Socialförsäkring

Motion 1996/97:Sf254 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

Sammanfattning

Att minska kostnaderna för socialförsäkringen är en av de
viktigaste åtgärderna för att få rätsida på Sveriges allvarliga
ekonomiska situation. Det handlar dock inte bara primärt om
att sänka kostnaderna. Det handlar minst lika mycket om att
undvika situationer där människor tvingas in i ett läge där
bara sjukbidrag och i förlängningen förtidspension är de enda
lösningarna.

Men på det sätt som försäkringssystemen har varit konstruerade har det
också uppmuntrat och underlättat överutnyttjande och rent fusk. Detta har
dels inneburit att kostnaderna för försäkringen varit högre än vad behoven
egentligen krävt, dels - vilket i längden är än allvarligare - resulterat i att
respekten för socialförsäkringen som ett försäkringssystem i grunden
undergrävts.

Vi moderater har gång på gång pekat på behovet av en mer genomgripande
reform, där socialförsäkringarna samordnas till en samlad inkomstbortfalls-
försäkring. Vi anser också att det är nödvändigt att, liksom i det nya
pensionssystemet, stärka sambanden mellan avgifter och förmåner samt att
inom ramen för den obligatoriska försäkringen medge större individuell frihet
beträffande självrisk, kompensationsnivå m.m. Det blir då också naturligt att
öppna större möjligheter för kompletterande försäkringar hos konkurrerande
försäkringsgivare.

I motionen föreslås att regeringen omedelbart tillsätter en utredning som
skall studera detaljerna kring vårt förslag om en inkomstbortfallsförsäkring.

I avvaktan på resultatet av denna utredning föreslås vidare ett antal
förändringar inom ramen för det nuvarande transfereringssystemet
omfattande utgiftsområdena 10 och 12 i syfte att sanera landets ekonomi och
möjliggöra de nödvändiga och strategiskt centrala skattesänkningar vi
föreslår för att skapa nya arbetstillfällen genom ett gott företagsklimat samt
förbättra och förstärka den enskildes välfärd. Därför föreslås i motionen
förändringar rörande arbetsskadeförsäkringen, samt ändrade regler gällande
sjukpenning, föräldrapenning samt havandeskapspenning. Vi föreslår också
att en utredning tillsätts vars uppgift skall vara att studera vårt förslag om
en
utflyttning av den del av sjukförsäkringen som omfattar skador som uppstått
på grund av trafikolyckor. Vi föreslår också att en utredning tillsätts som bör
studera för- och nackdelarna med ett behovsprövat barnbidrag, samt upprepar
förslaget att avskaffa bidragsförskottet.

Moderat välfärdspolitik

Vi moderater anser att ett bra land skall värna om människor
som råkat i svårigheter på grund av sjukdom, handikapp och
långtidsarbetslöshet. Samtidigt är vår syn på välfärd
förankrad i människors ansvar för sig själva och sina
närmaste.

Goda levnadsförhållanden, trygghet för familjen, för arbetet, för
ålderdomen, utvecklingsmöjligheter, utlopp för nya initiativ och nya idéer
kan aldrig skapas genom politiska beslut.

Det goda samhället med självständiga människor, som har framtidstro,
växer fram i familjen, i de lokala gemenskaperna, på arbetsplatserna, i
skolorna, i vänkretsen, i föreningslivet - kort sagt - i det som brukar kallas
det civila samhället.

Det allmänna, och därmed politiken, har en viktig stödjande roll. En bra
stat kan aldrig lämna människor vind för våg i svåra situationer. Ett land som
kännetecknas av ett gap mellan olika människors livschanser riskerar att bli
en delad nation.

Det borde inte föreligga stora åsiktsskillnader vad gäller målet och
motiveringen för välfärdspolitiken mellan de olika politiska partierna i vårt
land, men de s.k. trygghetsfrågorna har stått i fokus för politiska
meningsskiljaktigheten i årtionden och grunden till detta ligger djupt - i
synen på människans förmåga och i ansvarsfördelningen mellan individ och
samhälle.

Vi kan bara konstatera att det råder stora politiska skillnader kring detta.
När socialdemokraterna tror att de kan ta över hela den grundläggande
försörjningsrollen från hushållen i mer eller mindre utsatta situationer leder
detta till att transfereringarna från den offentliga sektorn havererar, när
tiderna blir sämre. Staten mäktar inte med att lägga allt till rätta genom
detaljerade och heltäckande trygghetssystem i livets alla skeden. Ansvaret
måste delas mellan det enskilda hushållet och staten.

När dagens demokrati växte fram och tog gestalt var dess grundläggande
syfte att ge den enskilda människan makt och inflytande över samhälls-
gemenskapens uppbyggnad och funktion. Humanism, medmänsklighet,
människovärde, individens frihets- och trygghetssträvanden utgjorde i själva
verket utgångspunkten. I dag har vi anledning att fråga oss vart den enskilda
människan egentligen tagit vägen i det byråkratiserade samhälle som kallas
Välfärdssverige.

Det är nödvändigt att reformera dagens trygghetssystem, men det räcker
inte med ändringar i detaljer. Det krävs långt djupare förändringar för att
komma åt strukturella brister i systemen.

Ett bra trygghetssystem skall i första hand värna dem som har stora
problem. Ett bra trygghetssystem får heller inte innehålla drivkrafter som
motverkar egenförsörjning. Dagens höga reservationslöner, d.v.s. de
inkomster genom bidrag som konkurrerar med egeninkomster får inte ligga
på en för hög nivå. Ett bra trygghetssystem måste vara stabilt, annars kan inte
människor planera sitt sparande, sin konsumtion och sina investeringar
långsiktigt.

Den moderata välfärdspolitiken bygger på en mer utmejslad och mer
nyanserad syn på vad trygghet är, än den som ligger till grund för dagens
välfärdsstat.

Vårt mål är att bygga ett välfärdssamhälle, där den enskilde har många
skyddsnät att falla tillbaka på i svåra situationer. Staten och de offentliga
organen har ett viktigt ansvar, men det har också familjen, de civila nätverken
och arbetslivet.

Den borgerliga regeringen

Den borgerliga fyrpartiregeringen som tillträdde 1991
medförde ett skifte i det svenska socialförsäkringssystemets
utveckling. En rad förändringar i syfte att göra systemet mer
stabilt vidtogs. I sjuk-, arbetsskade- och
arbetslöshetsförsäkringarna sänktes ersättningsnivåerna och
karensdagar infördes. Kontrollen förbättrades i
sjukförsäkringen genom en inledande arbetsgivarperiod.
Arbetsskadeförsäkringen samordnades bättre med
sjukförsäkringen och beviskraven för arbetsskada skärptes.
Prövningen för att få förtidspension stramades upp, rätten till
delpension begränsades och pensionssystemet reformerades i
sin helhet. Vi kan nu se resultaten i form av minskade
kostnader för bl.a. förtidspensioner, som visar ett klart
trendbrott under 1995 och 1996.

Det var nödvändiga åtgärder mot den bakgrund att de
sammantagna kostnaderna för socialförsäkringarna kraftigt
ökade på grund av att sjuktalet och antalet arbetsskador steg
under 1980-talet, samtidigt som arbetslösheten hastigt växte
från 1990, vilket framgår av nedanstående diagram.

Den borgerliga regeringens åtgärder var emellertid inte
tillräckliga för att bromsa den negativa utvecklingen. De
grundläggande strukturfelen finns dessvärre kvar.

Inte bara Sverige, utan flertalet västerländska demokratier, kännetecknas i
dag av utbyggda socialförsäkringssystem och omfattande välfärdsåtaganden.
De snabbt växande kostnaderna har skapat press på statliga och kommunala
budgetar, samtidigt som utformningen av den offentliga välfärdspolitiken
tycks skada den ekonomiska tillväxten.

Utvecklingen som har sträckt sig över några decennier har också lett till att
intresset i växande utsträckning inriktats på själva systemutformningen,
ersättningsnivåer, karenstider, ersättningsperiodens längd, krav på
behovsprövning, beskattning av förmåner och avdragsrätt för avgifter.

Det ökande intresset för den här typen av frågor har emellertid varit på gott
och ont.

De successiva detaljförändringar som gjorts har blivit svårförståeliga och
skapat administrativt krävande system, samtidigt som det önskade resultatet -
mer träffsäkra och billigare lösningar - inte har kunnat uppnås eftersom de
sammantagna effekterna inte kunnat förutses och att olika åtgärder tagit ut
varandra.

En ny utredning nödvändig

Den utredning som den borgerliga regeringen tillsatte som ett
resultat av krisöverenskommelsen med socialdemokraterna
har lämnat sitt slutbetänkande i juni 1996 (SOU1996:113).
Den allvarligaste invändningen man kan rikta mot
betänkandet är att majoriteten inte var villig att som sin
utgångspunkt ha en övergripande analys av strukturfel och
systemutformning.

Trots att betänkandet i vissa delar innehåller en del intressanta förslag är
det behäftat med så stora brister att det inte kan läggas till grund för beslut.
Regeringen bör därför snarast presentera nya direktiv och tillsätta en ny
utredning.

Utgångspunkten i direktiven till den nya utredningen bör enligt vår mening
vara att studera frågan om hur en samlad försäkring för tillfälligt
inkomstbortfall vid sjukdom eller arbetslöshet kan se ut. Grunden för
förslaget måste vara att alla yrkesverksamma skall omfattas av en allmän
trygghetsförsäkring, vars syfte är att erbjuda grundläggande skydd vid
tillfälliga förluster av förvärvsinkomster.

För att göra systemet robust och lättöverskådligt bör den nya försäkringen
ersätta dagens sjuk-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkring. Systemet bör
utformas med utgångspunkten att detta är en miniminivå och att den enskilde
förväntas svara för ytterligare behov av trygghet. Kompensationsnivån bör
vara 75 procent och ett antal karensdagar bör finnas i systemet. Det skall vara
möjligt att individuellt teckna frivilliga försäkringar för att komplettera det
offentliga skyddet. Förslagsvis bör det vara möjligt att t.ex. begränsa antalet
karensdagar eller höja kompensationsnivån, förslagsvis upp till 85 procent av
inkomstbortfallet.

Enligt vår mening bör en bärande tanke i ett kompletterande
trygghetssystem vara att skapa ett större spelrum för marknadstänkande, med
tydligare funktion för prismekanism vilket skulle medföra att efterfrågan på
och utnyttjandet av försäkringsskyddet blir mer balanserat. Det problem som
nu föreligger med en överefterfrågan på försäkringsskydd via den politiska
marknaden reduceras genom att tilläggsförsäkringar prissätts på en fri
marknad. När den enskilda direkt betalar kostnaderna för en del av sitt
försäkringsskydd, minskas också dagens problem med överutnyttjande. Att
den enskilde själv har ett delansvar för sitt inkomstskydd ökar också
tryggheten.

Tilläggsförsäkringarna bör vara skilda från den allmänna försäkringen.
Premier, försäkringsvillkor, allmänna krav och självrisk bestäms via
privaträttsliga avtal mellan försäkringsparterna. Det är knappast en uppgift
för politiska beslut att ange den närmare utformningen av dessa
tilläggsförsäkringar. Det skall dock även vara möjligt för de allmänna
försäkringskassorna att erbjuda dessa tilläggsförsäkringar.

I huvudsak kan tre former av kompletterande skydd förekomma:
avtalsförsäkringar, individuella försäkringar och medborgarkonton.

Inom ramen för det system med individuellt pensionssparande som
introducerades under den borgerliga regeringen bör den enskilde ges rätt att
öppna ett medborgarkonto. Även den allmänna försäkringsorganisationen bör
erbjuda en sådan möjlighet.

Eftersom vårt förslag innebär att den enskilde ges möjlighet att själv
prioritera en del av sitt skydd är det väsentligt att man skapar ett gott
sparklimat. Vi anser därför att direktiven måste innehålla ett krav att utreda
förslaget om ett medborgarkonto.

Förändringar i nuvarande
system

Som nämnts ovan anser vi att regeringen bör tillsätta en
utredning vars uppgift är att skapa ett nytt
socialförsäkringssystem för inkomstbortfall vid sjukdom och
arbetslöshet. Detta arbete bör ske skyndsamt så att
förändringarna kan ske innan detta sekel är slut. Vi vill i
detta sammanhang dock understryka vikten av en tydlig och
tidig information om förändringarna. Vad som tyvärr varit
vanligt under 1990-talet är att människor på grund av alla
såväl stora som små förändringar i systemen inte har haft
möjlighet att planera sin ekonomiska framtid. Förändringarna
har karakteriserats av ryckighet och planlöshet. Vi tror att
acceptansen för förändringar finns om människor i god tid
får information om att förändringarna kommer att ske och
vad de innebär.

Moderata samlingspartiet har under ett antal år presenterat förslag på
förändringar inom de nuvarande försäkringarna. Det har funnits flera skäl till
de förändringar som vi föreslagit och föreslår.

För det första har det handlat om att skapa enhetliga överblickbara system.
I dag är det inte ovanligt att man "hoppar" mellan olika trygghetssystem för
att maximera sitt stöd. Det kan t.ex. gälla mellan sjukförsäkringen och den
tillfälliga föräldrapenningen. Där den förra innehåller en karensdag medan
den senare ger ersättning från första dagen och således saknar en självrisk.

För det andra handlar det om att betona arbetslinjen. Försäkringarna får inte
fungera som ersättningslön. Syftet med socialförsäkringen för människor som
på grund av ålder, kronisk sjukdom eller funktionshinder inte kan arbeta är att
fungera som en tillfällig trygghet. Det är väsentligt att försäkringssystemen
uppmuntrar till en återgång till arbetslivet.

För det tredje handlar det om att minska kostnaderna för försäkringen. I dag
kostar socialförsäkringssektorn ca 330 miljarder kronor per år. För att Sverige
skall få ordning på ekonomin är det centralt att kostnaderna för
transfereringssystemen minskar. Moderata samlingspartiet presenterar i
motion (1996/97:Fi407) förslag på strategiska och väsentliga
skattesänkningar som innebär att vi kan minska arbetslösheten, öka tillväxten
och därmed ge enskilda människor möjlighet att i större utsträckning än i dag
ta ett personligt ansvar. Det har de senaste åren med önskvärd tydlighet visats
att socialförsäkringssystemen i ekonomisk kris inte klarat att leverera det de
har lovat. Snabba försämringar i kompensationsnivåer i kombination med
avgifts- och skattehöjningar har inneburit att människor förlorat den
ekonomiska trygghet som försäkringarna har inneburit. Det har också i det
närmaste varit omöjligt att göra längre planeringar i sin ekonomi, vilket i sig
skapar otrygghet och en förståelig oro. Särskilt gäller detta alla dem som får
större delen av sin försörjning täckt av någon form av offentlig försäkring.
Det är en politik som vi moderater inte kan ställa oss bakom. Skall man
genomföra förändringar i försäkringarna måste man kombinera dessa med
förslag som innebär att de enskilda människorna ges en möjlighet att själva
göra prioriteringar. Socialdemokraternas försämringar genom ökade skatter
har i detta hänseende varit förödande för allt för många enskilda människor.

De valda lösningarna måste garantera att de människor som verkligen har
ett stort behov av hjälp och stöd också skall garanteras detta. Men för att
uppnå detta måste"långtidsfriska" ta ett större ansvar för sin trygghet. De
förslag till förändringar vi presenterar nedan har detta som mål.

Utgiftsområde 9 -
Hälsovård, sjukvård och
social omsorg

Sjukvårdsförmåner

I kommittémotioner rörande tandvården respektive
läkemedelsförsäkringen presenterar vi förslag på reformer
som på avgörande punkter skiljer sig från de förslag på detta
område som regeringen presenterade i våras och nu
presenterar i särskild proposition rörande
läkemedelsförsäkringen. Vi hänvisar till dessa motioner.
Förslagen om förändringar av läkemedelsförsäkringen som
presenteras i motion 1996/97:So6 föreslås träda i kraft
1 mars 1997.

Totalt innebär våra förslag att vi för anslaget A 1. Sjukvårdsförmåner m.m.
anvisar ett anslag på 9 915 000 000 kronor för 1997.

Eftersom regeringen tidigare föreslagit att tandvårdsförsäkringen avskaffas
från den 1 januari 1998 blir vår besparing mindre 1998 och 1999 vad gäller
tandvården. För 1998 föreslår vi att anslag A 1. får en ram på
9 786 000 000 kronor och 10 860 000 000 kronor 1999.

Utgiftsområde 10 -
Ekonomisk trygghet vid
sjukdom och handikapp

Sjukpenningen

Regeringen har under 1996 föreslagit dels att
kompensationsnivån i försäkringen skall höjas till
80 procent, dels föreslagit att förlänga arbetsgivarperioden
till 28 dagar utan att tillnärmelsevis kompensera företagen
för denna förändring. Moderata samlingspartiet har sagt nej
till båda dessa förändringar.

Vad gäller kompensationsnivån har det tidigare funnits i stort sett politisk
enighet i riksdagen om att 75 procent är en lämplig och välbalanserad nivå.
Den kombinerar både en god trygghet för den som vidkänns ett tillfälligt
inkomstbortfall och betydelsen av arbetslinjen, d.v.s. att det alltid skall löna
sig bättre att arbeta än att inte göra det. Landets allvarliga ekonomiska läge
har dessutom inneburit att kostnaderna för försäkringen måste minskas.
Därför är det en allvarlig signal när den socialdemokratiska regeringen i
samarbete med Centern nu höjer ersättningen. Konsekvenserna av detta har
inte väntat på sig. Nu höjs allt fler röster för att även andra bidrag och
ersättningar skall höjas till tidigare nivåer. De som bär skulden för denna
förväntan från allt fler människor är Socialdemokraterna och Centern.

Vi vidhåller att kompensationsnivån skall vara 75 procent. Den bör således
inte ändras den 1 januari 1998.

I syfte att ytterligare betona arbetslinjen och dessutom skapa en reell
självrisk i sjukpenningen upprepar vi också vårt tidigare förslag att införa
ytterligare en karensdag för långtidsfriska. Vårt förslag om två karensdagar
skall, precis som gäller med en karensdag, kombineras med ett tak på tio
karensdagar under en ettårsperiod och med den begränsning som finns i dag
om sjukfall som inträffar inom en 14-dagarsperiod.

Utöver detta vill vi poängtera att de som är skiftarbetare eller har mer än en
arbetsgivare, och därför kan drabbas av fler karensdagar vid varje sjuktillfälle
än vad som faktiskt gäller, måste kompenseras. Det är också viktigt att
systemet för återförsäkring hos försäkringskassan för små företag får en
konstruktion som inte gör det olönsamt för dessa att teckna en sådan. Det har
visat sig att den försäkring som i dag erbjuds har inneburit att småföretagen
väljer att inte återförsäkra sig. Denna utveckling måste brytas.

Införandet av ytterligare en karensdag innebär lägre kostnader för
arbetsgivarna vilket neutraliseras via arbetsgivaravgiften.

Vi avvisar förslaget att förlänga arbetsgivarperioden från nuvarande 14 till
28 dagar och anser att den inte bör genomföras den 1 januari 1997 som
planerat. Förslaget innebär en ren skattehöjning för företagen, med udden
riktad särskilt mot småföretagen. Förslaget innebär nämligen att
arbetsgivarna endast får en kompensation på 0,14 procentenheter i form av
sänkta socialavgifter, vilket är långt ifrån tillräckligt för att neutralisera
kostnaderna som den förlängda arbetsgivarperioden innebär. Det är
anmärkningsvärt att Socialdemokraterna och Centern som ligger bakom
förslaget, i ett läge då arbetsmarknadsläget är så ansträngt som det är, väljer
att lägga på nya pålagor på företagen. Det rimmar minst sagt illa med
målsättningen att sänka arbetslösheten och underlätta för småföretagen. Det
rimmar dessutom minst sagt illa mot vad statsminister Persson själv sade i sin
regeringsförklaring den 17 september 1996 om att förbättra villkoren för
företag med särskild inriktning mot just småföretagen. Förslaget om en
förlängd arbetsgivarperiod kommer att ytterligare försvåra småföretagarnas
villkor och därmed minskar chanserna ännu mer att Socialdemokraternas mål
om en minskad arbetslöshet kommer att nås.

Undersökningar som genomförts och som vi redovisade i samband med
proposition 1995/96:209 om försäkringsskydd vid sjukdom, visar att hela
76 procent av alla småföretag anser att en förlängd arbetsgivarperiod skulle
göra det svårt eller mycket svårt att anställa ytterligare medarbetare. Dessa
uppgifter gör det än mer anmärkningsvärt att regeringen och Centern väljer
denna väg i stället för de alternativ som Moderata samlingspartiet presenterat
tidigare och som vi återkommer med i denna motion.

Under året har regeringen också presenterat ett antal förslag på
förändringar av beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI).
Vi har biträtt dessa förändringar, först och främst eftersom de renodlar
inkomstbegreppet och gör det såväl enklare som tydligare. Vi anser dock att
SGI bör beräknas på ett genomsnitt av de senast föregående 24 månadernas
inkomst i stället för att som i dag beräknas på en antagen kommande inkomst.
Detta förenklar SGI ytterligare samtidigt som det minskar kostnaderna i
försäkringen.

När regeringen föreslog förändringarna i försäkringsskyddet vid sjukdom
(proposition 1995/96:209) justerades också i konsekvens med förslagen ett
antal avgifter. Eftersom vi avvisade flertalet av regeringens förslag avvisar vi
också de förändringar av avgifterna som föreslogs.

För det första anser vi att den allmänna egenavgiften skall sänkas till den
nivå som gällde före den 1 januari 1996. Det innebär att den bör sänkas med
2,00 procentenheter. Sjukförsäkringen är redan i dag överfinansierad, varför
den höjning som skedde den 1 januari 1996 med 1,00 procent och den
höjning som nu aviseras med lika mycket från och med den 1 januari 1997
inte är någonting annat än en ren skattehöjning, vilket vi inte kan acceptera.

Vi utvecklar våra invändningar mot dessa förslag i motion 1996/97:Fi407
av Carl Bildt m.fl. (m).

Vi avvisar förslaget om en förlängning av arbetsgivarperioden och anser
därför inte att uttaget av socialavgifter skall sänkas med 0,14 procentenheter.
Eftersom vi dessutom anser att den allmänna löneavgiften skall avskaffas
anser vi inte att sänkningen av socialavgifterna med 1,10 procentenheter den
1 januari 1997 och lika mycket den 1 januari 1998 i utbyte mot en höjning av
den allmänna egenavgiften med 1,10 procentenheter den 1 januari 1997 och
lika mycket den 1 januari 1998 skall genomföras.

Avslutningsvis anser vi att förslaget att höja den särskilda löneskatten och
den särskilda premieskatten för grupplivförsäkringar inte skall genomföras
den 1 januari 1997. Detta i konsekvens med att vi avvisar förslaget om höjd
allmän egenavgift.

Regeringen föreslår i proposition 1996/97:21 Nedsättning av socialavgifter,
m.m. att arbetsgivare skall få rätt att dra av högst 2 500 kronor av arbets-
givaravgiften per månad. Enligt regeringen är sänkningen av arbets-
givaravgiften en åtgärd för att underlätta för företagen att anställa fler
människor. Det är bra att regeringen fått en början till insikt att företagens
kostnader är av betydelse för möjligheterna att anställa fler medarbetare.
Regeringen medger dessutom att dess egen politik har utgjort hinder för
expansion och ökad sysselsättning.

Den sänkning som föreslås är emellertid av synnerligen begränsad
omfattning. Möjligheten att dra av gäller bara företag med ca tre till fyra
anställda. För företag med fler anställda kvarstår de problem som regeringen
själv pekar på i propositionen. Regeringen har dessutom finansierat förslaget
genom skattehöjningar för företagen som direkt motverkar de eventuellt
positiva effekterna av den begränsade sänkningen av socialavgifterna.

Ovan har vi föreslagit att besluten om höjda egenavgifter undanröjs och att
den allmänna löneavgiften avskaffas. Till detta kommer att vi också ovan
föreslagit att den förlängda arbetsgivarperioden inte genomförs. Dessa förslag
har som syfte att underlätta för arbetsgivare att anställa fler personer.
Regeringens förslag i proposition 1996/97:21 motverkar detta.

Propositionen bör således avslås i denna del.

I en motion 1996/97:Fi17 av Karl-Gösta Svenson m.fl. (m, fp, kd) avvisas
dessutom förslaget i proposition 1996/97:21 att särskild löneskatt skall tas ut
på bidrag som en arbetsgivare lämnar till vinstandelsstiftelse.

Vi anser att kontroll av utnyttjande av sjukpenningförsäkringen bör
intensifieras för att på så sätt ytterligare minska kostnaderna för förmånen
och också öka respekten för försäkringen.

Med hänvisning till det som anförts ovan rörande anslagsområdet A 1.
Sjukvårdspenning och rehabilitering m.m. anvisar vi ett anslag på
13 979 370 000 kronor för 1997. Anslaget för 1998 blir
13 556 826 000 kronor och 14 801 481 000 kronor 1999.

Försäkring vid arbetsskada

I den nyligen avslutade sjuk- och arbetsskadekommitténs
betänkande föreslås att ersättning till den som skadas vid ett
olycksfall i arbetet skall utges i form av sjukpenning från
arbetsskadeförsäkringen som tillsammans med
sjukpenningen skall motsvara 95 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten.

Kommittén finner heller ingen anledning att förändra färdolycksfallens
ställning. Inte heller beträffande skador till följd av annan skadlig inverkan
än
olycksfall (arbetssjukdomar) föreslås någon ändring mot nuvarande regler.
Förslaget är enligt vår mening djupt olyckligt och bör inte realiseras.

Vi anser att en väl fungerande arbetsskadeförsäkring i första hand skall
konstrueras på ett sådant sätt att den motverkar att arbetsskador och
arbetsolycksfall uppstår. Försäkringen måste innehålla sådana stimulanser att
det skall löna sig att eliminera skadliga arbetsmiljöer och dåliga
arbetsbetingelser. Därför måste en arbetsskadeförsäkring knytas så nära
arbetsplatsen som möjligt, fri från statlig styrning och finansiering.

Egentligen finns det inga skäl som talar för att just arbetsskador skall
omfattas av en offentlig försäkring. Det har ju visat sig att
arbetsskadeförsäkringen i offentlig regi försvagat drivkrafterna för enskilda
arbetsgivare att förbättra arbetsförhållanden. Eftersom det är lagstiftning och
försäkringskassornas praxis som avgör om en person skall erhålla
arbetsskadeförsäkringsförmåner och livränta, finns ingen direkt koppling till
arbetsplatsen.

Dagens arbetsskadeförsäkring har flera brister. Försäkringen kan inte
tillämpas på ett rättvist sätt och lagens betydelse för det skadeförebyggande
arbetsskyddet synes vara starkt begränsat. Trots de senaste årens förändringar
och förbättringar äger dessa två invändningar fortfarande sin giltighet och
måste föranleda åtgärder. Några åtgärder i den inriktningen finns inte
föreslagna i kommitténs förslag.

Enligt vårt sätt att se det måste den nuvarande trenden brytas och
incitament skapas för arbetsgivaren i ett system som ger en direkt koppling
mellan den enskilde arbetsgivarens utgifter för arbetsskadeförsäkringen och
skadeutfallet.

Detta kan endast åstadkommas om den nuvarande försäkringen ersätts med
en obligatorisk arbetsskadeförsäkring tecknad av arbetsgivaren. Den
nuvarande arbetsskadeförsäkringen avskaffas och ersätts endast med
skyldigheten att teckna försäkring. Skyldigheten att teckna försäkringen
skulle dock inte omfatta enmansföretag - det blir en alldeles för stor
försäkringsrisk och antagligen alldeles för höga självrisker för att det skall
vara möjligt. Där får en vanlig olycksfallsförsäkring bli lösningen - om än
frivillig.

Genom avtal med enskilda arbetstagare, i form av enskilda avtal eller
eventuella lokala kollektivavtal, regleras arbetsskadeföräkringens innehåll.
Såväl den allmänna försäkringskassan som enskilda försäkringsbolag skulle
ha rätt att erbjuda försäkringar. Genom att lagstiftningen inte skulle definiera
vad som är arbetsskada skulle också detta avtalas fram. Det naturliga vore att
försäkringsgivarna har förteckningar med skador som ersätts. Det skulle i så
fall motsvara den gamla yrkesskadelagen - som just var konstruerad så.

Systemet skall vara försäkringsmässigt så utformat att verksamheten inte
kan medge underskott. Försäkringen skall också vara så konstruerad att
arbetslinjen prioriteras och att det inte är möjligt att välta över
kostnadsansvar
på andra sektorer.

Försäkringen bör finansieras av företagen genom enhetliga avgifter som
dock bör differentieras utifrån företagens kostnader för arbetsskador och
sjukfrånvaro för att stimulera arbetsmiljöförbättringar, aktiva, förebyggande
och rehabiliterande åtgärder. Ingen hälsoprövning får förekomma.

Vårt förslag till ny arbetslöshetsförsäkring bör kunna införas senast den
1 januari 1999. För att minska kostnaderna i försäkringen under tiden anser vi
att livräntan bör sänkas till 80 procent av nuvarande nivå. Livräntan är
skillnaden mellan den inkomst den arbetsskadade hade då skadan inträffade
och den inkomst han skulle komma att ha om skadan inte inträffat. Eftersom
själva försäkringen ger en inkomstbortfallskompensation på 75 procent
medan livräntenivån inte påverkats anser vi att denna bör sänkas mot
bakgrund av det statsfinansiella läget. Den nya livräntenivån bör dock endast
omfatta de arbetsskador som anmäls och godkänts efter den 1 januari 1997.
Nuvarande livräntor omfattas således inte av detta förslag.

De förslag som vi föreslår rörande arbetsskadeförsäkringen kommer dock
inte att ha någon påverkan på 1997 års budget. För 1998 innebär det en
minskad kostnad på 215 miljoner kronor och för 1999 2,2 miljarder kronor.

Trafikolyckor

I Finland finns sedan många år ett system där den del av
sjukförsäkringen som berör trafikolyckor bekostas via den
obligatoriska trafikskadeförsäkringen. I Sverige står
trafikskador för cirka 5 miljarder kronor av sjukförsäkringens
kostnader. Vi anser att det finns flera argument som talat för
att vi i Sverige skall följa den finska modellen och lyfta ur
trafikskadorna ur den allmänna försäkringen.

För det första finns det inga egentliga skäl till varför inte personskador som
uppträder i samband med en trafikolycka inte skall ingå i den obligatoriska
trafikskadeförsäkringen. Skadan är ju ett resultat av en olycka som i övrigt
täcks av försäkringen. Dessutom innebär en direkt koppling mellan
försäkringspremien och skadeutfallet att arbetet med trafiksäkerhet med all
säkerhet kommer att intensifieras, inte minst från försäkringsbolagens sida.
Rehabiliteringsarbetet kommer också att få högsta prioritet, eftersom
försäkringsbolagen annars tvingas betala höga kostnader för sjukskrivningar.
Modellen innebär således stora samhällsekonomiska fördelar, samtidigt som
det som sagt ökar trafiksäkerheten.

Ett system med särskild försäkring för trafikskador innebär att
trafikskadepremien stiger med kanske 1 000 kronor per år. Eftersom statens
utgifter minskas med 5 miljarder genom vårt förslag bör därför den enskilde
kompenseras genom en sänkning av den allmänna sjukförsäkringsavgiften
med motsvarande belopp.

Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt utreda vårt förslag och
återkomma till riksdagen.

Genom ökad kontroll under anslagsposten A 3. Förtidspension menar vi,
och finner i detta stöd hos bland annat Riksrevisionsverket, att det är möjligt
att minska kostnaderna för fusk och överutnyttjande inom framför allt
förtidspensionssystemet. Därför anvisar vi för A 3. Förtidspensioner ett
anslag på 11 489 000 000 kronor för 1997. För 1998 blir anslaget
11 047 000 000 kronor och för 1999 10 674 000 000 kronor.

Utgiftsområde 11 -
Ekonomisk trygghet vid
ålderdom

Höj den faktiska pensionsåldern

Vi anser att regeringen skyndsamt bör återkomma till
riksdagen med förslag som innebär att ansträngningarna för
att höja den faktiska pensionsåldern kan intensifieras.
Framför allt handlar det om att skapa en mer flexibel
arbetsmarknad och öka insatserna inom rehabilitering.
Förslag på förändrad beskattning för hushållstjänster bör
också kunna innebära att den faktiska pensionsåldern kan
höjas. Sådana förslag innebär att anslag A 1. Ålderspensioner
bör kunna bli något lägre än det som regeringen anvisar.

Under anslag A 1 anvisar vi ett anslag på 51 048 000 000 kronor för 1997.
För 1998 blir anslaget 49 159 000 000 kronor och 1999
46 114 000 000 kronor.

Vi avvisar regeringens besparingar

Regeringen aviserade i vårpropositionen en lång rad kraftiga
försämringar som särskilt skulle drabba pensionärer. I och
med budgetpropositionen konkretiseras nu dessa
neddragningar. Totalt sparar regeringen drygt 1 miljard
kronor.

Regeringen föreslår att omställningsperioden för vuxna förkortas från
nuvarande tolv månader till sex. Efterlevandepension betalas ut till person
som förlorat make eller maka och ej fyllt 65 år.

Vidare föreslås att det sker en växling av folkpension och pensionstillskott.
Detta samtidigt som folkpensionen sänks och pensionstillskottet ökas med
lika mycket. Detta påverkar den pension som de som är berättigade till
omställningspension, oreducerad änkepension samt särskild efterlevande-
pension erhåller.

Den stora besparingen görs i och med förslaget att inkomstpröva
änkepensionen. Här bryter regeringen mot den överenskommelse som gjordes
1988 rörande de framtida efterlevandepensionerna. Förslaget innebär
dessutom att en utlovad förmån försämras på ett oacceptabelt sätt. Att notera i
sammanhanget är att de som uppbär änkepension fått sin pension försämrad
tidigare i flera steg genom de försämringar i basbeloppen som har gjorts vid
ett antal tillfällen. Nu drabbas de av en ytterligare försämring.

Avslutningsvis föreslår regeringen att kompensationsgraden i det statliga
bostadstillägget (BTP) sänks från nuvarande 85 procent av hyreskostnaden
till 83 procent. Dessutom föreslås att fritidsfastigheter skall medräknas som
förmögenhet vid beräkningen av BTP.

Vi avvisar samtliga dessa förslag på försämringar. Regeringen har vid ett
antal tillfällen genom bl.a. fortsatt manipulerande i basbeloppen och kraftiga
höjningar av egenavgifter inom bl.a. läkemedelsförsäkringen steg för steg
urholkat pensionärernas ekonomi på ett icke godtagbart sett. De nu föreslagna
försämringarna kan därför inte accepteras och bör avslås av riksdagen.

Under anslag A 2 anvisar vi ett anslag på 1 768 000 000 kronor för 1997.
Vilket innebär en i förhållande till regeringen utökad ram med
911 000 000 kronor.

Under anslag A 3 anvisar vi ett anslag på 10 435 000 000 kronor för 1997.
Vilket innebär en i förhållande till regeringen utökad ram med
465 000 000 kronor.

Utgiftsområde 12 -
Ekonomisk trygghet för
familjer och barn

Det allmänna barnbidraget

I motion 1996/97:Fi407 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås att
det införs ett avdrag på 10 000 kronor per år och barn i den
kommunala beskattningen. Det innebär att en barnfamilj med
vårt förslag i ovan nämnda förslag får en högre nettoinkomst
med ca 3 000 kronor per år och barn. Till detta skall läggas
barnbidraget som för närvarande är 7 680 kronor per barn.
Per månad innebär detta att den disponibla inkomsten för en
familj med två barn mellan 0 och 16 år ökar med knappt
800 kronor.

Riksdagen har tidigare föreslagit att flerbarnstillägget skall avskaffas från
och med 1998. Vi har tidigare förordat att tillägget tas bort redan från den
1 januari 1997.

Under flera år har frågan om ett behovsprövat barnbidrag diskuterats. Det
har ansetts som närmast stötande att människor med mycket höga inkomster
har rätt till ett offentligt stöd de egentligen inte behöver, särskilt i en tid
då
statens finanser är ansträngda. Argumenten mot ett behovsprövat barnbidrag
har varit flera. För det första har man hävdat att gränsen för
behovsprövningen måste sättas lågt för att man skall uppnå någon form av
besparingseffekt. För det andra - vilket är en följd av det första argumentet -
har det hävdats att marginaleffekterna kan bli så stora vid behovsprövningen
att människor antingen väljer att inte gå upp i lön eller t.o.m. går ner i
tjänst
för att undvika att förlora sitt bidrag. Vi anser att dessa argument bär sin
riktighet, men anser ändå att regeringen bör utreda möjligheterna och
konsekvenserna av ett behovsprövat barnbidrag. Denna utredning bör
tillsättas snarast.

Under anslagsområdet A 1. Barnbidrag anvisar vi ett anslag på 13
774 000 000 kronor för 1997. För 1998 och för 1999 anslås samma belopp
som regeringen.

Föräldraförsäkringen

Vi har i Sverige världens mest generösa föräldraledighet
både vad gäller ledighetens längd och inkomstkompensation.
Detta faktum bekräftas också i ESO-rapporten Samhällets
stöd till barnfamiljerna i Europa (Ds 1996:49). I rapporten
som presenterades i månadsskiftet augusti/september 1996
sägs följande:

Den svenska föräldrapenningen ter sig generös i en internationell jämförelse.
Detta främst på grund av att ersättningsperioden är lång trots de besparingar
som genomförts under senare tid.

Att det i dagens föräldraförsäkring finns utrymme för
ytterligare besparingar och förändringar, vilket vi moderater
har hävdat, får stöd i ESO-rapporten:

(...) Det är dock rimligt att tänka sig att vissa ytterligare begränsningar av
föräldrapenningen skulle kunna genomföras utan att menligt påverka
möjligheten att kombinera förvärvsarbete och barnafödande (...)

Riksdagen har beslutat att höja kompensationsnivån i
föräldraförsäkringen från 75 till 80 procent. I samband med
detta beslut reserverade vi moderater oss, då vi ansåg och
fortfarande anser att ersättningen bör vara 75 procent. Vi
upprepar detta ställningstagande och anser att riksdagen bör
fatta beslut att riva upp beslutet att höja kompensationsnivån
den 1 januari 1998.

Nedan föreslår vi att det skall införas ytterligare en karensdag i
sjukpenningförsäkringen. För att skapa den enhetlighet som vi nämnt ovan
anser vi som konsekvens av detta att två karensdagar skall införas även i den
tillfälliga föräldrapenningen. Det finns signaler om att föräldrar vid egen
sjukdom utnyttjar möjligheten att ta ledigt för vård av sjukt barn i stället.
Detta kan inte accepteras, varför det är väsentligt att skapa samma regler i de
båda försäkringarna.

I konsekvens med att vi ovan föreslår en förändring av beräkningen av SGI
i sjukpenningförsäkringen föreslås att samma beräkning skall användas för
föräldraförsäkringen.

Redan 1995 föreslog vi att havandeskapspenningen skulle avskaffas. Mot
bakgrund av det fortsatt allvarliga statsfinansiella läget vidhåller vi detta
förslag. Vi föreslår att havandeskapspenningen avskaffas från och med den
1 januari 1997. De som har eller har ansökt om havandeskapspenning före
den 1 januari omfattas dock icke. Dock godkänns inga nya. Samtidigt som
havandeskapspenningen avskaffas är det viktigt att lagstiftningen tydliggörs
vad avser möjligheten att använda föräldraförsäkringen mer flexibelt än i dag.
Det skall t.ex. vara möjligt att ta ut föräldraledighet två månader före en
förlossning om man så önskar.

Om man har ett arbete som enligt AFS 1994:32 förbjuder gravida kvinnor
att arbeta eller om graviditeten av andra orsaker är komplicerad skall
sedvanlig sjukskrivning gälla. En sådan lösning innebär att vi följer de EG-
direktiv som finns på detta område (92/85/EEG).

Utöver de förslag som redogörs för ovan anser vi att det är möjligt att
genom ökad kontroll i föräldraförsäkringen för att komma till rätta med fusk
och överutnyttjande kunna sänka kostnaderna under framför allt anslag A 2.

Under anslag A 2 anvisar vi ett anslag på 11 724 000 000 kronor för 1997.
För 1998 anslås 13 408 000 000 kronor och för 1999 14 019 000 000 kronor.

Bidragsförskottet/underhållsstödet

I våras presenterade regeringen ett förslag om en förändring
av bidragsförskottet. Från och med årsskiftet heter stödet till
barn med särlevande föräldrar underhållsstöd. Moderata
samlingspartiet accepterade i huvuddrag regeringens förslag,
men kritiserade bristen på koppling mellan
betalningsskyldigheten och det enskilda barnet. Vi fick stöd
för denna kritik i samband med lagutskottets yttrande med
anledning av behandlingen i riksdagen. Utöver detta och ett
antal andra smärre justeringar ansåg vi således att det var
möjligt att ändå biträda regeringens förslag. Men, vi
betonade mycket tydligt vikten av ett helt nytt och reformerat
system som en gång för alla fokuserar på föräldrarnas
oavvisliga skyldighet att värna och vårda de egna barnen.

Enligt denna vår inställning är grundprincipen att föräldrarna aldrig kan
komma ifrån sitt försörjningsansvar. Om den underhållsskyldige inte har
tillräckligt med resurser för att klara detta ansvar får hans eller hennes fall
prövas av de sociala myndigheterna på samma sätt som vid andra tillfällen
när resurser saknas för att täcka de nödvändiga utgifterna.
Socialbidragsnormen skall vara den gräns vid vilken det ekonomiska ansvaret
inte längre utkrävs direkt.

Om underhållskraven gör att den underhållsskyldige hamnar under
socialbidragsnormen träder det offentliga in - men inte förr - med lån och
inte med bidrag. Den underhållsskyldige föräldern betalar själv underhållet
och sätts i skuld till det offentliga. Det statliga engagemanget i vårt system
blir att se till att man bevakar denna eventuella skuld och ser till att den
betalas tillbaka. Underhållsskulder bör behandlas med hög prioritet och
jämföras med t.ex. skatteskulder.

Ett stort problem i dag är att den underhållsskyldiges förbehållsbelopp
baseras på antalet barn även de han eller hon inte har underhållsskyldighet till
som ett resultat av en separation. Detta anser vi vara fel eftersom det innebär
att staten har fått träda emellan och täcka mellanskillnaden mellan
underhållsstödet och stödets miniminivå, d.v.s. 1 173 kronor. Detta har
uppmuntrat till nya familjebildningar utan att den underhållsskyldige har fått
vidkännas det naturliga ansvaret för tidigare barn. Denna möjlighet bör därför
tas bort i det system som vi förordar.

Med vårt förslag till ett reformerat underhållsstöd uppnår man samma
materiella trygghet för barnet som i dag. Men föräldraansvaret blir mycket
tydligare och det kommer inte längre att gå att smita från sitt ansvar samtidigt
som incitamenten för den typ av fusk och överutnyttjande vi i dag ser
försvinner. Kostnaden för underhållsstöd begränsas i vårt förslag till de barn
vars faderskap är helt okänt samt för bevakning av utbetalt socialbidrag i
form av underhållsstöd. I förhållande till regeringens förslag innebär vårt
förslag en minskad kostnad med 1,5 miljarder kronor 1998 och med ungefär
lika mycket 1999. Regeringen bör under våren 1997 återkomma till riksdagen
med ett förslag enligt våra riktlinjer så att förändringen kan träda i kraft den
1 januari 1998.

Vårt förslag ovan gör att vi anvisar ett lika stort anslag som regeringen för
år 1997.

Avdrag för styrkta
barnomsorgskostnader och
vårdnadsbidrag

En av de mest centrala familjepolitiska reformerna den
borgerliga regeringen införde var rätten att dra av styrkta
barnomsorgskostnader och vårdnadsbidraget. Tanken bakom
det första steget till detta som togs våren 1994 var att skapa
en rättvisa mellan samtliga familjer och möjliggöra för alla
att välja just den omsorg som passade den egna familjen och
de egna barnen bäst, utan att vara hänvisad till endast de
omsorgsformer som politiker ansåg vara bäst.

Trots att avdragsrätten och vårdnadsbidraget när det infördes endast var på
24 000 kronor per år och trots att det avskaffades av den socialdemokratiska
regeringen bara efter ett halvår visade det sig att det fanns en stor
efterfrågan
på denna möjlighet till ökad valfrihet. På bara sex månader ansökte över 175
000 familjer om vårdnadsbidraget och under dess korta existens växte det upp
ett flertal nya spännande lösningar av omsorg som tyvärr aldrig fick chansen
att utvecklas. En av den nytillträdda socialdemokratiska regeringens första
återställare var just att avskaffa den valfrihetsreformen. Man drog sig inte
heller för att straffa de barnfamiljer som utnyttjat vårdnadsbidraget genom att
ta bort garantibeloppet för dessa föräldrar under föräldraledighetens sista
månader!

Vi anser att det är centralt att man återinför rätten till avdrag för styrkta
barnomsorgskostnader och vårdnadsbidraget. Värdet bör även fortsättningsvis
vara 24 000 kronor med uppräkning avseende åren 1995 och 1996. Totalt
innebär förslaget en ökad kostnad inom utgiftsområde 12 på 2,4 miljarder
kronor 1997, 2,43 miljarder kronor för 1998 och 2,5 miljarder kronor för
1999.

Socialförsäkringssektorn vid
sidan av statsbudgeten

Ovan har vi redovisat för våra förslag rörande utgiftsområde
11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom. Förslag som innebär
att den faktiska pensionsåldern höjs innebär också att
utgifterna inom socialförsäkringssektorn vid sidan av
statsbudgeten sjunker.

För 1.1 Allmän tilläggspension, ATP, blir därför utgiften för 1997
122 461 000 000 kronor.

Vi har under ett par års tid föreslagit att delpensionen avskaffas.
Delpensionen är en form av mellanting mellan förtidspension och förtida
uttag av folkpensionen. Den fyller egentligen inget socialpolitiskt mål, utan
kan ses som en möjlighet till en lugnare avtrappning inför den egentliga
pensionen. Förslag har tidigare funnits att delpensionen skall avskaffas, men
hittills har det endast resulterat i att reglerna för rätten till denna pension
skärpts. Vi anser dock att delpensionen nu bör avskaffas. Ett avskaffande bör
ske från och med den 1 januari 1997 innebärande att inga nya ansökningar
om delpension godtas efter detta datum. Personer som i dag har delpension
skall få behålla denna möjlighet, men inga nya kommer in i systemet.

Vårt förslag innebär att utgiften för 1.2 Delpensionsförsäkringen blir
1 159 000 000 kronor för 1997. Totalt innebär våra förslag att utgiften för
socialförsäkringssektorn skall fastställas till 130 167 miljoner kronor för
1997. För 1998 blir utgifterna 132 852 miljoner kronor och 1999 136 031
miljoner kronor.

Det ankommer på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om en försäkring vid
tillfälligt inkomstbortfall vid sjukdom eller arbetslöshet i enlighet med vad
som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medborgarkonto,

3. att riksdagen beslutar anslå 9 915 000 000 kr för utgiftsområde 9 anslag
A 1. Sjukvårdsförmåner m.m. för budgetåret 1997 i enlighet med vad som
anförts i motionen,1

4. att riksdagen beslutar att kompensationsnivån i sjukpenningförsäkringen
skall utgöra 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med
vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen beslutar införa ytterligare en karensdag i
sjukpenningförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag om förlängd arbetsgivarperiod
från 14 till 28 dagar i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen beslutar att den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI)
skall beräknas på ett genomsnitt av de senaste 24 månadernas inkomst för
såväl sjukpenningförsäkringen som föräldraförsäkringen i enlighet med vad
som anförts i motionen,

8. att riksdagen avslår förslaget om sänkning av uttaget av socialavgifter
den 1 januari 1997 och den 1 januari 1998 i enlighet med vad som anförts i
motionen,2

9. att riksdagen avslår förslaget att höja den allmänna löneavgiften den
1 januari 1997 och den 1 januari 1998 i enlighet med vad som anförts i
motionen,2

10. att riksdagen avslår förslaget att höja den särskilda löneskatten och den
särskilda premieskatten för grupplivförsäkringar den 1 januari 1997 och den
1 januari 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen,2

11. att riksdagen avslår proposition 1996/97:21 i enlighet med vad som
anförts i motionen,2

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kontroll av sjukpenningförsäkringen,

13. att riksdagen beslutar anslå 13 979 370 000 kr för utgiftsområde 10
anslag A 1. Sjukpenning och rehabilitering m.m. för budgetåret 1997 i
enlighet med vad som anförts i motionen,

14. att riksdagen hos regeringen begär utredning om den framtida
arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en sänkning av livräntan
i arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

16. att riksdagen hos regeringen begär utredning om trafikolyckor och
sjukpenningförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kontroll av förtidspensioner,

18. att riksdagen beslutar anslå 11 489 000 000 kr för utgiftsområde 10
anslag A 3. Förtidspensioner för budgetåret 1997 i enlighet med vad som
anförts i motionen,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en höjning av den faktiska pensionsåldern,

20. att riksdagen beslutar anslå 51 048 000 000 kr för utgiftsområde 11
anslag A 1. Ålderspensioner för budgetåret 1997 i enlighet med vad som
anförts i motionen,

21. att riksdagen avslår förslaget om en med sex månader förkortad
omställningsperiod i enlighet med vad som anförts i motionen,

22. att riksdagen avslår förslaget om en växling av folkpension och
pensionstillskott i enlighet med vad som anförts i motionen,

23. att riksdagen avslår förslaget om en inkomstprövning av änkepensionen
i enlighet med vad som anförts i motionen,

24. att riksdagen avslår förslaget att sänka kompensationsgraden i det
statliga bostadstillägget (BTP) från 85 till 83 % i enlighet med vad som
anförts i motionen,

25. att riksdagen avslår förslaget att fritidsfastigheter skall medräknas som
förmögenhet vid beräkningen av BTP i enlighet med vad som anförts i
motionen,

26. att riksdagen till utgiftsområde 11 anslag A 2. Efterlevandepensioner
till vuxna för budgetåret 1997 anvisar ett i förhållande till regeringens
förslag
med 911 000 000 kr ökat anslag på 1 768 000 000 kr i enlighet med vad som
anförts i motionen,

27. att riksdagen till utgiftsområde 11 anslag A 3. Bostadstillägg för
pensionärer för budgetåret 1997 anvisar ett i förhållande till regeringens
förslag med 465 000 000 kr ökat anslag på 10 435 000 000 kr i enlighet med
vad som anförts i motionen,

28. att riksdagen beslutar avskaffa flerbarnstillägget från den 1 januari 1997
i enlighet med vad som anförts i motionen,

29. att riksdagen hos regeringen begär utredning om ett behovsprövat
barnbidrag i enlighet med vad som anförts i motionen,

30. att riksdagen beslutar anslå 13 774 000 000 kr för utgiftsområde 12
anslag A 1. Allmänna barnbidrag för budgetåret 1997 i enlighet med vad som
anförts i motionen,

31. att riksdagen beslutar att kompensationsnivån i föräldraförsäkringen
skall utgöra 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med
vad som anförts i motionen,

32. att riksdagen beslutar införa två karensdagar i den tillfälliga
föräldraförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

33. att riksdagen beslutar avskaffa havandeskapspenningen i enlighet med
vad som anförts i motionen,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad kontroll i föräldraförsäkringen,

35. att riksdagen beslutar anslå 11 724 000 000 kr för utgiftsområde 12
anslag A 2. Föräldraförsäkring för budgetåret 1997 i enlighet med vad som
anförts i motionen,

36. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om ett reformerat
underhållsstöd i enlighet med vad som anförts i motionen,

37. att riksdagen beslutar införa en avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader och ett vårdnadsbidrag från den 1 januari 1997 i
enlighet med vad som anförts i motionen,

38. att riksdagen beslutar att för utgiftsområde 12 skapa anslag A 7.
Vårdnadsbidrag för budgetåret 1997 i enlighet med vad som anförts i
motionen,

39. att riksdagen beslutar anslå 2 400 000 000 kr för utgiftsområde 12
anslag A 7. Vårdnadsbidrag för budgetåret 1997 i enlighet med vad som
anförts i motionen,

40. att riksdagen beslutar avskaffa delpensionen fr.o.m. den 1 januari 1997
i enlighet med vad som anförts i motionen,

41. att riksdagen beslutar att utgifterna för socialförsäkringssektorn för
budgetåret 1997 skall vara 130 167 000 000 kr i enlighet med vad som anförts
i motionen.2

Stockholm den 7 oktober 1996

Gullan Lindblad (m)

Sten Svensson (m)

Leif Carlson (m)

Maud Ekendahl (m)

Gustaf von Essen (m)

Margit Gennser (m)

Stig Grauers (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Tomas Högström (m)

Annika Jonsell (m)

Göte Jonsson (m)

Ulf Kristersson (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Bertil Persson (m)

My Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Åke Sundqvist (m)

Birgitta Wichne (m)

Liselotte Wågö (m)

Anna Åkerhielm (m)