Stormarknadsetableringar

Motion 1990/91:Bo517 av Roland Larsson och Hugo Andersson (c)

På allt fler håll i landet växer nya externa
stormarknadsanläggningar upp. Detta är på många sätt ur
samhällssynpunkt ett stort problem.

Genom tillkomsten av stormarknadsanläggningar som
till stor del bärs upp av dagligvaruhandel, konkurreras
bostadsanknuten handel ut till nackdel för framförallt äldre,
handikappade och barnfamiljer som saknar tillgång till bil.
Det ökar också belastningen på den kommunala
färdtjänsten och hemtjänsten eftersom avstånden till
dagligvarubutikerna ökar. Till detta kommer den utarmning
som det innebär för bostadsområdenas sociala miljö när inte
bara, som det ofta brukar vara, arbetsplatser, utbildning
och annan service, utan också dagligvaruhandel ligger
skilda från bostadsområdena.

Ett på sikt ännu större problem är dessa anläggningars
miljöpåverkan. Hela stormarknadsidén bygger på att det
enskilda hushållet skall använda den egna bilen vid sina
inköp av såväl dagligvaror som andra varor. Därav följer vid
varje nyetablering en betydande ökning av biltrafiken inom
upptagningsområdet med allt vad det innebär av ökade
avgasutsläpp, slitage på vägar och behov av nya
trafikinvesteringar.

Biltrafiken utgör idag ett av våra största miljöhot. Det är
också ett svårlöst problem då det inte handlar om bara en
eller ett par större föroreningskällor utan om miljontals små
och spridda på lika många händer.

Många behöver bilen för att klara sitt dagliga liv. För de
flesta betyder den mycket för fritid och rekreation.

Om bilen även i framtiden skall kunna få vara något av
''var mans egendom'' måste vi, förutom att få fram
miljövänligare bilar och alternativa biobaserade drivmedel,
också planera samhällsutbyggnaden så att onödiga
biltransporter kan undvikas. Genom närhet mellan boende,
arbete, utbildning och service kan transportbehovet minska
för sådant som egentligen bara drar tid och pengar och
försämrar vår miljö.

Externa stormarknadsanläggningar ökar vårt
transportbehov och försämrar i de flesta fall servicen. De
ökade kostnaderna för detta får bäras av de enskilda
hushållen genom ökade bilkostnader och försämrad miljö.
De bidrar dessutom till att det så småningom kommer att
bli nödvändigt med restriktioner för vår bilanvändning. Det
kommer indirekt i så fall att innebära att det också går ut
över transporter som vi behöver bättre och kan ha större
glädje av.

Om stormarknadsanläggningarna genom t ex
miljöavgifter skulle få bära sina egna verkliga kostnader -- d
v s både de enskilda hushållens merkostnader och de ökade
samhällskostnaderna, skulle sannolikt problemet lösa sig
självt. I och för sig vore detta rimligt med utgångspunkt från
ett marknadsekonomiskt synsätt.

Ett marknadsekonomiskt synsätt förutsätter också att
det inte är samhällets uppgift att begränsa volymen på
handeln. Det är handeln själv som inom ramen för den fria
konkurrensen har att avgöra hur mycket handel av olika
slag som skall finnas. Däremot är det och bör även
fortsättningsvis vara samhället och då i första hand
kommunerna, som inom ramen för sitt ansvar för den
fysiska planeringen har att avgöra var och i vilken
koncentration handeln skall finnas. D v s på samma sätt som
gäller för bostäder, arbetsområden, gator, parker m m.

I lagen 1987:12 om hushållning med naturresurserna m
m (NRL) säges i de inledande bestämmelserna, 1 kap 1 §:
''Marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall
användas så att en från ekologisk, social och
samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning
främjas.'' Plan- och bygglagen (PBL) är underordnad dessa
bestämmelser. Med tanke på stormarknadernas negativa
miljöpåverkan är det enligt vår mening rimligt att
stormarknadsetableringar också reellt skall kunna prövas
utifrån intentionerna i naturresurslagen.

Enligt kap 12 i PBL är det länsstyrelserna som har att
tillse att NRL beaktas vid den kommunala planeringen.
Med nuvarande utformning har dock naturresurslagen en
för svag ställning i förhållande till PBL. PBL bör därför
ändras och ges bättre anpassning till NRL.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av plan- och bygglagen som anförts i motionen.

Stockholm den 23 januari 1991

Roland Larsson (c)

Hugo Andersson (c)