Statsbidrag för stimulans av entreprenadlösningar

Motion 1989/90:Fi506 av Kjell Johansson m.fl. (fp, m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Fi506

av Kjell Johansson m.fl. (fp, m)

Statsbidrag för stimulans av entreprenadlösningar

Mångå av dagens politiska beslutsfattare växte upp i ett Sverige med färre
än 270 000 anställda i kommuner och landsting (så många fanns det 1960).
Uppenbarligen gick det bra. Tillväxten i landet var genomsnittligen 46%
om året och reallöner och standard steg stabilt och kraftigt samtidigt som
t.ex. sjukfrånvaron var låg. I dag är de kommunalanställda ca 1,2 miljoner.
Det innebär en fullkomligt häpnadsväckande ökning, som gjort kommuner
och landsting till stora och ibland ganska svårmanövrerade delar i ekonomin.
I flertalet kommuner är kommunen själv den största arbetsgivaren. I många
kommuner är 30-40 procent av arbetstagarna kommunalt anställda. Eftersom
kommunerna i huvudsak lever på uttaxerade medel har expansionen
lett till en stark ökning av skatterna. Löntagarnas prestationsökningar har
under senare år många gånger inte gett höjd reallön utan högre skatt.

Den sammanlagda omsättningen i kommunala affärsdrivande verksamheter
kan beräknas till omkring 100 miljarder kronor per år, varav cirka hälften
i bolag eller stiftelser och hälften som egenregi i olika förvaltningar. Inget
industriland i västvärlden har låtit regionala offentliga organ ta över en så
stor del av de uppgifter, som rimligen borde skötas av enskilda företag.

Dessutom har svenska kommuner och landsting expanderat oerhört
snabbt på sina primära områden, dvs. skola, vård, social omsorg m.m.
Aven här skiljer vi oss från andra länder, där privata inslag är mycket mer
vanliga än här.

Kommunala verksamheter har ofta monopol och behöver därför inte som
ett förstahandskrav vara effektiva. Det beror inte på de kommunala befattningshavarna.
De arbetar rationellt, men utifrån helt andra förutsättningar
än i konkurrensutsatta privata företag. I ett lokalt elbolag sätter man själv
taxor som täcker kostnaderna, även om dessa skjutit i höjden under många
år utan konkurrens. Samma sak gäller t.ex. sophämtning och gatuarbete i
förvaltningarnas egen regi. Egenregin är i själva verket den mest utpräglade
formen av monopol - så länge ingen kräver att dess kostnader skall korrekt
jämföras med andra alternativ. Dessutom, och detta är av stor betydelse,
befinner sig den personal som sköter dessa monopol i en miljö där hög produktivitet
inte är något förstahandskrav.

I november 1985 publicerade arbetsmarknadsstyrelsen en rapport om den
offentliga sektorns arbetsmarknad. Där konstaterades sammanfattningsvis
att med samma medelarbetstid och frånvaro som inom näringslivet skulle

antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn varit 220 000 personer färre
under 1984". I en rapport från sommaren 1986 från finansdepartementet
presenterades beräkningar baserade på ungefär 70 % av den offentliga tjänsteproduktionen
inklusive vissa delar av kommunsektorn. Rapporten visade
utvecklingen av produktiviteten årligen i procentuellt genomsnitt:

1970-1975 1975-1980 1980-1985

Årlig produktivitetsförändring -1,4 -1,6 -1,5

I det privata näringslivet sker tvärtom ständiga förbättringar av produktiviteten.
Ökningen under 1970-talet beräknas ha varit 3,3% per år. (Man bör
dock hålla i minnet att produktivitetsförbättringar är lättare att åstadkomma
i t.ex. industrin än i de utpräglade tjänstesektorerna.)

Det är nu dags att ta till vara vår nya kunskap om den offentliga sektorns
kostnader och relativa ineffektivitet. Den slutsats som bör dras är att kostnaderna
måste ner till nivåer, som accepteras i våra grannländer och andra jämförbara
industriländer. Eljest riskerar Sveriges näringsliv - som är med och
bär kostnaderna - att inte bli konkurrenskraftigt i längden. Det finns klara
varningssignaler för detta i dag.

Enligt den s.k. KEA-gruppen (Kommunalekonomiska arbetsgruppen) i
finansdepartementet går kommuner och landsting mot en ekonomisk kris
om några år. Om löner och priser stiger i samma takt som nu, töms landstingens
kassakistor och nya skattehöjningar kan väntas. Sedan 1985 har utgifterna
varje år överstigit inkomsterna i den kommunala sektorn. Denna utveckling
väntas fortsätta i år och även fortgå nästkommande år, om inte spiralen
av stigande löner och priser bryts. Inför nittiotalet har kommunförbundet
larmat om ett skattehöjningsbehov på 3-4 kronor.

Om inte en allt större del av våra samlande resurser skall användas inom
monopoliserande sektorer, måste åtgärder vidtagas som stimulerar till alternativa
verksamhetsformer. Detta kan ske genom att i större utsträckning än
i dag låta enskilda entreprenörer få chansen att konkurrera med den offentliga
egenregin. Vidare skall uppgifter som inte behöver skötas offentligt
kunna privatiseras.

I kommunerna råder kommunalt självbestämmande. Detta skall självfallet
vara kvar. Men staten kan stimulera kommunerna till att tänka i andra
banor än egenregi genom att se till att statsbidragsbestämmelserna utformas
så att de stimuleras till alternativt tänkande. Regeringen bör därför ges i uppdrag
att framlägga förslag för riksdagen till ett bidragssystem för kommunala
verksamheter, sorn på likvärdiga villkor stimulerar till användandet av alternativa
verksamhetsformer och entreprenadlösningar i de kommunala verksamheterna.
Ett inslag i ett sådant statsbidragssystem kan vara att bidrag endast
ges om kommunerna använt sig av ett anbudsförfarande i det aktuella
statsbidragsfallet. 1 en kommande rapport till det nordiska ministerrådet har
kartlagts hur kommuner och landsting gör sina inköp av varor och tjänster.
Härvid framgår att stora summor går att spara på ökad och förbättrad anbudsupphandling.

Mot. 1989/90
Fi506

4

Hemställan Mot. 1989/90

Med hänvisning till det anförda hemställs Fi506

att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ett system med
statsbidragsbestämmelser för kommunala verksamheter, som på likvärdiga
villkor stimulerar till användandet av alternativa verksamhetsformer
och entreprenadlösningar.

Stockhom den 19 januari 1990

Kjell Johansson (fp)

Stig Bertilsson (m)

Gudrun Norberg (fp)

Ulf Melin (m)

Hans Nyhage (m)
Siw Persson (fp)

5