Stockholm och dess invånare

Motion 2001/02:N319 av Margareta Cederfelt m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Stockholmsregionens förutsättningar och dessas betydelse för landets framtid.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en nationell bostadspolitik som möjliggör ökat bostadsbyggande.1

3. Riksdagen beslutar att av regeringen begära lagförslag om införande av tredimensionell fastighetsbildning.1

4. Riksdagen beslutar att av regeringen begära lagförslag om förändringar i skattelagstiftningen så att bostadsbyggandet i tillväxtregionerna stimuleras.2

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökade möjligheter för entreprenörer och egenföretagare att verka på nya samhällsområden.

6. Riksdagen beslutar att av regeringen begära ett lagförslag om förändringar i lagstiftningen som underlättar integration genom tillträde till arbetsmarknaden.3

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa fastighetsskatten.4

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunalt beslutande avseende disposition av överskott respektive underskott från kommunala bolag.1

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen och behovet av åtgärder på utbildningsområdet i Stockholm.5

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökade polisresurser i Stockholm.6

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av statliga insatser inom infrastrukturområdet i Stockholmsregionen.7

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hälso- och sjukvård.8

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldreomsorg.8

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handikappeng.8

1 Yrkandena 2, 3 och 8 hänvisade till BoU.

2 Yrkande 4 hänvisat till SkU.

3 Yrkande 6 hänvisat till AU.

4 Yrkande 7 hänvisat till FiU.

5 Yrkande 9 hänvisat till UbU.

6 Yrkande 10 hänvisat till JuU.

7 Yrkande 11 hänvisat till TU.

8 Yrkandena 12–14 hänvisade till SoU.

Inledning

Stockholm har valt en ny politik in i 2000-talet med ökad valfrihet, kvalitetssatsningar på äldreomsorg och skolor, lägre skatt och bättre stadsmiljö. För att den positiva utvecklingen skall fortsätta behöver Sveriges riksdag fatta beslut som stödjer utvecklingen istället för motverkar denna.

Under de närmaste trettio åren beräknas Stockholmsregionen växa med 600 000 invånare eller 20 000 invånare per år. Det innebär en tillväxt motsvarande mer än hela Göteborgs och Norrköpings sammanlagda befolkning. Med andra ord är vi många som trivs i storstaden och vill leva våra liv här. Tillväxten är i grunden mycket positiv för regionen, men ställer också krav på utbyggnad av bostäder, infrastruktur, utbildning, hälso- och sjukvård, polis och annat som hör ett civiliserat samhälle till. Samtidigt som Stockholms roll förstärks är detta till gagn för resten av landet.

Den snabba inflyttningen och omvandlingen innebär att de som vill bosätta sig i Stockholm möter svårigheter. Att leva och bo i Stockholm är dyrt. Stockholmaren betalar mer i fastighetsskatt, mer i förmögenhetsskatt osv. Dessutom tillkommer den kommunala utjämningsskatten som är en direkt extraskatt på dem som bor i Stor-Stockholm. Trafiksituationen är besvärligare i Stockholm än i övriga landet. Stockholmarna tillbringar ca en vecka eller 47 timmar mer per år på arbetsresor än andra svenskar. Stockholmarna betalar ca fem miljarder i fordonsanknutna skatter men får endast ca en miljard tillbaka i form av anslag till vägar per år.

Vi är många som älskar Stockholm och är beredda att satsa hårt för att göra Stockholm ännu bättre. Stockholm är en bra stad med stora fördelar. Trots den bistra hanteringen från den socialdemokratiska regeringens sida går utvecklingen framåt.

Den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus och Stockholms läns landsting har förstärkt valfriheten för stockholmarna. Skolpeng och barnomsorgspeng får snart sällskap av en äldre- och handikappeng.

Stockholmsområdet är en region i stark konkurrens. I motsats till vad som stundtals framskymtar i den mer oreflekterade debatten konkurrerar Stockholmsområdet inte främst med övriga Sverige om etableringar och nya jobb. Stockholm konkurrerar med andra huvudstäder om rollen som internationellt centrum i Nordeuropa.

Här bor en femtedel av landets befolkning som genererar en fjärdedel av bruttonationalprodukten samt närmare en tredjedel av statens skatteintäkter.

För att Stockholm skall fortsätta att vara landets tillväxtmotor krävs bostäder och en god infrastruktur i form av bl.a. vägar och flygplatser. Vi är beredda att medverka till såväl fler bostäder som utbyggd infrastruktur. För detta krävs en annan regeringspolitik, en politik som innebär samma stöd till infrastruktursatsningar i huvudstaden som andra kommuner kan räkna med.

Stockholms valfrihet attraherar människor

Det är möjligheterna i Stockholmsområdet som lockar. Grunden för mångfalden är det rika utbudet. Här går det att välja en egen livsstil. Kunna vara avvikande och ändå accepterad. Kunna välja skola eller sjukvård. Kunna söka arbeten inom många områden. Kunna få tillgång till de rikt varierade fritids- och kulturverksamheter som en storstad har att bjuda.

Den borgerliga majoriteten i Stockholms stad har fört en konsekvent politik för att öka valfriheten och därmed också invånarnas möjlighet att lösa sina problem på för dem bästa möjliga sätt. Det gäller bl.a. barnomsorg, skola, sjukvård, äldreomsorg och boende.

Uppenbarligen strider detta intensivt mot regeringens socialdemokratiska ideologi. Valfrihetens praktiska genomförande har motarbetats med alla medel. Regeringens, ur grundlagssynpunkt tveksamma men likväl genomdrivna, förbudslagar mot förnyelse av kommunala bostadsföretag och sjukhus talar sitt tydliga språk. Försöken att på olika sätt hindra ökad mångfald och utveckling genom privata initiativ inom skolområdet är andra exempel på en skadlig längtan tillbaka till gångna tider hos Socialdemokraterna.

I Stockholmsregionen minskar antalet socialbidragstagare snabbt, fler och fler medborgare går från bidragsberoende till egen försörjning. Enbart i Stockholms stad har antalet hushåll beroende av socialbidrag minskat med över 30 procent sedan valet 1998. En konsekvent politik med stora inslag av nytänkande, decentralisering och samarbete mellan de olika myndigheterna och framförallt näringslivet har gett resultat.

Samarbetet och bejakandet av flera intressenters medverkan i kampen mot bidragsberoenden och arbetslösheten ger resultat. Privata företag och frivilligorganisationer kan fylla en viktig funktion inom dessa områden och initiativen med en mångfald av utövare inom denna del av socialpolitiken borde stödjas och uppmuntras från regeringens sida.

Utveckling av nyföretagande och jobb

Ett av skälen för många att bosätta sig i Stockholm är möjligheten till arbete. Möjligheterna till nya spännande sysselsättningar är många. Det är bl a i storstadsområdet som de nya yrkena utvecklas. Det är i mötet mellan många olika kulturer, kompetenser och erfarenheter som de nya tankarna, idéerna och företagen tillkommer.

Östersjöregionen kommer att utvecklas starkt och Stockholm har bra förutsättningar att kunna utvecklas till ett starkt finansiellt och ekonomiskt centrum för regionen.

En stark tillväxtregion är inget hot mot landet i övrigt. Sverige behöver starka tillväxtregioner för att klara framtida samhällsfunktioner och medborgarnas personliga ekonomi. Effekterna av en tillväxtregion sprider sig till omgivningarna. Däremot har det aldrig gynnat landet när en region har hindrats i sin utveckling

Landets starkaste tillväxtområde har sitt centrum i Stockholmsområdet. Men Stockholmsregionen klarar sig inte på egen hand, utan behöver fasta band med landet i övrigt. Det gäller råvaruförsörjning, specialkunskaper, livsmedelsproduktion o.s.v. Stockholmsregionen utgör sålunda en värdefull samarbetspartner för andra delar av landet. Stockholm är också en språngbräda för grossister och mäklare till utländska köpare. Det är därför av stor vikt att Stockholmsområdet utvecklas och att det sker i ömsesidighet med övriga Sverige. Exempelvis är det angeläget för bergslagsindustrierna att både exportmöjligheterna och avsättningen till den lokala Stockholmsmarknaden värnas och utvecklas.

Tillväxt och företagande

Under perioden 1985–1996 växte Stockholmsregionens ekonomi med drygt 25 procent medan motsvarande siffra för resten av landets ekonomi var 13 procent. Stockholmsregionen kan också hävda sig väl i den internationella konkurrensen. Av drygt 200 regioner inom EU, hade endast 13 regioner 1995 högre bruttoregionprodukt (BRP) per invånare än Stockholmsregionen. Sverige däremot, har flera decennier bakom sig av lägre tillväxt än genomsnittet för såväl OECD- som EU-länderna.

Det är intressant att konstatera att tillväxten i Stockholmregionens ekonomi uteslutande är marknadsdriven och skapas av regionens företag. Till skillnad från övriga landet minskade produktionen i den offentliga sektorn i regionen under perioden 1985–1996. Av de 500 företag vilka rankas som Sveriges största företag är 271 Stockholmsbaserade.

Företagande uppmuntras inom alla traditionella kommunala verksamhetsområden – skola, vård, omsorg och kultur. Redan i dag är andelen grundskole- och gymnasieelever som går i fristående skolor mer än dubbelt så hög i Stockholmsområdet som i övriga landet. Inte mindre än sex av tio platser i äldreomsorgen tillhandahålls av fristående, externa leverantörer. Inom Stockholms läns landsting har S:t Görans sjukhus privatiserats, vilket ökar mångfalden och nytänkandet inom den slutna vården. Om inte regeringen hade genomdrivit den så kallade stopplagen vilken motverkar etableringen av privata initiativ inom hälso- och sjukvårdssektorn hade säkerligen fler privata initiativ genomförts inom hälso- och sjukvårdssektorn.

Det är angeläget att utveckla och öka möjligheterna för entreprenörer och egenföretagare att verka på och effektivisera olika nya samhällsområden. En viktig del i arbetet är en genomgång av statens myndighetsutövning för att få bort regler och rutiner som kan utgöra hinder för företagande.

Mångkulturell huvudstad

Till Stockholm flyttar människor från hela världen för att leva, arbeta och bo. Det är positivt, men mycket i den svenska politiken och strukturen hindrar integration och skapar motsättningar. Verklig integration sker när samhället och arbetsmarknaden släpper in människor. Integration sker inte med bidrag eller åtgärdsprogram som ofta föreslås. De kan tvärtom hindra och försvåra integration.

För att illustrera vad som åsyftas ges ett exempel nedan.

Bahman kom 1988 från Iran till Sverige. Bahman är utbildad läkare och arbetade som sådan i sitt hemland. När Bahman passerat de första stegen i den svenska byråkratin var det dags att besöka arbetsförmedlingen. Bemötandet där blev en chock för Bahman.

Det första arbetsförmedlaren sade till Bahman var att han skulle glömma sitt yrke. Detta eftersom det är svårt att hitta arbete som läkare. Det enda Bahman borde göra var att läsa arbetsförmedlingens platsjournal. Han begärde då att få komplettera sin läkarutbildning. Svaret blev ett rungande nej. Han bestämde sig då för att skaffa sig ett arbete på egen hand. Numera arbetar han som läkare igen, men mötet med arbetsförmedlingen glömmer han aldrig.

Tyvärr är exemplet ovan inte ett undantag. Invandring skapar möjligheter inte problem. De svenska systemet för att introducera och integrera nya svenskar i vårt samhälle faller ofta fel ut. I stället för hjälp till självhjälp och ett stöd som kan leda till egen försörjning och makt över sitt eget liv hamnar allt för många invandrare i ett beroende av bidrag med maktlöshet, främlingskap och apati som följd.

Invandring bör ses som en förstärkning av Sverige, snabb och effektiv utredning och introduktion till det svenska samhället bör vara i fokus. Hjälp bör syfta till självhjälp i en betydligt större utsträckning en vad den gör i dag. Det kanske bästa sättet att lära sig kultur och språk i ett nytt land är genom att arbeta och verka i det. Genom att snabbare matcha arbetskraftens behov av arbete och lön med arbetsmarknadens behov av arbetskraft vinner inte bara den enskilde och den offentliga sektorn i ekonomiska termer utan framförallt i termer av social gemenskap och integration. I arbete med denna hjälp till självhjälp är det av största betydelse att olika intressenter uppmuntras till att vara delaktiga.

Bostäder

Nettoökningen av befolkningstalet kräver nya bostäder i regionen. Stockholms stad har under innevarande mandatperiod anvisat mark för nära 10 000 bostäder, det vill säga dubbelt så mycket som under den socialdemokratiskt ledda mandatperioden mellan 1994–1998. Den borgerliga majoriteten har därmed satt fart på bostadsbyggandet.

Under de senaste två åren har obalansen mellan tillgång och efterfrågan blivit tydlig. Ett skäl till att bostadsbyggandet under en period hämmades var hyresregleringen som Socialdemokraterna i Stockholms stad bedrev. Effekten blev att inga byggherrar vågade bygga hyresrätter eftersom de ansågs olönsamma. Det krävs dock mer än att Stockholms stad har ändrat attityd till bostadsbyggandet för att bostadsproduktionen skall komma i nivå med efterfrågan. Hyressättningen i de nybyggda husen måste vara friare så att lönsamhet uppnås för de företag som engagerar sig i bostadsbyggande. I annat fall kommer endast bostadsrätter att kunna produceras vilket inte svarar mot människors önskemål.

För byggandet i Stockholm är det angeläget att införa möjlighet till tredimensionell fastighetsbildning, dvs att kunna avgränsa en fastighet även i höjdled. Tillgång till tredimensionell fastighetsbildning skulle öka möjligheterna att bygga bostäder ovanpå affärslokaler och underlätta finansieringen av angelägna projekt innehållande byggnadsdelar med vitt skilda funktioner. En sådan reform är viktig för att Stockholm skall kunna utveckla sig. Riksdagen bör därför snarast besluta om lagändring som möjliggör tredimensionell fastighetsbildning.

Skatt på boendet

Totalt har beskattningen av boendet fördubblats sedan 1990. Av nyproduktionskostnaderna är cirka 60 procent beroende av skatter. Bostadskostnaderna har som andel av nettoinkomsterna ökat med nära 40 procent. Till detta kommer skatteutjämningens effekter som har en direkt negativ inverkan samt det faktum att fastighetsskatten är mångdubbelt högre i storstäderna än i övriga landet. Riksdagen bör därför uppmärksamma regeringen på den statliga skattepolitikens och skatteutjämningens negativa inverkan på bostadsbyggandet.

Fastighetsskatt

Invånarna i Stockholms län utgör 20 procent av landets befolkning, men svarar för en tredjedel av statens samlade intäkter från fastighetsskatt. Staten tar ut väsentligt högre skatt från boende i Stockholmsregionen än från alla andra villaägare i landet. Det är en skatt på boende i Stockholm, som fördyrar boendekostnaderna och gör det svårare för människor att ha råd med sin bostad. Regeringens föreslag innebär en höjning av skatten för boende i Stockholm.

SCB:s beräkningar av fastighetsskatten, visar att ytterligare en skattechock väntar Stockholms innevånare när frysningen av taxeringsvärdena för småhus upphävs.

I flera omgångar har regeringen även sett över beskattningen av bostadsrätter. Varje gång har det lett fram till förslag som leder till kraftiga skattehöjningar i Stockholms län. Under 1997 fanns förslag som, enligt SBC:s analys, innebar höjningar på upp emot 1 000 kronor per månad för många bostadsrättsinnehavare i Stockholms innerstad.

Fastighetsskatten måste avskaffas. Det är en omoralisk beskattning av människors boende.

Förmögenhetsskatten är ytterligare en av de skatter som drabbar boende i Stockholm extra hårt. Fribeloppet för förmögenhetsskatt höjs visserligen men inte tillräckligt för att komma stockholmarna till nytta. Nästan hälften av alla pensionärer i egna hem i Stockholm kommer att tvingas betala förmögenhetsskatt om de vill bo kvar. Förmögenhetsskatten innebär att det blir dyrare att bo i Stockholm än i andra delar av landet. Skatten är också skadlig för företagandet i landet och bör därför avskaffas.

Skatteutjämning

Stockholmsregionen är i år betalande till övriga landet med ca fem miljarder kronor netto. Om två år beräknas motsvarande siffra vara nio miljarder kronor. Regionens invånare bidrar då med ca 4 500 kronor per stockholmare och år.

Endast ett landsting är betalande till övriga landet via den kommunala skatteutjämningen – nämligen Stockholms läns landsting.

Elva kommuner i Stockholms län drabbas av de s.k. Pomperipossaeffekterna i systemet. I år kostar dessa 440 miljoner kronor. Effekten uppstår därför att kommunen betalar utifrån ett länsskattesnitt. I Stockholms län är detta 18.93. Om man som Stockholms stad har en utdebitering på 17.93 innebär det, i vissa intervall, att mellanskillnaden om en krona blir en Pomperipossaeffekt. D.v.s. staden får en inkomst per nyinflyttad på 17.93 per varje ny skattekrona vilket svarar mot stadens budgeterade utgifter. Men staden skall därutöver betala en krona i utjämningsbidrag till staten för varje skattekrona.

För de drabbade kommunerna innebär varje nyinflyttad med fast lön att kommunen måste betala mer än ökningen av skatteintäkterna i skatteutjämning. Situationen är densamma om en arbetslös i kommunen får arbete. Det faktum att kostnader uppstår för ökad kommunal service och bostadsbyggande i tillväxtregioner tas ingen hänsyn till.

Skatteutjämningen är tillväxthämmande och bromsar därmed benägenheten att bygga bostäder i tillväxtregionerna. Regeringen borde ägna mer kraft åt att föra en politik som hellre främjar än motverkar tillväxt.

Det torde också kunna ifrågasättas om den med kommunala skattemedel finansierade utjämningen mellan kommunerna är förenlig med regeringsformens sjunde paragraf andra stycket.

Utbildning

Många högteknologiska och kunskapsintensiva företag är etablerade och växer samtidigt som en inte oväsentlig del av myndigheter och ämbetsverk är förlagda till Stockholm. Kraven på hög och god utbildning är därför stora.

Under många år har den förda utbildningspolitiken hämmat förutsättningarna för en stark kunskapstillväxt genom högskoleutbildning i Stockholms län. Utbyggnaden av högre utbildning har släpat efter landet i övrigt. Regionen har tillförts 20 000 platser men Stockholm har ändå en lägre andel av rikets högskoleplatser än vid 1990-talets början. Antalet årsstudieplatser motsvarar genomsnittet i riket, men ligger långt under andra universitetslän.

Om Stockholmsregionen skall ha lika många högskoleplatser som de två andra storstadslänen krävs en ökning på 10 000 platser. För att lika många gymnasieungdomar skall kunna läsa vidare vid högskolan som i andra delar av landet krävs 3 000 årsstudieplatser enbart för ungdomar i åldern 19–21 år.

Stockholmsregionen har farit illa av den socialdemokratiska universitets- och högskolepolitiken på många olika sätt. Stockholm har endast 20 procent av landets forskningsresurser och 15 procent av utbildningsresurserna på högskolenivå. I en region med stark utveckling och inte minst många ungdomar från studieovana hem är detta olyckligt. Risken är stor att tillväxten hämmas samtidigt som alltför många aldrig stimuleras till och/eller får möjligheter att skaffa sig den avancerade utbildning vårt komplicerade samhälle förutsätter. Efterfrågan på högutbildad arbetskraft är i Stockholmsområdet väsentligt högre än vad regionens universitet och högskolor får utbilda. Andelen högskolestuderande ungdomar är låg i Stockholm i en nationell jämförelse. Samtidigt innebär den förda politiken att befintliga resurser i form av universitet, forskning och närliggande näringsliv inte tas tillvara för den typ av framtidsinvestering som utbildningen utgör. Basen för s.k. centers of excellence finns onekligen i länet, men det krävs också vilja från statsmakterna om Sverige skall kunna dra nytta av dessa möjligheter.

I dag går sju procent eller 5 000 av Stockholms grundskoleelever i fristående skola (1999). Tre procent av Sveriges grundskoleelever går i fristående skola (1998/1999). Åtta procent av Stockholms gymnasieelever går i olika former av fristående gymnasieskolor (1999). Tre och en halv procent av Sveriges gymnasieelever går i fristående gymnasieskola (1998/1999).

Det är viktigt för landet att regionens positiva intresse för nya skolformer kan bibehållas och utvecklas.

Polis

Regeringens politik har medfört stora problem vad gäller brottsbekämpningen. Stockholmspolisen har utöver ordinarie polisverksamhet arbetsuppgifter som är speciella för huvudstaden såsom säkerheten i samband med regeringens internationella åtaganden vid konferenser, statsbesök samt bevakning av ambassader.

Trots att Stockholm är en attraktiv stad att bo i är det svårt att rekrytera poliser när vakanser uppstår. Anledningen till detta berörs i avsnitten om trafik och bostäder. Nyrekryteringen av poliser skulle underlättas om polisutbildningen utökades i Stockholm, då det finns ett samband mellan valet av studie- och arbetsort.

Den underbudgetering av rättsväsendet som regeringen under ett flertal år sysslat med har lett till att poliskåren utarmas. I Stockholm har antalet poliser i faktisk aktiv tjänst minskat till under 4 000 enligt både polisfacket, polismyndighetens chef och polisstyrelsens ordförande. Det behövs fler poliser till Stockholm för att upprätthålla rättsväsendet och rättstryggheten i Stockholm.

Situation är allvarlig eftersom den medför att polisens möjligheter att arbeta förebyggande avseende ungdomskriminalitet och narkotikamissbruk ej är tillräcklig. Vidare leder bristen på polisresurser i Stockholms stad till att målet om att öka antalet ärenden avseende kvinnomisshandel som leder till åtal från 22 procent till 40 procent inte kommer att uppnås enligt polisstyrelsens ordförande.

Kommunala bolag

Stockholms stad ansökte den 26 mars 2001 hos regeringen om att Stockholm stadshus AB och dess dotterbolag, Svenska Bostäder AB, Stockholmshem AB och Familjebostäder, skulle få utnyttja 500 miljoner kronor av bolagens vinstmedel. Avsikten var att pengarna skulle användas till upprustningar av offentliga platser i ytterstaden. Tyvärr kan kommunerna ej själva bestämma över hur vinstmedel inom de kommunala bolagen skall disponeras efter den lagändring som genomfördes den 1 juli 1999. Detta hindrar kommunen från att ta ansvar och utveckla verksamheten till det bättre för kommunens invånare. Kommunen bör själv ges rätt att besluta om hur dess ekonomiska resurser, inklusive eventuellt överskott eller underskott från kommunala bolag skall disponeras.

Infrastruktur

Frågor rörande infrastrukturen kommer att behandlas i en särskild motion i samband med att regeringen väckt sin proposition angående dessa frågor.

20 procent av trafikarbetet sker i Stockholms län, men länet har bara 3 procent av landets vägar. Orsaken är att regeringen under en längre tid ej avsatt tillräckligt med ekonomiska resurser för underhåll och nybyggnationer. Vägarna i regionen är inte dimensionerade efter den trafikvolym som förekommer. Stockholmarna lägger ned 47 timmar mer per år på sina arbetsresor än svensken i stort. Det är över en arbetsvecka.

Säkra och effektiva transporter samt en väl utbyggd och modern infrastruktur är grundläggande förutsättningar för tillväxt och utveckling. Fler jobb och ett bättre näringslivsklimat kräver ett tillgängligt och effektivt vägnät. Investeringarna i infrastrukturen i Sverige var stora under 1950- och 60-talen, då framför allt vägnätet byggdes ut. Därefter har väginvesteringar begränsats. Uteblivna investeringar i nybyggnation och vägunderhåll har inneburit försämrad konkurrenskraft för näringslivet. Detta har i sin tur hämmat den ekonomiska tillväxten och leder till lägre köpkraft och minskat välstånd.

Det är en angelägenhet för hela landet att Stockholmsregionen får chansen att behålla sin dynamik som tillväxtmotor för välståndsutvecklingen i Sverige. En förutsättning för detta är att Stockholm får del av de väganslag regeringen förfogar över. Stockholmsregionen behöver även utveckla järnvägsnätet och flygkapaciteten.

Hälso- och sjukvård

Mångfald skall vara ett centralt begrepp i den framtida svenska hälso- och sjukvården. Med mångfald avser vi utveckling av olika organisationsmodeller och fler privata vårdgivare. Dagens regelverk försvårar för enskilda yrkesutövare att starta eget företag inom hälso- och sjukvården. Det är väsentligt för hälso- och sjukvårdens utveckling att nya idéer för vårdens utformning tillåts och kan realiseras.

Vidgade möjligheter att bedriva verksamhet ger patienterna ökad valmöjlighet, bättre tillgänglighet och förbättrad kontinuitet.

Den svenska lagstiftningen är mer omfattande i sina krav på upphandling än vad det EU-rättsliga tjänstedirektivet kräver vilket inte är rimligt eftersom detta medför negativa konsekvenser för möjligheten att utveckla mångfalden i den svenska hälso- och sjukvården.

Inom svensk hälso- och sjukvård har det utvecklats en praxis att teckna korta avtal omfattande två till tre år. Tidsmässigt korta avtal och korta uppsägningstider utgör en hämmande faktor. Vårdavtalen bör löpa över längre tid för ett seriöst företagande. Varken EU-rätten eller den svenska nationella lagstiftningen innehåller reglering av avtalstidernas längd. Inom EU-området finns exempel på avtal inom vårdsektorn som löper på 20–30 år.

Samverkansavtal behöver inte vara föremål för ett upphandlingsförfarande. Det bör vara möjligt för legitimerade yrkesutövare att etablera vårdverksamheter utan föregående upphandling. Riksdagen kan stimulera sjukvårdshuvudmännen att i ökad utsträckning utnyttja denna typ av avtal inom hälso- och sjukvården.

Kundvalsmodellen är att föredra eftersom den ger patienten möjlighet att efter en fastställd lista fritt välja utförare. Om kvaliteten på den erhållna tjänsten inte motsvarar förväntningarna är det möjligt att välja en annan auktoriserad utförare.

Fördelen med modellen är att den ger patienterna större inflytande. För att stärka patientens ställning vill vi moderater införa en allmän obligatorisk hälso- och sjukvårdsförsäkring.

I Stockholms läns landsting har utvecklingen av det privata företagandet inom hälso- och sjukvården skett i positiv anda. Det är nu betydelsefullt att de hinder som hindrar den fortsatta utvecklingen av hälso- och sjukvården i regionen undanröjs.

Ytterligare en viktig fråga för en bättre hälso- och sjukvård är att köerna försvinner och patienten garanteras vård inom en bestämd tid. Det är inte rimligt att patienten skall behöva vänta halvårs- och årsvis på utredning, diagnos och behandling. Vi vill att vårdgaranti införs i hälso- och sjukvården efter den modell som införts i Stockholms läns landsting.

Äldreomsorg

Det borde vara självklart att som äldre person ha rätt att välja boende och omsorgsgivare. För att detta skall kunna ske vill vi att en äldreomsorgspeng införs efter liknande principer som gäller för skolpengen. Äldrepeng ger rätt att välja äldreboende. Äldrepengen kan förväntas leda till ökat utbud av privata vårdgivare och högre kvalitet.

Med en äldrepeng blir det fler omsorgsgivare vilket ger valfrihet för den äldre personen och medarbetarna. I syfte att stärka de äldres rättigheter bör en äldreombudsman inrättas. Detta har redan gjorts i Stockholms stad. Äldreombudsmannen informerar om rättigheter och kan ingripa när äldre ej ges det stöd de har rätt till.

Den medicinska kompetensen inom äldreomsorgen behöver ökas. Därför behöver lagstiftningen ändras så att antalet läkare kan ökas. Även utbildningsnivån för den omvårdnadsinriktade personalen behöver höjas – idag är det vanligt att vårdbiträde saknar utbildning inom omvårdnad. Vidare är det viktigt att resurser satsas på forskning om åldrandet. I Stockholms stad finns pågående forskningsprojekt, men det är önskvärt med ökade resurser för att kunna utveckla dessa projekt och öka samarbetet mellan verksamhet, forskning och utbildning.

Frivilliga insatser inom äldreomsorgen utgör ett viktigt komplement till de insatser som staden gör, och det behövs ändrad lagstiftning som möjliggör för frivilligorganisationerna att utveckla sina verksamheter, bland annat skattelagstiftning.

Omsorgen om de funktionshindrade

Sverige är på många sätt ur ett internationellt perspektiv ett föredöme när det gäller att stödja individer med funktionshinder. Tyvärr gäller det inte för alla områden. Funktionshindrade ges inte alltid möjlighet att själva bestämma var de skall bo och arbeta. De får inte alltid den hjälp de behöver och efterfrågar.

Det svenska systemet för stöd till funktionshindrade är inte anpassat efter en sådan önskad flexibilitet.

Nuvarande system för omsorg av funktionshindrade innebär att regeringen beslutar om regler och åtaganden, vilka kommunerna endast har att verkställa. Det gäller främst rättighetslagstiftningen, LSS, lagen om stöd och service till funktionshindrade. För att garantera de funktionshindrades behov, frihet och rätt att välja stöd eller boendeort behöver lagstiftningen ändras så att staten tar på sig det fulla ekonomiska ansvaret. Genom ett införande av en nationell statlig handikappeng som följer den enskilde ges möjlighet till lika behandling, oberoende av de kommunala resurserna.

Stockholm den 4 oktober 2001
Margareta Cederfelt (m)
Beatrice Ask (m)	Elisabeth Fleetwood (m)
Carl Erik Hedlund (m)	Henrik S Järrel (m)
Anna Kinberg (m)	Anna Lilliehöök (m)
Mikael Odenberg (m)	Carl-Erik Skårman (m)
Birgitta Wistrand (m)