Teckenspråk som minoritetsspråk

Motion 2002/03:K220 av Sofia Larsen och Birgitta Sellén (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att teckenspråket blir ett minoritetsspråk.

Språket som rättighet

Språket är en grundläggande rättighet för varje individ. Genom språket kan människor kommunicera, utvecklas och byta tankar och idéer. I Sverige finns det mellan 8 000 och 10 000 döva personer. Samtidigt finns det flera tusen människor med grava hörselnedsättningar som behöver teckentolkning och använder sig av teckenspråket. Teckenspråket är de dövas förstaspråk medan svenskan är andraspråk som i första hand används för att läsa och skriva.

För att döva skall ha lika möjligheter och kunna fungera i alla livssituationer krävs det att samhället accepterar och ger förutsättningar för teckenspråket och dess utveckling. Det handlar både om lagstiftning och resurser.

Teckenspråket som minoritetsspråk

Under föregående år 2001 beslutade riksdagen att teckenspråket inte uppfyller normerna för minoritetsspråksstatus. Riksdagen beslutade dock, som man även skriver i konstitutionsutskottets betänkande nr 15, att teckenspråket skall ha en stark ställning, samt att det är angeläget att de dövas och hörselskadades rättigheter när det gäller teckenspråket och teckenspråksinformation säkerställs. Regeringen gör också en översyn av teckenspråkets ställning enligt ovan nämnda riksdagsbeslut.

Det är i och för sig bra att regeringen gör en översyn av teckenspråkets ställning men det är inte tillräckligt för att säkerställa teckenspråket och dess ställning. Utredningen Mål i mun ansåg att det finns flera faktorer som talar för att teckenspråket borde betraktas som ett nationellt minoritetsspråk, samt att det är ett språk, liksom andra språk, som är i behov av språkvård för att kunna bevaras och utvecklas.

Vår uppfattning är att teckenspråket skall erkännas och likställas med minoritetsspråken så att döva får laglig rätt till teckenspråket. Teckenspråket skall också få samma resurser för sin utveckling och spridning som minoritetsspråken. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 11 oktober 2002
Sofia Larsen (c)	Birgitta Sellén (c)