Stockholmsregionen

Motion 2002/03:N305 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 16

2 Förslag till riksdagsbeslut 17

3 Två tydliga alternativ 18

4 Ja till fortsatt tillväxt 18

5 Bostadsbyggandet måste öka 19

5.1 Höga skatter och hyressättningssystemet hindrar byggande 19

5.2 Akut behov av studentbostäder 20

6 Fastighetsskatten är omoralisk 21

7 Trafikinvesteringar utan trängselavgifter 21

7.1 Stora investeringar i trafiken behövs 21

7.2 Nej till trängselavgifter 22

8 Rättssäkerheten skall prioriteras högre 22

9 Den högre utbildningen är underdimensionerad 23

10 Valfrihetsfrågor 24

10.1 Ökad valfrihet 24

10.2 Valfrihet i skolan 24

10.3 Valfrihet i barnomsorgen 25

10.4 Valfrihet i vården 26

11 Utjämningsskatten 27

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av åtgärder för att främja fortsatt tillväxt i Stockholmsregionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökat bostadsbyggande och ökad valfrihet i boendet i Stockholmsregionen.1

3. Riksdagen beslutar att inkomst från uthyrning av del i stadigvarande bostad skall vara skattefri i enlighet med vad som anförs i motionen.2

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lokalisering av högskoleplatser skall styras av studenternas val av studieort.3

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att avveckla fastighetsskatten.2

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av infrastruktursatsningar i Stockholmsregionen.4

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att trängselavgifter på bilismen inte skall införas i Stockholmsområdet.4

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av åtgärder för att öka rättssäkerheten i Stockholmsregionen.5

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fler universitets- och högskoleplatser i Stockholmsregionen.3

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att stärka valfriheten i skolan, barnomsorgen och vården.3

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av det inomkommunala utjämningssystemet per den 1 januari 2004.6

1 Yrkande 2 hänvisat till BoU.

2 Yrkandena 3 och 5 hänvisade till SkU.

3 Yrkandena 4, 9 och 10 hänvisade till UbU.

4 Yrkandena 6 och 7 hänvisade till TU.

5 Yrkande 8 hänvisat till JuU.

6 Yrkande 11 hänvisat till FiU.

3 Två tydliga alternativ

Det är uppenbart att den framgångsrika förnyelsepolitik som under den gångna mandatperioden har bedrivits under moderat ledning i Stockholms läns landsting och i flertalet av länets kommuner har varit en nagel i ögat på Socialdemokraterna. Den socialdemokratiska regeringen och dess statsminister utsåg denna politik till sin huvudfiende i valrörelsen. Den socialdemokratiska regeringens mål har hela tiden varit att med alla medel hindra det pågående förnyelsearbetet i vår region. Detta kommer vi tyvärr att få uppleva mera påtagligt under de kommande åren.

Vi kan förstå den socialdemokratiska rädslan. Det handlar nämligen om att den grundläggande ideologiska skillnaden mellan å ena sidan socialdemokratisk kollektivism och likriktning och å andra sidan moderat individualism och mångfald har synliggjorts. Det gäller om vi skall ha ett samhälle där politikerna får ännu mer att säga till om eller ett där enskilda människor och familjer återerövrar makten över vardagen. Den moderata politiken ger i verkligheten de enskilda människorna mer av livskvalitet, självbestämmande och valfrihet. Vi är övertygade om att den socialdemokratiska politiken kommer att tappa mark i Stockholms län i takt med att skattehöjningar, politiska återställare, minskad valfrihet och ideologiska experiment blir en del av människors vardag. Vi kan till exempel redan konstatera att en överväldigande majoritet av gymnasieungdomarna i länet inte ställer upp på den socialistiska återställaren när det gäller intagningen till regionens gymnasieskolor. Det kommer att komma fler reaktioner av detta slag på flera olika områden under de kommande åren.

Om Stockholmsregionen skall kunna fortsätta att vara den tillväxtregion i landet där flest nya jobb skapas måste mycket av moderat praktisk vardagspolitik tillämpas. För oss står det helt klart att välfärden och utvecklingen i hela Sverige är beroende av att det går bra för Stockholmsregionen.

I denna motion lägger vi därför förslag inom områdena tillväxt, bostäder, fastighetsbeskattning, infrastruktur, rättssäkerhet, högre utbildning, valfrihetsfrågor och utjämningsskatt.

4 Ja till fortsatt tillväxt

För Socialdemokraterna är befolkningstillväxten i Stockholmsregionen en effekt av att människor tvingas från avfolkningsorter. De erkänner inte framför allt unga människors längtan efter storstadens puls och möjligheter. Många människors fria val görs till ett politiskt problem. I en rad avseenden ser socialistiska politiker de fria valen och människors ökande krav på anpassningar av offentlig service till sina individuella levnadsförhållanden som något negativt och suspekt. Det försvårar nämligen möjligheterna att förverkliga socialistiska idéer om en samlad modell lika för alla. Storstadsutvecklingen och storstadsmänniskorna blir på så sätt ett ideologiskt hot.

På olika sätt genomför därför Socialdemokraterna, tillsammans med sina röd-gröna stödpartier, en klart Stockholmsfientlig politik. Detta märks tydligast när det gäller tvångsöverföringen av skatteinkomsterna i Stockholmsregionen till andra regioner i landet. Stockholms läns landsting är till exempel det enda landsting i landet som inte får behålla sina egna skatteinkomster. Det märks dock också när det gäller tilldelningen av högskoleplatser, pengar till vägar och annan infrastruktur samt olika stopplagar där moderat förnyelsepolitik förbjuds.

Man kan lätt få intrycket att ytterligare tvångsåtgärder hägrar för Socialdemokraterna. Om man svälter ut en region genom att bara ta och inte ge så tvingas förr eller senare stora befolkningsomflyttningar fram. Det har historien visat förr. De röd-gröna partierna bjuder över varandra i klasskampsretoriken. De slåss om att hårdast och mest högljutt företräda den konservatism som består i att hårdnackat stå emot alla förändringskrafter. Den förändring som skall ske skall i så fall handla om att återinföra eller återställa något som försvunnit eller förändrats under de senaste tio åren.

Detta ställer vi moderater absolut inte upp på. Vi är beredda att ta strid för fortsatt tillväxt i Stockholmsregionen. Vi ser det som en av vår tids största samhälleliga uppdrag att stå på de enskilda medborgarnas sida när nu Socialdemokraterna visar sitt rätta ansikte genom att stå i vägen för en tillväxtbefrämjande utveckling.

5 Bostadsbyggandet måste öka

5.1 Höga skatter och hyressättningssystemet hindrar byggande

En just nu mycket viktig hämmande faktor för tillväxten i Stockholmsregionen är – förutom regeringens generella Stockholmsfientlighet – bristen på bostäder. Stockholmsregionen växer med cirka 20.000 invånare om året. Befolkningstillväxten har fortgått nära nog oförminskat under hela 1990-talet, trots att bostadsproduktionen för några år sedan var nere på historiskt låga tal. Det har tidigare funnits lediga bostäder att tillgå och många har minskat sin boendeyta i takt med att boendekostnaderna har stigit. Bostadsmarknaden är i obalans och det behövs en ökad nyproduktion.

Minskad efterfrågan under 1990-talet ledde till att nybyggandet föll kraftigt. I dag har bostadsbyggandet börjat återhämta sig när det gäller bostadsrätter och småhus i tillväxtregionerna. Däremot byggs nästan inga hyreshus. Detta beror främst på en kombination av dagens skattetryck och det rådande systemet för hyressättning. Skatteuttaget på nyproduktion uppgår till cirka 60 procent av totalkostnaden. Hyressättningssystemet innebär sedan att det är näst intill omöjligt för byggherren att få igen de pengar det kostar att bygga.

Enligt en enkätundersökning genomförd av den moderata storstadskommittén finns det utrymme för motsvarande 66.000 nya bostäder i kommunernas flerårsplaner i Stockholms län. Hur mycket av detta som blir färdigbyggda bostäder beror på hur regeringens skatte- och bostadspolitik utvecklas. De avgörande hindren för om detta blir verklighet eller ej är nämligen regeringen och socialdemokratin.

Byggandet behöver stimuleras genom en rad insatser. En sänkning av det totala skattetrycket och en avvecklad fastighetsskatt är viktiga steg. Tillväxtregionerna måste tillåtas expandera. Ett utökat trafiknät samt investeringar i infrastrukturen skulle leda till att fler byggare vågar satsa på nya byggprojekt. Möjligheterna att utnyttja strandnära områden för bebyggelse måste ökas. Det statliga inkomstutjämningssystemet måste förändras. Det behövs också förenklingar i plan- och bygglagstiftningen samt främjad konkurrens på bygg- och byggmaterielmarknaden. Det ger alltså sig självt att det i grunden är kraftfulla åtgärder på den nationella nivån som behövs för att få fart på bostadsbyggandet i Stockholmsregionen.

Till sist vill vi understryka att en reell valfrihet för de boende kräver att det finns en mångfald av boendetyper att tillgå (villor, radhus, lägenheter i höga och låga hus) men också en mångfald av upplåtelseformer (äganderätt, bostadsrätt, hyresrätt). Vi upplever inte att just denna mångfald i bostadsutbudet är vad Socialdemokraterna nu kommer att prioritera i Stockholmsregionen.

5.2 Akut behov av studentbostäder

I Stockholms län råder ett akut behov av studentbostäder. Det finns till och med tecken på att studenter fullföljer sina studier på andra orter enbart beroende på bostadsbristen. Därmed är bostadsbristen ett hot mot valfriheten och den öppna högskolan. Det måste därför till nytänkande, handlingskraft och snabba åtgärder för att förbättra situationen på både kort och lång sikt.

Ett snabbt sätt att enkelt och billigt få fram bostäder för ungdomar och studerande är att stimulera uthyrning av delar av befintliga bostäder. Vi föreslår därför att del av stadigvarande bostad skall få hyras ut utan att uthyraren behöver betala skatt på inkomsten. Om mindre än 50 procent av en privatpersons stadigvarande bostad hyrs ut skall inkomsten vara skattefri. I Norge har man genomfört detta förslag med mycket gott resultat.

Vi reagerar mycket starkt på regeringens aviserade förslag om att tilldelningen av högskoleplatser skall kopplas till byggandet av studentbostäder. Denna inställning är ett exempel på ett planekonomiskt tänkande. För oss är studenternas val av studieort det som skall avgöra kommande beslut om lokalisering av nya högskoleplatser. Även på detta område kan vi konstatera att det socialdemokratiska reglerings- och tvångstänkandet står mot den moderata respekten för de enskilda individernas egna val.

6 Fastighetsskatten är omoralisk

Fastighetsskatten är en omoralisk skatt som tas ut utan hänsyn till betalningsförmåga. Den slår skoningslöst mot människor med låga inkomster som bor i hus och områden med höga taxeringsvärden. Den innebär till och med att människor måste lämna sina hem. Det är ofta betydligt dyrare att skaffa bostad i storstadsregionerna, särskilt i storstädernas centrala delar, än i andra delar av landet. De höga priserna driver upp taxeringsvärdena på såväl flerbostadshus som villor. Storstadsregionerna står därför för en betydande del av statens inkomster från fastighetsskatten.

Moderaternas förslag är att såväl fastighetsskatten som förmögenhetsskatten skall avskaffas. Genom denna åtgärd kommer man till rätta med de tillväxthotande effekterna i tillväxtregionerna. Samtidigt avvecklas ett system som beskattar vinster som faktiskt inte reellt uppstått för den skattskyldige. Genom detta kan boendekostnaderna i storstadsregionerna sänkas, vilket leder till en ökad rörlighet inom boendesektorn. Detta gynnar alla familjetyper, eftersom den s.k. boendekarriären i takt med växande familj och inkomster kan underlättas.

7 Trafikinvesteringar utan trängselavgifter

7.1 Stora investeringar i trafiken behövs

Stockholmsregionen växer, som sagt, med cirka 20.000 nya invånare för varje år. Det är ett kvitto på vår regions attraktivitet. För att alltfler skall kunna samsas tillsammans är behovet av god framkomlighet över hela regionen helt central. Trots detta håller Socialdemokraterna genom oproportionerligt låga anslag till Stockholmsregionens infrastruktur kvar regionen vid en vägapparat som är dimensionerad för 1960-talets behov. Den trängsel som sedan uppstår behandlas inte som ett framkomlighetsproblem utan som ett lyxproblem som kan och bör åtgärdas med extra skatter i form av biltullar, särskilda bilavgifter eller trängselavgifter.

Vi vill framhålla att vägarna och väginvesteringarna också behövs för kollektivtrafikens behov, till exempel bussarna. Ibland kan man få en känsla av att det finns röd-gröna politiker som skulle betrakta detta faktum som en förbluffande nyhet. En växande storstad måste få växa i takt med sin befolkningsökning. Därför behövs nya trafikinvesteringar.

Det allvarligaste problemet i regionen är en akut brist på kringfartsleder och spårkapacitet som kan leda trafikflödet förbi eller igenom Stockholms innerstad. Stockholmsregionen behöver Ringen som Socialdemokraterna ensidigt övergav 1997. Det behövs dessutom en förbifart för E 4:an väster om Stockholm. Andra objekt som behöver färdigställas snarast är Södertörnsleden och Norrortsleden. På sikt måste också en östlig förbifart byggas för att göra Ringen fullständig. Dessutom måste väg 73 byggas färdig till Nynäshamn. För flera av de trafikobjekt som måste genomföras bör det öppnas för en statlig PPP-lösning (Private and Public Partnership). Det är ett gemensamt ansvar för regeringen och regionens företrädare att rätta till den oacceptabla trafiksituation som råder.

7.2 Nej till trängselavgifter

Ett av Socialdemokraternas största politiska svek mot Stockholmsregionens invånare är snart ett faktum. Trots uttryckliga löften i valrörelsen om motsatsen tänker Socialdemokraterna nu tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet införa trängselavgifter (biltullar) i Stockholmsområdet. Hade Socialdemokraterna talat sanning i valrörelsen i denna fråga hade man aldrig fått vara med om att få bilda politisk majoritet vare sig i landstinget eller i Stockholms stad. Sannolikt hade man dessutom förlorat sin ledande ställning i flera av Stockholms kranskommuner.

Denna socialdemokratiska djupt omoraliska inställning till sanningen, väljarna och till det kommunala självstyret kommer att stå invånarna i Stockholms län mycket dyrt. Vi moderater avvisar kategorisk varje förslag om trängselavgifter. Vi kan aldrig ställa oss bakom en politik som innebär att man genom straffbeskattning tvingar bort ekonomiskt utsatta familjers bilanvändning för att skapa mer utrymme på befintligt vägnät enbart för dem som har råd.

8 Rättssäkerheten skall prioriteras högre

Den socialdemokratiska nedvärderingen av polis- och rättsväsendet drabbar människor i alla delar av vårt land. Gator och torg är inte trygga. Ingen polis kommer när pågående brott anmäls. Människor och företag lägger mer och mer pengar på larm och andra åtgärder för att skydda sig och sina egendomar. Den allmänna uppfattningen hos människor är att det i stort sett har blivit riskfritt att begå brott och att man som brottsoffer vid s.k. vardagsbrottslighet som stöld, hot, ringa våld och skadegörelse bara besvärar myndigheterna om man kräver ingripande. Det finns också en allmän uppfattning hos människor om att brottslingen, om vederbörande överhuvudtaget lagförs och straffas, får större förståelse och insatser av samhället än brottsoffret. På grund av decenniers politiska nedvärdering av rättssamhällets grunder och medborgarmoral är det en utbredd inställning hos allmänheten att det inte lönar sig att bli inblandad, vare sig som medmänniska, anmälare eller vittne.

I relation till folkmängden begås de flesta brotten i storstadsregionerna. Flest brott begås i Stockholms län där antalet anmälda brottsbalksbrott per 100.000 invånare uppgick till 15.447 år 2001. Invånarna i Stockholmsregionen har drabbats hårdast av den växande brottsligheten i landet. De löper mer än dubbelt så stor risk att utsättas för brott som befolkningen i övriga områden. I socialt och ekonomiskt svaga familjer, som till stor del återfinns i storstädernas segregerade förortsområden, slår brottsligheten särskilt hårt. Dessa familjer har sämre möjligheter att skydda sig mot brott och att kompensera sig när de har utsatts för brott. För arbetslösa och bidragsberoende föräldrar kan till exempel en cykelstöld från barnen omkullkasta den ekonomiska planeringen för månader framöver.

Samtidigt som brottsligheten ökar klaras allt färre brott upp. Under perioden 1991–1994 klarades omkring 30 procent av alla anmälda brott upp. 1995 hade uppklaringen minskat till 25 procent. I dag ligger uppklaringen på ungefär 20 procent, vilket innebär att endast vart femte brott klaras upp. Det innebär dock inte att var femte gärningsman verkligen ställs inför domstol och döms. Enligt professor Leif G. W. Persson leder bara 10 procent av alla anmälda brott till att gärningsmannen döms till straff.

Denna alarmerande situation kan inte accepteras. Brottsbekämpningen måste ses som en integrerad del av välfärdspolitiken. I en rättsstat måste alla ha lika rätt till skydd mot brott, oavsett i vilket bostadsområde man råkar bo och oavsett vilken ekonomisk ställning man har. Så är inte fallet i dag. Människor som har råd att t.ex. ta taxi hem en sen kväll gör det, medan den som inte har råd i stället får gå eller åka kollektivt. Redan härigenom utsätter sig den som lever under knappare förhållanden för avsevärt större risker än den som har pengar till en taxi. Det är påtagligt hur otryggheten på storstädernas gator och torg slår hårdast mot de redan svaga grupperna i samhället.

Därför krävs åtgärder på flera olika plan. Stockholmsregionen måste få polisresurser i förhållande till folkmängd och befolkningssammansättning, men också med särskild hänsyn till de speciella behov som finns i en huvudstadsregion. Nyrekryteringen av poliser måste öka. Kampen mot vardagsbrottsligheten måste prioriteras högre än i dag. Det är dags för en nolltolerans mot vardagsbrottslighet samt en satsning på närpolisverksamheten. Det förebyggande arbetet ute i samhället riktat mot framför allt unga människor måste ges tyngd och stöd. Nya former för samverkan mellan till exempel polisen, skolan och socialtjänsten i brottsförebyggande arbete behöver tillkomma.

9 Den högre utbildningen är underdimensionerad

I storstäderna är det färre som går vidare till högre utbildning än i landet som helhet. Den högre utbildningen är i förhållande till befolkningsmängden kraftigt underdimensionerad i storstadsregionerna. Dessutom är platsantalet underdimensionerat i förhållande till det antal Stockholmsstudenter som söker utbildningsplats i Stockholmsregionen som förstahandsval. Detta försvårar givetvis rekryteringen både till högre utbildning och senare av kvalificerad arbetskraft till de spjutspetsföretag som finns etablerade i dessa regioner. Att eftersätta behovet av universitets- och högskoleplatser i storstadsregionerna riskerar att få stora negativa regionala effekter. För låg tillgång på kvalificerad arbetskraft i de regioner där efterfrågan är störst kan även påverka andra delar av landet negativt.

10 Valfrihetsfrågor

10.1 Ökad valfrihet

Vi vill öka familjernas möjligheter att fungera på det sätt som passar bäst för både barn och föräldrar. Fler och fler av människornas vardagsbeslut skall tas av dem själva. Uppgiften för samhället och politikerna är att se till att de fria valen mellan olika utförare garanteras och att full neutralitet upprätthålls när det gäller skattefinansierad verksamhet. Alla skall ha möjlighet att välja till exempel skola, barnomsorg, vård och äldreomsorg.

I många kommuner i Stockholms län har man på senare år fört en konsekvent politik för ökad valfrihet och uppmuntran av fler utförare. Invånarna i Stockholms kommun och kommunerna kring Stockholm har i dag många valmöjligheter. En rik flora av privata, kooperativa och offentliga utförare skapar en mångfald som ger valfriheten ett reellt innehåll. Dessutom innebär fler alternativa utförare en större konkurrens, vilket i sin tur leder till ökad kostnadseffektivitet. Det leder således till att medborgarna får ut mer för varje skattekrona, vilket är ett viktigt moderat krav. Denna situation har uppnåtts trots regeringens idoga försök att bromsa utvecklingen. Valet i september ledde tyvärr till att hela denna utveckling nu hotas genom ett röd-grönt styre i landstinget och i huvudstaden. Det framgångsrika alternativa välfärdsbygget riskerar att raseras av socialistiska återställare samt ökad politisk styrning och politikermakt på de enskilda människornas bekostnad.

10.2 Valfrihet i skolan

Socialdemokraterna gillar inte det fria skolvalet och friskoleutvecklingen. Visserligen säger man sig vilja ha en rätt att välja skola, men det verkar inte få innebära att för många skall ges möjlighet att välja friskolealternativet. Reglerna för friskolorna har ändrats flera gånger sedan en moderat skolminister fick möjlighet att genomföra det fria skolvalet och rimliga möjligheter för att starta och driva friskolor. Varje gång har det från socialdemokratiskt håll hävdats att friskolorna har mer pengar att röra sig med och att skolpengssystemet är orättvist. Det har också hävdats att friskolorna förstärker segregationen. På båda dessa punkter har verkligheten och olika utredningar visat att Socialdemokraternas verklighetsbild är falsk. För varje gång ändras argumentationen, men faktum kvarstår att Socialdemokraterna egentligen inte accepterar friskolor och heller inte rätten att välja skola.

Staten måste ta ansvaret för att garantera det fria skolvalet. Vi föreslår införandet av en nationell skolpeng. Det garanterar alla elevers och föräldrars valfrihet, oavsett i vilken kommun eller i vilket bostadsområde de bor. Finansieringen av den enskilde elevens utbildning blir densamma för alla, oavsett om eleven väljer en kommunal eller en fristående skola. Alla skolor – såväl kommunala som fristående – blir självständiga med stor frihet att välja metoder och pedagogik efter elevernas behov och förutsättningar.

Ett fritt skolval påskyndar en nödvändig modernisering och förnyelse av den svenska skolan. Valfrihet och kvalitet är de viktigaste redskapen för att skapa en bättre skola. Ingen förälder vill låta sitt barn gå i en dålig skola. Ingen elev kommer att acceptera skolor som missköter sin uppgift. Detta leder till att skolornas resultat och kvalitet successivt kommer att förbättras.

Ett stort problem för många är att elevernas rätt att välja skola är begränsad på gymnasienivå. Den närhetsprincip som flera kommuner tillämpar innebär att de som växer upp i socialt utsatta områden tvingas kvar i närmaste skola. Därmed ges de sämre förutsättningar att utveckla kunskaperna i svenska och att integreras i samhället. Vi anser att det fria skolvalet skall genomföras också på gymnasienivå.

I storstädernas så kallade problemområden är en bra skolutbildning den enskilt mest betydelsefulla insatsen för att undvika att en tredje generation arbetslösa växer upp. Barnen skall gå i skolan och läsa sina läxor. Kraven måste ställas tidigt och tillräckliga satsningar göras på utbildning i svenska språket. Kvaliteten får inte eftersättas. Flexibilitet i lönesättningen för lärarna kan bidra till att locka bra lärare till dessa områden, där insatserna är svårare. Redan i förskolan kan träning i sociala färdigheter påbörjas och exempelvis ett teknik- eller kulturintresse väckas.

Socialdemokraterna hävdar – som ovan nämnts – att det fria skolvalet ökar segregationen. Skolverkets undersökningar visar emellertid att förekomsten av fristående skolor inte har några segregerande effekter. Det fria skolvalet skapar i stället förutsättningar för elever och föräldrar i segregerade områden att byta skolmiljö. I utsatta områden är det därför särskilt viktigt att alternativa skolor och förskolor ges möjlighet att bidra till ett varierat utbud av olika slags pedagogik.

10.3 Valfrihet i barnomsorgen

Socialdemokraterna anser att uppväxtvillkoren för barn inom den kommunala barnomsorgen är överlägsen alla andra sätt att ta hand om barnen när de är små. Det offentliga stödet inom barnomsorgen präglas naturligtvis av detta. Det är självklart så att mycket av det som har hänt inom familjepolitiken under de gångna decennierna inte alltid har vägletts av vad som kan anses vara det bästa för barnen och deras behov. Många beslut har sin främsta utgångspunkt i arbetslivets behov, jämställdhetsaspekter och vuxenperspektiv av olika slag. Dessa aspekter är givetvis viktiga, men ingen kan på allvar hävda att det är bättre för barnen att mamma och/eller pappa inte tar hand om dem på heltid när de är små. Det är tvärtom vår övertygelse att många av dagens samhällsproblem bottnar i att barnperspektivet inte är särskilt framträdande i den socialdemokratiska politiken. Det känns därför särskilt angeläget att driva kravet på att mer av familjernas beslut om hur barnomsorgen skall utformas i framtiden måste få tas av familjerna själva. De moderata förslagen på familjepolitikens område utvecklas närmare i motionen om en ny familjepolitik.

Det mesta av familjepolitiken styrs dock från riksdagen. Socialdemokraterna fortsätter dessvärre på den inslagna vägen och minskar ständigt familjernas valfrihet genom både reellt tvång och familjeekonomiska incitament. Kommunerna kan därför inte genomföra fullständig rättvisa och valfrihet. Kommunerna har dock möjlighet att aktivt uppmuntra all kommunalt driven barnomsorg att övergå i alternativ regi. Särskilt bör i dag anställd personal uppmuntras att ta över verksamheterna. Det politiska uppdraget måste sedan i stället inriktas på att följa upp kvaliteten och stå som garant för valfriheten.

10.4 Valfrihet i vården

Ett annat valfrihetsområde där Socialdemokraterna förklarat ideologiskt krig mot valfrihetspolitiken är sjukvården. Regeringen har under den gångna mandatperioden prövat alla tänkbara metoder för att stoppa det moderatledda Stockholms läns landsting från att släppa in alternativa vårdgivare i sjukvården. Förutom att man faktiskt använt riksdagen till att införa en stopplag mot att privatisera akutsjukhus så överväger man seriöst på sina håll att införa den gradering av rösträtten som vi trodde var avskaffad för länge sedan. Med enkel majoritet avses riksdagen besluta att det skall krävas kvalificerad majoritet för att genomföra politik med en annan ideologi än den socialdemokratiska i landstingen. Det skall alltså krävas två röster på moderaterna för att motsvara en socialdemokratisk röst. Detta avslöjar den konstitutionella rötan hos en del ideologer. Förutom denna ideologiskt motiverade krigföring från regeringens sida har Socialdemokraterna med mera grumliga argument gång på gång motsatt sig borgerliga krav på införandet av en nationell vårdgaranti för att korta köerna.

Sjukvården är toppstyrd och byråkratisk. Den lämnar idag litet utrymme för medborgarna att själva bestämma. Vårt politiska ansvar måste vara att garantera alla vårdbehövande kvalitativ vård med valfrihet utan onödigt väntande. En betydligt mer patientorienterad finansieringslösning behöver genomföras. I avvaktan på detta bör en heltäckande vårdgaranti införas. Ett exempel på hur en sådan kan utformas är den väl fungerande vårdgaranti i Stockholmsregionen som byggdes upp under moderat ledning i landstinget.

Garantin innebär att ingen skall behöva vänta mer än tre månader på operation eller behandling. Redovisade längre väntetider avser patienter som själva valt att vända sig till ett visst sjukhus. Hittills har cirka 3.900 patienter fått hjälp till behandling och förts från ett sjukhus med köer till vård hos annan vårdgivare. Samarbetet med privata vårdgivare och samverkan mellan landstingets sjukhus har bidragit till att vårdköerna i stort sett försvunnit. Vårdgarantin i Stockholms läns landsting som infördes den 1 januari 1999 omfattar i dag mer än 90 procent av alla medicinskt motiverade behandlingar.

Dessvärre är framtiden oviss för sjukvården och vårdgarantin i Stockholms län. Det röd-gröna nya landstingsstyret har redan aviserat en jättelik politisk omorganisation av sjukvården. Det finns heller ingen anledning att tro att vårdgaranti står högt i kurs hos den nya landstingsledningen. Även på detta område ersätts valfrihet, patientmakt och individuella lösningar av politisk centralstyrning, politikermakt och storskaliga kollektiva systembyggen.

11 Utjämningsskatten

Ett flagrant exempel på regeringens Stockholmsfientlighet är det system för en omflyttning av skattemedel från en kommun till en annan som genomförts. Man kan inte låta bli att tänka sig att det kan ses som Socialdemokraternas sätt att straffa invånarna i Stockholms län. Det inomkommunala utjämningssystemet är nämligen till sin natur så konstruerat att det straffar tillväxt var den än uppstår. Kommunpolitikerna behöver inte, om de följer syftet med utjämningssystemet, ägna den egna skattekraften någon tanke. Det spelar ingen nämnvärd roll hur den utvecklas. Kommunens inkomstnivå blir ändå i stort densamma. Det kan till och med vara så att sämre skattekraft ger högre inkomster. Ett tiotal kommuner i Stockholms län drabbas av pomperipossaeffekter i systemet. I pomperipossakommunerna innebär en nyinflyttad med fast lön att kommunen måste betala mer än skatteintäktsökningen i skatteutjämning. Situationen är densamma om en arbetslös i kommunen får arbete.

Effekten har bland annat blivit att en lång rad kommuner i Stockholms län får se stora delar av sina skatteinkomster utdelas till andra delar av landet. Kommuninvånarna i dessa Stockholmskommuner tror sig betala för att få en bra skola för sina barn eller en värdig vård för åldrande släktingar. I själva verket används deras skattepengar till något annat någon annanstans i Sverige.

Invånarna i Stockholmsregionen utgör en femtedel av den svenska befolkningen och svarar för en dryg fjärdedel av statens samlade skatteintäkter. Därutöver bidrar regionens invånare till övriga landet med totalt cirka tio miljarder kronor via den kommunala skatteutjämningen.

Socialdemokraternas politik kommer dock att drabba stockholmarna än hårdare. Nästa år tvingas varje stockholmare i snitt betala 2.400 kronor till verksamhet i andra kommuner och denna beskattning beräknas öka med 230 kronor per år de närmaste åren. Kostnadsutjämningssystemet tar allt mindre hänsyn till de särskilda problemen och kostnader som finns i en storstad i form av bland annat segregation och befolkningsökning samt höga kostnader för personal, lokaler och bostäder. Socialdemokraternas politik med kostnadsutjämning och höjd fastighetsskatt leder till att det snart bara är höginkomsttagare som har råd att bo i Stockholmsregionen.

Utjämningssystemet straffar tillväxten. Storstadsregionerna får inte behålla frukterna på inkomstsidan av den ökade ekonomiska aktiviteten och skattetillväxten, men måste bära de kostnadsökningar inom de kommunala verksamheterna som ökad ekonomisk aktivitet ger upphov till. Vi föreslår att det inomkommunala utjämningssystemet avskaffas per den 1 januari 2004, d.v.s. vid den tidpunkt när riksdagen bör ha hunnit besluta om ett nytt system som stimulerar ekonomisk tillväxt samtidigt som det ger tillräckliga bidrag till kommuner och landsting för otillräcklig skattekraft.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 21 oktober 2002
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)	Henrik Westman (m)
Ewa Björling (m)	Göran Lennmarker (m)
Karin Enström (m)	Hillevi Engström (m)