Sockerbetsodlingen

Motion 1988/89:Jo227 Karl Erik Olsson och Ingbritt Irhammar (båda c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: Jo227

Karl Erik Olsson och Ingbritt Irhammar (båda c)
Sockerbetsodlingen

Genom en svensk sockerbetsodling tryggas försörjningen av ett viktigt
livsmedel. Sockerbetsodlingen är också en viktig del i ett varierat
sydsvenskt jordbruk och ger en icke obetydlig industrisysselsättning.

För några år sedan sänktes målsättningen för den svenska sockerproduktionen
från 95% av självförsörjning till 85% för att ge utrymme för en viss
import, framför allt från u-länder. Motivet kan i princip anses relevant,
men det är svårt att uppfylla då det socker som eventuellt importeras i
huvudsak kommer från EG.

Betodlingen har emellertid inte dragits ner i förhållande till den nyare
målsättningen, men 85-procentsmålet utgör ändå ett latent hot mot näringen.
Vi anser därför att målet om 95% självförsörjning bör återinföras.
Detta bör ges regeringen till känna.

I debatten om jordbrukets framtid, som i dag är intensiv, diskuteras
bl. a. hur man skall komma till rätta med överskottet av spannmål. Att i
detta läge ytterligare begränsa en odling utan överskottsproblem skulle
frigöra ännu mer areal för spannmålsproduktionen och leda till ökat överskott.

Det är också viktigt att påpeka att grödor som har lång växttid såsom
sockerbetor, utnyttjar tillgänglig växtnäring optimalt och därför motverkar
utlakning av växtnäringsämnen, framför allt kväve. Ur miljösynpunkt
är alltså sockerbetsodlingen ett värdefullt inslag i de sydsvenska växtföljderna.

Från sockerindustrins sida framhålls allt oftare att en anpassning till EG
gör det nödvändigt att vidta strukturrationaliseringar och effektiviseringar
i den svenska industrin. Med en bevarad målsättning om 85% självförsörjning
skulle mycket snart tre av de nuvarande sju sockerbruken bli överflödiga.
Ett 95-procentsmål kan på längre sikt med ytterligare effektivisering
ge samma situation.

Före en eventuell nedläggning av sockerbruk är det viktigt att noga
analysera effekterna av en omstrukturering, inte endast ur företagsekonomisk
synpunkt, utan även ur allmän samhällssynpunkt. Effekterna för
jordbruket, liksom för industrisysselsättningen, måste bedömas men även
sådana aspekter som ökad belastning på vägarna av längre bettransporter.

Nuvarande produktion på ca 2,5 miljoner ton motsvarar halva den
svenska spannmålsproduktionen och skulle vid längre transportavstånd
negativt påverka trafik och vägar i berörda områden. Detta gäller exempel

vis transport av betor från Kristianstadsområdet och Blekinge till Köpingebro
vid en nedläggning av Karpalund.

Med hänsyn till här framförda synpunkter bör en strukturförändring i
sockerindustrin och eventuell nedläggning av sockerbruk föregås av en
noggrann utredning av effekterna ur samhällssynpunkt.

En utredning bör även bedöma möjligheterna till utnyttjande av sockerbetor
eller socker som bas för annan industriell produktion, och/eller
annan industriproduktion som kan ge alternativ användning för såväl
åkerareal som arbetskraft.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad i motionen
anförs om höjning av självförsörjningsgraden på socker,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning av samhällseffekterna
av nedläggning av sockerbruk i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Stockholm den 23 januari 1989

Karl Erik Olsson (c) Ingbritt lrhammar (c)

Mot. 1988/89
Jo227

6