Socialt ansvar i Stockholms län

Motion 1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)

Vård och omsorg

Vården i Stockholmsregionen lider ännu av en svår
personalbrist. Landstinget har tvingats stänga hela
avdelningar. Äldre och handikappade kan inte få den vård
de behöver därför att hemtjänsten inte lyckas rekrytera
personal i tillräcklig omfattning.

Samma problem finns också inom barnomsorgen.

Det finns flera orsaker till denna personalbrist och en
rad olika åtgärder måste vidtas för att stimulera fler att
arbeta inom vården.

Ett fundamentalt problem är regeringens motstånd när
det gäller att reformera den offentliga sektorn, bryta upp
monopolen och göra det möjligt att ge människor i den
offentliga sektorn större ansvar och mer att säga till om.
Alla hinder mot enskilda alternativ måste bort, så att flera
producenter av vård- och omsorgstjänster genom
konkurrens medverkar till förbättrad effektivitet och större
lyhördhet hos den offentliga vårdapparaten för patienternas
önskemål. Mer ansvar måste också delegeras till dem som
arbetar och som väljer att fortsätta att arbeta inom den
offentliga sektorn.

En annan viktig faktor bakom personalbristen är
bostadsbristen i regionen. Den är också på många sätt ett
resultat av regeringens politik; svagt bostadsbyggande,
sammanslagningar av små lägenheter till större samt en
skatte- och subventionspolitik som kraftigt inskränker
rörligheten på bostadsmarknaden. Våra krav när det gäller
ett förbättrat bostadsbyggande utvecklas närmare i separat
länsmotion.

En tredje faktor är utbildningspolitiken. Behovet av en
utbyggd äldreomsorg och barnomsorg har länge kunnat
förutses, och mot den bakgrunden får det beskrivas som ett
misslyckande att utbildningsväsendet inte har kunnat
dimensioneras för att tillgodose denna efterfrågan. Vissa
utbildningar har också haft svårt att rekrytera elever, något
som borde stimulera till översyn av utbildningsinnehållet.

Det positiva man kan se i sammanhanget är hur de
enskilda alternativen fungerar. Ofta präglas deras
personalsituation av kontinuitet och många sökande till
varje tjänst. Allt fler landsting prövar också att lägga ut
vårdenheter på entreprenad. För att man fullt ut ska kunna
få en fungerande alternativ sektor måste dock bl.a.
Dagmar-avtalet rivas upp och statsbidragsreglerna för
barnomsorgen ändras. Detta utvecklas i folkpartiet
liberalernss motion om den offentliga sektorns förnyelse. I
denna motion beskrivs också behovet av decentralisering av
ansvar och beslut för att motivera personalen.

HIV/AIDS-bekämpning i Stockholms län

Cirka 70 % av de HIV-smittade i Sverige, ca 1 600,
finns i Stockholms län. För att stoppa spridningen i
Sverige av HIV-smittan är det av största vikt att kraftfulla
åtgärder vidtas i Stockholm.

Statistiken för AIDS-patienter visar att Stockholm har
fem gånger så många som Göteborg och tio gånger så
många fall som Malmö. Stockholm har alltså den allra
tyngsta bördan att bära när det gäller att vårda AIDS-
patienter.

Från AIDS-anslaget utgår sedan flera år ett särskilt
bidrag till storstadsregionerna. Detta motiveras av att
smittan är särskilt omfattande i dessa områden och att stora
kostnader därför uppkommer för kommuner och landsting.
Riksdagen har flera gånger understrukit att dessa bidrag
måste bevaras.

I fjolårets budgetproposition framhölls att bidraget för
1990 skulle vara oförändrat. I årets budgetproposition
saknas en motsvarande markering, istället sägs att bidraget
avses utgå endast under en övergångsperiod, vilket vi finner
illavarslande. Det finns ingen anledning att f.n. minska
bidragen till storstadsregionerna. Kostnaderna kommer
istället att öka kraftigt under de närmaste åren när de HIV-
smittade insjuknar i AIDS. Detta bör fastslås vid riksdagens
behandling av anslaget A 5 under socialdepartementets
huvudtitel.

Narkomanvård

Narkomaner behöver stöd för att bli av med sitt
missbruk. Det gäller avgiftning, psykiatriskt stöd, hjälp
med utbildning, lägenhet, arbete m.m. Idag saknas platser
på behandlingshem för tvångsvård av missbrukare i
Stockholm. Detta måste avhjälpas. Dessutom måste
landstingets platser för avgiftning av narkomaner hållas
öppna. För närvarande är vårdplatser avstängda pga.
personalbrist. Samarbetet mellan kommuner och landsting
måste fördjupas.

Bruk av narkotika skall vara olagligt och får aldrig
accepteras. Det förebyggande arbetet när det gäller
narkotikamissbruk är viktigt. Undervisning och
information om narkotika i skolan är av stor betydelse i
detta sammanhang. Det är angeläget att samtliga
polisdistrikt i Stockholms län prioriteras i
narkotikabekämpningen för att försvåra distributionen av
narkotika.

Folkpartiet liberalerna anser att narkomaner skall ha
möjlighet att byta sina sprutor och spetsar mot rena
verktyg. Detta skall ske under strikt kontroll och göras på
vårdinrättning i nära samarbete med narkomanvården.
Erfarenheter från Malmöhus län visar att ett sådant
sprutbytesprogram minskar smittspridningen av HIV och
gulsot bland narkomaner. En sådan verksamhet bör starta
också i Stockholm.

Metadonbehandlingen för narkomaner i främst öppen
vård måste utökas. Det tak som regeringen satt för hur
många narkomaner som får gå igenom behandlingen måste
tas bort. Behandlingen skall ske under strikt kontroll av
läkare och annan sjukvårdspersonal. Genom
metadonbehandlingen kan många narkomaner återgå till
ett normalt socialt liv och några kan bli helt drogfria.

Ungdomar i storstaden

Att växa upp i en storstadsregion innebär mycket
positivt. Storstaden innebär många valmöjligheter när man
ska utbilda sig, stor valfrihet i fritids- och kulturutbudet och
inte minst är Stockholms internationella atmosfär med
människor från skiftande kulturer en stimulerande miljö att
växa upp i.

Men det finns också negativa sidor av storstaden.
Ungdomar som i brist på meningsfull fritid söker sig in till
staden kan, om de har otur, hamna i destruktiva och
brottsliga gäng. Reportagen om ''gatans barn'', det
meningslösa våldet och klottrarnas och vandalernas rop på
uppmärksamhet visar vidden av problemet. Samhället kan
givetvis aldrig ersätta det stöd och den trygghet som ett
fungerande hem har att ge. Men när föräldrarna inte klarar
av situationen får myndigheterna försöka göra det bästa
möjliga för att hjälpa ungdomarna från att hamna på
''sned'', dras in i kriminalitet, alkohol- eller
narkotikamissbruk. Sådana åtgärder behandlas utförligt i
folkpartiet liberalernas motion om unga lagöverträdare.

Vi måste värna om de organisationer som ger
ungdomarna möjlighet till en meningsfull fritid, man kan
inte nog betona den uppgift idrottsföreningar och andra
frivilligorganisationer fyller. De kan fånga upp ungdomar
och ge fritiden ett innehåll och även skapa sociala
kontakter.

I första hand är det viktigt att se till att det finns ett
varierat fritidsutbud för ungdomarna, men vid större helger
och skolavslutningar är det fråga om samarbete i större
skala. När man arrangerar större evenemang måste man
lyssna på vad ungdomarna vill ha. Den gångna nyårsnatten
blev tyvärr åter en demonstration av våld och vandalism och
alltför många fritidsgårdar är levande bevis på vad som
händer när lösningarna kommer uppifrån -- man når inte
dem man vill nå. En fungerande samarbetsform mellan
ungdomarna, de sociala myndigheterna och polisen måste
utarbetas. Socialstyrelsen som varit med och gett pengar till
en del större projekt bör fortsätta med detta.

Polisens arbetsmöjligheter

Stockholmspolisen befinner sig idag i en mycket
besvärlig situation. Samtidigt som brottsligheten ökar har
antalet vakanta tjänster minskat drastiskt. Under de senaste
fyra åren har kåren minskat med ca 15% eller 500 polismän.

Det är nödvändigt att redan idag vända trenden så att
poliser ser skäl att stanna i Stockholm och att poliser från
andra delar av landet söker sig till Stockholm. En svag
förändring verkar vara på väg. Något fler
stockholmsungdomar söker sig nu till utbildningen.

Landshövdingen och länspolismästaren har tidigare i en
skrivelse till regeringen aktualiserat problemen och också
lämnat förslag till en lång rad åtgärder. Vi ställer oss bakom
denna skrivelse.

Folkpartiet liberalerna har i tidigare motioner krävt att
ett första viktigt steg borde vara att kraftigt öka antalet
intagningsplatser till polishögskolan. I förra årets
budgetproposition hörsammades detta krav.

I årets budgetproposition vill regeringen åter minska
antagningen med 25%. Detta är i grunden inte acceptabelt,
om det skulle visa sig att polisbristen därigenom inte
tillräckligt snabbt kan täckas. Vi saknar emellertid
beräkningsunderlag för en i allt korrekt bedömning av
detta. Även regeringen tycks vara oklar över de exakta
behoven av nyutbildade poliser och avser därför att
''avstämma sina prognoser under budgetåret''. Detta räcker
inte. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återkomma
med sådant underlag snarast och i vart fall i så god tid att
nödvändiga korrigeringar kan vidtas inför
antagningsomgången vårterminen 1991.

Som tidigare nämnts bör dessutom särskilda insatser
göras för att stimulera fler ungdomar från
Stockholmsregionen att söka till polisutbildningen. Av
erfarenhet vet vi att polisaspiranter från andra delar av
Sverige arbetar ett par år i Stockholm och sedan flyttar
tillbaka ''hem'' när de skaffat sig tjänsteår och
kvalifikationer nog för att söka till sin hemort. Det innebär
bl a att andelen unga och oerfarna poliser är högre i
Stockholm än i övriga landet, vilket är till nackdel för
kontinuitet och kunskapsöverföring i arbetet. Också
invandrarungdomar bör stimuleras att söka till
polisutbildningen.

En viktig faktor när det gäller att få personalen att
stanna kvar är att arbetsmiljön är bra. Enligt
budgetpropositionen kommer nu både Huddinge och Solna
att få nya förvaltningsbyggnader. Det är angeläget att den
aviserade omprojekteringen påskyndas. Fortfarande
arbetar dock polisen i Nacka, Handen och Södertälje i
starkt nedslitna, splittrade eller på annat sätt icke
ändamålsenliga lokaler. Därför behövs nya polishus också
där.

I en huvudstad ställs sådana krav på polisen som sällan
uppkommer på en mindre ort. I Stockholm måste polisen
ägna allt större del av sin tid åt ökande våld, drogmissbruk
och annan tung brottslighet. Effekten, när bristen på poliser
är stor, blir att vissa insatser måste nedprioriteras. Ett
sådant område är trafikövervakningen. Resultatet är att
kollektivtrafikfilerna regelmässigt används av obehöriga,
att hastighetsgränserna överskrids och att körning mot rött
ljus ständigt sker. Fler olyckor, sämre miljö och sämre
framkomlighet blir konsekvensen.

Ett sätt att försöka ändra denna situation är att anställa
kommunala poliser, s k Stockholmsbobbies. För detta krävs
en lagändring. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen
detta till känna.

Brottsoffrens situation

En annan sida av brottsligheten i storstäderna som ofta
glöms bort är brottsoffrens situation. Människor som blivit
utsatta för brott känner ofta en stark otrygghet, och även
om de materiella skadorna ersätts finns nästan aldrig någon
organiserad hjälp för de drabbade.

De få brottsofferjourer som finns är tillkomna på
enskilda initiativ; ett exempel är BOJ, brottsofferjouren i
Södertälje, som startade helt ideellt, men som efter att ha
visat sig betyda oerhört mycket för de människor som
kommit i kontakt med den, fått resurser från olika instanser.
Bl.a. förfogar man över en liten lägenhet där man har såväl
kontor och mottagning som övernattningsmöjligheter för
drabbade. BOJ har fått pengar från bl.a.
justitiedepartementet. Brottsofferjourer byggs nu upp
också på Södermalm i Stockholm och i Farsta. Denna typ av
verksamhet måste stimuleras och stödjas på ett mer aktivt
sätt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändrade
statsbidragsregler för att kunna få till stånd alternativa
lösningar inom vård och omsorg,

2. att riksdagen beslutar att vid behandlingen av anslaget
A5 under socialdepartementets huvudtitel beakta vad som i
motionen anförts om Stockholms särskilda behov för
HIV/aids-bekämpning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillstånd också för Stockholms
län att genomföra verksamhet med utbyte av sprutor och
spetsar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om borttagande av tak för
metadonbehandling,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts i motionen om ungdomar i storstad,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till påskyndad
planering av polishus i Nacka, Handen och
Södertälje,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om
lagändring för att möjliggöra kommunala poliser,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd och stimulans till
brottsofferjourer.1]

Stockholm den 25 januari 1991

Ylva Annerstedt (fp)

Barbro Westerholm (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Anne Wibble (fp)

Sören Norrby (fp)

Hadar Cars (fp)

Maria Leissner (fp)

Daniel Tarschys (fp)

1 1990/91:Ju843