Strategi mot fattigdom

Motion 2001/02:U229 av Marianne Andersson m.fl. (c)

1 Sammanfattning

Sveriges biståndspolitik är nu föremål för utredning. Det är ett stort och viktigt arbete. Vi vill här visa våra prioriteringar när det gäller att lösa de utmaningar världen står inför: fattigdom, orättvisor och miljöproblem. För att uppnå en utveckling som är politiskt, ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar krävs åtgärder inom alla samhällssektorer. Biståndspolitiken ges en sådan strukturell inriktning att människorna i mottagarländerna ges ökade förutsättningar att långsiktigt kunna lösa fattigdomsproblemen. Detta kan bara förverkligas inom en stabil ram för utveckling, bestående av fred och säkerhet, ekonomisk tillväxt, god styrelse, starka institutioner, jämställdhet, respekt för mänskliga rättigheter och kontinuerlig utveckling av mänsklig kapacitet.

Fattigdomen ska halveras till 2015. Det målet har världens ledare satt upp. Vi kan konstatera att realistiska strategier för att nå dit i stort sett saknas. Förutsättningen för att nå dit och ge människor kraft att ta sig ur fattigdomsfällan är självklart de kriterier vi räknat upp ovan. Den kanske viktigaste förutsättningen är dock tillgång på livsmedel samt jordbruks- och landsbygdsutveckling. Därigenom ökas möjligheterna till försörjning. Vi utvecklar detta vidare i denna motion. Vi är starkt kritiska till att regeringen knappt nämner ordet jordbruk i budgetpropositionen angående bistånd.

Vi satsar mer pengar i vårt budgetförslag för att få en snabbare och jämnare ökning av resurserna än regeringen. Afrika och stöd till kvinnor har högsta prioritet i vårt utvecklingssamarbete. Vi anser att det svenska biståndet speciellt borde inriktas på fattigdomsbekämpning genom utveckling av jordbrukspolitiken och kampen mot hiv/aids. Vi lägger särskild vikt vid demokrati, rättssamhälle och frihet från terrorism.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 47

2 Innehållsförteckning  48

3 Förslag till riksdagsbeslut  49

4 Världen idag. 51

4.1 Fattigdomen   51

4.2 Jordbruksutveckling 52

4.3 Ingen utveckling på tom mage   53

5 Det finansiella systemet 54

6 U-ländernas sociala och ekonomiska infrastruktur  54

7 Miljö   55

8 Utbildning. ... 55

9 Hälsa och hiv/aids... . 56

10 Konflikter.  57

10.1 Flyktingkatastrofer  58

11 Demokrati och mänskliga rättigheter .  58

12 Förvaltningskunnande .. 59

13 Uppbyggnad av politiska partier   59

14 Det civila samhället   60

15 Ny teknik .  60

16 Problemorienterat bistånd .. . 61

17 Aktörerna .  61

17.1 Sverige ..  61

17.2 EU 62

17.3 Samarbetskonstellationer  . 62

17.4 Det multilaterala biståndet  63

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i biståndsarbetet skall stödja u-länderna med kunskap och kompetens i WTO-förhandlingarna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall medverka till en bättre handelspolitik inom och mellan u-länderna.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jordbrukets betydelse för att minska fattigdomen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra villkoren för fattiga kvinnor på landsbygden.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av tillräcklig och näringsrik mat för att nå utveckling.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör lägga större vikt vid livsmedelsfrågorna i bi-ståndspolitiken.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Världsbanken och IMF måste fortsätta utvecklingen mot större hänsyn till humanitära, sociala och kulturella aspekter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökade investeringar i utvecklingsländernas sociala och ekonomiska infrastruktur.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är angeläget att Sverige i sin biståndspolitik prioriterar frågor som har med vattentillgången att .göra.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att finansiering för utbildning måste göras tillgänglig även i nödsituationer, vid katastrofer eller konflikter samt att särskild uppmärksamhet måste ägnas människor i flyktingläger, barn med funktionshinder och f.d. barnsoldater

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hiv/aids konsekvenser för skolsystemet.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att världens ledare måste tala klarspråk om mäns sexuella uppträdande som en största orsak till spridningen av hiv/aids och de måste tala om kondomanvändning.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frågan om hiv/aids måste tas upp som en politisk prioritering.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att ta bromsmediciner.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sexualundervisning, upplysning och kondomanvändning.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förebygga konflikter, ge krishantering samt följa upp efter konflikter måste ges större vikt i biståndspolitiken.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kraftsamling för att möta stora flyktingkatastrofer.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett fungerande rättssystem och fasta spelregler i samhället.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kravet på mottagarländernas ledare vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett fungerande institutionellt ramverk.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till uppbyggnaden av politiska partier.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrikta biståndet på att utveckla mottagarländernas styrelseskick och stimulera god samhällsstyrning.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av folkrörelser och enskilda organisationer för uppbyggnaden av det civila samhället.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka informations- och kommunikationsteknikens roll i det officiella utvecklingssamarbetet.

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om teknikens betydelse för möjligheten till utvecklingssamarbete.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överge traditionen att låta ländervalet styra biståndet och i stället låta ändamålen bli den avgörande faktorn vid biståndets utformning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att på allvar göra fattigdomsbekämpningen till ett strategiskt fokus i svenskt utvecklingssamarbete.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges roll som pådrivande kraft i effektiviseringen och samordningen av EU:s biståndsverksamhet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föra in Europeiska utvecklingsfonden i EU:s budget för att öka insyn, möjliggöra en diskussion om effekterna av samt prioriteringarna för EU:s utvecklingspolitik.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de enskilda organisationernas och folkrörelsernas betydelsefulla roll i det internationella utvecklingssamarbetet.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om FN:s roll som koordinator för olika biståndsgivare.

4 Världen idag

Det internationella samfundet har kommit överens om ett antal mål när det gäller fattigdomen i världen. Målen är att fram till år 2015 halvera fattigdomen, att alla barn ska gå i grundskola, att jämställdhet mellan könen ska öka och kvinnors möjligheter förbättras, att barna- och mödradödligheten år 2015 ska vara en tredjedel jämfört med 1990, att alla som behöver ska få tillgång till hälsoservice för reproduktiv hälsa och att varje land ska tillämpa en strategi för hållbar utveckling senast 2005. Det kommer att bli ytterst svårt att nå dessa mål i en värld vars befolkning beräknas öka med 2 miljarder under de kommande 25 åren, 97 procent av denna ökning kommer att ske i utvecklingsländerna. Enbart i Afrika behövs en tillväxt på minst sju procent per år för att nå målet att halvera fattigdomen. Det enda anständiga målet borde vara att utrota fattigdomen.

Biståndet är viktigt men inte den enda faktorn för att minska fattigdomen i världen. Därför bör enprocentsmålet uppnås så snart som möjligt. Detta måste ske i snabbare och jämnare takt än vad regeringen föreslår.

4.1 Fattigdomen

Fattigdomen kvarstår, trots att förutsättningarna för goda mänskliga förhållanden förbättrades mer under det senaste århundradet jämfört med resten av världshistorien. Det globala välståndet, de globala förbindelserna och de tekniska möjligheterna har aldrig varit så goda som nu. Fördelningen av detta välstånd är mycket ojämn. Medelinkomsten i de 20 rikaste länderna i världen är 37 gånger större än medelinkomsten i de 20 fattigaste länderna – en skillnad som fördubblats under de senaste 40 åren.

Den nuvarande negativa ekonomiska utvecklingen i världen drabbar de svagaste och fattigaste allra hårdast, t ex leder en svag kronkurs till att det svenska biståndet minskar i reala termer eftersom biståndet till största delen betalas i dollar. Knytningen av biståndet till BNI har liknande effekt.

Kostnaderna för att ge alla tillgång till de viktigaste sociala tjänsterna (utbildning, hälsovård etc) och lyfta de fattigaste ur deras fattigdom beräknas till 80 miljarder dollar per år. Det är mindre än 0,5% av den globala inkomsten och mindre än de sju rikaste människornas sammanlagda förmögenheter.

Den procent av världsbefolkningen som lever i absolut fattigdom har minskat sedan mitten av 1980-talet. Denna minskning är för långsam för att vi ska uppnå en halvering av fattiga till år 2015. Dessutom var det totala antalet fattiga 1998 högre än ett decennium tidigare. Nästan en fjärdedel av befolkningen i underutvecklade områden och områden i en ekonomisk förändring – 1,2 miljarder människor – lever i absolut fattigdom. Utvecklingen går nu i många länder åt fel håll p.g.a. krig, naturkatastrofer, terrorism och hiv/aids. De siffror som redovisas i motionen är till större delen från 1998, vilket är senast tillgänglig statistik. Verkligheten är troligen betydligt värre.

4.2 Jordbruksutveckling

Utveckling av jordbruket och livsmedelsproduktionen är avgörande för all utveckling. Det finns inget land som haft en bred och snabb utveckling utan att först ha utvecklat den egna jordbrukssektorn. Det går inte att bygga välstånd och framsteg på tom mage. I en rapport (Rural Poverty Report 2001 – Utmaningen att få slut på fattigdomen på landsbygden) från FN:s internationella jordbruksfond hävdas att landsbygds- och jordbruksutvecklingen måste få högre prioritet om fattigdomsmålet ska kunna uppnås.

För att åstadkomma detta måste kampen ske på två fronter. Den ena är handelsfrågorna. Där gäller det dels att stödja u-länderna med kunskap och kompetens vid WTO-förhandlingarna och med att skapa förståelse för u-ländernas berättigade krav samt strategiskt arbeta för en förändrad attityd inom EU. Dessutom måste dumpningen av subventionerade livsmedel från den rika världen till den fattiga upphöra. Dels måste biståndet inriktas på att åstadkomma en bättre handelspolitik inom och mellan u-länderna. Fattiga länder med odemokratiska regeringar omges ofta av andra liknande fattiga länder som stänger sina gränser för varandra och dessutom lägger exportskatter och andra pålagor på livsmedel så att det i praktiken blir omöjligt för bönderna att sälja sina produkter.

Vad som ovan anförts om att Sverige i biståndsarbete skall stödja u-länderna med kunskap och kompetens i WTO-förhandlingarna ska ges regeringen till känna.

Vad som ovan anförts om att Sverige skall medverka till en bättre handelspolitik inom och mellan u-länderna ska ges regeringen till känna.

Den andra fronten som är ännu viktigare handlar om att utveckla jordbrukspolitiken. I fattiga länder med en stor jordbrukssektor bör den ekonomiska politiken möjliggöra självförsörjning med baslivsmedel. Nationell självförsörjning med baslivsmedel är en förutsättning för växande ekonomisk stabilitet, ökande kapitalinflöde och decentraliserad ekonomisk tillväxt. Hitintills har ekonomisk tillväxt och fattigdomens gradvisa avskaffande uteblivit främst därför att ländernas egen jordbrukspolitik varit så oförmånlig för lantbruket. I Afrika har bönderna i genomsnitt erhållit 40 procent av världsmarknadspriset medan statsapparaten och andra sektorer i ekonomin tagit 60 procent.

Det finns forskningspolitiska belägg som visar att jordbrukstillväxt minskar fattigdom kraftigt, mycket mera jämfört med urban tillväxt. Dessutom minskar urban tillväxt fattigdom först efter längre tidseftersläpning. I alla länder där det har skett en snabb minskning av fattigdom och där det finns tillräckliga data vet experter att detta skett med hjälp av snabb jordbruksutveckling, framförallt i småskaligt jordbruk. Många länder har uppvisat snabb tillväxt i BNP utan att det fått stora konsekvenser på fattigdomen. I dessa länder har tillväxten varit centrerad i icke-jordbrukssektorer. Det kan konstateras att urban tillväxt inte påverkar agrar fattigdom och har en måttlig effekt på urban fattigdom medan agrar tillväxt har stor effekt på såväl agrar som urban fattigdom.

Viktigt att komma ihåg är att tillväxt i sig gör litet för att påverka fattigdomen, det är strukturen som är viktig. Viktigare än tillväxt är sysselsättningen. Jordbruket är bättre på att öka sysselsättning än industri, medan industrin är bättre på att öka tillväxten. Det börjar komma material som tyder på att indirekta effekter av jordbrukstillväxt är viktigare än direkta. T ex visar en studie i Egypten att för varje jobb som genererades i jordbruket skapades 2–3 nya jobb i agrar sektor men utanför jordbruket. Detta tyder på att indirekta effekter är viktigare än direkta och således att långsiktiga effekter av jordbruksutvecklingen är viktigare än kortsiktiga. Svenskt bistånd bör därför i mycket högre grad inriktas på jordbruksutveckling. Frånvaron av ordet jordbruk i budgetpropositionen är oförsvarligt. Vad som ovan sagts om jordbrukstillväxtens betydelse för att minska fattigdomen ges regeringen till känna.

Stöd riktat till landsbygdsutveckling bidrar ofta direkt till att förbättra villkoren för fattiga kvinnor och deras familjer då kvinnor i allt större utsträckning är ensamförsörjare i de fattigaste hushållen på landsbygden. Vad som ovan sagts om att förbättra villkoren för fattiga kvinnor på landsbygden ges regeringen till känna.

4.3 Ingen utveckling på tom mage

Även om procenten av världsbefolkningen som är undernärda har halverats sedan 1970, var antalet undernärda i världen enligt FAO 826 miljoner under 1998. Så många människor hade då ett kaloriunderskott på mellan 100 och 400 kcal om dagen. I den nu aktuella rapporten från FAO påvisas hur ekonomisk tillväxt är beroende av förbättrad nutrition. Om kaloriintaget höjs till 2.770 kcal per dag i länder där det ligger under denna nivå, så kan det öka BNP-tillväxten i dessa länder med mellan 0,34 och 1,48 procentenheter om året.

Otillfredsställande tillgång till mat beror på fattigdom, politisk instabilitet, ekonomisk ineffektivitet, urusel jordbrukspolitik och social orättvisa. Nästan två tredjedelar av de undernärda lever i Asien och Oceanien, ungefär en fjärdedel i Sub-Sahara. Problemet är allvarligast i centrala, östra och södra Afrika, nästan hälften av befolkningen är undernärd.

FAO uppskattar att 740 miljoner människor lider av åkommor som beror av jodbrist. Mer än 50 miljoner människor lider av hjärnskador till följd av denna i och för sig enkelt åtgärdade bristsjukdom. Miljontals människor lider av blodbrist till följd av järnbrist. Dessutom lider mellan 100 och 400 miljoner barn av A-vitaminbrist.

Förutsättningarna för att avhjälpa näringsbristen är en bättre lokal livsmedelsproduktion. Sverige måste lägga större vikt vid livsmedelsfrågorna i biståndspolitiken.

Vad som ovan sagts om betydelsen av tillräcklig och näringsrik mat för att nå utveckling ges regeringen till känna.

Vad som ovan sagts om att Sverige bör lägga större vikt vid livsmedelsfrågorna i biståndspolitiken ges regeringen till känna.

5 Det finansiella systemet

Både Världsbanken och IMF har kritiserats hårt för det sätt varpå de hittills löst sina uppgifter. Länge satsades stora pengar i anläggningar i fattigare delar av världen utan att miljökonsekvenserna beskrevs. Det var Världsbanken och IMF som tog ledningen i den nya utvecklingspolitik som började tillämpas på åttiotalet och som kom att benämnas strukturanpassning. I saneringsöverenskommelser med fattiga länder som var beroende av stora lån från Världsbanken togs i många år bara strikt nationalekonomiska hänsyn. IMF ställde stora krav på att länderna skulle genomföra strukturanpassningsprogram för att få ytterligare lån. Övriga givare anslöt sig som regel till dessa villkor. Programmen innebar bl a att ekonomin skulle liberaliseras. Statliga monopol skulle bort, statliga företag konkurrensutsättas och gärna privatiseras. Icke lönsamma företag skulle läggas ned, statliga subventioner av t ex livsmedel skulle tas bort liksom prisregleringar. Övervärderade valutor skulle skrivas ned, statsbudgeten skulle bringas i balans och budgetunderskott skäras bort genom besparingar.

Den här politiken medför mycket blandade effekter. En avreglering av ekonomin måste ske gradvis, så att näringslivet hinner anpassa sig. Avregleringen av vår svenska pennningmarknad på 1980-talet ledde också först till en låneboom och sedan till en krasch. Så mycket svårare är det för fattiga länder som tvingats marknadsanpassa sig i ett mycket svagt läge.

Såväl Världsbanken som IMF har förändrat sina strategier och tar nu såväl humanitärt, socialt och kulturellt hänsyn. Detta förändrade synsätt har dock inte slagit igenom i hela systemet. Det är viktigt att denna utveckling förstärks. Vad som ovan sagts om att Världsbanken och IMF måste fortsätta utvecklingen mot större hänsyn till humanitära, sociala och kulturella aspekter ges regeringen till känna.

6 U-ländernas sociala och ekonomiska infrastruktur

Utgångspunkten måste vara både att fördela de tillgångar som finns och att skapa en sund tillväxt. De fattiga staternas ekonomi måste växa för att de ska kunna bli stabila, demokratiska och skapa sig en plats i världsekonomin. Privata investeringar överskuggar med bred marginal det bistånd som idag ges. Denna trend kommer säkerligen att fortsätta i takt med att kommunikationer förbättras och möjligheter att förlägga produktion var som helst i världen därmed blir större. Stora investeringar i utvecklingsländernas sociala och ekonomiska infrastruktur behövs därför. Utländska direktinvesteringar i de minst utvecklade länderna (MUL-länderna) är ett viktigt inslag i dessa länders utvecklingsansträngningar eftersom relativt små förändringar i handels- och investeringsresurserna genererar mycket mer resurser för utveckling än några förutsebara ökningar i det offentliga biståndet. Förutsättningarna för att få investeringar till utvecklingsländerna är att institutionerna är stabila och fungerande, att det råder stabila regler i landet, att ledarna är demokratiska och värnar om och uppmuntrar den demokratiska utvecklingen samt att rättssamhället fungerar.

Vad som ovan sagts om behovet av ökade investeringar i utvecklingsländernas sociala och ekonomiska infrastruktur bör ges regeringen till känna.

7 Miljö

Västvärldens välstånd har i stor utsträckning byggt på förbrukning av ändliga naturresurser och kortsiktig planering. Denna strävan har också inneburit en rovdrift på resurser i andra delar av världen, något som förstärks då dessa länder själva eftersträvar välstånd och utveckling enligt samma linjer som västvärldens välstånd byggts. Det har också inneburit och innebär fortfarande exploatering av mänskliga resurser i utvecklingsländerna.

Idag saknar en femtedel av jordens invånare, över en miljard människor, rent dricksvatten. År 2005 kan två tredjedelar av befolkningen lida av vattenbrist. Den globala vattenkrisen är ett resultat av den snabba befolkningsökningen, industrialiseringen, det intensifierade jordbruket och en slösaktig livsstil. Åtta av tio sjukdomar i världen beror antingen på brist på vatten eller orent vatten.

Under 1900-talet sexdubblades vattenkonsumtionen, det var dubbelt så snabbt som befolkningsökningen. Var tredje människa lever under vad som brukar kallas vattenstress, dvs större efterfrågan än tillgång. Snart kommer två tredjedelar av jordens befolkning att leva med vattenbrist.

Många miljöproblem är gränsöverskridande vare sig de uppstår på lokal, regional eller nationell nivå. Människans påverkan på den naturliga växthuseffekten kan få ödesdigra konsekvenser för både nu levande och kommande generationer och därmed människors möjlighet att påverka sin vardag och uppnå en god livskvalitet. Förändringar i klimatet kommer att drabba främst de fattiga länderna.

Det är angeläget att Sverige i sin biståndspolitik prioriterar frågor som har med vattentillgången att göra. Detta ges regeringen till känna.

8 Utbildning

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 fastställs att kostnadsfri utbildning är en grundläggande mänsklig rättighet. Utbildning utgör vårt viktigaste medel i kampen mot fattigdom, för fred och de mänskliga rättigheterna och för jämställdhet samt för att skydda miljön.

Uppskattningsvis 130 miljoner barn aldrig har gått i skolan och ytterligare 150 miljoner barn har börjat grundskolan men lämnat den innan de lärt sig läsa och skriva. Två tredjedelar av de barn som inte går i skolan är flickor. Av världens 900 miljoner analfabeter är ca 75 procent kvinnor. Eftersom kvinnor arbetar mer i hemmen än män, har sämre utbildning och mindre rörelsefrihet har de också sämre chanser än män att ta del av den utveckling som finns vad gäller modern teknologi och IT. I många länder får barn med funktionshinder inte delta i det vanliga utbildningssystemet överhuvudtaget.

Finansiering för utbildning måste göras tillgänglig även i nödsituationer, vid katastrofer eller konflikter och i flyktingläger, och särskild uppmärksamhet bör ägas åt att genom utbildning återintegrera f.d. barnsoldater i samhället. Vad som ovan sagts om att finansiering måste göras tillgänglig även i nödsituationer, vid katastrofer eller konflikter samt att särskild uppmärksamhet måste ägnas människor i flyktingläger och f.d. barnsoldater ges regeringen till känna.

I de länder som härjas av hiv/aidsepidemin är konsekvenserna för skolsystemet förödande, 10 procent av lärarna förväntas dö inom de närmaste fem åren i de värst drabbade länderna. Det är nödvändigt att utbildningsfrågorna integreras i allt arbete mot hiv/aids. Vad som ovan sagts om hiv/aids konsekvenser för skolsystemet ges regeringen till känna.

9 Hälsa och hiv/aids

De tre största överförbara sjukdomarna (hiv/aids, malaria och tuberkulos) har en förödande effekt på den ekonomiska och sociala utvecklingen i många länder. I Afrika, Asien, Ryssland och de forna Sovjetrepublikerna sker nu en praktiskt taget okontrollerbar spridning av hiv. Enligt FN kommer antalet människor som kommer att ha blivit infekterade runt om i världen år 2020 att överstiga 150 miljoner.

Enligt FAO kan de största framstegen göras genom åtgärder för att förbättra kvinnors hälsa, eftersom detta inte bara gynnar familjer och samhällen idag, utan också kommer att få ett avgörande inflytande på hälsa och produktivitet för kommande generationer.

Världens ledare måste börja tala klartext om hur de har tänkt få denna i många länder okontrollerade spridning av hiv/aids under kontroll. De måste tala om männens sexuella uppträdande som är största orsaken till smittspridningen och de måste tala om kondomanvändning. FN-konferenser och fond för hiv/aids bekämpning är bra, men räcker inte. Vad som ovan sagts om att världens ledare måste tala klarspråk om mäns sexuella uppträdande som en största orsak till spridningen av hiv/aids och att de måste tala om kondomanvändning ges regeringen till känna.

För att få hiv/aids-utvecklingen att avstanna måste frågan bli en politisk prioritering och tas upp på möten och konferenser som rör ekonomi, hälsa, utbildning, demokrati, utveckling och säkerhet. Vi kan konstatera att hiv/aids inte är en fråga för sjukvård och NGO:er utan en fråga med högsta politiska prioritet även för de länder som i antal drabbats mindre än andra. Vad som ovan sagts om att ta upp frågan som en politisk prioritering ges regeringen till känna.

Hiv/aids måste integreras i alla länders biståndsprogram på alla de områden som bistånd ges. För att det ska bli verklighet finns det metoder och kunskap att hämta ifrån arbete med genderfrågor. Hiv/aids måste mainstreamas. Men den kräver också en särskild uppmärksamhet.

En infrastruktur som gör det möjligt att ta bromsmediciner på ett sådant sätt att de blir effektiva och inte hotar att främja resistens måste byggas. För det krävs stora utbildningsprogram av vårdarbetare och rådgivare och flera kliniker närmare de människor som behöver hjälp. Likaså måste tillgången till billiga mediciner, testning och rådgivning ökas. Vad som ovan sagts om möjligheten att ta bromsmediciner ges regeringen till känna.

Förebyggande arbete inom alla sektorer måste prioriteras. Sexualundervisning och upplysning måste fortgå. Kondomen måste avdramatiseras och göras mer rumsren. Detta är inte enkelt i och med att kondomen introducerats på en marknad på ett mycket negativt sätt som fått negativa och förödande konsekvenser. Marknadsföringen av kondomer är fortfarande bristande. Kondomanvändningen är fortfarande försvinnande liten. De förebyggande budskapen har kommit att domineras av budskap om avhållsamhet och trohet, vilket är bra men det är inte realistiskt att förlita sig på. Budskap som i många afrikanska länder där hivprevalensen är 25 % är rent utsagt förödande. Här har den katolska kyrkan mycket på sitt ansvar men även amerikanska USAID och amerikanska frivilligorganisationer har varit starka avhållsamhetsförespråkare. Vad som ovan sagts om sexualundervisning, upplysning och kondomanvändning ges regeringen till känna.

10 Konflikter

Krig och väpnade konflikter förblir ett allvarligt hinder för utvecklingen i många fattiga länder. Världsbanken räknar med att en ekonomisk tillväxt på fem procent årligen krävs i drabbade länder enbart för att kompensera den tillbakagång i utveckling som konflikter och krig förorsakar. Möjligheterna till en sådan tillväxt finns inte i konfliktområdena. De värst drabbade länderna kan sägas ha krigats tillbaka till stenåldern. Exempel på sådana är Demokratiska republiken Kongo, Kongo-Brazzaville, Afghanistan och Sudan. För dessa länder kommer det att bli mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att uppnå den femprocentiga tillväxt som behövs. I arbetet för att förebygga konflikter, krishantering och uppföljning efter konflikter måste än större vikt läggas vid allt internationellt arbete och även i biståndspolitiken. Vad som ovan sagts om att förebygga konflikter, krishantering samt att uppföljning efter konflikter måste ges större vikt i biståndspolitiken ges regeringen till känna.

10.1 Flyktingkatastrofer

Efter attentaten i USA i september 2001 har det humanitära biståndet i Afghanistan upphört. Hjälporganisationer flyr landet och lämnar efter sig ett stort antal människor vilka nu är i än större behov av hjälp än tidigare. Till dessa hör, förutom de invånare som är kvar i landet, alla de miljoner som är på flykt. Flyktingkatastrofen i Afghanistan är en av de största humanitära katastroferna någonsin beroende såväl på attentatet i USA som dess 20-åriga historia av krig.

Afghanska civila står nu inför tre allvarliga hot, säger Human Rights Watch. De stängda gränserna mot grannländerna betyder att människor som flyr landet inte har någonstans att ta vägen för att söka skydd. För det andra hotar tillbakadragandet av de humanitära organisationerna försörjningen i ett land som redan är svältdrabbat. För det tredje kan afghaner med giltiga skäl att söka skydd från förföljelser få det betydligt svårare att ta sig in i särskilt västländer.

Detta är ett exempel på var världen måste samla sina krafter för att möta en stor flyktingkatastrof. I vårt budgetalternativ anvisar vi mer pengar till detta. Vad som ovan sagts om kraftsamling för att möta stora flyktingkatastrofer ges regeringen till känna.

11 Demokrati och mänskliga rättigheter

För att säkra demokrati och mänskliga rättigheter i ett land krävs ett fungerande

rättssystem som anger spelreglerna i samhället. För att mottagarländerna ska kunna styra och kontrollera sina egna initiativ krävs att biståndet används för att bygga upp administrativa och politiska system centralt och lokalt. Biståndet måste inriktas på att utveckla mottagarländernas styrelseskick och stimulera god styrelse så att de själva mer effektivt kan följa upp sina egna förslag till lösningar. Samtidigt måste biståndet starkt förenas med krav på mottagarländernas beteende. En av de afrikanska ländernas olyckor är att västvärlden hittills ställt alldeles för svaga krav på de politiska ledarna. Vad som ovan sagts om ett fungerande rättssystem och fasta spelregler i samhället ges regeringen till känna.

Sverige bör som biståndsgivare ställa högre krav på mottagarländernas regeringar vad gäller bra regeringsstyre (good governance) och rationell ledning av biståndet och kräva tillsättandet av oberoende antikorruptionsenheter, införa krav på tydliga och klara regler för redovisning och öppenhet i biståndsprogram. Vad som ovan sagts om kravet på mottagarländernas ledare vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter ges regeringen till känna

12 Förvaltningskunnande

Miljarder människor livnär sig på småjordbruk och gatuförsäljning. Bristfälliga institutioner hindrar dem från att öka sina inkomster på en större marknad. Dagligen stoppas deras verksamhet av trassliga regelverk, korrupta domstolar och bristfälliga kreditsystem. Ett exempel är en att person som vill starta ett nytt företag i Moçambique måste göra en ansökan i 19 olika steg. Handläggningstiden är minst fem månader och kostar mer än en genomsnittlig årsinkomst. Enligt Världsbankens senaste rapport gynnas utvecklingen i fattiga länder om regelsystem som dessa görs enklare och mer effektiva. Vad som ovan sagts av ett fungerande institutionellt ramverk ges regeringen till känna.

13 Uppbyggnad av politiska partier

Det blir inget verkligt demokratiskt genombrott i Afrika utan stöd till de politiska partierna. De är den svagaste länken i den demokratiska utvecklingen i Afrika. De nya partierna har ingen organisation, inga finasieringskällor, inga egna media att luta sig mot. De har svårt att locka till sig välutbildade och karriärsugna personer med tanke på de ovissa utsikterna. Det är ett vanligt missförstånd att bara oppositionspartierna behöver stöd. I själva verket är det lika viktigt – kanske t o m ännu viktigare – att ge regeringspartierna en hjälpande hand i deras förnyelse. De behöver utbildning i organisation, kommunikation, hur man finansierar verksamheten, vilka lagar och regler som gäller för partier osv. Afrikanska partier och politiker behöver komma bort från personfixeringen, ledarkulten, stamlojaliteter och religiösa band och istället organisera verksamheten utifrån demokratiska band.

I uppbyggnadsprocessen har de svenska partierna en stor roll att fylla. De kan bidra med stöd och kunskap, både på lokal, regional och nationell nivå. Uppbyggandet av partiväsendet i u-länderna behöver ges ökad tyngd i biståndspolitiken.

Vad som i motionen anförts om stöd till uppbyggnaden av politiska partier ges regeringen till känna.

För att mottagarländerna ska kunna styra och kontrollera sina egna initiativ krävs att biståndet används för att bygga upp administrativa och politiska system centralt och lokalt. Biståndet måste därför inriktas på att utveckla mottagarländernas styrelseskick och stimulera god samhällsstyrning (good governance) så att de själva mer effektivt kan följa upp sina egna förslag till lösningar.

God samhällsstyrning och demokrati är förutsättningar för den stabilitet som är nödvändig för utveckling. Med god samhällsstyrning menas här demokrati, inklusive insyn i och effektivt ansvarsutkrävande av den offentliga makten, skydd och respekt för mänskliga rättigheter och ett fungerande rättssäkert samhälle. Det handlar också om att ställa mycket större krav på odemokratiska och korrupta ledare. Vad som ovan sagts om att inrikta biståndet på att utveckla mottagarländernas styrelseskick och stimulera god samhällsstyrning bör ges regeringen till känna.

14 Det civila samhället

Centerpartiet anser att det är viktigt att stimulera och stödja uppbyggandet av det civila samhället. Utan ett starkt civilt samhälle kan aldrig en långsiktig stabil demokratisk utveckling uppstå. För att stärka demokrati och mänskliga rättigheter i ett land krävs ett fungerande rättssystem som anger spelreglerna i samhället. Folkrörelserna och de enskilda organisationerna, inte minst trossamfunden, spelar enligt vår uppfattning en oerhört viktig roll i det sammanhanget. Vad som sagts om betydelsen av folkrörelser och enskilda organisationer för uppbyggnaden av det civila samhället ges regeringen till känna.

15 Ny teknik

Vid G8-mötet i Genua i år diskuterades den enorma potential IKT (Informations- och kommunikationsteknik) har för att hjälpa utvecklingsländerna att höja tillväxttakten och levnadsstandarden samt att genomföra andra utvecklingsprioriteringar. Handlingsplanen från Genua uppmanar de rika länderna att göra IKT till ett tema i deras officiella utvecklingssamarbete. Integreringen av IKT inom alla större åtgärder för utvecklingssamarbete bör vara det långsiktiga målet. Vad som ovan sagts om att stärka informations- och kommunikationsteknikens roll i det officiella utvecklingssamarbetet ges regeringen till känna.

UNDP hävdar att informations- och kommunikationstekniken samt bioteknologin kan bidra stort till att minska fattigdomen i världen. Att ignorera teknologisk utveckling inom medicin, jordbruk och informationsbehandling betyder minskade möjligheter att förändra livet för de fattiga. Genombrott inom medicinsk teknologi har redan nu dramatiskt förlängt livslängden, även i länder med dålig hälsoinfrastruktur.

Informations- och kommunikationsteknik kan spela en betydande utvecklande roll eftersom den kan överbrygga sociala, ekonomiska barriärer, geografisk isolering, öka tillgången till information och utbildning samt möjliggöra för fattiga att i större utsträckning delta i beslut vilka påverkar deras liv.

Informations- och kommunikationsteknik leder till nya möjligheter för fattiga i form av politisk egenmakt (empowerment) (t ex den globala e-postkampanj som hjälpte till att störta Filippinernas president Estrada i januari 2001), hälsonätverk (t ex Gambia och Nepal); distansutbildning (t ex Turkiet); och skapande av arbetsplatser (Costa Rica, Indien och Sydafrika). Vad som ovan sagts om teknikens betydelse för möjligheten till utvecklingssamarbete ges regeringen till känna.

16 Problemorienterat bistånd

Centerpartiet har länge kritiserat den dominerande roll landprogrammen haft för Sveriges bilaterala bistånd. Den envisa fokuseringen på landramar och stat-till-stat-samarbete har direkt eller indirekt blivit ett stöd till auktoritära och korrupta regimer, tungrodda och ineffektiva byråkratier och till stora olönsamma statliga företag. Resultatet har i flera fall blivit allmänt snedvridna och ineffektiva ekonomier.

Centerpartiet kan notera att de senaste åren inneburit att vår syn på biståndspolitiken vunnit ökat gehör och bredare acceptans. Det är med tillfredsställelse vi noterar att regeringen närmar sig en mer behovsfokuserad biståndspolitik, om än i alltför långsam takt och i otillräcklig omfattning. Vi kan också konstatera att Sida:s verksamhet de senaste åren utvecklats i en klart positiv riktning. Mycket återstår dock att göra.

Det är dags för Sverige att överge traditionen att låta ländervalet styra biståndet och istället låta ändamålen bli den avgörande faktorn vid biståndets utformning. Detta bör ges regeringen till känna.

17 Aktörerna

17.1 Sverige

Vi har tidigare i denna motion utvecklat vår strategi för fattigdomsutrotning. Vi kan dock konstatera att trots att fattigdomsminskning i snart 40 års tid varit den officiella och oomstridda ledstjärnan för svenskt utvecklingssamarbete kan man knappast påstå att detta mål har kommit att genomsyra och prägla det svenska biståndet. Bristen på fattigdomsminskning som strategiskt fokus påpekas även i DAC:s genomförda översyn av det svenska biståndet där man citerar följande ur en rapport från ODI: It is difficult to see the supreme objective of poverty reduction clearly and consistently reflected in Swedish aid practice.

Medan man tidigare oftast definierade fattigdom i termer av direkta effekter (svält, epidemier, barnadödlighet, låg inkomst) tenderar man idag snarare betona villkor och förutsättningar som krävs för ett värdigt liv (säkerhet, förmåga och möjligheter). Någon operationellt användbar och officiellt antagen definition av fattigdom finns ännu inte inom svensk biståndspraktik.

Med 40 års erfarenhet av bistånd, utbyte med andra givarorganisationer, tillgång till omfattande utvecklingsforskning samt i en värld som inte längre präglas av storpolitisk polarisering borde det vara fullt möjligt att sätta en integrerad fattigdomsanalys i centrum och på allvar göra fattigdomsbekämpning till strategiskt fokus i svenskt utvecklingssamarbete. Detta ges regeringen till känna.

17.2 EU

EU är med sin biståndsbudget på ca 47 miljarder kronor 2001 i nominella termer världens femte största biståndsgivare. Bland annat Riksdagens revisorer har konstaterat att det finns brister i samordningen mellan EU och medlemsstaterna. Även andra uppgifter talar för att EU:s biståndsverksamhet inte fungerar på ett tillfredsställande och effektivt sätt. En stor de av resurserna används inte och de som används går allt för ofta till ineffektiva projekt. Små förbättringar av EU:s och medlemsländernas samlade biståndspolitik skulle betyda mycket. Sverige bör vara en pådrivande kraft för att effektivisera och samordna EU:s biståndsverksamhet. Dessutom bör samstämmigheten inom EU mellan biståndspolitiken och övriga politikområden såsom handels-, jord-bruks-, utrikes- och säkerhetspolitiken samt migrationspolitiken öka.

Sveriges roll som pådrivande kraft i effektiviseringen och samordningen av EU:s biståndsverksamhet ges regeringen till känna.

Genomförandet av EU:s biståndspolitik karakteriseras av ineffektivitet samt brist på insyn, klara mål och resultatindikatorer. Detta gör det omöjligt att förklara för EU-medborgarna hur biståndspengarna används och med vilket resultat. Det är absolut nödvändigt att ge EU:s utvecklingssamarbete en klarare inriktning, i synnerhet till förmån för kampen mot fattigdomen.

Ett annat problem med EU:s utvecklingssamarbete är att Europeiska utvecklingsfonden (EUF), som i grova drag står för hälften av EU:s insatser för utvecklingssamarbete, inte ingår i budgeten. EUF borde ingå i EU:s budget för att öka insynen, möjliggöra en diskussion om effekterna av samt prioriteringarna för EU:s utvecklingspolitik. Detta ges regeringen till känna.

17.3 Samarbetskonstellationer

De enskilda organisationernas ofta mycket konkreta verksamhet, bland annat i form av biståndsinsamlingar, stärker det svenska biståndets förankring i samhället. Enskilda organisationer har ofta väl så goda förutsättningar som statliga organ för att nå ut med ett lokalt inriktat bistånd. Genom att samarbeta med organisationer i mottagarländerna främjar de en pluralistisk utveckling. Insamlings- och informationsverksamheten i Sverige bidrar till att öka kunskapen och medvetenheten om internationella utvecklingsproblem. Folkbildningens roll i biståndet bör uppmärksammas. Vi anslår ökade resurser till samarbete i vårt budgetförslag.

Vad som ovan anförts om de enskilda organisationerna och folkrörelserna bör ges regeringen till känna.

17.4 Det multilaterala biståndet

Att biståndet utvecklas i mer multilateral riktning är viktigt. Det multilaterala biståndet är viktigt som ett sätt att kraftsamla inför ett gemensamt ansvar. När flera aktörer kan samordna sina insatser stärks förutsättningarna för ett effektivt och framgångsrikt bistånd.

Även om det multilaterala biståndet måste fördelas mellan många medlemsländer är det angeläget att FN förmår göra kraftsamlingar för att hantera specifika problem, som ökenutbredning och erosion eller naturkatastrofer. Förutom som givare av multilateralt bistånd kan FN-organen spela stor roll som samordnare av bilaterala insatser och för att koordinera många länders och organisationers insatser. FN:s kapacitet att fungera i rollen som koordinator för länder och organisationer bör vara ett prioriterat mål i utvecklingen av det multilaterala biståndet. Vad som ovan sagts om FN:s roll som koordinator för olika biståndsgivare ges regeringen till känna.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 2 oktober 2001
Marianne Andersson (c)
Erik Arthur Egervärn (c)	Rigmor Stenmark (c)
Sven Bergström (c)	Birgitta Carlsson (c)
Agne Hansson (c)	Åsa Torstensson (c)
Lennart Daléus (c)