Statliga satsningar på trafiksystemet i Storstockholm

Motion 1991/92:T225 av Oskar Lindkvist m.fl. (s)

I Stockholmsregionens 25 kommuner bor mer än 1,6
miljoner människor, eller ungefär 20 procent av Sveriges
befolkning. Länets andel av landets befolkning har efter en
ökning fram till 1970 legat ganska konstant. I takt med att
ytterkommunerna växte ut under 1960--1970-talen glesades
Stockholms stads och de andra centrala kommunernas
befolkning ut. Avstånden mellan bostad och arbetsplats
ökade och stora satsningar gjordes på utbyggnad av vägar
och kollektivtrafik. Goda kommunikationer och
transportmöjligheter är avgörande för näringslivets
utveckling i huvudstadsregionen. En pågående
omstrukturering med etablering av allt fler stora
arbetsplatser i regionens halvcentrala och yttre delar ställer
krav på parallell utbyggnad av trafikanläggningarna.

De hårda miljökrav som vi ställer i dag innebär också att
behovet ökar av nya högkvalitativa trafikleder som läggs
där trafikstörningarna kan minimeras. Tunnellösningar med
rening av avgasutsläppen är effektiva men kostsamma.
Satsningar behöver göras på kollektivtrafiken med
miljövänliga spårförbindelser och på förnyelse av
bussflottan med lågemitterade fordon.

Under 1990-talet måste stora samhälsinvesteringar göras
i den gemensamma infrastrukturen. Behovet av att återigen
göra rejäla satsningar i trafikapparaten har understrukits
också i flera statliga utredningar. Bland annat har
storstadsutredningen, som lades fram 1991, slagit fast att
det finns stora uppdämda behov av underhåll och
förbättringar i nya trafikleder och spårförbindelser.

Det årliga långsiktiga investeringsbehovet för underhåll,
förnyelse och utbyggnad av trafiksystemet i Stockholms län
uppskattades i storstadsutredningen till 2,2 miljarder
kronor. Ungefär hälften låg på järnvägsinvesteringar.

Ett större regionalt perspektiv och den fortgående
internationaliseringen talar för att hela Mälardalen
fortsätter att utvecklas till ett sammanhängande nätverk av
orter. En sådan utveckling har också stor betydelse för
ekonomin i hela landet. Utvecklingen av en internationellt
bärkraftig Mälardalsregion är ett långsiktigt projekt som
bland annat bygger på goda och miljövänliga
kommunikationer.

Regeringen utsåg våren 1990 en särskild
förhandlingsman, riksbankschefen Bengt Dennis, som med
berörda parter i regionen skulle utarbeta en
överenskommelse, som genom åtgärder i trafiksystemet
skulle förbättra miljön, öka tillgängligheten och skapa
bättre förutsättningar för regionens utveckling.

Dennisöverenskommelsen har ett femtonårigt
genomförandeperspektiv med en total investeringsvolym
om 28 miljarder kronor -- hälften på vägobjekt och hälften
på spår- och andra kollektivtrafikobjekt.

Det bör noteras att större delen av objekten i
Dennispaketet, drygt 19 miljarder kronor, finansieras av
regionens invånare genom avgifter och skatter. Ringleden
runt innerstaden och den nya Yttre Tvärleden har båda
förutsatts betalas helt genom bilavgifter. Stora delar av
tunnelbaneupprustningen betalas av Stockholms läns
landsting.

Under senare år har också statsbidragsutfallet
försämrats för såväl drift och underhåll av det
statskommunala vägnätet som för nyinvesteringar. För
länet som helhet var bidragsandelen för investeringar i det
statskommunala vägnätet 95 procent till och med 1983, 70
procent 1984--1986 och 50 procent därefter. För drift och
underhåll har statsbidragsandelen sjunkit från över 60
procent till under 50 procent.

En betydande ökning av de statliga anslagen till regionen
är nödvändig. Till Stockholms län har ramen för statliga
medel för investeringar legat konstant lågt under 1970- och
1980-talen. Andelen statliga medel har under senare år
varierat från omkring 10 till 16 procent. Ett första krav är
att nivån höjts till 20 procent, som motsvarar
befolkningsantal och trafikarbete.

Med en ökad överföring av vägtrafikens intäkter till bra
investeringar och underhållsåtgärder ökar den
samhällsekonomiska nyttan i trafiksystemet. Den statliga
utredningen ''Finansiering av vägar och järnvägar'' (SOU
1990:86) beräknade de statliga intäkterna från biltrafiken
till drygt 40 miljarder kronor, budgetåret 1990/91. Anslagen
till väghållningen låg på drygt 10 miljarder kronor. Rensat
från skatter låg överskottet på cirka 20 miljarder kronor.

Det är samhällsekonomiskt motiverat att göra
trafiksatsningar inom Storstockholm. Förbättrad miljö är
ett angeläget krav liksom ökad framkomlighet som ger
effektivare trafik och ökad produktivitet.

Vi har nu en kraftig nedåtgående konjunktur med
ökande arbetslöshet. Behovet av arbetsmarknadsinsatser är
stort i länet. Tack vare de noggranna genomgångar av
investeringsbehoven och den pågående projekteringaen av
flera objekt, finns det en hög beredskap för att snabbt sätta
igång angelägna arbeten. Från Stockholms länsstyrelses
sida har man föreslagit att objekt tidigareläggs. Behovet av
sådana omedelbara åtgärder bör understrykas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statliga satsningar på
trafiksystemet i Storstockholm,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av tidigareläggning av
infrastrukturprojekt i Storstockholm.

Stockholm den 27 januari 1992

Oskar Lindkvist (s)

Thage G Peterson (s)

Anita Johansson (s)

Anita Gradin (s)

Eva Johansson (s)

Maj Britt Theorin (s)

Ulf Lönnqvist (s)

Anita Modin (s)

Mona Sahlin (s)

Mats Hellström (s)

Sören Lekberg (s)

Barbro Evermo Palmerlund (s)

Ingela Thalén (s)

Kent Carlsson (s)

Hans Göran Franck (s)

Ines Uusmann (s)

Pierre Schori (s)

Sten Andersson (s)

i Stockholm