Spridning av aska efter avliden

Motion 2001/02:K283 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regler för spridning av askan efter avliden.

Bakgrund

Vad som händer med våra kvarlevor efter döden regleras inom kapitlet Kyrkorätt i lagboken. I begravningslagen (1990:1144) finns detaljerade regler, liksom i begravningsförordningen (1990:1147). Allt fler kremeras idag och har också önskemål om att askan ska spridas på annan plats än begravningsplatsen. Om detta handlar denna motion.

Att bli spridd där man önskar

I 5 § begravningslagen står: Stoft eller aska får gravsättas bara på allmän eller enskild begravningsplats. Regeringen får dock meddela föreskrifter om att med askan får förfaras på något annat sätt. Beslut i sådana ärenden meddelas av länsstyrelsen.

I 30 § begravningsförordningen finns bestämmelser om utströende av aska. Där står: Askan efter en avliden person får strös ut på någon annan plats än begravningsplats, om länsstyrelsen i det län där det är meningen att askan skall strös ut ger tillstånd till det.

Tillståndet får meddelas bara om den plats där askan skall strös ut är lämplig för ändamålet och om det är uppenbart att man kommer att hantera askan på ett pietetsfullt sätt.

I verkligheten är det dock mycket svårt att bli spridd på andra ställen än de ca 3 200 begravningsplatser som finns i Sverige. Länsstyrelserna är mycket restriktiva när det gäller att ge tillstånd till att sprida aska efter avliden utanför dessa områden. Ett av huvudargumenten är att platserna riskerar att bli nya, enskilda begravningsplatser. Länsstyrelserna ger inte tillstånd när det gäller spridning av aska på hustomter, utsiktsplatser, fritidsområden och liknande där allmänheten vistas. Generellt ges emellertid tillstånd till att sprida aska över vatten, då det där inte finns en så tydlig framtida koppling mellan plats och handling, t.ex. genom gravkors på platsen. Ett ofta förekommande krav för att länsstyrelserna skall ge tillstånd till spridning över vatten är att detta skall ske minst 1 000 meter från strandkanten. I de nordliga länen i Sverige ges generellt också tillstånd till spridning av aska i fjällområdena, förutsatt att det inte sker i närheten av vandringsleder e.d. Som exempel kan nämnas att det under år 2000 inkom 227 ansökningar till Länsstyrelsen i Stockholm och endast sju av dessa önskade sprida askan över mark. Samtliga avslogs. Av övriga 220, som alltså önskade sprida askan över vatten, beviljades 209 st. Övriga elva tog antingen tillbaka ansökan eller sökte tillstånd att sprida askan efter sig själva, vilket inte togs upp till prövning.

Lämplig plats tycks mycket begränsat

Regeringsrätten har vid ett tillfälle prövat vad som kan anses vara lämplig plats för spridande av aska efter avliden. Fallet handlar om en avgränsad plats i en skogsdunge i närheten av tomtgränsen till familjens bostad tillika till övrig bebyggelse, är att anse som lämplig plats för utströende av aska efter en avliden. Skogsdungen var den avlidnes egendom och den innehöll inga promenadstigar. Enligt familjen var den vidare belägen i en sådan terräng att det inte var lämpligt för allmänheten att vistas där.

Länsstyrelsen gjorde i beslut den 6 juli 1995 bedömningen att den tilltänkta platsen för utströendet av askan inte är lämplig för ändamålet med hänsyn till närheten till tätort och annan kringliggande bebyggelse. Under dessa omständigheter är det, fortsatte länsstyrelsen, inte osannolikt att allmänheten kan komma att vistas inom området varför ansökan skall avslås. Kammarrätten beslutade i dom den 29 september 1995 att avslå överklagandet utan närmare motivering.

Regeringsrätten avslog överklagandet i dom den 25 november 1998 och anförde bl.a. att den ifrågavarande skogsdungen – särskilt som den är belägen i närheten av bebyggelse – inte är lämplig för utströende av aska efter en avliden. Regeringsrätten inhämtade yttrande från Svenska kyrkans centralstyrelse respektive Svenska kyrkans pastoratsförbund, värda att citera i sin helhet.

Utströende av aska efter en avliden person kan ske på två olika sätt. I det ena fallet strös askan ut nedåt på ett begränsat område eller t.o.m. under en lyft torva som därefter läggs på plats över askan. Det framstår som sannolikt att ett utströende på detta sätt – för de efterlevande, för grannar och för andra som på ett eller annat sätt får kännedom om utströendet – innebär att platsen i fråga övergår i att vara en begravningsplats. Dessa kommer sannolikt att i stor utsträckning avstå från att utnyttja platsen för t.ex. promenader och svampplockning. Enligt Centralstyrelsens uppfattning bör därför denna typ av utströende förbehållas allmänna och enskilda begravningsplatser. – I det andra fallet strös askan med vinden, ut över ett fjäll, ett vattenområde eller ett annat större område. Ett utströende på detta sätt ses sannolikt inte i allmänhetens ögon på samma sätt som ett tillskapande av en begravningsplats. Enligt Centralstyrelsens uppfattning bör tillstånd till sådant spridande kunna ges, om det inte finns bebyggelse i närheten av spridningsområdet eller risk för att människor vistas i eller i närheten av spridningsområdet. – Såvitt framgår av remisshandlingarna avser ifrågavarande ansökan inte ett sådant större område att det bör ges tillstånd att där strö ut askan efter NN.

Svenska kyrkans pastoratsförbund anförde i sitt yttrande följande:

Ett utströende av aska i närheten av bebyggelse eller där bebyggelse kan förväntas kan leda till att platsen för utströendet utvecklas till en begravningsplats – en släktgrav. – Utströendet kan bl.a. få till följd att det rörliga friluftslivet i området begränsas. Enligt förbundets mening är det ett allmänt intresse att avlidna behandlas pietetsfullt, d.v.s. med tillbörlig respekt och vördnad. Att värna om pieteten är ett allmänt intresse och inte en fråga enbart för den enskilde. Gravsättningar bör sålunda enligt förbundets mening ske enligt huvudregeln, på begravningsplatser anordnade för ändamålet. – Förbundet anser att utströende av aska på annan plats än begravningsplats bör ske i begränsad omfattning och om så sker bör utströendet ske inom stora skogs- och fjällområden samt vid hav eller i större sjöar där ett utströende inte kan leda exempelvis till uppkomsten av begravningsplatser – eller släktgravar. – Av handlingarna i målet framgår att ansökningarna inte avser spridning inom sådana större områden.

Ge människor mer inflytande över askan efter den döde

Om jag låter kremera min hund får jag göra som jag önskar med askan – gräva ner den, sprida den eller ha den i bokhyllan. Den är helt ren och ofarlig och pieteten anses matte/husse kunna hantera.

Med en kremerad människa är smittorisken eliminerad. Allt sådant har bränts bort. Askan som är kvar är helt ren och ofarlig. Det är inte heller detta, som anförs som skäl för att förhindra spridning på andra platser än begravningsplatser, utan pieteten, där kyrkan uppenbarligen har monopol. Skälen som Svenska kyrkans centralstyrelse och Svenska kyrkans pastoratförbund anför känns krystade. Att den enskilde inte skulle kunna hantera askan efter en avliden pietetsfullt är närmast löjeväckande. Tror inte kyrkan och dess folk på människor? Det handlar inte om att begrava på annan plats än begravningsplats – det handlar om att sprida askan på en plats som varit kär för den avlidne. På vilket sätt en annan människa som senare passerar platsen skulle kunna märka det är obegripligt. Askan försvinner ju mycket snabbt. Det kan påpekas att de platser för spridning som finns på begravningsplatser är öppna för allmänheten. Några askrester ser man inte.

Nej, det är dags att ge människor möjlighet att sprida askan efter en avliden betydligt friare än vad som är möjligt idag. Begreppet lämplig plats måste vidgas till mer än havet och fjällen och länsstyrelsernas dispenser är inte ett bra sätt att hantera frågan. I denna tid när allt fler inte känner så stark samhörighet med kyrkan och dess traditioner är det dags att lätta på förbuden och ta bort dem helt. Ersätta dem med tydliga regler om vad och hur man får göra, så att det blir möjligt för en människa att få sin aska hanterad på ett sätt man vill efter döden inom ramarna för vad som är tillåtet. Vi vet att många önskar en annan tingens ordning än dagens. Man vill vara med och bestämma även över sin döda kropp.

Önskan att spridas på en kär plats på land måste respekteras. Det måste förutsättas att de efterlevande hanterar askan på ett pietetsfullt sätt, även om begreppet inte innehåller någon absolut sanning eller tolkning. Låt olika kulturer och olika människor bestämma själva vad som är pietetsfullt. Ersätt dagens kränkande förmynderi med tydliga regler.

Stockholm den 1 oktober 2001
Gudrun Lindvall (mp)
Per Lager (mp)	Gunnar Goude (mp)