Stöd åt pälsdjursnäringen

Motion 1990/91:Jo204 av Christer Skoog m.fl. (s)

Pälsdjursnäringen har funnits i Sverige sedan början av
1900-talet. I dag utgör minken ca 98 % av den totala
pälsdjursuppfödningen. Andra pälsdjur som farmas är räv,
iller och chinchilla, dock i begränsad omfattning.

Uppfödningen i Sverige under 1990 uppgick till ca 300 000
avelshonor av mink och 13 000 av räv, vilket innebär
att ca 1,4 miljoner minkskinn och 60 000 rävskinn
exporterades till ett värde av ca 200 milj.kr.

Pälsdjursnäringen -- en glesbygdsnäring som förädlar
biprodukter

Under ett år komsumerar svenska pälsdjur ca 100 000
ton biprodukter från slakterier, fiskeindustrin etc. Av
exempelvis fisket i Listerområdet i Blekinge går 40 % av
totalvolymen till livsmedel, medan resterande 60 %
används som foder till pälsdjur. Dessa produkter saknar
ofta alternativ användning -- finns alternativ belastas vår
miljö och avsättningen kräver ofta stora kostnader.

Ytterligare en produkt -- utöver skinnet -- framkommer
vid pälsdjursuppfödning, nämligen en fullvärdig gödsel,
som används såväl inom jordbruket som inom
trädgårdsodling.

Pälsdjursnäringen har sålunda en given plats inom den
svenska landsbygdens näringsliv.

Lönsamheten vikande -- arbetstillfällen hotade

Sedan 1988 har lönsamheten inom näringen varit
vikande, vilket har sin grund i såväl en internationell
överproduktion som extremt milda vintrar de senaste åren.

Totalt sysselsätter näringen i landet direkt och indirekt
ca 5 000
personer i glesbygdsområden med få alternativ till
annan sysselsättning. Näringens egna investeringar uppgår
till cirka 700 milj.kr. Till följd av den sämre lönsamheten
inom näringen, som föranlett en minskning av antalet
avelshonor de senaste åren, har enbart inom Sölvesborgs
kommun 60--70 arbetstillfällen gått förlorade under
perioden 1989--90.

Behov av tillfälligt statligt stöd

För att inte ytterligare nedläggningar av farmer och
därmed arbetslöshet för många familjer skall bli nödvändigt
(en 50 % reduktion av produktionen kan komma att bli
verklighet) erfordras ett stöd åt näringen. Uteblivet stöd
skulle också innebära en enorm kapitalförstöring eftersom
alternativanvändning för gjorda investeringar saknas.

En ytterligare minskning av näringen innebär också
ökade kostnader för såväl fiskeri- som slaktindustrin, när
deras biprodukter måste avyttras på annat sätt än till mink-
och rävfoder.

Statligt stöd för pälsdjursnäringen i grannländerna

Följande statliga stöd i våra grannländer har beviljats:

Finland
-- ca 110 milj.fm (170 milj.sek) för 1990/91

-- ca 40 milj.fm ( 62 milj.sek) för 1991/92
Norge
-- ca 12,5 milj.nkr (11,9 milj.sek) för foderproduktionsstöd
per år

-- ca 20 milj.nkr (19 milj.sek) transportstöd per år
Danmark
-- ca 2,5 % på exportfond -- det ses som en reduktion av
arbetsgivaravgift och gäller samtliga exportnäringar

-- statligt lönestöd (amorteringsfrihet under 3 år och
räntesubvention

Världsmarknaden -- framtidsutsikter

Den kraftiga reduktion i uppfödningen, som de senaste
åren gjorts i så gott som samtliga producentländer, innebär,
att världsproduktionen av skinn under 1991 kommer att
motsvara den uppfödningsstorlek, som fanns i början av
1980-talet. I och med denna reduktion, som gjorts från 42
miljoner minkskinn till 26 miljoner torde man åter kunna
räkna med god lönsamhet inom näringen -- stigande priser
och full avsättning. Man kan dock ej vänta sig en
prisuppgång av betydelse förrän i början av år 1992.

Med stöd från statens sida kan den svenska
pälsdjursnäringen producera en exportvara som kan
inbringa icke obetydliga exportinkomster.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av stöd till den svenska
pälsdjursnäringen.

Stockholm den 18 januari 1991

Christer Skoog (s)

Hans Gustafsson (s)

Yvonne Sandberg-Fries (s)

Jan Björkman (s)