om stöd åt det kurdiska folket

Motion 1987/88:U521 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:U521

av Lars Werner m. fl. (vpk)
om stöd åt det kurdiska folket

Behandlingen av den kurdiska frågan i utrikesutskottet och riksdagen vid
det senast aktuella tillfället (UU 1987/88:4) måste ur kurdernas synpunkt
betraktas som en försämring.

Det har under 1980-talet märkts en ökad kunskap, ett ökat intresse och
även en ökad vilja till stöd för kurderna hos enskilda och myndigheter i
Sverige. Detta beror framför allt på att kurderna själva genom kulturföreningar,
publikationer och andra aktiviteter gjort sig hörda i Sverige och
bland svenskarna. Men av detta märks i den senaste riksdagsbehandlingen
inte mycket, om ens något.

De ansatser till en mera positiv behandling som fanns i tidigare uttalande
från riksdagen (UU 1985/86:21) har inte följts upp och vidareutvecklats vid
den senaste behandlingen. Sverige är som stat inte villigt att försöka föra
upp den kurdiska frågan i internationella sammanhang. Det erkänns att
frågan om kurderna i Turkiet borde vara möjlig att ta upp i Europarådet,
men någon uttalad vilja att ta ett sådant initiativ, t. ex. i samarbete med
övriga nordiska länder eller andra grupper av stater, visas inte. Det är en
dålig tröst att Turkiet nu erkänner att Europarådets kommission för mänskliga
rättigheter har behörighet att pröva enskilda klagomål från turkiska
medborgare t. ex. kurder. Var och en förstår att en person ur en hårt
förtryckt minoritet som det här är fråga om, har mycket små möjligheter att
komma så långt som till enskild klagan inför en internationell kommission.
De törs ofta inte ens försöka klaga inför turkiska domstolar.

Inte heller är det till särskilt stor tröst för kurderna att Turkiet biträtt
konventionen för förbud mot tortyr. Tortyr förekommer fortfarande regelrätt
i turkiska fängelser, särskilt i de kurdiska provinserna i östra Turkiet.
Det är inte heller särskilt hållbara argument att hänvisa till splittringen inom
den kurdiska folkgruppen som ett hinder för att föra upp deras sak i FN
eller Europarådet. Historiskt sett kan inte kurderna lastas för att deras
område delats upp mellan tidigare stormakter i regionen. Inte heller för att
de i modern tid blivit offer för europeiska stormakters hänsynslösa uppdelning
av koloniala besittningar. Om sådana kriterier skall gälla skulle
Sverige inte kunna ta upp någon förtryckt folkgrupps situation i något
internationellt sammanhang. De verkliga förhållandena är ju oftast att
förtrycket just leder till splittring, många gånger framkallad med avsikt av
förtryckarna.

Det är naturligtvis möjligt för Sverige att agera internationellt för kurdernas
sak. Det talas om att kriget Iran-Irak minskar Sveriges möjligheter att
agera till stöd för kurderna i dessa länder. Det behövs inte mycket fantasi,

särskilt inte med vetskap om hur växlingen mellan krigs- och fredstillstånd Mot. 1987/88
berört kurderna där, för att förstå vad som kommer att inträffa den dag då U521
irakiska och iranska regeringar kan vända hela sin styrka mot kurderna i
respektive land. På vad sätt kommer då Sveriges möjligheter att vara bättre?

Det är en fråga om politisk vilja att väcka internationell opinion för en
förtryckt folkgrupp som kurderna, även om det naturligtvis kommer att
väcka förbittring i de länder som utövar förtrycket. Det gäller i första hand
de tre länder som nämnts här, Turkiet, Iran och Irak, där också de flesta
kurderna finns. Det gäller i mindre omfattning Syrien och Libanon, även
om också kurder där betraktas som en sämre sorts folk. Det gäller däremot
inte alls i Sovjetunionen, som är det enda land där kurderna enligt författningen
erkänns som etnisk minoritet med rätt till eget språk, egna
tidningar, egna skolor och universitet.

Sovjetunionen som stormakt är emellertid tillsammans med USA djupt
skyldiga till att förtrycket av kurderna fortgår i de andra länderna. De vill
inte ha några minoritetskonflikter i området, därför att det skulle störa
deras egna intressen i Turkiet såväl som i Irak eller Iran. Kurderna i dessa
länder har därför förgäves vädjat till stormakterna utan att få det minsta
stöd. Det borde göra det så mycket mera angeläget för Sverige att tillsammans
med andra stater föra kurdernas talan. Därför bör Sverige aktualisera
den kurdiska frågan i Turkiet, i Europarådet och i sin helhet i FN.

Men den kurdiska frågan har också en för Sverige inrikespolitisk aspekt.

Den hårdnande attityden mot flyktingar i vårt land har drabbat kurderna
särskilt hårt. Eftersom de ofta tvingas fly mellan de olika länderna i den
region de kommer ifrån hinner de många gånger passera vad som kallas för
första asylland, innan de kommer till Sverige. Med den vetskap vi i dag har i
Sverige om kurderna och deras situation i alla dessa länder, säger det sig
självt att prövningen av kurdiska flyktingars rätt att få asyl i Sverige måste
genomföras med särskild omsorg. Tyvärr har det flera gånger hänt att
kurder avvisats/utvisats från Sverige utan att dessa fakta observerats. Regeringen
och invandrarverket bör noggrant uppmärksamma dessa förhållanden.

Vänsterpartiet kommunisterna har under en lång följd av år föreslagit att
det i Sverige skall organiseras ett kurdiskt kulturcentrum, i likhet med vad
som för länge sedan skett i Frankrike. Detta har hittills inte vunnit gehör.

Det är sant som sägs vid kulturutskottets senaste behandling av frågan (KrU
1986/87:12), att Sverige gjort mycket för att stödja det kurdiska språkets
utveckling. Det erkänns också med stor tacksamhet av den kurdiska invandrargruppen
i Sverige. Men kultur är så mycket mer än språk, och ett
centrum för alla slags yttringar inom detta för en folkgrupp i exil så viktiga
område borde inte vara en omöjlighet att etablera i Sverige. Det är viktigare
för kurderna än för andra flykting- och invandrargrupper, på grund av deras
bakgrund som splittrad nationalitet. Det är inte heller i detta sammanhang
något bra argument att skjuta över ansvaret på kurderna genom att säga att
de själva får prioritera statsbidragen. De är Sverige, den svenska riksdagen
och den svenska regeringen som det åligger att ta initiativ, ställa medel till
förfogande och i samarbete med kurderna starta ett kulturcentrum. Det
skulle väcka internationell uppmärksamhet, åsamka Sverige kritik från 7

kurdernas förtryckare men mötas med beundran fån alla som förstår vikten Mot. 1987/88
av kulturellt arbete för ett folk på flykt. U521

Slutligen har den olycksaliga och orättvisa fokuseringen på kurderna i
samband med jakten på Olof Palmes mördare, det s. k. huvudspåret, vållat
kurderna i Sverige stor skada. Det torde inte vara möjligt att helt och hållet
reparera verkningarna av vad en inkompetent spaningslednings åtgärder
vållat kurderna. Vad som står klart är att en exempellös hetsjakt utlöstes
mot en flyktinggrupp i Sverige utan att det fanns tillräckligt underlag. Man
sökte efter syndabockar och skydde inga medel i jakten som i flera fall
fördes i närheten och utanför lagens råmärken. Övervakande instanser ända
upp i regeringen lät detta fortgå utan att ingripa.

Vänsterpartiet kommunisterna har förra året aktualiserat denna fråga i
riksdagen och den har behandlats i justitieutskottet (JuU 1986/87:19). Det
är märkligt att justitieutskottet kan påstå att det inte är aktuellt för riksdagen
att agera i denna fråga. När blir det i så fall aktuellt? Det borde vara
en moralisk förpliktelse för riksdagen att själv uttala eller begära av regeringen
att den vidtar åtgärder, så att den skada som åsamkats kurderna som
grupp i Sverige genom den obevisade kopplingen till mordet på Olof Palme
åtminstone kan minskas, även om de negativa verkningarna av den under
lång tid kommer att följa kurderna i vårt land.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att den turkiska
regeringens behandling av den kurdiska befolkningen i Turkiet tas
upp i Europarådet,

2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att ta upp den
kurdiska frågan i dess helhet i FN:s kommission för mänskliga rättigheter,

[att riksdagen hos regeringen begär åtgärder så att den speciella
situation som kurdiska flyktingar befinner sig i uppmärksammas bättre
när de söker asyl i Sverige,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till upprättande av
ett kurdiskt kulturcentrum i Sverige,2]

3. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att begränsa de
skadeverkningar som den kurdiska folkgruppen i Sverige åsamkats i
samband med jakten på Olof Palmes mördare.

Stockholm i januari 1988

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

Oswald Söderqvist (vpk)

' 1987/88:Sf533

2 1987/88:Kr305 8

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)