Svenskt stöd till Kongo-Brazzaville

Motion 2002/03:U254 av Tuve Skånberg (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fördjupade kontakter med och fortsatt svenskt stöd till Republiken Kongo.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att de utländska ekonomiska intressen som påverkat och påverkar utvecklingen i Republiken Kongo kartläggs.

Motivering

För människorna i Republiken Kongo (Kongo-Brazzaville) innebar 1990-talet en period av stora omvälvningar. Den spirande demokratiseringsprocessen i början av decenniet genomfördes under former som tjänade som föredöme för länder i motsvarande situation. Många år av enpartivälde ersattes då av ett flerpartisystem där folket fick möjlighet att uttrycka sin vilja i fria val. Landets förste folkvalde president började sin mandatperiod 1993 och ungefär samtidigt började de oroligheter i landet, som i form av tre inbördeskrig skakat huvudstaden Brazzaville och stora delar av landet. De politiska ledarna accepterade inte eller nöjde sig inte med valresultatet och dess konsekvenser. Med hjälp av privata milisarméer och utländskt stöd begicks fruktansvärda övergrepp, som under en period medförde att en tredjedel av landets befolkning befann sig på flykt utomlands eller inom landets gränser. Den mänskliga och materiella förstörelsen var enorm. Rapporterna i media har varit få och FN har fått begränsade resurser för humanitära och andra insatser. Under 2000 och 2001 rådde ett relativt lugn i landet och återuppbyggnaden har påbörjats så småningom. 2002 har kännetecknats av presidentval och val till beslutande församlingar på olika nivåer. Året har också präglats av uppblossande strider mellan rebeller och regeringstrupper. Dessa strider har medfört ytterligare lidande för lokalbefolkningen. Sedan mitten av augusti leds landet av den nyvalde presidenten Denis Sassou Nguesso, densamme som fick avgå i början av 1990-talet och som återtog makten efter inbördeskriget 1997.

Två delegationer från riksdagen har besökt Kongo-Brazzaville under senare år: år 2000 och under mars månad 2002. Ett bestående intryck från resorna är att alla kongoleser betonar de stora förhoppningar som man knyter till Sverige och Skandinavien. Den forna kolonialmakten Frankrike har förlorat mycket av sitt förtroendekapital och vårt land ses som ett föredöme, inte minst på grund av vår nutidshistoria, där svenskarna är kända för sitt intresse för människorättsfrågor och för att stödja svaga länders intressen gentemot stormakterna. Dessa förhoppningar anser vi förpliktar till ett fördjupat engagemang från Sveriges sida gentemot Kongo-Brazzaville.

Sverige är en av de största bidragsgivarna till FN-systemet och dess insatser i Kongo-Brazzaville. Genom i första hand Svenska Missionsförbundet och Evangeliska kyrkan i Kongo förmedlas Sidahjälp, som kommer befolkningen till godo i olika former. Det nyöppnade centret som drivs av Liv- och fredsinstitutet markerar också Sveriges engagemang i landet. De mest frispråkiga lokala MR-organisationerna får sitt huvudsakliga ekonomiska stöd från Sverige.

Republiken Kongo, som är rik på naturtillgångar och mänskliga resurser, bör få fördjupa sina relationer med Sverige på flera olika plan som det skissas i dokumentet Partnerskap Afrika. Ett handelsutbyte och kulturella kontakter kommer att vara givande för båda parter.

Förutom att ge fortsatt stöd under återuppbyggnadsfasen i Kongo-Brazzaville skulle den svenska regeringen, främst genom de kanaler som EU och FN erbjuder, kunna verka för att freden stabiliseras. För detta krävs att de tidigare antagonisterna, även de som befinner sig utomlands, träffas för en uppgörelse så att befolkningen nås av tydliga signaler att ingen av dem har för avsikt att återuppta inbördeskriget.

På kortare och längre sikt finns behov av en medveten demokratiutbildning där inte minst den unga generationen utgör en viktig målgrupp. En annan förutsättning för bestående fred är att de utländska ekonomiska intressena kartläggs i landet. Landets oljetillgångar exploateras för närvarande utan att befolkningen har möjligheter att få tillförlitliga uppgifter om vilka kvantiteter som utvinns och var pengarna hamnar. Oljeintressena tros ha spelat en stor roll under 90-talets inbördeskrig, men förhållandena har aldrig utretts.

Stockholm den 22 oktober 2002

Tuve Skånberg (kd)