Statistik om arbetsliv, arbetslöshet och långvariga sjukskrivningar

Motion 2001/02:A250 av Ana Maria Narti (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en heltäckande arbetslöshetsstatistik som också redovisar grupper som under lång tid står helt utanför arbetskraften.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statistiska modeller och metoder i uppföljning och utvärdering av arbetsmarknadsåtgärder och arbetsmarknadsprogram.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statistik över långvarigt arbetslösa som blir långvarigt sjukskrivna.

Motivering

I analyser, debatter och politiska ställningstaganden angående arbetslöshet förekommer ofta varierande siffror. Det räcker inte med att vi i Sverige hanterar helt olika kategorier statistiska mått i helt olika sammanhang – öppen arbetslöshet, total arbetslöshet, arbetslösa inskrivna vid arbetsförmedlingarna, folk med olika slags ersättningar i samband med arbetsmarknadsåtgärder och arbetsmarknadsutbildningar; till detta kommer att vissa grupper av människor som inte arbetar, inte studerar, inte är sjukskrivna eller sjuk- eller ålderspensionerade ändå inte innesluts i arbetslöshetens mätningar.

För att överhuvudtaget kunna föra en trovärdig dialog med väljarna behöver politiken en klar helhetsbild över arbetslivet och arbetslösheten: denna bild saknas i dag.

Med detta vill jag återkomma till en synpunkt tidigare framförd i Folkpartiet liberalernas motioner: att en omstrukturering av arbetslöshetens statistik är nödvändig – en synpunkt som tidigare utan seriös motivering avvisades av arbetsmarknadsutskottet.

Här förtydligas alltså varför förbättringar i statistiken behövs och vilka förbättringar som är absolut nödvändiga för en ärlig och realistisk politisk kommunikation med väljarna.

Flera forskare har under det senaste decenniet uppehållit sig vid frågan om folk som egentligen inte får plats i någon definierad statistisk beräkning. Det gäller t ex Jan O. Berg i antologin från 1997 Förnyare, Frustrerade och Fria agenter (Cityuniversitetet) och Agneta Stark i studien Arbete – vem behöver, vem utför, vem betalar? som publicerades samma år och ingick i Kvinnomaktutredningens delrapport Ljusnande framtid eller ett långt farväl?.

Båda undersökningarna tar fram höga siffror för personer helt ställda utanför den vanliga statistiken om arbetsliv och arbetslöshet.

Berg skriver: Enligt de beräkningar vi gjort i Den dolda världen-projektet, med användande av AMS- och SCB-data samt egna undersökningsdata beräknar vi den faktiska arbetslösheten (hel- och deltidsarbetslösa samt latent arbetssökande) till mellan 1,25 och 1, 35 miljoner svenskar i åldrarna 16–64 år. Detta motsvarar 23–24 procent av hela befolkningen i de aktuella åldersgrupperna...

Agneta Stark skriver: Vi har då funnit att dagens standardkategorier inte längre fungerar som de varit tänkta. Vi har funnit omkring en halv miljon människor i Sverige utanför arbetskraften, alltså varken i betalda arbeten eller arbetslösa, i en grupp övriga som i stor utsträckning är okänd. Dessa människor är betydligt fler än de arbetslösa. Vad gör de? Vad lever de av?

Det faktum att dessa mycket alarmerande slutsatser gjordes 1997 har ingen betydelse, eftersom vi alla vet att arbetsmarknadens statistik sedan det angivna året inte har förnyat sina metoder och beräkningar. Hur många är de i dag, dessa övriga övriga som Agneta Stark kallade dem då, efter en period med bättre fungerande arbetsliv, följd av en brant försämring i ekonomin? Och hur förklarar man överhuvudtaget denna kategoris tillkomst i samhällsstatistiken? Hur kan man helt bortse ifrån de problem som uppstår i ekonomi och socialt liv när en så stor grupp helt ställs utanför arbetskraften?

Jag föreslår alltså att en översyn av arbetsmarknadens statistiska modeller och metoder, en översyn som har som syfte att i alla beräkningar ta med hela Sveriges befolkning.

Det andra problemet som behöver lyftas fram i detta sammanhang är frågor om statistik inom olika dokument som studerar arbetsmarknadsåtgärdernas effekter. Rapporten Dataproblem vid utvärderingen av arbetsmarknadspolitik, som flera forskare arbetade fram för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering IFAU 2000:5, innehåller analyser angående dokumentationen av olika arbetsmarknadsåtgärder och arbetsmarknadsprojekt. Fel kodifierade data, motstridig information, dubbla registreringar av en och samma person i helt olika sammanhang, otydliga tidsgränser för olika aktiviteter, avsaknad av information – alla dessa oklarheter beskrivs av forskarna. I vissa fall har dokumentationen, samlad på AMS, varit så bristfällig att en slutlig utvärdering inte har varit möjlig. I ett avsnitt ur inledningen står:

I flera av de behandlade fallen har dataproblemen omöjliggjort en meningsfull utvärdering, men även i de fall konsekvenserna inte har varit så drastiska har den bristande dokumentationen på ett påtagligt sätt begränsat möjligheterna att dra bestämda slutsatser om de studerade programmens effekter. Detta innebär att det i princip har varit omöjligt att i efterhand avgöra om de skattemedel som förbrukats i de olika programmen har varit väl använda (i vissa fall är dokumentationen till och med så bristfällig att det inte ens kan fastställas vad medlen använts till).

Sådana klart bevisade brister behöver skyndsamt rättas till. AMS metoder för dokumentation och beräkningar om och kring arbetslöshet, åtgärder och program måste bestämt förbättras i en snar framtid.

En tredje fråga som behöver lyftas fram i sammanhanget har som objekt människornas rörlighet mellan kategorierna i eller utanför arbetslivet.

Vi vet alla att de långa sjukskrivningarna har ökat under de senaste åren. Vad vi inte vet är hur sjukskrivningarnas ökning speglar förändringar i de arbetslösas vardag.

Vi vet att åren 1990–1999 har det registrerats en mycket stor tillströmning från arbetslöshet till sjukskrivningar. Enligt Riksförsäkringsverkets rapport Långtidssjukskrivna – bakgrund, diagnos och återgång i arbete från december 2000 har denna förflyttning varit mycket betydelsefull. På statistiskt språk är alla förändringar som ägde rum signifikanta.

Mellan 1990 och 1999 sjunker antalet människor som går från arbete till långa sjukskrivningar från 91 procent till 82 procent. Under samma period ökar antalet arbetslösa som långtidssjukskrivs från 6 till 17 procent – alltså nästan tre gånger! Siffrorna för arbetslösa män är 8–20 procent och för arbetslösa kvinnor 4–15 procent. Siffrorna för perioden 1999–2000 är fortfarande inte helt tydliga, en liten minskning av de långa sjukskrivningarna från gruppen arbetslösa markeras, men vi vet inte hur långt denna minskning kommer att sträcka sig i tiden när ekonomin försämras och arbetslösheten på nytt ökar.

Nya frågor behöver ställas nu. Först behöver vi veta hur mycket minskningen från de korta åren med en bättre arbetsmarknad i förhållande till ökningen från de långa magra åren med hög arbetslöshet betydde. Lika mycket behöver vi veta om vad som börjar hända nu när arbetslösheten på nytt växer, vilken trend som skymtar fram i sjukskrivningarnas statistik.

Statistiken bör snabbt och väsentligt förbättras på dessa tre områden.

Stockholm den 3 oktober 2001

Ana Maria Narti (fp)