Studiestödet

Motion 1992/93:Sf513 av Martin Nilsson m.fl. (s)

Utbildning är ett av samhällets främsta medel att främja
välstånd och välfärd. Det gäller att ge ungdomarna en
internationellt sett konkurrenskraftig utbildning samt att ge
vuxna chansen till återkommande utbildning, så att vi tar
vara på den resurs de vuxna utgör och att vi inte skapar
ytterligare utbildningsklyftor. Trots att utbildningsnivån
ökat påtagligt under de senaste årtiondena, saknar
fortfarande över 40 %
av arbetskraften utbildning över folkeller grundskola.
Av dessa har närmare 800 000
personer kortare formell utbildning än nio år. De
högskoleutbildade inom industrin utgör endast ca 5 %
av de anställda. Generellt gäller alltså att
utbildningsnivån behöver höjas. Vi socialdemokrater lägger
i andra motioner fram förslag om förstärkta insatser för
utbildning och kompetenshöjning.

Om utbildningsutbudet skall bli tillgängligt och en reell
möjlighet för breda grupper, måste det åtföljas av generella
och gemensamt finansierade studiestödssystem. Nuvarande
stöd är indelat i tre huvudgrupper, nämligen ett system för
ungdomarna i gymnasieskolan, ett system för
högskolestudier och ett system för vuxnas studier på
grundskole- och gymnasienivå. Totalt avsätter staten ca 13 miljarder
till dessa olika ändamål. Till detta kommer att
familjepolitiken omfattar gymnasieungdomarna upp till 20
års ålder så att t.ex. bostadsbidrag, bidragsförskott och
flerbarnstillägg utgår. Dessutom ansvarar kommunerna för
rese- och inackorderingskostnader. För studerande på
högskolan finns bostadsbidragsmöjligheter och
reserabatter. Många vuxna finansierar sina studier på andra
vägar, t.ex. genom utbildningsbidrag, sjukpenning eller
rehabiliteringsersättning, arbetsskadelivränta, socialbidrag
eller i vissa fall med bibehållen lön.

Det vore önskvärt med ett mera sammanhållet och
renodlat studiestöd särskilt för vuxna. Helst borde det också
innehålla en generell rätt till stöd, så att urval och
prövningar kunde minimeras. En samordning skulle då
lättare kunna uppnås.

Mål för studiestöden

Det övergripande målet för studiestöden är att
medverka till att de utbildningspolitiska målen uppnås.
Studiestöden skall också undanröja ekonomiska,
geografiska och sociala hinder för studier, samt genom sin
nivå ge faktiska möjligheter att studera. Det är också viktigt
att stöden står i samklang med samhällets
fördelningspolitiska mål. En viktig målsättning är därutöver
att reglerna skall vara enkla och lättöverskådliga. Stöden
bör också vara så neutrala som möjligt när det gäller val av
utbildning. I vissa fall har det dock varit nödvändigt att av
rekryteringsskäl ge bättre villkor, exempelvis
utbildningsarvoden vid vissa lärarutbildningar, särskilt
vuxenstudiestöd vid YTH (Yrkesteknisk högskola),
uppsökande verksamhet på arbetsplatser och förmånliga
vuxenstudiestöd.

Stöd till vuxna i gymnasieskola eller grundläggande
utbildning

År 1975 infördes vuxenstudiestöden för att ersätta
inkomstbortfall vid studier. Genom lagstadgad rätt till
ledighet för studier och en rätt till stöd, har många vuxna
fått nya möjligheter i sitt arbete och i sitt liv. Dessa stöd har
fram till i år finansierats med en arbetsgivaravgift. Parterna
på arbetsmarknaden har alltså ansett att vuxnas utbildning
varit viktig. Stöden har styrts till dem som har haft den
kortaste utbildningen och till dem som varit svårast att
rekrytera till studier. Tanken var, när stöden infördes, att
alla i ett kortare perspektiv skulle kunna erhålla minst
gymnasiekompetens. På sikt skulle högskoleutbildning
göras möjlig för flertalet. Utvecklingen har dock inte blivit
sådan. Avgiften har inte höjts nämnvärt och viss andel av
medlen har använts till andra ändamål. Genom att nivån på
stöden hela tiden höjts så har allt färre fått möjlighet till
studier.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen tillsatte i
februari 1990 en utredning för att se över vuxnas möjlighet
att finansiera studier. Dels i perspektivet att stöden var
otillräckliga antalsmässigt, dels i perspektivet att
utbildningsutbudet har förändrats. Samordning nämndes
också som önskvärd.

Förslag lämnades i augusti 1991 om generell rätt till ett
förmånligt stöd för grundskole- och gymnasiestudier för
vuxna. Med garantier för rätt till stöd både för korta och
långa studier skulle urvalsprövningar och därmed
sammanhängande krånglig administration kunna undvikas.
En särskild resurs skulle avsättas för facklig utbildning, och
studievägledning och uppsökande verksamhet skulle
förstärkas. Viss samordning föreslogs också. Utredningens
förslag har inte remissbehandlats. I stället har stora
nedskärningar gjorts på vuxenstudiestödsområdet av den
borgerliga riksdagsmajoriteten.

Enligt vår uppfattning bör studiestödet till vuxna
omgående förändras enligt följande riktlinjer:

Grundläggande utbildning bör erhållas utan
skuldsättning. Kommunen har en skyldighet att anordna
sådan utbildning. Invånarna har en rätt till den. Det vore
naturligt att också införa en rätt till studiestöd utan
urvalsförfarande. Det skulle kunna ligga på en nivå som
motsvarar A-kassa eller utbildningsbidrag och i sin helhet
utgöras av bidrag. För den som läser i studiecirkelform eller
på annat sätt under kortare tid, kan ett sådant stöd
timbaseras. Nödvändiga begränsningar kan sedan göras
beträffande ämnesval och nivå på utbildningen.

Gymnasial utbildning för vuxna bör ges minst samma
villkor som i dag, nämligen ett 65-procentigt bidrag för
långa studier och ersättning per timme för kortare studier.
Problemet är dock att 80--85 %
av dem som söker särskilt vuxenstudiestöd får avslag.
Utredningens förslag på detta område var också här en
generell rätt till stöd, men det förutsatte samordning med
utbildningsbidragssystemet. Eventuellt borde man i stället
samordna med studiemedelssystemet, som är alternativet
för många, och som är ett rättighetssystem utan särskilt
urvalsförfarande. Studiemedel skulle kunna utgå men med
enbart bidragsandel för denna grupp. För flertalet skulle
nivån bli likvärdig med hänsyn till att det särskilda
vuxenstudiestödet är beskattat. För kortare studier bör som
hittills utgå en ersättning per timme. Eventuella
begränsningar kan göras genom koppling till ämnen och
nivå på utbildningen.

Aktiv uppsökande verksamhet är kärnan i ett framtida
studiestöd för vuxna. Förutom den skyldighet kommunerna
har bör insatser göras för uppsökande verksamhet på
arbetsplatserna. Erfarenheterna av tidigare sådan
verksamhet är mycket goda. Stöd bör också kunna ges till
inventering av utbildnings- och kompetensbehov i företagen
om parterna söker gemensamt.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
om ett sammanhållet och samordnat studiestöd för vuxna i
grundläggande och gymnasial utbildning enligt de riktlinjer
vi förordat. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Studiestöd för högskolestudier

Studiemedelssystemet reformerades från den 1 januari
1989 efter förslag från den dåvarande socialdemokratiska
regeringen. Nivån på studiemedlen höjdes avsevärt och
bidragsdelen sexdubblades. Detta blev möjligt dels genom
en omfördelning av subvention från återbetalningssidan till
direkt bidrag, dels genom ytterligare budgetmedel. På
återbetalningsområdet gick man över från annuitetslån till
att återbetala i procent av inkomsten.

Mycket stor politisk enighet rådde om de grundläggande
principerna för förändringen, nämligen överföringen av
subventionen till tilldelningssidan, studiebidragets och
lånets nivåer samt återbetalningssystemets nya
konstruktion. Redan från början uppdrogs till CSN
(Centrala studiestödsnämnden) att utvärdera dessa nya
regler särskilt med hänsyn till skuldutvecklingen.
Riksdagen har därefter justerat fribeloppsreglerna samt
beslutat bibehålla det s.k. CSN-kortet som ger reserabatter
på tåg, flyg och vissa busslinjer.

Under 1970- och 1980-talen gällde studiestödsdebatten
oftast nivån på studiemedlen. Många utredningar visade
klart på att nivån var otillräcklig. Några mindre höjningar
gjordes under årens lopp, men först från år 1989 blev nivån
allmänt accepterad. Debatten har därefter gällt
skuldutvecklingen. Med vårt höga ränteläge finns det
naturligtvis anledning att oroas. Lånet har numera normal
ränta. Den fastställs för varje år av regeringen och skall vara
viss andel av statens upplåningsränta. Häri ligger en
räntesubvention som motsvarar en allmän avdragsrätt vid
beskattning.

Flera utvärderingar visar att systemet i huvudsak är bra
och att man efter normallånga studier och med normal
löneutveckling klarar att återbetala sina skulder inom rimlig
tid, dvs. 20--25

år. Dock har skatteomläggningens effekter med i
praktiken en kraftig räntehöjning påverkat relationerna
mellan bidrag och lån på sikt. Det vore önskvärt om den
tidigare fördelningen kunde bibehållas.

Ansökningarna om studiemedel har ökat mycket kraftigt
under senare år. Viss del kan förklaras av lågkonjunkturen
och av ett större utbildningsutbud. Viss del kan helt klart
förklaras av att i princip alla hinder tagits bort som gäller
studiemedel vid utlandsstudier. Viss del måste dock
tillgodoräknas systemets goda sidor. Man kan dock märka
en större skuldmedvetenhet hos de studerande. Allt fler tar
ut endast bidragsdelen eller lägre lånebelopp. Ekonomisk
rådgivning ingår numera som en förmån vid utbetalning av
studiemedel.

Den borgerliga regeringen har gjort en egen översyn av
studiestödssystemen och då i huvudsak av studiemedlen. En
promemoria har nyligen presenterats. Denna skall nu
remissbehandlas.

Vi är naturligtvis öppna för en diskussion om
studiemedelssystemets framtid, när pågående analyser är
färdiga. Främst bör en bred remissopinion inväntas. Ovan
nämnda mål bör dock gälla också i fortsättningen. Åtgärder
bör som tidigare nämnts vidtas för att hålla nere
skuldsättningen. Det kan göras genom förstärkning av
studiebidraget, genom att skärpa meritprövningen, genom
förändring av antalet terminer med generell rätt till stöd,
genom förstärkt studierådgivning, genom förändringar i
utbildningsorganisationen eller ytterligare insatser för
ekonomisk rådgivning. När det gäller
återbetalningssystemet måste man tänka sig extra noga för,
eftersom man vid varje förändring av skärpningskaraktär
måste inrätta ett helt nytt system. Vi har redan två system.
Om det bedöms nödvändigt med ett tredje system, vore det
bäst både för de studerande och ur administrativ synpunkt,
om man gjorde så små justeringar som möjligt. Nivån på
den procentuella återbetalningen kan säkert diskuteras,
men det kräver i sin tur ett låginkomstskydd.

En allmän förutsättning för att man skall kunna vidta
åtgärder som exempelvis skärpta meritkrav, är att en
demokratisk beslutsprocess återinförs. Denna fråga
utvecklas ytterligare nedan.

Det är dock viktigt att markera att de krav samhället
ställer ska inskränkas till att handla om strikta meritkrav.
Det finns ingen anledning att uppställa krav på att studenter
ska ägna en viss andel av sin tid till studier. Om den enskilde
studenten framgångsrikt klarar att förena studierna med
exempelvis lönearbete så finns det ingen anledning att ha
''straffincitament''. Därför bör det så kallade fribeloppet
avskaffas. Det hävdas ibland att detta skulle innebära ökade
kostnader. Det finns anledning att tro att verkligheten är
tvärtom. Genom avskaffandet av fribeloppet skapas
incitament att arbeta för att undvika att ta studielån. Detta
minskande lånetryck tillsammans med möjlighet att
avskaffa den administration som idag kontrollerar
efterlevnaden tar ut de eventuellt ökande kostnaderna.

I samband med förändringar i studiemedelssystemet bör
samordning med vuxenstudiestöden också prövas.

Riksdagen bör ge regeringen till känna att det fortsatta
beredningsarbetet bör ges den inriktning som angivits ovan.

Beslutsprocess och administration

Studiemedels- och vuxenutbildningsnämnderna
avskaffades av den borgerliga riksdagsmajoriteten från den
1 juli 1992, egentligen utan sakliga skäl. Detta har fått till
följd att allt demokratiskt inflytande försvunnit när det
gäller studiestödsfrågor. Nämnderna hade tidigare handlagt
ca 20 000--25 000
ärenden per år. Det kunde gälla urvalsfrågor,
meritprövning, dispens från åldersregler m.m. Oftast
handlade det om svåra avvägningar och
skälighetsbedömningar. Enkla ärenden avgjordes givetvis
på kanslinivå. Man kan i dag inte överklaga ett beslut över
huvud taget. Detta är självklart helt oacceptabelt.

Vi angav redan i samband med beslutet om nämndernas
avskaffande, att vi var beredda att diskutera förändringar
beträffande nämndernas utformning och arbetsuppgifter
allt eftersom man gjorde förändringar av studiestöden. Vi
har samma inställning i dag. Utgångspunkten måste dock
vara att regionalt förtroendemannainflytande skall finnas i
för medborgarna viktiga studiestödsbeslut, där urvals- och
skälighetsbedömningar förekommer. Det är också viktigt
med ett reellt studerandeinflytande. Möjlighet att
överklaga måste återinföras. Dessa frågor blir än mer
aktuella om man överväger skärpningar av olika
regelsystem.

Vad vi anfört om demokratiskt inflytande och
överklagandemöjligheter bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Administrationen av studiestödssystemen har fungerat
mycket väl under senare år. Våra förslag under olika avsnitt
ovan kommer att medföra förändringar för
studiestödsmyndigheten. Vi förutsätter att detta vägs in i ett
fortsatt beredningsarbete. Önskvärt är att stor beredskap
kan upprätthållas för regional och lokal verksamhet, så att
god kontakt kan bibehållas med olika utbildningsanordnare
och med numera geografiskt spridda studerande. Våra
förslag om aktiv uppsökande verksamhet och en stor
satsning på återkommande utbildning gör detta än mer
angeläget.

Vad vi har anfört om administration bör ges regeringen
till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en genomgripande
reform av studiestödet.

Stockholm den 25 januari 1993

Martin Nilsson (s)

Ulrica Messing (s)

Kent Carlsson (s)