Tidigareläggning av infrastrukturinvesteringar

Motion 2003/04:T393 av Anders Larsson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning av samhällsekonomiska effekter vid tidigareläggning av infrastrukturinvesteringar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning av effekter på kostnader för vård inom kommuner och landsting med anledning av tidigareläggning av infrastrukturinvesteringar i vägar.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning av ändrade redovisningsregler för investering i infrastruktur med samhällsnytta för framtiden.

Tidigareläggning av infrastrukturprojekt

Under industrialismens höjdpunkt utvecklades industri och kommunikationer i en allt snabbare takt. Förändring och utveckling krävde politiskt mod och beslutskraft. Ur denna tid föddes de företag som är stora än idag. Med den kunskap som på den tiden fanns, för över 100 år sedan, var det få, om ens någon, som kunde överblicka konsekvenserna av infrastrukturens utbyggnad, allra minst de ekonomiska grunderna för beslutsfattande. De ekonomiska sambanden var inte alltid kända och lade inte heller hinder i vägen för nödvändiga investeringar. Investeringar belånades i företagsekonomiskt traditionell anda och genomfördes i allt väsentligt efter principen om samhällsnytta och ekonomisk avkastning. Man hade då liksom nu inga sparade medel.

I nu rådande teori förväntas investeringar ske med de medel som kan avvaras i statens löpande verksamhet. Eftersom verksamheten ger litet eller inget överskott skjuts investeringar på framtiden. Investeringar som är samhällsnyttiga, har bra avkastningskalkyler och relativt korta payofftider senareläggs eller kanske inte alls kommer till stånd och kan därför inte bidra till utveckling av landets ekonomi.

Förhållningssättet är anmärkningsvärt och otidsenligt. I en annan värld, den icke offentliga, skulle en motsvarande hantering ofelbart leda till misstroende och utbyte av ansvariga personer och ledare. Det skulle leda till stagnation, tappad konkurrenskraft, sämre avkastning till investerare och sämre möjlighet att tillgodose anställdas önskemål och behov.

Alternativen finns. En av dessa beskrivs i Centerpartiets motion om kommunikation och infrastruktur, den s.k. PPP-lösningen. Genom att lyfta ut samhällsekonomiskt positiva investeringar med goda ekonomiska kalkyler och sprida kostnaden över den tid som nyttan av finansieringen finns, kan större delen av de investeringar som regeringen idag skjuter på framtiden startas omgående. I förenklade termer talar vi om hyrköp att spridas över en förväntad nyttotid på infrastrukturinvesteringar på förslagsvis 30 år.

Regeringen har i sin strategi för framtiden angett infrastrukturinvesteringar på mer än 100 mdkr inom de närmaste 12 åren. Problemet är att investeringarna är framtunga, dvs. de sker huvudsakligen i slutet av planeringsperioden. I de modeller som skapas av bl.a. Vägverket inför nyinvesteringar framgår de samhällsekonomiska effekterna. Av dessa analyser kan även utläsas den förväntade årliga avkastningen. Dessa kalkyler bör sammantaget vara grund för en väl avvägd bedömning när beslut fattas om investering enligt en avbetalningsmodell.

Vid ett antagande om 5,2 % kalkylränta, en annuitetstid av 30 år och en årlig förmåga att betala 6,6 mdkr motsvarar detta en initialinvestering på 100 mdkr. Det är givetvis inte realistiskt att genomföra dessa investeringar under 1 år men väl under kanske de närmaste 5 åren. Angelägna investeringar som höjer regioners attraktionskraft kan genomföras med omedelbar start. Här ser vi exempel som E 18 – sträckningen mellan Örebro och Karlskoga, Citybanan/Mälartunneln, Europavägen genom Bohuslän och inlandsbanans restaurering. Samtliga projekt med snabba avbetalningstider och god samhällsekonomisk nytta.

Det finns ytterligare viktiga anledningar till tidigareläggning av investeringar. I lågkonjunkturer finns ledig kapacitet, inte minst i entreprenadbranschen. Offererade projekt kan därför antas bli genomförda till en lägre kostnad relativt om sjösättning sker i högkonjunktur och risken att det offentliga får betala överpriser genom dåligt förhandlingsläge och illa vald timing minskar.

Det är angeläget att nya vägar provas för att genomföra angelägna investeringar. Nuvarande traditionella former för investeringsverksamhet i det offentligas regi behöver förändras. Påverkan på samhällsekonomin vid en förändring av synsätt och hantering är inte klarlagd. Detta bör ges regeringen i uppdrag att utreda.

Tidigareläggning av väginvesteringar och påverkan på kostnaderna för vård i kommuner och landsting

Nuvarande volym för investeringar räcker inte till de behov som runt om i landet beskrivs vad gäller bl.a. investeringar i nya vägar. Trafikmängden och intensiteten i trafiken ökar. Stress och tidsbrist är även bidragande orsaker till att olyckstalen på våra vägar inte minskar i den omfattning som samhället önskar. Investeringsvolymen styrs idag av statens finanser utifrån ett kontantprincipstänkande via en vägmyndighet. Den övergripande påverkan som en infrastrukturinvestering, i detta fall vägar, får för andra delar i samhället blir svår att fånga, om den över huvud taget kan vägas in i prioriteringen.

En investering i ett olycksdrabbat vägavsnitt ger ett antal viktiga och positiva effekter, både ekonomiska och inte minst mänskliga. De ekonomiskt positiva effekterna framkommer dock inte inom anslagsområdet för vägar utan inom andra utgiftsområden, i anslagsområdet för landstingens akutsjukvård, kommunernas räddningstjänster och LSS-kostnader, för försäkringskassans sjuk- och förtidspensionssystem och för samhällets förlorade intäkt av arbetskraftsbortfall. Kopplingen mellan insats och effekt saknas och risken blir uppenbar att beslut inte kommer att fattas ur ett rationellt ekonomiskt perspektiv.

En akutbehandling av en ung arbetsför människa som hamnar i en LSS-situation i kanske 50 år innebär förutom den personliga tragedin, en samhällskostnad motsvarande flera miljoner kronor per år. Kostnader som i en alternativ bedömning, beräkning och kostnadsfördelning årligen kunde läggas på avbetalning av en initialinvestering i vägar.

Modeller behöver skapas för hantering av dessa beräkningar samt för bedömning av hur kostnader skall fördelas om. Regeringen bör ges i uppdrag att inför infrastrukturinvesteringar, framför allt i vägar, ta fram sådana underlag.

Ändrade redovisningsregler/
redovisningspraxis

Som beskrivits ovan hanteras enligt nuvarande ordning investeringar i infrastruktur enligt vad i allmän mening skulle kallas kontantprincipen. Andra sätt att genomföra dessa i linje med vad som anförts ovan bör utredas. Om redovisningsgrunderna idag är förankrade i praxis bör man snarast försöka frigöra sig från traditionellt tänkande och tillåtas ha en mer ekonomisk och avkastningsbaserad syn på tillvaron även vad gäller statens finanser. Om redovisningssättet kan härledas till gällande lagstiftning bör en lagstiftningsändring övervägas. Även redovisningsregler i den offentliga världen behöver över tiden anpassas i takt med samhällets förändring och utveckling.

En förändrad syn på samhällets uppgift behövs där den ekonomiska nyttan, effektiviteten och utvecklingen till nytta och fördel för samhällets medborgare, hamnar i ett tydligare fokus. I en sådan situation kan nu gällande redovisningspraxis behöva ändras så att den inte utgör ett hinder för denna utveckling. Det måste vara regeringens uppgift att löpande och aktivt följa behovet av ändringar i redovisningsregler och synsätt så att arbetet med effektivitet och samhällsnytta kan ske på ett bra sätt.

Regeringen bör därför ges i uppdrag att belysa gällande regler och till riksdagen återkomma med förslag om förändringar.

Stockholm den 3 oktober 2003

Anders Larsson (c)