Tillfälliga anställningar

Motion 2001/02:A373 av Lena Sandlin-Hedman (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av lagen för att komma till rätta med den försämring av villkoren på arbetsmarknaden som det ökade antalet behovsanställningar innebär.

Motivering

En betydande förändring på arbetsmarknaden är de otryggare anställningsformerna. Antalet tillfälliga anställningar har ökat. Under perioden 1990–1998 minskade antalet fast anställda med 655 000 personer, medan antalet tidsbegränsade anställningar ökade med 98 000 personer. Andelen tidsbegränsade anställningar ökade från 9,4 % till 13,7 %.

Sedan konjunkturen vände har sysselsättningen ökat kraftigt. Dock har andelen tidsbegränsade anställningar fortsatt öka. Första kvartalet 2001 hade 527 000 personer en tidsbegränsad anställning, medan 3 221 000 personer hade en fast anställning. Andelen tidsbegränsade anställningar har därmed ökat till 14,1 %.

Också sammansättningen av de tillfälliga jobben har förändrats. Vikariatens andel av de tillfälliga jobben minskade från 48 procent av alla tillfälliga anställningar i början av 1990-talet till 32 procent 2001. Samtidigt ökade objekt/projektanställning och kallas vid behov från vardera 11 procent 1990 till 17 procent respektive 23 procent 2001.

En behovsanställning innebär att den enskilde saknar arbetstidsmått i sitt kontrakt och ofta är tvungen att från dag till dag invänta besked om huruvida arbetsgivaren behöver extrapersonal.

Tillfälliga anställningar kan utgöra något positivt, en väg ut i arbetslivet, men när de tillfälliga anställningarna utgör en växande del av arbetstillfällena och när osäkra anställningsförhållanden utgör en växande del av de tillfälliga anställningarna så innebär detta en tydlig försämring av arbetsvillkoren på arbetsmarknaden. En allt större del av de anställda tvingas under en lång period av sitt liv att ta jobb som det är osäkert om de får behålla och som inte tillåter långsiktig planering som att ta lån på banken. Otryggare anställningsformer är en köns- och klassfråga. Det är företrädesvis kvinnor inom LO-kollektivet som drabbas av dessa otryggare anställningsformer. Inom t ex detaljhandeln är andelen tidsbegränsade anställningar betydligt högre än genomsnittet 23 %.

Från 1 januari 2000 infördes regeln att om en arbetstagare varit anställd hos arbetsgivaren som vikarie i sammanlagt mer än 3 år under de senaste 5 åren, övergår anställningen till en tillsvidareanställning. Denna regel gäller dock bara vikariat, inte projekt- eller objektanställningar. Självklart borde denna regel kunna gälla fler anställningsformer än bara vikariat för att mer verksamt motverka ofrivilliga tillfälliga anställningar.

Behovsanställningar har blivit ett vedertaget begrepp men saknar liksom timanställningar rum i lagstiftningen. Behovsanställningar strider mot intentionerna både i arbetstidslagen och i lagen om anställningsskydd.

Enligt arbetstidslagen är det viktigt att arbetstagaren känner till sina arbetstider i förväg och därmed kan kombinera familjeliv, fritid och arbetsliv. Lagen föreskriver att arbetstagaren senast två veckor före arbetets början skall känna till schema.

Behovsanställningar innebär däremot, i praktiken, att arbetsgivaren förfogar över både den anställdes arbetstid och fritid.

Behovsanställningar är vidare ett sätt för arbetsgivaren att komma förbi de strikta bestämmelser kring tillfälliga anställningar som finns i lagen om anställningsskydd. Den behovsanställde är ju, rent juridiskt, fast anställd men saknar arbetstidsmått och ofta schema.

Det behövs därför en översyn av lagstiftningen för att komma till rätta med den försämring av villkoren på arbetsmarknaden som det ökade antalet behovsanställningar innebär.

Stockholm den 4 oktober 2001

Lena Sandlin-Hedman (s)