Statens ansvar för bevarande av Svenska kyrkans samlade kulturarv

Motion 2007/08:Kr209 av Lars Elinderson (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om statens ansvar för bevarandet av Svenska kyrkans samlade kulturarv, inklusive gravkulturen.

Motivering

Enligt den överenskommelse som träffades mellan staten och Svenska kyrkan i samband med förändringen av relationerna betalar staten år 2008 Svenska kyrkan med 395 miljoner kronor för vård av kyrkliga kulturvärden. För år 2009 kommer den kyrkoantikvariska ersättningen enligt årets budgetproposition att uppgå till 465 miljoner kronor, och år 2010 till 460 miljoner kronor.

Det avtal som nu gäller mellan Svenska kyrkan och staten om vård av kyrkans kulturarv gäller till och med år 2009. Under nästa år (2008) kommer avtalet att omförhandlas. Utöver den indikation på hur stort belopp regeringen räknar med för perioden efter nuvarande avtalsperiod, har kulturministern i medier antytt att ett antal nya frågor kommer att aktualiseras i de förhandlingar som kommer att ske mellan staten och Svenska kyrkan, bland annat frågan om hur kyrkor byggda efter 1940 skall behandlas från bidragssynpunkt.

Därutöver har även andra frågor aktualiserats, till exempel frågor som hänger samman med beslut om återuppbyggnad av särskilt värdefulla byggnader som drabbats av brand eller beslut om försäljning eller annat avyttrande av byggnader av särskilt kulturellt värde.

Tidigare avtal har varit fokuserat på kyrkans kulturarv i form av byggnader. Under senare tid har också vården av inredning, textilier och orglar etcetera varit i fokus. Däremot har vården av kyrkans begravningsplatser veterligen inte behandlats i dessa sammanhang. I samband med de kommande förhandlingarna mellan staten och Svenska kyrkan bör diskussionen enligt min uppfattning vidgas till att omfatta hela det kulturarv som anförtrotts kyrkan, det vill säga också den svenska gravkulturen.

Begravningsväsendet är statligt, men på de flesta håll delegerat till Svenska kyrkan. Kyrkogårdarna och gravkulturen är ett kulturarv, en minnenas trädgård, en kulturhistorisk oas dit vi själva och våra efterkommande kan söka oss för meditation, sorgebearbetning och reflektion över tidens och generationernas gång. Kyrkogården är ett levande museum över socknens och ortens historia och de människor som bott och verkat där. I olika delar av landet präglas kyrkogårdarna/begravningsplatserna inte bara av de människor som bott och bor där, utan också av de lokala och regionala traditioner som utvecklats under århundraden. De gamla bruksorternas begravningsplatser har sin särskilda karaktär, fiskarsamhällenas och de små, medeltida sockenkyrkornas begravningsplatser sin. Men också sentida begravningsplatser i de städer och orter som växt upp under det senaste århundradet säger framtida generationer mycket om den tid vi själva lever i.

Med nuvarande regler kräver kyrkogårdsförvaltningarna full kostnadstäckning av varje gravrättsinnehavare för att hålla gravar, gräsytor och gångar i gott skick. De gravar till vilka man inte kan hitta innehavare markeras särskilt, vanvårdas systematiskt under något eller några år, varefter de avlägsnas och eventuellt blir makadam.

På vissa håll har man börjat med K-märkning av gravstenar. I samråd med museipersonal eller andra experter markeras de gravar som på grund av sitt utseende eller text kan anses vara särskilt värda att bevara. I bästa fall får då dessa stå kvar även om det inte finns någon gravrättsinnehavare som betalar för skötseln.

Men är det bara särskilt snirkliga stenar eller kulturhistoriskt intressanta gravar som bör bevaras? Är det inte så, att för besökaren är det just DEN graven, kulturhistoriskt värdefull eller inte, man vill hitta, fotografera och meditera över.

I flera länder har man hittat en medelväg. Även om det inte finns gravrättsinnehavare som är beredda att betala för skötseln av vissa gravar, får stenarna stå kvar, medan skötseln minimeras genom att man tar bort grusbäddar, steninramningar, kedjor, rabatter osv. Detta är en lösning, som ur nästan varje synvinkel kan försvaras.

I Sverige finns stränga lagar som skyddar de stendösen från järnålder eller bronsålder som råkar finnas ute i naturen. Däremot finns inget skydd för de gravar som rymmer våra nära och kära i den förra eller förrförra generationen! Det anses naturligt att kostnaden för den forntida gravkulturen skall betalas av staten, medan det inte finns något ansvar för att även vår egen tids gravskick och personhistoriska minnen bevaras åt eftervärlden. Jag anser att det är lika viktigt att ansvaret för bevarandet av den svenska gravkulturen regleras i lag och att statens ekonomiska ansvar i detta sammanhang klargörs.

Stockholm den 26 september 2007

Lars Elinderson (m)