Sockerbetsodlingen på Öland och Gotland

Motion 1988/89:Jo250 av Bertil Danielsson och Karl-Gösta Svenson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Jo250

av Bertil Danielsson och Karl-Gösta Svenson
(båda m)

Sockerbetsodlingen på Öland och Gotland

Sockerprodukter utgör en viktig del av vår livsmedelsförsörjning. Ur
beredskapssynpunkt är det viktigt att vi i Sverige tilt stor del klarar den egna
försörjningen.

Nuvarande produktion av socker ligger genomsnittligt på en 95 %-ig
självförsörjningsnivå. Minst denna nivå bör bibehållas.

Enligt särskilda beslut skall sockerbetsodlingen säkras på Öland och
Gotland. Sockerbruken i Mörbylånga på Öland och i Roma på Gotland
förädlar sockerbetor från ca 4 200 ha vardera. Bruken tillhör de mindre i
landet.

Motiven att säkra odlingen på de båda öarna kvarstår oförändrat starka,
eller har t.o.m. stärkts.

Regionalpolitiskt är odlingen mycket viktig. Sydöstra Sverige har av
riksdagen utpekats som ett område som särskilt behöver uppmärksammas ur
regionalpolitisk synvinkel. Antalet sysselsatta i sockerbetsodlingen och med
förädlingen är betydande. För Mörbylångas del rör det sig om ca 350-400
personer, och för Roma ungefär lika många. Alternativa sysselsättningar är
svåra att uppbringa vid eventuella nedläggningar. På exempelvis södra Öland
kan inte nya jobb erbjudas, där sviktar redan nu både offentlig och privat
service och industrin lyser i stort sett med sin frånvaro. Vid eventuell
nedläggning tvingas samhället gå in med betydande insatser för de friställda.
En redan nu gles bygd skulle få ytterligare problem.

Ur odlingssynpunkt är sockerbetor en utmärkt gröda. Växtperioden är
lång, varför läckage av näringsämnen begränsas. I växtföljden är sockerbetor
värdefulla, eftersom mönstret med alltför ofta återkommande spannmålsgrödor
bryts. I andra sammanhang görs insatser för att miska spannmålsarealen
och öka andra odlingar. Det vore därför märkligt om sockerbetsodlingen
fick stryka på foten, den är ju redan en alternativ gröda.

De lantbrukare som i dag odlar sockerbetor tvingas vid en nedläggning av
ö-bruken att upphöra med odlingen. Att transportera betorna från Gotland
till Skåne är helt uteslutet. Även om avståndet från Öland är mindre är det
orealistiskt att frakta skörden därifrån till Skåne - transportkostnaderna blir
övermäktiga.

Ekonomiskt betyder sockerbetorna mycket för odlarna. Tvingas man
upphöra med denna odling försämras ekonomin, eftersom lönsamheten i
spannmålsodlingen är så låg.

Den argumentation vi här har framfört vore obehövlig om odlingens
omfattning och lokalisering vöre fastlagd för lång tid framöver. De orosmoln

som från tid till annan dyker upp motiverar dock en stor vaksamhet och
beredskap.

Det ligger ett latent hot över sockerbetsodlingen i Sverige genom planer på
en utökad import. Samtidigt finns det en strävan att rationalisera industristrukturen.

Sammantaget kan detta utgöra ett hot mot sockerbetsodlingen på Öland
och Gotland.

Vi anser att odlingen måste säkras i dessa områden och att de båda
ö-bruken skall finnas kvar. Särskilda skäl, som vi ovan anfört, motiverar
särbehandling av dessa båda bruk.

Staten har här ett stort ansvar, inte minst regionalpolitisk!. Riksdagsuttalande
måste ges ett reellt innehåll.

Viktigt är att besluten får en långsiktig karaktär. Den ovisshet som nu
råder måste kännas ytterst besvärande för såväl odlare som anställda vid
bruken.

Som ett led i en långsiktig prolitik måste en fastställelse av självförsörjningsgraden
ske. Den bör långsiktigt fastställas till minst 95 %.

Hemställan

Med hänvisning till vad som i motionen anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om

a) sockerbetsodlingen på Öland och Gotland,

b) beslutens långsiktiga karaktär,

c) en 95-procentig självförsörjningsgrad av socker.

Stockholm den 25 januari 1989

Bertil Danielsson (m) Karl-Gösta Svenson (m)

Mot. 1988/89
Jo250

5