Stopp för statsbesök av diktatorer

Motion 1989/90:U614 av Hans Lindblad (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:U614

av Hans Lindblad (fp)

Stopp för statsbesök av diktatorer

De senaste månaderna har givit den lyckligaste tid Europa upplevt. Diktatur
efter diktatur faller till följd av massiva folkliga aktioner. Kanske för första
gången någonsin finns det nu reellt hopp om en tid då alla Europas stater
blir demokratier med marknadsekonomi och respekt för mänskliga fri- och
rättigheter.

De två värsta bland barbarerna i de kommunistiska förtryckarregimerna
var sannolikt Erich Honecker i Östtyskland och Nicolae Ceausescu i Rumänien.
Dessa blodtörstande folkplågare gav helt stilenligt som sina sista order
direktiv till den underställda våldsapparaten att mörda demonstrerande ungdomar.
Marxist-lenismen kan - utöver allmän varubrist - sammanfattas
mycket enkelt - den som talar för frihet ska krossas. Högerdiktaturer har i
grunden samma princip: alla som verkar för demokrati ska slås ned.

Europas folk borde hålla ihop för framtiden. Aldrig mer ska människovärdet
få förtryckas, och därför måste alla bistå i motståndet om någon framtida
Honecker eller Ceausescu skulle dyka upp.

De förtryckta folken själva störtade sina tyranner. Sverige gjorde inget för
att hjälpa dem. Tvärtom - Sverige hade tagit emot förtryckarna. Ceausescu
var här 1980 och Honecker så sent som 1986. De togs hit som gäster och det
officiella Sverige sade inte det som borde sägas: Ni är en fähund som bör
arresteras och fällas för era brott. Miljoner människor lider av ert vanvett,
ert besinningslösa våldsutövande och förtryck. Varje dag som går utan att ni
störtas är en förlorad dag.

Istället togs dessa monster emot som om de i någon mänsklig mening representerade
sina folk. Det är förljuget. Ett demokratiskt land tar emot diktatorer
och ger därmed något slags signal om att Sverige och dess folk skulle
mena att de förtryckta i andra länder skulle kunna representeras av sina
bödlar och fångvaktare.

Hyckleri finns i många mänskliga sammanhang. Hyckleri utgör säkert en
beståndsdel i vedertagen diplomati. Men ska hyckleriet verkligen bedrivas
på nivån där kung, statsminister och det officiella Sverige ställer upp? Att ta
emot en förtryckare som gäst, flagga för honom, ge middag för honom, hålla
tal där inte ett ord sanning finns med utan där man bara talar väl om den
inbjudne tyrannen.

En svensk statsminister, som fått sitt mandat från riksdagen, ska självfallet
aldrig utsätta sig för en situation där han ska behöva säga ett enda vänligt

ord till en diktator. (Däremot spelar det ringa roll att serafimerorden delats
ut till t.ex. Ceausescu - eftersom serafimerorden ju i alla tider till betydande
del gått just till mördare och folkplågare. Den inrättningen har ju heller inte
det bittersta med Sverige som demokrati att göra utan bör betraktas som en
kommersiell eller möjligen kooperativ inrättning för ett slags slutet sällskap.)

Det är meningslöst att i efterhand söka bortförklara att Sverige under 80talet
officiellt hyllade två förtryckare, vars fall under årtiondets sista veckor
sedan gladde oss alla.

Den enda lärdomen bör vara att inte i framtiden upprepa samma sak.
Alltså, Sverige bör inte mer bjuda in en diktator på officiellt besök.

Om han sedan heter Castro eller om han kommer från en militär- eller
socialistdiktatur i Afrika, om han kommer från ett arabland eller från Kina
spelar ingen roll. Principen är ju enkel: Bara den stats- eller regeringschef
som företräder ett land med mänskliga fri- och rättigheter bör officiellt bjudas
in till vårt land.

Det som sades till Ceausescu och Honecker när de var här är inte detsamma
som sägs om dem nu. Det som sägs nu är naturligtvis det riktiga.
Alltså hycklade svenska företrädare 1980 och 1986, inte bara inför gästerna
utan också inför svenska folket och folken i Rumänien och Östtyskland. Det
som sades kom ju att offentliggöras.

Jag har svårt att se någon saklig invändning mot tanken att man ska överge
hyckleriet vid statsbesök. Sveriges folk led inte av att slippa besök av Hitler
eller Stalin, och det finns inget behov av att ta hit någon diktator överhuvudtaget.

Är man pessimistisk och tror att många av jordens stater för all framtid
kommer att vara diktaturer så utesluts alltså allt framtidsutbyte på statschefs-
och regeringschefsnivå med dessa länder. Men är det någon nackdel?

Skulle det i något fall anses föreligga nationellt svenska intressen för att
bjuda hit ledaren i en diktatur så får väl de skälen offentligt redovisas, så
att man kan diskutera i förväg om dessa skäl är tillräckliga för att bryta den
grundläggande principen att inte bjuda in förtryckare. Regeringen bör i sådant
fall ange inför utrikesnämnden vilka skäl som enligt regeringen talar för
att som representant för ett folk bjuda in en härskare som folket självt inte
kan påverka.

Dessutom finns det anledning att vara mer optimistisk än tidigare om möjligheterna
att få en värld med demokrati i alla stater. Alltså ett FN där alla
medlemmar följer FN-stadgan. Ännu är FN:s generalförsamling till stor del
en tummelplats där företrädare för den ena förtryckarregimen värre än den
andra finns med. Förbrytare från så många länder har väl aldrig tidigare varit
församlade på samma ställe. Men nu är demokratin på stark frammarsch. I
Sydamerika var flertalet stater diktaturer, men de senaste tre-fyra åren har
dessa fallit en efter en. 1 Östeuropa har de senaste månaderna gjort att det
nu finns betydande möjligheter att flera av dessa stater får fria val, även om
de fortfarande administreras av kommunister. Också i Asien har diktaturer
fallit under senare år.

Om demokratiska krafter världen över samverkar bör det framöver kunna
blåsa allt kyligare mot kvarvarande förtryckare. Jag upplevde som observa

Mot. 1989/90
U614

16

tor vid folkomröstningen i Chile 1988 vilket oerhört demokratiskt medve- Mot. 1989/90

tande som finns hos människor, särskilt hos de unga. Det är i grunden samma U614

längtan efter frihet som vi sett hos de folkmassor som gick ut på gatorna i
Östeuropa i slutet av 1989, eller hos studenterna på Himmelska fridens torg.

På 60-talet förekom ett förnedrande tal om att demokrati bara passar rika
länder, medan människor i fattiga länder inte behöver ges yttranderätt och
rösträtt utan att makten där bör ligga hos ett enda parti. Men all erfarenhet
visar att makt korrumperar, den som använder våld för att behålla makten
tvingar ju i praktiken de förtryckta att också använda våld i försök att nå
frihet.

Vi bör ha diplomatiska förbindelser med alla stater, för att tillvarata
svenska intressen. Handel bör begränsas bara i enstaka fall, som Sydafrika.

Vissa stater bör t.o.m. kunna få bistånd trots att människorna där inte i fria
val får bestämma landets politik - för biståndet ska gå till människor, inte till
regimen. Det enda jag föreslår är att vi inte ska ta hit härskare som bjuds på
middagar där det hålls förljugna tal.

Den enkla tanken är alltså att Sverige aldrig ska håna andra folk genom
att som företrädare för deras land bjuda in en person som har sin makt över
dem till följd av våld och förtryck. Den nya regeln bör gälla från 1 juli 1990.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statsbesök
till och från Sverige i princip endast skall omfatta demokratiska
länder.

Stockholm den 23 januari 1990
Hans Lindblad (fp)

17

gotab 99907, Stockholm 1990