Svenskt bistånd

Motion 2001/02:U267 av Anne-Katrine Dunker och Berit Adolfsson (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av Sidas verksamhet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkurrensutsättning.

Motivering

Svenskt bistånd behöver reformeras och konkurrensutsättas. Utrotning av fattigdomen måste alltid vara det övergripande målet för vår svenska biståndsverksamhet. Sida är för närvarande verksamt i hundratalet länder med projekt inom så gott som varje område. En konsekvent inriktning på fattigdomsbekämpning kommer att kräva radikala förändringar av såväl Sidas organisation som dess verksamhet både centralt och ute på fältet. En total översyn av Sida och dess funktion är mycket angelägen.

Dagens svenska bistånd präglas av en tro på staten som både givare och mottagare av stödet. Eftersom vår nutidshistoria kan påvisa flertalet exempel på misslyckade bilaterala biståndsprojekt förvånas vi över att det fortfarande prioriteras. Anledningen till misslyckanden är vanligtvis okunnighet och i vissa fall en nonchalans för mottagarlandets behov och önskemål. Det är dessutom fråga om en administrativ apparat som blir ohanterbar där många viljor och diskussioner på olika nivåer inte går att förena.

Hjälp till självhjälp är en biståndsslogan som tog sig kraft i mitten på 80-talet. Vi undrar hur många av de personer i maktställning som använder sig av detta begrepp förstår och tillämpar dess innebörd. Hjälp till självhjälp är så mycket mer än bara att starta ett projekt och lära upp lokalbefolkningen att göra jobbet för att sedan belåtet avrapportera vad som gjorts. Hjälp till självhjälp innebär att visa respekt för människors kunskap, behov och integritet genom att lyssna till vilka åtgärder som behövs och hur den inblandade befolkningen vill ha det.

Ett exempel på ett projekt som ansågs som lyckat handlar om en vattenkälla – en grävd brunn. I korthet kan det berättas att en anställd för en svensk bilateral biståndsorganisation hade uppmärksammat att två byar i ett ökenliknande område saknade närhet till en brunn för att hämta vatten. Strategier för hur brunnen skulle grävas drogs upp av ingenjörer från Sverige och det aktuella landet. De ansvariga för projektgruppen gick dessutom igenom hur lokalbefolkningen skulle utbildas i skötsel av brunnen. En brunnsborrning är kostsam och eftersom det var två byar som saknade närhet till vattenbrunn bestämde man sig för att borra brunnen mitt emellan dessa två byar. Enkel matematik säger oss att det var det mest ekonomiskt rationella. Brunnen borrades, lokalbefolkningen lärdes upp i brunnsskötsel och biståndsgivarna hade genomfört sitt projekt. Att ingen av byborna sedan använde brunnen förvånar säkert många. Anledningen till detta var att kvinnorna som hämtade vatten inte fick gå till den här brunnen. Inte för att den var byggd av en utomstående utan för att de inte fick ha något som helst umgänge med kvinnorna från den andra byn i området. Hela projektet hade styrts och planerats från en nivå i de två inblandade staterna där bybefolkningarna inte kunde göra sig hörda, om de ens visste vad som pågick. Utan lokal förankring kan alltså den bästa intentionen bli ett totalt misslyckande. Det är inte summan pengar vi lägger på bistånd som skall vara det avgörande, utan processen och resultatet av det.

Stockholm den 4 oktober 2001
Anne-Katrine Dunker (m)	Berit Adolfsson (m)