Strukturförändringar och trygghet i arbetslivet

Motion 2001/02:A306 av Siw Wittgren-Ahl och Ronny Olander (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda ett generellt trepartsfinansierat system för att öka de anställdas trygghet i samband med strukturförändringar i arbetslivet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka dialogen mellan företag, myndigheter och anställda i samband med strukturomvandlingar.

Motivering

Under år 2001 har vi upplevt en ökning av antalet varsel i industrin. Även om konjunkturutvecklingen givetvis spelar en given roll, är det uppenbart att en betydande del av varslen beror på olika strukturförändringar, d v s att uppsägningar och nedläggningar sammanfaller med mer långsiktiga förändringar, där konjunkturnedgångens roll är att driva på en utveckling som ändå gör sig gällande.

Industriell strukturomvandling är inget nytt, men utvecklingen under senare år har till viss del ändrat karaktär genom den globaliserade ekonomin. Inte sällan handlar det om nedläggning av lönsamma och rationellt drivna verksamheter som flyttas utomlands av snäva kostnadsskäl. Ofta är de berörda företagen knutna till koncerner och nedläggningarna hänger samman med strategiska beslut på hög nivå, som får drastiska konsekvenser längs hela kedjan av leverantörsföretag. Kraven på snabb omställning till förändrade marknadsförhållanden har allmänt sett ökat. I samband med detta har förändringarna i industristrukturen blivit ryckigare med tätare och mer svårförutsägbara fluktuationer. Trycket från den internationella finansmarknaden, som snabbt flyttas utifrån kortsiktiga avkastningskrav, bidrar ytterligare till denna ryckighet. Varslen kommer snabbt och får stor omfattning även vid mindre förändringar av efterfrågan eller p.g.a. förändrad vinstnivå.

Ett annat genomgående drag i de varsel som lagts och de neddragningar som gjorts under senare tid är att informationen till de anställda och berörda lokala politiker och myndigheter brustit. Beslut som får förödande konsekvenser för den lokala sysselsättningen, fattas i avlägsna koncernstyrelserum utan att berörd personal och lokala myndigheter fått chans att arbeta fram förebyggande planer eller pröva alternativa möjligheter.

Hårt drabbade lokalsamhällen och regioner ställs gång på gång inför fullbordat faktum, samtidigt som nedläggningsbesluten ofta framstår som godtyckliga, förhastade och kortsiktiga. Personal och myndigheter upplever också att arbetsgivarens vilja och förmåga att ta ansvar för konsekvenserna för den drabbade orten har minskat. Principen share-holders-value går före andra hänsyn och utrymmet minskar för insatser i form av ersättningsinvesteringar eller omställningsinsatser för de anställda. Resultatet av detta är att den i breda lager traditionellt positiva inställningen till strukturomvandling, som varit en oskattbar styrka i svensk ekonomisk utveckling sedan decennier tillbaka, idag är på väg att gröpas ur.

Mot denna bakgrund framförs ofta uppfattningen om att det kostar arbetsgivaren för lite att lägga ner företag i Sverige. Krav ställs på lagstiftning kring företagsnedläggelser, som ökar företagens kostnader vid uppsägning av personal.

Dock riskerar en sådan lagstiftning att få negativa verkningar. Nödvändiga strukturförändringar som kan öka produktiviteten och därmed lönebetalningsförmågan i näringslivet som helhet, förhindras eller försenas. Därtill kan en sådan reglering bli till nackdel för Sverige i den internationella konkurrensen om nyinvesteringar och företagsetableringar. Höga kostnader för uppsägningar riskerar också att leda till att andelen tillsvidareanställda minskar.

Det är nödvändigt att hitta andra systemförändringar som stärker arbetsgivarnas drivkrafter för ett ökat socialt ansvar utan att detta förhindrar nödvändiga strukturförändringar. En viktig utgångspunkt måste vara att arbetsgivaren inte bara tar sitt ansvar i en akut situation då verksamhet läggs ner och anställda sägs upp. Ansvaret för de anställdas trygghet och sysselsättning i det omgivande lokalsamhället bör vara en del av företagens helhetsverksamhet. Kostnader för strukturomvandlingen bör inte heller belasta företag och anställda i branscher med en hög strukturomvandlingstakt, utan bäras solidariskt av samhället som helhet.

En framkomlig väg är därför att utveckla ett generellt finansierat system där strukturomvandlingens kostnader bärs solidariskt av anställda, arbetsgivare och staten. En sådant system, i form av statssubventionerade omställningsavtal och/eller omställningsförsäkring, kan möjliggöra ett utökat arbetsgivaransvar i samband med strukturförändringar, både i form av förebyggande insatser och omställningsstöd efter uppsägning.

Redan idag finns kollektiva omställningsavtal som finansieras genom en del av det löneutrymme som avsätts i centrala förhandlingar för privatanställda tjänstemän och statligt anställda. Regeringen har tillsatt en utredning om anställningsavtal, men med utgångspunkt att sådana kan utvecklas utan statligt stöd. Mot bakgrund av vad som ovan anförts står det emellertid klart att verkningsfulla insatser på området kräver så stora resurser att statliga insatser är nödvändiga. De vinster i form av förkortade arbetslöshetsperioder som ett mer robust omställningssystem skulle medföra innebär att de statsfinansiella nettokostnaderna torde bli positiva.

Jag anser därför att regeringen bör utreda ett generellt trepartsfinansierat system för att öka de anställdas trygghet i samband med omställningar och strukturförändringar i arbetslivet. Systemet kan med fördel bygga på kollektivavtal och/eller obligatorisk försäkring.

Genom lagstiftning bör den sociala dialogen stärkas mellan företag, myndigheter och anställda i samband med strukturomvandlingen, så att förutsättningarna förbättras och negativa sociala verkningar i samband med företagsnedläggelser och uppsägningar kan förebyggas.

Stockholm den 22 september 2001
Siw Wittgren-Ahl (s)	Ronny Olander (s)