Temporärt stopp för all skogsdikning m.m.

Motion 1988/89:Jo743 av Siw Persson (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Jo743

av Siw Persson (fp)

Temporärt stopp för all skogsdikning m.m.

Skogarna i Sverige har stor betydelse inom flera områden. De utgör basen för
Sveriges skogsindustri och har därmed mycket stor ekonomisk betydelse. För
friluftslivet är skogar mycket värdefulla: både för dagsturer, i synnerhet nära
tätorter, och för längre utflykter. För naturvetenskapen utgör skogar en
viktig biotop för växt- och djurliv. Särskilt gäller detta de orörda skogarna urskogarna.

Genom att skogarna har lång omloppstid från plantering till avverkning ca
100 år, något kortare i södra Sverige, något längre i norra - så behövs en
långsiktig planering och styrning för att skogsresurserna ska vidmakthållas
eller ökas.

Det moderna skogsbruket har som huvudmål att ge en hög och varaktig
produktion av virke. Man använder åtgärder som skogsdikning, markberedning,
plantering, lövslyrensning, kemiska medel, skogsgödsling, gallring,
avverkning av stora kalhyggen, plantering av nya trädslag och av gran från
andra (sydligare) områden än de där de planteras.

Till skillnad från de flesta andra åtgärder i skogsbruket måste dikning i det
korta och medellånga perspektivet betraktas som ett irreversibelt(=icke
omvändbart) ingrepp i skogsekosystemet. Eftersom åtgärden är irreversibel
bör vi vara särskilt försiktiga. Det är angeläget att vi verkligen vet vad vi gör
och vad konsekvenserna blir.

Människan har under all tid påverkat naturen och många av våra mest
uppskattade naturtyper, som t.ex. ängar och hagar, är rena kulturprodukter
som värdesätts högt från naturvårdssynpunkt. Efter dikning skapas också
nya kulturmiljöer men i det övervägande antalet fall är de nya miljöerna ur
naturvårdssynvinkel betydligt mera ointressanta än de var under odikade
förhållanden. I detta fall leder alltså den mänskliga verksamheten inte till att
landskapet berikas med några nya värden utan i stället att det utarmas. Från
renodlad naturvårdssynpunkt vill många betrakta all dikning som oönskad.
Detta innebär självfallet inte att naturvårdare i alla sammanhang vill stoppa
all dikning utan här gäller det som i så många andra fall att göra vettiga
avvägningar mellan nyttjande och bevarande.

Ev. konflikter mellan naturvård och skogsbruk kommer till stor del att
bero på i vilken omfattning skogsbruket tänker dika i framtiden. Den senaste
skogsutredningen föreslog att 50 % av befintliga sumpskogar dikas och att 25
% av befintliga myrar dikas.

Dikningsverksamheten inom skogsbruket har ökat starkt under senare år,
framför allt genom ökad skyddsdikning. (Med skyddsdikning avses en

åtgärd, sorn görs på fast mark för att hindra grundvattnet att stiga efter en
slutavverkning. Den ersätter tillfälligt den dräneringsförmåga det avverkade
beståndet haft). Skyddsdikning är en dikesform som överhuvudtaget inte är
tillståndspliktig. Skyddsdikningen, som alltså inte behöver tillstånd, svarar
för nästan två tredjedelar av all skogsdikning. Om denna utveckling
fortsätter kommer hälften av all sumpskog i Sverige att vara torrlagd inom de
närmaste årtiondena.

Sumpskogarna är förstahandsobjekt från skogsdikningssynpunkt. En
sumpskogsdikning ger ökad skogsproduktion ögonblickligen medan dikning
av kal myr tar lång tid innan den ger någon påtaglig produktionsökning.

De grundläggande ekologiska kunskaperna om sumpskogarna och deras
funktion i landskapet är mycket bristfälliga. Naturvården har tyvärr inte
uppmärksammat sumpskogarna och har ingen kännedom om var speciella
skyddsvärden finns. Ett tydligt exempel på hur försummad sumpskogen är
som våtmark är naturvårdsverkets våtmarksinventering från 1979. Denna
redovisar 600 000 ha myr som skyddsvärd, d.v.s. ca 12 % av totala arealen.
För sumpskogen redovisas bara 3 000 ha som skyddsvärd, vilket endast
motsvarar 0,15 % av totalarealen. Trots att den årliga exploateringen av
myrmark i landet bara torde uppgå till en tiondel av arealen sumpskog som
dikas, fortsätter naturvårdsverket i stort sett att lämna sumpskogarna därhän
i de pågående våtmarksinventeringarna och koncentrera sig på öppna
myrar.

Förståelsen för att bevara sumpskogar är dålig eller saknas helt. Från
allmänhetens synpunkt torde få naturtyper utnyttjas så lite som sumpskogar.
De blöta och ofta svårframkomliga sumpskogarna torde bara besökas i
samband med jakt eller ibland vid hjortronplockning. Trots det låga intresset
för sumpskogarna saknas självfallet inte bevarandevärden. Vid en genomgång
av boken Floravård i skogsbruket - artdel visar det sig att av de ca 80
hotade kärlväxterna på skogsmark är 40 mer eller mindre knutna till
sumpskogar. Sumpskogarna utgörs dessutom till stor del av s.k. brandrefugier,
vilka sällan eller aldrig brunnit. Det innebär att sumpskogsartema
troligen anpassat sig till de relativt stabila förhållandena med hög luftfuktighet
och skugga som råder i sumpskogen och därför inte klarar ett hyggesskogsbruk.
Ett bra exempel på den funktion som en sumpskog kan ha är
exemplet med tjäderkycklingarna, som under sina 14 första levnadsdagar
tycks vara helt beroende av den animaliska födan som finns i sumpskogarna.

Det måste till mer grundläggande forskning för att belysa våtmarkernas
funktion, där de sätts in i ett större ekologiskt sammanhang. Det måste till
mer omfattande konsekvensstudier. Inventeringsunderlaget över skyddsvärda
objekt (gäller särskilt sumpskogarna) måste bli bättre. De juridiska
och/eller ekonomiska möjligheterna att bevara våtmarkerna måste också bli
bättre.

Trots att naturvårdslagen 1986 ändrades så att värdefulla sumpskogar,
kärr, myrar och andra våtmarker skulle räddas från utdikning dikas nu mer
skogs- och myrmark än någonsin förr. Många arter och biotoper drabbas i
samma takt.

När det gäller problemen med nitrogenbelastningen på Kattegatt och
möjligheterna att få den nödvändiga minskningen av denna nitrogenbelast

Mot. 1988/89

Jo743

11

ning konstateras att det måste till såväl en reduktion av läckaget vid källan,
som förbättrad bortgång vid transporten i vattendragen. Inom sjö- och
våtmarksfattiga jordbruksområden nära havet bör restaurering av våtmarker
ingå som del av de åtgärder som ska sättas in mot nitrogentransporten till
kusthavet. Lokaliseringen av nya våtmarker bör ske till den kustnära zonen.
Landskapets mångformighet i växt- och djurliv ökar och möjligheten av
förändrat läckagemönster i framtiden motiverar lokaliseringen till det
kustnära området.

Det finns redan nu tecken på ökande nitrogenläckage från skogsområden.
Detta beror troligen på ökande atmosfärisk nitrogendeposition och ovarsamma
produktionsmetoder inom skogsbruket. Detta skulle kunna förta vinsterna
av de begränsningar i jordbrukets nitrogenförluster för vilket arbetet nu
påbörjas i Halland.

Det finns alltså starka skäl för ett temporärt stopp för all skogsdikning tills
man fått grepp över vad moderna skogsodlingsmetoder har för långsiktiga
ekologiska konsekvenser, inte minst i södra Sverige, med dess höga
kvävedeposition. Skyddsdikning, som idag inte behöver tillstånd, ska tillåtas
endast med tillstånd. Och detta ska ges av naturvårdande myndighet.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om temporärt stopp för all skogsdikning samt
tillstånd för skyddsdikning.

Stockholm den 20 januari 1989

Siw Persson (fp)

Mot. 1988/89

Jo743

12