Tidskriftsdistributionen, tryckfriheten och den fria konkurrensen

Motion 2003/04:K388 av Gustav Fridolin m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda distributionskanalerna för tidskrifter ur ett tryck- och yttrandefrihetsperspektiv.

2. Riksdagen begär att regeringen lämnar förslag till ändring i konkurrenslagen där en särskild regel ingår om att prövningen i fall som har betydelse för den grundlagsskyddade sektorn skall ske under beaktande av de grundläggande intressena av att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen återkommer med förslag till mediekoncentrationslag.

Tidskriftsdistributionen

Tryck- och yttrandefriheten värnas i Sveriges grundlagar. Men för att dessa friheter ska kunna fungera i praktiken krävs också distributionskanaler, så att de tidningar och tidskrifter som trycks verkligen kan nå sina läsare.

När distributionskanalerna krymps och kontrolleras av några enstaka, dominerande förlag, så som situationen är i Sverige idag, hotas mångfalden och vår grundläggande tryck- och yttrandefrihet riskerar att sättas ur spel. Småförlagen har ingen plats och slås ut. Detta anser vi vara mycket allvarligt. Att tystnaden kring denna fråga är så total är skrämmande och i sig en indikation på maktkoncentrationen inom media.

Historik

Tidningsdistributionens moderna historia inleddes år 1899. Den då rådande principen var att inga tidningar skulle lämnas utanför distributionskanalerna, alla skulle distribueras på lika villkor. Förläggaren betalade och distributören distribuerade. Så var det fram till 1990-talets början. Presam, som skötte distributionen senare halvan av 1980-talet, delades då upp i företagen Predab och Tidsam, där Tidsam skulle distribuera större tidskrifter, medan Predab skulle distribuera alla volymmässigt mindre tidskrifter (nischtidskrifter). Inte helt oväntat fungerade inte detta, och Predab försattes i konkurs år 1993 medan Tidsam fungerade bra. Som följd av Predabs konkurs gick även flera små tidskrifter under.

Tidsam ägs av förlagen Bonniers, Allers, Egmont och Albinsson & Sjöberg. I samband med Predabs konkurs stängde Tidsam sina dörrar för förlag utanför ägarkretsen. Detta medförde ytterligare stora negativa följder för flera små förlag. Ett exempel är Epix förlag, som under 1980-talet lovordats för sina kulturinsatser men som genom Tidsams agerande idag i det närmaste försvunnit.

Totalt försvann ett par hundra tidningar och tidskrifter från de svenska tidningshyllorna efter Tidsams utestängning av förlag utanför ägarkretsen. Yttrandefriheten hade plötsligt blivit förbehållen den som hade ett medlemskap i Tidsam.

Ett flertal intressenter undersökte möjligheterna att ta över Predabs konkursbo. Slutligen fick Predab samma ägare som utlandspressdistributören Interpress. Det nya namnet för Predab blev SM Distribution.

1996 tog Tidsam över SM Distributions största titlar. Lönsamhetssituationen för SM Distribution blev då än svårare och därför fusionerades de båda bolagen SM Distribution och Interpress vid årsskiftet 1996/97 av ägaren. Det nya namnet på företaget blev Interpress. Vissa samordningsvinster kunde inhöstas via denna fusion. Interpress blev senare uppköpt av norska Narvesen. Antalet försäljningsställen och därmed upplagorna har sedan dess minskat ytterligare för de tidskrifter som distribueras av Interpress.

Konkurrensverkets flata agerande

Då Tidsam 1993 stängde dörren för tidskrifter utanför ägarkretsen anmäldes man, bl.a. av Epix, till Konkurrensverket för leveransvägran och missbruk av dominerande ställning. Sommaren 1995 kom ett preliminärt beslut som gick Tidsam emot. Efter flera turer och en utdragen process vände dock Konkurrensverket. I januari 1996 kom det slutliga beslutet vari Tidsam gavs rätt att fortsätta som tidigare under vissa villkor. Villkoren byggde mer eller mindre på de villkor som Tidsam själva föreslagit Konkurrensverket i sitt yttrande.

Tidsam gavs rätt att begränsa antalet tidskrifter till vad man uppgav sig klara av (cirka 200 stycken). Varannan ny tidskrift måste hämtas utanför ägarkretsen, men Tidsam gavs rätt att ställa stora krav på nya tidskrifter:

• Den sålda lösnummerupplagan skall stadigvarande kunna hålla över 10 000 exemplar.

• Tidskriften måste komma ut med minst sex nummer per år.

• Antalet återförsäljare skall vara över 4 000.

• Inträdesavgifter om sammanlagt 250 000 kr per tidskrift måste betalas (1993 var avgiften 7 000 kr).

• Tidskriften skall passa in i Tidsams profil.

Tidsams agerande sätter tryckfriheten ur spel

Den stora mängden tidskrifter distribueras till Pressbyråer och butiker av Tidsam. Genom att Tidsam i princip kan välja vilka tidskrifter de vill distribuera, och bara behöver ta varannan tidskrift utanför ägarkretsen (förutom de villkor de nya tidskrifterna i övrigt ska klara), är det mycket svårt att ta sig in i Tidsams distributionsapparat. Tidsam har på detta sätt möjlighet att sätta tryckfriheten ur spel.

Exemplet med tidningen ETC visar hur det kan gå till. ETC var villiga att betala och hade stora möjligheter att klara alla villkor, men fick ändå inte tillgång till Tidsams distribution, med motiveringen att de måste visa att de kan klara en upplaga på 10 000 nummer per år. I detta ligger ett moment 22 eftersom det av naturliga skäl är svårt att få den upplagan utan Tidsams distributionsnät. Det är förläggarna som tar riskerna och om de är villiga att satsa, så som t.ex. ETC:s förläggare var, så är det kränkande ur ett demokratiskt perspektiv att distributören kan hindra dem. Idag har ETC till slut fått tillgång till Tidsams distribution, men exemplet är ändå talande.

Konkurrensverket behandlade ärendet som en ren konkurrensfråga. Miljöpartiet anser att det även är en tryck- och yttrandefrihetsfråga. Alla har en grundlagsskyddad rätt att trycka en tidning eller tidskrift, men att få den distribuerad och därmed läst, underställs i dagsläget krav som är fullständigt orimliga. Hela Tidsamprocessen finns beskriven i rapporten Tidskriftsdistribution från Rådet för mångfald inom massmedierna som, innan det lades ned, sorterade under Kulturdepartementet.

Från mångfald till enfald

Att några stora ägare kontrollerar den enda distributionskanalen för massmarknadstidskrifter – Tidsam – gör att yttrandefriheten och den fria konkurrensen hotas. Det största problemet är dock inte i första hand den monopolställning Tidsam har för massmarknadstidskrifer, utan att Tidsams ägarförlag fått möjlighet att i princip utestänga förlag utanför Tidsams ägarkrets, samt de höga ekonomiska insatser som nu krävs. Under Presams tid, i slutet av 1980-talet, rådde också monopol. Skillnaden är dock att då fanns ett tryck på att alla skulle behandlas lika, varför konkurrensen mellan förlag och titlar fungerade.

Dagens situation har lett till en utarmning av marknaden och gjort att mindre förlag har fått stora problem. Den omöjliga situationen har dessutom säkerligen strypt många tidningsprojekt redan på idéstadiet.

Ett medium som drabbats hårt av detta är seriemediet, där små förlag som Epix under 1980-talet gav en mångfald åt mediet. De små förlagen är idag nästan helt borta och med dem även mångfalden. I stället har förlaget Egmont, en av delägarna i Tidsam, de senaste åren periodvis haft fullständigt monopol på seriemarknaden och har idag ca 90 % av marknaden.

En stor framgång och en ljuspunkt i sammanhanget är den sänkning av momsen på böcker och tidskrifter till 6 % som Miljöpartiet lyckats driva igenom i budgetförhandlingarna med regeringen och Vänsterpartiet 2001. Detta har givit ett lyft för dessa branscher, men för de förlag som hindras att få sina titlar distribuerade kan det vara en klen tröst.

En jämförelse med dagstidningsdistributionen

Ser man på hur distributionen av morgontidningar i Stockholm fungerar så sköts den av Bonnierägda Pressens morgontjänst. De får årligen 8 miljoner kronor i statligt distributionsstöd och för det krävs att de distribuerar alla morgontidningar till samma pris. På det sättet har staten köpt sig en rättvis och lika behandling av alla som vill ge ut morgontidningar. I alla fall i teorin. I verkligheten har det tyvärr inte fungerat riktigt lika bra. Stockholms Fria Tidning, som startade 2002, hade väldiga problem att komma in i distributionsnätet och tidningen hindrades i flera veckor innan den till slut släpptes in.

Något motsvarande distributionsstöd finns inte för tidskrifter som vill nå ut till pressbyråer och affärer utan de är utlämnade till Tidsams goda vilja.

Riksdagens tidigare ställningstaganden

Miljöpartiet har tidigare motionerat i frågan. Riksdagen har då avslagit Miljöpartiets förslag med motiveringen att beredningen av Mediekoncentrationskommitténs förslag inte bör föregripas, samt att effekterna av vidtagna åtgärder först skall utvärderas. De effekter riksdagsmajoriteten syftade på är distributionsstödet som ges till förlag som erhåller stöd för sin utgivning, möjligheten för folkbiblioteken att gratisprenumerera på tidskrifter samt den omständigheten att tidskriftskatalogen i fortsättningen skulle komma att ges ut på Internet. Miljöpartiet kan konstatera att dessa åtgärder på inget sätt har medfört att situationen med ett reellt och exkluderande distributionsmonopol på tidskrifter har upphört. Mediekoncentrationskommitténs förslag föranledde tyvärr ingen proposition från regeringen.

Miljöpartiets motion i samma ärende 2001/02 besvarades med ett konstaterande att frågan är mycket viktig och att åtgärder kan behövas, men riksdagsmajoriteten utgick från att regeringen delade den åsikten och valde därför att avstyrka motionen.

Riksdagsmajoriteten verkade blanda ihop begreppen. Denna motion, och de tidigare i samma ärende, handlar om distribution av tidskrifter och inte av dagstidningar. Miljöpartiet instämmer förstås i att dagstidningar och även radio och TV utgör mycket viktiga medier när det gäller opinionsbildning och därmed är tryck- och yttrandefriheten avgörande i dessa medier. Men vi menar att de friheterna självklart måste gälla även för andra medier och att de allvarligt kränks när tidskrifter effektivt hindras från att över huvud taget komma ut till konsumenten p.g.a. de brister som motionen tar upp. Det är detta problem motionen behandlar.

I december 2002 gav regeringen ett uppdrag till Konkurrensverket att kartlägga och analysera mediemarknaden, inklusive distributionen av tidskrifter, från konkurrenssynpunkt. Miljöpartiet välkomnar detta och hoppas att analysen ska leda fram till regeringsförslag som kan förbättra situationen på mediemarknaden. Vi konstaterar dock att det åter endast är ur konkurrenssynpunkt. Vi menar att frågan om distributionen av tidskrifter, som denna motion handlar om, även bör utredas ur ett tryck- och yttrandefrihetsperspektiv.

Mediekoncentrationskommitténs förslag

Mediekoncentrationskommittén hade till uppgift att lägga fram förslag om lagstiftning för att slå vakt om mångfalden i svenska medier och motverka sådan ägar- och maktkoncentration inom massmedierna som kan skada ett fritt och brett meningsutbyte och en fri och allsidig upplysning. Genom dagens avsaknad av hindrande konkurrensregler kan en aktör skaffa sig en monopolsituation på marknaden, vilket i praktiken begränsar andra aktörers yttrandefrihet.

I kommitténs betänkande (Yttrandefriheten och konkurrensen, SOU 1999:30) föreslås ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att möjliggöra konkurrenslagens tillämplighet inom tryckfrihetsärenden samt att det införs en särskild mediekoncentrationslag.

Förslaget till mediekoncentrationslag innebar i korthet att en massmediekoncentration skall kunna förbjudas, om den:

Skapar, förstärker eller förändrar kontrollen över en dominerande ställning, som väsentligt hämmar eller är ägnad att hämma förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkurrens i fråga om en sådan verksamhet som har särskild betydelse för opinionsbildningen – dagspress, radio och TV – eller en ställning som innefattar ett väsentligt inflytande inom flera sådana verksamheter och i betraktande av koncentrationens art, marknadsförhållandena och berörda företags förväntade agerande kan befaras vara ägnade att hämma ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

Regeringen ansåg, i den lagrådsremiss som kommitténs arbete resulterade i, att kommitténs förslag i stort sett var bra, men att periodiska tryckta skrifter i allmänhet bör omfattas av den nya lagen. I detta instämde även flera tunga remissinstanser som tyckte att det är olämpligt att begränsa tillämpningsområdet så som kommittén föreslagit. Tyvärr ledde inte lagrådsremissen fram till något regeringsförslag denna gång. Vi hoppas att de problem som denna motion behandlar och de i motionen föreslagna ändringarna, som är i linje med lagrådsremissen, skall kunna åtgärda situationen.

Miljöpartiets förslag

Miljöpartiet vill gå längre än kommitténs förslag genom att t.ex. komplettera lagstiftningen så att även tidskrifter ges ett liknande skydd som dagstidningar.

Konkurrenslagen är idag underordnad tryck- och yttrandefrihetslagen. Denna princip är viktig för att inte ge möjlighet åt en myndighet eller annat organ att hindra tryckning eller utgivning av skriften på grund av dess innehåll. Dock måste den rådande situationen, där lagstiftningen i praktiken medför en begränsning av tryckfriheten, förändras.

Miljöpartiet föreslår därför att en utredning görs av distributionskanalerna för tidskrifter och att detta görs ur ett tryck- och yttrandefrihetsperspektiv och med hänsyn till de förslag som Mediekoncentrationskommittén kom med.

För att det ytterligare skall säkerställas att konkurrenslagen tillämpas med beaktande av mediesektorns särart, anser Miljöpartiet att en särskild regel skall tas in i konkurrenslagen om att prövningen i fall som har betydelse för den grundlagsskyddade sektorn skall ske under beaktande av de grundläggande intressena av att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.

Slutligen föreslår Miljöpartiet en mediekoncentrationslag för att bl.a. förhindra situationer där bolag med dominerande ställning hämmar en effektiv konkurrens.

Stockholm den 6 oktober 2003
Gustav Fridolin (mp)
Ulf Holm (mp)	Leif Björnlod (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)	Mona Jönsson (mp)
Lotta N Hedström (mp)	Lars Ångström (mp)