Statlig lönegaranti vid konkurs m.m.

Motion 1992/93:L309 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s)

Under föregående år beslutade riksdagsmajoriteten att
kraftigt försämra reglerna för lönegarantin. Taket för
utbetalning av lönegaranti sattes till 100 000
kronor.

Under den korta tid som gått sedan lagen ändrades har
nackdelarna med den ändrade lagstiftningen blivit
uppenbara. Vid en konkurs har ofta arbetstagarna
fordringar på innestående lön och semesterersättning.
Härutöver är de berättigade till uppsägningslön med mellan
en till sex månader. Det nuvarande systemet leder således
till att många arbetstagare inte får normal uppsägningstid
vid en konkurs. Särskilt hårt drabbas äldre arbetstagare
med längre uppsägningstider.

Mest utsatta i sammanhanget är dock sjömännen och
vissa andra yrkesgrupper med sådana lönesystem att de ofta
har stora innestående lönefordringar. Som exempel på
sådana grupper kan nämnas byggnadsarbetare, målare och
andra grupper med liknande ackordsystem baserade på
mätning. De speciella arbetsförhållandena för de här
grupperna innebär att arbetstagare ofta har mycket stora
belopp inarbetade vid en konkurs. Vid en konkurs får man
således ofta en mycket kort uppsägningstid. I vissa fall får
man inte ens ut alla innestående lönefordringar och inte
någon uppsägningstid alls. Med hänsyn till de speciella
förhållandena för de här grupperna är det enligt vår
uppfattning nödvändigt med en speciallagstiftning för
sjömännnen och andra speciellt utsatta grupper.

Enligt uppgift har man i Finland valt att ha en
speciallagstiftning för sjömännen med hänvisning till de
speciella problem som uppstår för dem vid konkurser.

Enligt vår uppfattning bör frågan om en
speciallagstiftning utredas med förtur för de yrkesgrupper
som beroende på speciella lönesystem har stora
lönesummor inarbetade vid en konkurs.

Lönefordringar hade tidigare hög prioritet enligt den
förmånsrättsordning som gäller i konkurs. Detta ändrades
under 1970-talet. Lönefordringarna fick stå tillbaka för
skattefordringar och företagsinteckningar. Därmed
urholkades löntagarnas möjligheter att få betalning ur
konkursboet. Detta möjliggjordes genom att
lönefordringarna tryggades i och med att maxibeloppet för
lönegarantin i stället höjdes.

När nu rätten till lönegaranti kraftigt har försämrats, bör
enligt vår uppfattning förmånsrättslagen ändras så att
lönefordringar placeras högre i förmånsordningen. Det
skulle också medverka till att bankerna tvingas göra en
ordentlig kreditprövning och att färre oseriösa företag kan
starta verksamhet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att frågan om en
speciallagstiftning utreds med förtur för de yrkesgrupper
som beroende på speciella lönesystem har stora
lönesummor inarbetade vid en konkurs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändring av förmånsrättslagen.

Stockholm den 22 januari 1993

Maj-Lis Lööw (s)

Owe Andréasson (s)

Inger Hestvik (s)

Bengt Kronblad (s)

Gunnar Thollander (s)

Lena Boström (s)

Carin Lundberg (s)

Hans Stenberg (s)