitik som folkpartiet förordar utgår som vi tidigare framfört
från tre riktlinjer.

För det första kan vi inte acceptera de allvarliga brister inom vård, omsorg
och utbildning som blir alltmer uppenbara. Detta kräver en genomgripande

förnyelse av hela den offentliga sektorn men också i det korta perspektivet
resurstillskott.

För det andra är det lika uppenbart att utgifterna i de stora generella
systemen för inkomstöverföringar håller på att explodera. En omfattande
översyn krävs för att undvika detta. I avvaktan på att denna ger resultat kan
vissa besparingar göras, delvis för att finansiera de nödvändiga förbättringarna
i själva verksamheterna.

För det tredje är det önskvärt med en sänkning av det totala skattetrycket.

För budgetåret 1989/90 innebar våra förslag utgiftsökningar på ca 2,7
miljarder kr. Därav avsattes 1,2 miljarder kr. för satsningar på det glömda
Sverige - utbyggnad av eget rum, gruppbostäder för dementa, höjt vårdbidrag
till familjer med barn med handikapp, andra reformer för handikappade
samt ökade resurser för att korta sjukvårdsköerna. Andra områden där vi
föreslog ökade resurser var skolan, miljön, kulturen, familjepolitiken,
regionalpolitiken samt bistånds- och flyktingpolitiken.

Vi föreslog utgiftsminskningar (inkl höjda tobaks- och alkoholskatter) på
drygt 6,2 miljarder kr. Sammantaget innebar förslagen således ett utrymme
på ca 3,5 miljarder kr. för i första hand en sänkning av inkomstskatten 1990.
Vi har senare föreslagit att en del av detta utrymme bör avsättas för att
förstärka försvaret.

Vi föreslår nu att ett stort steg tas i skattereformen redan 1990. För att
delvis finansiera det inkomstbortfall som då uppkommer använder vi det
nämnda besparingsutrymmet på ca 3 miljarder kr. Dessutom bör som vi
tidigare nämnt ytterligare reducering kunna ske av bostadssubventionerna
samt vissa basbreddningar i syfte att ge ökade skatteintäkter.

Det förslag till statsbudget som regeringen presenterar i den reviderade
finansplanen är inte fullständigt. Den aviserade höjningen av den allmänna
löneavgiften finns i en särskild proposition och de statsintäkter som följer
därav synes inte vara inkluderade i kompletteringspropositionen. Inkomsterna
från den allmänna löneavgiften i bilaga 1.5 är således upptagna till ca 1,8
miljarder kr., en siffra som torde komma att öka med ca 9 miljarder kr. om
löneavgiften höjs enligt regeringens förslag. Samtidigt har regeringen utan
närmare förklaring justerat ned siffran för Tillkommande utgifter netto från
5 miljarder kr. till 200 milj.kr. Hur detta skall tolkas är synnerligen oklart.

7. Sammanfattning av folkpartiets ställningstagande till
regeringens förslag

- Folkpartiet avvisar den föreslagna höjningen av mervärdeskatten med 2
procentenheter.

- Folkpartiet avvisar den i särskild proposition föreslagna höjningen av den
allmänna löneskatten med 2 procentenheter liksom den ytterligare
höjning med 3 procentenheter som föreslås gälla i Stockholmsregionen.

- Folkpartiet föreslog i januari i år att tobaksskatten bör höjas så att
eftersläpningen i prisutveckling från 1970-talet kan hämtas in. I början av
1970-talet kostade ett paket cigaretter i skatteklass II kr. 4:95. Idag skulle
detta i fast penningvärde vara kr. 21:60. Cirkapriset för detta paket i
tobakshandeln är f.n. kr. 18:40. Till följd av rabatterbjudanden o.dyl.

kan paketet ofta köpas till ett ännu lägre pris. Vi vidhåller vårt förslag att Mot. 1988/89
tobaksskatten bör höjas med ca 3:- paketet. Fi61

- Den föreslagna höjningen av skatten på alkohol anser vi vara för liten.

Folkpartiet har i januari föreslagit en höjning så att priset på alkohol
stiger med ca 10 %. Vi vidhåller detta förslag.

- Folkpartiet föreslog i januari att resterande mjölksubventioner skulle
avskaffas och pengarna helt och hållet tillföras barnfamiljerna genom
höjda barnbidrag. Barnbidraget kunde då höjas med 960 kr. per år. Det
faktum att en riksdagsmajoritet av socialdemokrater och moderater
nyligen beslutat avskaffa 250 milj.kr. av mjölksubventionerna som en ren
besparingsåtgärd förändrar inte vår inställning - även dessa pengar bör
således tillföras barnfamiljerna. Regeringens förslag att höja barnbidragen
med 780 kr. är således otillräckligt.

- Folkpartiet accepterar förslaget att samtidigt höja ATP-avgiften och
sänka folkpensionsavgiften med 2 procentenheter.

- Folkpartiets förslag i fråga om statsbidragen till barnomsorgen presenteras
i en särskild motion. Med den fria etableringsrätt som vi kräver bl.a.
inom barnomsorgen gör vi bedömningen att det av regeringen nämnda
beloppet på 900 milj.kr. inte kommer att vara tillräckligt.

- Våra förslag beträffande den kommunala ekonomin och skatteutjämningssystemet
presenteras i en särskild motion. Vi accepterar den
föreslagna höjningen av den allmänna skatteutjämningsavgiften med 5
öre resp. 8 öre per skattekrona men avvisar den föreslagna ytterligare
höjningen med 9 öre. Vi säger också nej till den s.k. Robin Hoodskatten.

- Folkpartiet avvisar regeringens förslag att fortsättningsvis kunna bestämma
räntan på allemanssparande! till diskontot minus 3 procentenheter.

- Vi avvisar regeringens förslag om vidgad rätt för AP-fonderna att köpa
aktier.

8. Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkta marginalskatter
m.m. för 1990 enligt vad som förordats i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om stimulanser för
hushållens sparande enligt vad som förordats i motionen,

5. att riksdagen avslår förslaget om höjd mervärdeskatt,

[att riksdagen avslår det i proposition 151 framförda förslaget om
höjd allmän löneskatt, både i hela riket och den särskilda höjningen i
Stockholmsområdet,1 ]

6. att riksdagen beslutar höja tobaksskatten enligt vad som förordats
i motionen,

7. att riksdagen beslutar höja alkoholskatten enligt vad som 17
förordats i motionen,

8. att riksdagen beslutar höja barnbidraget med 960 kr. per barn och Mot. 1988/89
år och därvid avskaffar kvarvarande livsmedélssubventioner, Fi61

9. att riksdagen avslår förslaget till förändring av 9 § lagen om
allemanssparandet,

10. att riksdagen avslår förslaget till förändring i lagen med
reglemente för allmänna pensionsfonden,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förvärvsavdrag för
pensionärer samt ändring i lagen om anställningsskydd enligt vad som
anförts i motionen,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om rätt till tillfälligt
arbete för asylsökande,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förnyelsen av den offentliga sektorn,

14. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksgälden till
känna vad i motionen anförts om statsskuldspolitiken,

15. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till
känna vad i motionen anförts om kredit- och valutapolitiken.

Stockholm den 9 maj 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

1 1988/89 :Fi96.

18

t