Stöd åt investeringar i kollektivtrafiken

Motion 1989/90:T239 av Lars Werner m.fl (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:T239

av Lars Werner m.fl (vpk)

Stöd åt investeringar i kollektivtrafiken

Trafikdebatten har breddats på sistone. De förut dominerande argumenten
om luftföroreningarna och deras skadeeffekter kvarstår förvisso och har
även förstärkts med nya rön och farhågor angående de globala effekterna.
Men för städernas del har den svällande biltrafikens anspråk på utrymme
blivit ett allltmer trängande och uppmärksammat problem. Även trafikolyckorna
har getts större uppmärksamhet genom de sorgligt ökande olyckstalen.

Vi välkomnar denna breddning av debatten och hoppas att den fortsätter.
Det växande internationella intresset för stadsförnyelse och urban livskvalitet
reser frågor om den utglesning som bilsystemet skapar (det kräver halva
ytan i moderna stadsdelar), barriäreffekterna av trafikleder, bullret som gör
samvaron utomhus omöjlig eller otrivsam inom stora områden.

Insikten växer om att något måste göras. En reduktion av städernas biltrafik
med 50 procent eller mer är én rimlig målsättning.

Men i kontrast mot debatten och insikterna står den faktiska utvecklingen,
den att biltrafiken ökar starkt för varje år och det inte minst i städerna. Inför
detta har det diskuterats allehanda restriktioner och hinder av fysisk, juridisk
och ekonomisk art, men man har också konstaterat att det samtidigt
behövs positiva åtgärder, främst en radikal förbättring av kollektivtrafiken,
för att restriktionerna skall accepteras av en bred allmänhet.

Kollektivtrafiken måste göras sådan att den till väsentlig del får de kvaliteter
som uppskattas hos den privata bilen: snabbhet, valfrihet, bekvämlighet,
yttäckning. Turtätheten måste öka liksom medelhastigheten, och antalet byten
måste minimeras.

En radikal lösning är automatiska system. Utan dem blir inte turtätheten
tillräckligt hög, eftersom förarkostnaderna utgör en stor och växande andel
av driftskostnaden - förutom att många kommunala trafikbolag idag har
problem med rekryteringen av förare.

De automatiska systemen befinner sig i snabb utveckling. De finns i drift
i bl.a. England, Frankrike, Kanada och Australien, och ett antal företag har
inlett utvecklingsarbete och produktion. Automatsystemen är självklart dyrare
i anläggning än de konventionella, men merkostnaden får inte överdrivas
- utländska undersökningar anger storleksordningen 50 procent jämfört
med spårvagn på egen banvall. De är i första hand aktuella för större städer.
I Stockholm skulle de t ex behövas som kompletterande tvär- och diagonal

förbindelser till tunnelbanan och pendeltågen, medan miljödepartementets Mot. 1989/90

Miljöprojekt Göteborg föreslagit att den stadens spårvägsnät helt eller delvis T239
skulle ersättas med förarlösa spårfordon. Men en tendens är att intresse för
automatsystemen uppstår även i medelstora städer, så som för Sveriges del
skett i bl a Uppsala, Sundsvall, Jönköping och Uddevalla.

För de medelstora och mindre tätorternas del måste dock huvudlösningen
tills vidare sökas i annan riktning, genom utveckling av dagens buss- och
spårvagnsteknik. Det gäller att förbättra fordonen men framför allt de fasta
anläggningarna; terminaler och hållplatser som gör resan attraktivare och
bekvämare, avskilda spår, gator och filer som möjliggör separering från annan
trafik, moderna signal- och trafikledningssystem som medger ökad fart
samtidigt som de höjer säkerheten och skapar en potential för framtida automatisering.

Den lokala kollektivtrafikens förnyelse ställer stora politiska och ekonomiska
krav på kommunerna. Men även staten har ett betydande ansvar. Det
är till exempel en nationell målsättning byggd på internationella förpliktelser
att de trafikalstrade luftföroreningarna skall reduceras. Det krävs också en
samordning för att kommunernas investeringar skall bli rationella och storskalefördelar
skall kunna utnyttjas.

Alla inkomster från regionala bilavgifter, lägesavgifter, drivmedelsavgifter
etc (redovisade i STORK), måste överföras till investeringar för kollektivtrafikens
modernisering och utbyggnad. Annars kommer det att vara omöjligt
att uppnå de miljöförbättringar som riksdagen redan fattat beslut om.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om användningen av inkomsterna från regionala bilavgifter
etc.

Stockholm den 25 januari 1990
Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Ylva Johansson (vpk)

Viola Claesson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)

Jan Strömdahl (vpk)

22

gotab 99811, Stockholm 1990