Spårvägen i Norrköping

Motion 1991/92:T332 av Elisabeth Persson (v)

Flera kommuner diskuterar en förnyelse av
kollektivtrafiken genom övergång till elektriska
spårbundna system. Dessa förnyelseförsök är effekter av ett
nyvunnet och förbättrat miljömedvetande.

Att nu göra satsningar i infrastrukturen i allmänhet och
miljövänlig kollektivtrafik i synnerhet är särskilt angeläget,
dels för de positiva miljöeffekterna men också för att
stimulera de hårt ansträngda bygg- och
anläggningsbranscherna.

Norrköpings kommun har redan idag spårväg. Cirka 30 %
av alla kollektivtrafikresor i tätorten sker för
närvarande med spårvagn. Det finns färdiga planer för en
ny linje som skulle öka spårvägstrafiken till 50 % av
kollektivtrafikresorna.

Projekteringen för den första etappen är färdig. Spaden
kan i princip sättas i jorden så fort finansieringen är klar.
Trots detta tvekar den nya borgerliga majoriteten i
Norrköping att realisera planerna. Anledningen till
tveksamheten är dels att kommunen måste förskottera
medel för utbyggnaden av banvallen och dels den
prioriteringsordning hos Vägverket som innebär att
Norrköping måste vänta ytterligare några år på statsbidrag
för investeringar i spårvagnarna.

Jag anser att det i dagens läge är mycket betydelsefullt
av såväl miljö- som sysselsättningsskäl att regeringen vidtar
åtgärder för att stimulera kommunerna att påbörja, eller --
som i Norrköpings fall -- att fortsätta, en övergång till
miljövänlig kollektivtrafik. Detta sker självfallet bäst
genom att anslå ytterligare medel och tidigareläggning av
redan utlovade statsbidrag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbyggnad av spårvägen i
Norrköping.

Stockholm den 27 januari 1992

Elisabeth Persson (v)