Tillväxtagenda för Sverige

Motion 2003/04:Fi240 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som Folkpartiet liberalerna förordar enligt vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 854 miljarder kronor för år 2004, 883 miljarder kronor för år 2005 samt till 908 miljarder kronor för år 2006.

3. Riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2004, 2005 och 2006 enligt vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för åren 2004, 2005 och 2006 enligt vad som anförs i motionen (tabell 11).

5. Riksdagen fastställer att målet för det finansiella sparandet i staten skall vara i balans över konjunkturcykeln.

6. Riksdagen fastställer det finansiella sparandet i staten för 2004 till –1,4 % av bruttonationalprodukten.

7. Riksdagen godkänner beräkningen av det finansiella sparandet i den offentliga sektorn enligt vad som anförs i motionen (tabell 10).

8. Riksdagen beslutar om fördelning av utgifter för 2004 på utgiftsområden i enlighet med vad som anförs i motionen (tabell 13).

9. Riksdagen godkänner beräkningen av utgifter på utgiftsområden för 2005 och 2006 enligt vad som anförs i motionen (tabell 13).

10. Riksdagen godkänner beräkningen av förändringar av anslagsbehållningar för 2004 enligt vad som anförs i motionen (tabell 13).

11. Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för 2005 och 2006 som riktlinje för regeringens budgetarbete enligt vad som anförs i motionen (tabell 13).

12. Riksdagen godkänner beräkningen av utgifterna för ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för 2004 (tabell 13).

13. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 1 Rikets styrelse enligt uppställningen i tabell 12.1

14. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning, utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner, utgiftsområde 26 Statsskuldssräntor m.m. och utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska gemenskapen enligt uppställningen i tabell 12.

15. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 3 Skatt, tull och exekution enligt uppställningen i tabell 12.2

16. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt uppställningen i tabell 12.3

17. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet enligt uppställningen i tabell 12.4

18. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 5 Internationell samverkan samt utgiftsområde 7 Internationellt bistånd enligt uppställningen i tabell 12.5

19. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar, utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp, utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom samt utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn enligt uppställningen i tabell 12.6

20. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt uppställningen i tabell 12.7

21. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 13 Arbetsmarknad samt utgiftsområde 14 Arbetsliv enligt uppställningen i tabell 12.8

22. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 15 Studiestöd och utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning enligt uppställningen i tabell 12.9

23. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid enligt uppställningen i tabell 12.10

24. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande enligt uppställningen i tabell 12.11

25. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling, utgiftsområde 21 Energi och utgiftsområde 24 Näringsliv enligt uppställningen i tabell 12.12

26. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård samt utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar enligt uppställningen i tabell 12.13

27. Riksdagen anvisar för 2004 anslagen under utgiftsområde 22 Kommunikationer enligt uppställningen i tabell 12. 14

28. Riksdagen begär hos regeringen förslag till lagändring så att sjukförsäkringens kostnader för trafikolyckor förs över från sjukförsäkringen till trafikförsäkringen.

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avveckling av det statliga bolagsinnehavet.

30. Riksdagen begär hos regeringen förslag om att det i Riksgäldskontoret inrättade särskilda kontot för insatser i av staten hel- och delägda aktiebolag avskaffas.

31. Riksdagen godkänner vad som i motionen anförs om skattepolitikens långsiktiga inriktning.

32. Riksdagen godkänner vad som i motionen anförs om behovet av en långsiktig skattereform.2

33. Riksdagen beslutar att regeringens förslag om lag till särskild skattereduktion vid 2005 års taxering avslås.

34. Riksdagen beslutar att regeringens förslag om lag till ändring i lagen om skatt på energi avslås till de delar som avser höjd koldioxidskatt och höjd elskatt för hushåll och service.

35. Riksdagen beslutar att regeringens förslag om lag till ändring i inkomstskattelagen avslås till den del som avser uppräkning av skiktgränser för statlig skatt på förvärvsinkomster inför inkomståret 2004.

36. Riksdagen beslutar att regeringens förslag till lag om ändring i lagen om skattereduktion för utgifter för vissa anslutningar för tele- och datakommunikation avslås.

37. Riksdagen beslutar att förslaget att bemyndiga regeringen att för det under utgiftsområde 16 uppförda ramanslaget 25:18 Bidrag till kvalificerad yrkesutbildning, besluta om bidrag till kvalificerad yrkesutbildning som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför utgifter på högst 2 105 859 000 kr under 2004–2008 avslås.

38. Riksdagen beslutar att förslaget att bemyndiga regeringen att genom utdelning eller annat förfarande överta aktierna i det dotterbolag som Vasallen AB har bildat för att förvärva kommunala bostadsfastigheter av-
    slås.

1 Yrkande 13 hänvisat till KU.

2 Yrkandena 15 och 32 hänvisade till SkU.

3 Yrkande 16 hänvisat till JuU.

4 Yrkande 17 hänvisat till FöU.

5 Yrkande 18 hänvisat till UU.

6 Yrkande 19 hänvisat till SfU.

7 Yrkande 20 hänvisat till SoU.

8 Yrkande 21 hänvisat till AU.

9 Yrkande 22 hänvisat till UbU.

10 Yrkande 23 hänvisat till KrU.

11 Yrkande 24 hänvisat till BoU.

12 Yrkande 25 hänvisat till NU.

13 Yrkande 26 hänvisat till MJU.

14 Yrkande 27 hänvisat till TU.

Tillväxtagenda för Sverige

Från nej till ja

Nej vann den 14 september. Sverige kommer under överskådlig tid att stå utanför den gemensamma europeiska valutan.

Vi har lovat att respektera utslaget och förvalta det på bästa möjliga sätt. Vi hade hoppats slippa hamna i den här situationen, men nu är vi där.

Ämnet för denna motion till riksdagen är därför hur Sverige ska klara sig så bra som möjligt ännu ett antal år utan euron. Motionen handlar om hur vi som nation inte får fastna i nej utan mycket oftare bör säga ja, ja till förändringar som stärker oss inför framtiden, ja först och främst till en rad tillväxtåtgärder.

Euron som valuta i Sverige var en punkt på Folkpartiets tillväxtagenda. Nu är den inte längre aktuell. Vi har inte ändrat ståndpunkt i frågan om euron, men konstaterar att dess införande skjutits flera år framåt i tiden. På lång sikt är vi övertygade om att Sverige behöver euron och kommer att få euron. Vi kommer att fortsatta att bilda opinion för internationell samverkan och för att det finns ett samband mellan företagens villkor och välståndet i ett land. Vi kommer att fortsätta att erbjuda ett ledarskap med en tydlig europeisk vision.

Det är dags för förändring. Det är dags att säga ja:

• Ja till bättre villkor för företag och företagare i Sverige.

• Ja till ett brett program – med skärpta regler mot missbruk, en rad egenmaktsreformer och större vårdinsatser – för att stoppa de galopperande sjukkostnaderna.

• Ja till åtgärder för att integrationen av invandrare ska börja fungera.

• Ja till en bättre skola.

• Ja till en tuffare konkurrenspolitik för lägre priser och högre kvalitet, också i det tjänsteutbud som hittills i praktiken monopoliserats av kommunerna.

• Ja till ett fördjupat europeiskt och internationellt samarbete, tills vidare på andra områden än valutapolitiken.

Socialdemokratins ja-sida var i folkomröstningskampanjens slutskede en pålitlig partner. Men omvändelsen kom för sent och saknade därmed trovärdighet. Det tunga arv av ”Nej till Europa” som Socialdemokraterna bär med sig blev för tungt för den samlade ja-sidan. Inför framtiden finns inga övertygande tecken på att socialdemokratin är förändrad. Den kommer att prioritera sammanhållning inom rörelsen och fred med LO framför en tydlig Europavision. Den kommer, trots vackra ord i en regeringsförklaring, inte att orka med en kraftfull tillväxtpolitik.

Socialdemokraterna klarar inte att på riktigt föra in Sverige i Europa. Socialdemokraterna klarar inte att få in Sverige på en varaktigt högre tillväxtbana. För dessa uppgifter krävs ett nytt ledarskap, ett liberalt ledarskap.

Men också nej-partierna var svåra att känna igen. Att välfärden är så bra, villkoren så jämställda och möjligheterna till politiskt inflytande så goda är vi inte vana att höra från det hållet!

Långt borta var orättvisa löner, brister i vård, stora barngrupper och lärarlösa lektioner. Långt borta var tjälskadade vägar och sänkta sjukersättningar. Långt borta var stigande arbetslöshet och sjunkande sysselsättning. Allt det vi diskuterade i valrörelsen för bara ett år sedan var som bortblåst!

Hur kunde det vara trovärdigt? Människorna ser ju bristerna i sin egen vardag.

Opinionsundersökarna kan ge svar. Nej-sidan fick draghjälp av Socialdemokraternas mångåriga mytbildning om att Sverige, när det gäller välstånd, är bättre än alla andra länder.

Men det är just en myt. Faktum är att Sverige fortfarande ligger kvar på sin 17:de plats i ”välståndsligan”, dit vi successivt sjönk från början av 1970-talet till 1990-talet. Regeringen har, med ett kort avbrott under själva eurovalrörelsen, skrutit med den svenska tillväxten. Det är en sanning med modifikation. Sedan 1999 har visserligen BNP i Sverige enligt den officiella statistiken vuxit snabbare än euroområdets, men bruttonationalinkomsten (det vi kan köpa för det vi producerar) har vuxit långsammare. Till det kommer det vi och andra påpekat om BNP-siffrornas bristande trovärdighet för IT-boomens år.

Under folkomröstningskampanjen märkte vi mycket tydligt ett annat resultat av uthållig socialdemokratisk opinionsbildning. För få vill se sambandet mellan bra företagarvillkor och bra välfärd. Alltför många tycks acceptera ett vänstersocialistiskt synsätt att det tvärtom råder en motsättning mellan bra företagsvillkor och bra välfärd.

Vi har matats med en bild av att Sverige är landet Annorlunda, där allting är mycket bättre. Vi har vaggats in i föreställningen om att det är politiker som skapar välstånd. Vi har vaggats in i föreställningen om att landet Annorlunda vinner på att hålla sig utanför internationellt samarbete. Vi har vaggats in i föreställningen om att Sverige är mycket rikare än alla andra.

Men verkligheten är att Sverige inte alls är landet Annorlunda. Framför allt är det samma ekonomiska samband som gäller här, som överallt annars i världen. Välstånd måste skapas innan det kan fördelas. Välstånd skapas inte av politiker runt sammanträdesbord, utan av entreprenörer och människor som arbetar.

”Företagen hotar alltid med att flytta utomlands” sade nej-sidan förgrymmat inför folkomröstningen. Hotar? Formuleringen är ännu ett exempel på oviljan att ta till sig den verklighet som många års socialdemokratiskt styre och dominans lett fram till. De flesta ”svenska” stora internationellt verksamma företag är inte längre svenska. Dessutom ger i genomsnitt 17 företagare om dagen upp – så har det varit de senaste tre åren.

Det är hög tid för förändring.

Ska den bli möjlig, måste uppenbarligen den liberala opinionsbildningen bli effektivare. Vi måste övertyga fler om nyttan och behovet av internationalism och handel. Vi måste också bli mer framgångsrika när det gäller att informera om vilka krafter som skapar välstånd. Vi måste bli bättre på att förklara varför höjda vårdbiträdeslöner inte kan finansieras med högre skatt på vårdbiträden, utan bara genom växande inkomster i det privata företagandet. Att bra villkor för jobb och företagande därför är bra för vård och skola. Att bra villkor för exportindustri är bra för rättvisa kvinnolöner.

Just nu befinner sig Sverige mitt i en konjunktursvacka. Den motverkas av ett lågt ränteläge, som förhoppningsvis bidrar till att göra avmattningen kortare och mindre djupgående än den annars blivit. Men i huvudsak styrs den utvecklingen av vad som händer i omvärlden.

Socialdemokraterna och deras stödpartier lägger fram sin budgetproposition nästan exakt ett år efter det val som präglades av en löfteskarusell, vallöften som sedan har brutits. För även om vi befinner oss i en konjunktursvacka, är detta inte huvudorsaken till de budgetproblem som präglat regeringens ekonomiska politik sedan valdagen 2002. Det är främst de stigande kostnaderna för sjukfrånvaro och majoritetens oförmåga att hantera denna. Det är majoritetens oförmåga att hålla sådana marginaler i den ekonomiska politiken att även det något lite oväntade kan hanteras.

Vi sade före valet 2002 att kalkylerna inte håller. Vallöftena är för vidlyftiga. För egen del drog vi istället tillbaka vallöften: Införande av angelägna reformer såsom höjda ersättningstak i sjuk- och föräldraförsäkring, införande av barnkonto för småbarnsfamiljerna och förbättringar i stödet till tandvården måste skjutas på framtiden. Inte till en bättre konjunktur utan tills kostnaderna för sjukfrånvaron kommer under kontroll och vi uppnår en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling.

Socialdemokraterna gjorde tvärtom. De lovade runt och håller nu tunt. Resultatet är stigande statsskuld och sänkt sjukpeng. Det viktigaste löftesbrottet är mot det som står på första sidan i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokratin kommer aldrig att medverka till att Sveriges ekonomi undermineras. Därför måste reformer vara finansierade.”

Statens utgifter är 60 miljarder kronor högre än inkomsterna för 2004.

Vi tror inte på en återgång till en konjunkturpolitik av den modell som tillämpades fram till 1980-talet. Den skapade större långsiktiga problem än den löste kortsiktiga.

Den rätta modellen tror vi är det som ibland kallas strukturreformer, alltså att oavsett konjunkturläge stärka de välståndsbildande krafterna.

Den stora utmaningen består i att inför kommande år och årtionden skapa bättre villkor för ekonomisk utveckling. Bara så kan vi – varaktigt – säkra både jobb och inkomster för människor och finansiering av viktiga offentliga åtaganden.

Våra vallöften

Folkpartiet utfärdar därför redan nu två vallöften inför 2006.

Fler ska jobba. Statsskulden ska vara lägre.

Vallöfte nr 1 ”Fler ska jobba”

Fler ska jobba

Arbetslösheten måste bekämpas och sysselsättningen öka. Fler människor ska helt enkelt ha ett jobb att gå till. Vi föreslår därför:

• Ny arbetsmarknadspolitik, riv AMS, inför jobb- och utvecklingsgaranti.

• Jobb istället för bidrag – ”jobbkontor” istället för socialkontor för arbetslösa.

• Nytt mål – minst 60 procent sysselsatta i varje stadsdel.

• Snabbare ut och längre kvar på arbetsmarknaden genom effektivare studier, ändringar i arbetsrätt och avtalsförsäkringar m.m.

Fler ska vara på jobbet

Sverige måste komma på fötter! Den alarmerande ökningen av förtidspensioner i kombination med höga sjukskrivningstal måste brytas. Vi föreslår därför:

• Uppstramning av rätten att sjukskriva, bl a genom krav på utbildning i försäkringsmedicin.

• Rehabiliteringsgaranti så att de som behöver rehabilitering snabbt får det.

• Verklig finansiell samordning mellan försäkringskassa och vård för att korta sjukskrivningarna för dem som behöver operationer eller andra behandlingar.

• Omfattande försöksverksamhet med att landsting får pengar till att ansvara för 1/5 av sjukskrivningskostnaderna och därmed stimulans till att hålla nere sjukskrivningarna.

Fler företag ska starta och växa

Det är bara genom att fler vill starta, driva och expandera företag och göra det i Sverige som vi varaktigt kan ha många bra jobb och som vi kan finansiera viktiga offentliga åtaganden. Vi måste göra upp med oföretagsamhetsklimatet. Vi föreslår därför:

• Sänkta skatter på företagare och riskkapital, men inte sänkt bolagsskatt.

• Avskaffa förmögenhetsskatten.

• Kriminalisera karteller och andra konkurrensreformer.

• Minska krångel och regleringar, öppna den offentliga sektorn.

• Nej till tredje sjuklöneveckan.

Vallöfte nr 2 ”Statsskulden ska minska”

• Ansvarsfull budgetpolitik.

• Budgetmarginal som räcker för det oförutsedda.

• Balans i statens finanser nytt mål för budgetpolitiken.

• Amorteringar genom företagsförsäljning.

• Uppstramning av budgetlag och budgetprocess.

Inom ramen för en ansvarsfull budgetpolitik prioriterar vi strategiska skattesänkningar för jobb och företagande. Skattesänkningar ska vara kortsiktigt fullt finansierade, även om det är vår fasta övertygelse att dessa förslag leder till en mer dynamisk utveckling. Inkomstskattesänkningarna är inriktade på sänkta marginalskatter genom höjd nivå där statsskatten tas ut, borttagen s.k. värnskatt och infört förvärvsavdrag. Hushållens situation lättas genom sänkt skatt på hushållstjänster. Skatt på företagande sänks genom sänkt fåmansbolagsskatt, sänkt arbetsgivaravgift och borttagen förmögenhetsskatt. Fastighetsskatten sänks.

Vi prioriterar ökade resurser till ett antal angelägna områden. Nivån på det internationella biståndet återställs till 1 procent av bruttonationalinkomsten. Vi vill göra en omfattande satsning på handikappomsorgen. En reform av den psykiatriska vården påbörjas och rättsväsendet får ökade resurser. Skattesänkningar och satsningar finansieras genom en reformering av arbetsmarknadspolitiken, genom att effektiva åtgärder sätt in för att få ner sjukskrivningarna och hejda den explosionsartade ökning av förtidspensioneringarna som regeringen räknar med. Vi skapar också utrymme genom att minska volymen på vissa byggstöd, stöd till företag, senareläggning av försvarskostnader, hårdare granskning av byråkratin samt genom att motsätta oss vissa av regeringens skattesänkningar.

Genom en radikal reformpolitik för jobb och företagande och en ansvarsfull budgetpolitik skapar vi förutsättningar för en bättre ekonomisk utveckling i vårt land, oavsett konjunkturbild.

Tabell 1. Folkpartiets politik

Förändringar jämfört med regeringen, miljarder kronor

		2004	2005	2006
		miljarder kronor
Sänkt skatt
Sänkt inkomstskatt		-18,5	-21,6	-24,2
därav	förvärvsavdrag	-6,3	-6,6	-6,8
	höjd brytpunkt	-0,7	-3,4	-5,7
	avskaffad extra s.k. värnskatt	-3,4	-3,5	-3,6
	avdragsrätt a-kasseavgift	-8,1	-8,1	-8,1
Skattereduktion gåvor till internationell verksamhet		-0,2	-0,3	-0,5
Sänkt skatt på hushållstjänster		-1,3	-2,6	-2,6
Höjd avdragsrätt för kompetens- och pensionssparande		0	-0,35	-0,7
Slopad dubbelskatt på aktier		0	-1,9	-4,9
Sänkt skatt på företag		-7,1	-6,3	-5,9
därav	sänkt arbetsgivaravgift m.m.	-5,8	-5,0	-4,6
	ändrade 3:12-regler m.m.	-1,3	-1,3	-1,3
Sänkt fastighetsskatt		-4,4	-4,1	-4,1
Sänkt förmögenhetsskatt		-1,1	-1,7	-5,1
Nej till vissa skattehöjningar		-1,6	-1,4	-1,4
Summa skattesänkningar		-34,2	-40,2	-49,4
Satsningar
Bistånd		1,0	2,2	3,6
Familjestöd		0,25	0,27	2,09
därav	barnkonto	0	0	1,8
	föräldraförsäkringen	0,25	0,27	0,29
Handikapp		1,1	1,5	1,5
Psykiatrireform		0,5	0,5	0,5
Vårdgaranti och rehabilitering		1,3	0,8	0,6
Tandvårdsreform		0	0	0,5
Återställande av tredje veckan i sjukförsäkringen		0,9	0,9	1,0
Vägar		0,5	0,5	0,5
Forskning och kvalitetshöjande åtgärder		0,95	0,95	0,95
Rättsväsende		1,0	1,0	1,0
Jobbgaranti		0,3	0,3	0,3
Stimulansbidrag äldrepolitik		0,1	0,3	0,3
Alkohol- och narkotikapolitik och folkhälsa		0,2	0,3	0,3
Ökade resurser till skattemyndigheter och tullen		0,15	0,15	0,15
Ökade resurser för bättre flyktingmottagande		0,09	0,09	0,09
Förbättrade omställningspensioner och närståendepenning		0,15	0,19	0,19
Miljöåtgärder m.m.		0,09	0,08	0,07
Övrigt		0,3	0,3	0,3
Summa satsningar		8,8	10,3	13,9
Summa skattesänkningar och satsningar		43,0	50,5	63,3
Finansiering
Reformerad a-kassa		8,1	8,1	8,1
Ny arbetsmarknadspolitik, lägre volym, mindre administration		2,4	2,9	3,1
Minskade sjukpenning- och förtidspensionskostnader		2,6	5,8	8,1
Höjd reavinstskatt bostäder		2,8	2,8	2,8
Reformerade försäkringar		2,4	4,7	4,7
därav	reformerad trafikförsäkring	2	4,0	4,0
	reformerad arbetsskadeförsäkring	0,35	0,7	0,7
Nej till regeringens skattereduktion för fackavgift		1,7	1,9	1,9
Minskad volym på vissa utbildningar		2,3	2,5	2,6
Minskat byggstöd m.m.		0,8	1,0	1,0
Nej till regeringens bredband m.m.		0,5	0,1	0,1
Minskad administration		1,8	1,9	1,9
Senarelagda försvarskostnader		1,35	1,2	1,2
Reformerade studiemedel		0,4	0,4	0,4
Energipolitik		0,6	0,1	0
Bostadspolitik		0,1	0,1	0,1
Presstöd, partistöd		0,5	0,5	0,5
Effektivare migrationspolitik		0,4	0,75	0,75
Underhållsstöd, föräldraförsäkring		0,6	0,7	0,7
Nej till regeringens utbildningsåtgärder och återhållsam utbyggnad		0,3	0,3	0,3
Läkemedelsåtgärder		0,3	0,3	0,3
Företagsstöd m.m.		2,9	2,9	2,7
Licensinkomster m.m.		2,6	2,6	2,6
Nej till Barsebäcksavveckling		1,1	1,1	1,1
Nej till regeringens skattesänkningar		1,36	1,36	1,36
Ökade skatteinkomster		2,0	2,3	2,8
Lägre räntekostnad och minskad anslagsförbrukning		3,5	5,0	8,0
Åtgärder mot kommunal skatteplanering bostadsakut m.m.		2,4	2,5	2,5
Övrigt		-3,0	-3,1	3,9
Summa finansiering		43,0	50,5	63,3

Internationell utblick

Den internationella bedömningen kan karaktäriseras som präglad av optimism med förbehåll. Det tycks som om världsekonomin är på väg att återhämta sig, men fallgroparna är många.

USA och världen

Som så ofta är utvecklingen i USA en kärnfråga. De senaste indikatorerna tyder på en viss ökad optimism.

Ekonomin får en stark stimulans genom de stora skattesänkningar som administrationen planerar för de närmaste tio åren. Men det är bara en del av den finanspolitiska stimulansen. I år beräknas det totala underskottet i de offentliga finanserna, dvs inklusive delstater, kommuner och socialförsäkringen, till ca 4 procent av BNP. Men skattesänkningarna svarar bara för ca en fjärdedel därav. De offentliga utgifterna har ökat kraftigt. Det gäller försvarsutgifter, utgifter för kriget och återuppbyggnaden i Irak men även kraftigt ökade utgifter för t.ex. medicin inom Medicare. Någon nedskärning av den offentliga sektorns omfattning är det knappast fråga om.

Den amerikanska penningpolitiken har också varit stimulerande. Den oro som funnits tidigare för en deflationistisk utveckling har lett till en lätt penningpolitik. Under senaste tid har också dollarns fall bidragit.

Både finans- och penningpolitik har således stimulerande inriktning. Förväntningar har blivit mera optimistiska under våren–sommaren både bland hushåll och företag. För företagen har detta visat sig i ökad optimism i ”business confidence”-mätningar och t.ex. i inköpschefsindex.

Nedgången i hushållens förmögenhetstillgångar till följd av börsnedgången har motverkats av stigande fastighetsvärden. Även om hushållen tidigare har visat tveksamhet i konsumtionsundersökningar har det faktiska agerandet varit optimistiskt.

Det som kan komma att göra hushållen mera försiktiga är försämringen av arbetsmarknaden. Sysselsättningen inom främst industrin har sjunkit och arbetslösheten har stigit till drygt 6 procent. Den senaste månadens siffror är dock bättre för sysselsättningen. Om inte arbetsmarknaden förbättras stadigvarande kan det komma att hålla tillbaka konsumtionen.

Den stora frågan när det gäller den amerikanska ekonomin är de dubbla underskotten, budgetunderskottet och bytesbalansunderskottet.

Den kraftiga efterfrågan och en stark dollar har lett till ett stigande bytesbalansunderskott. Det uppgår nu till ca 5 procent av BNP, det största underskottet under lång tid. Hittills har detta inte lett till några stora problem, underskottet har kunnat finansieras genom kapitalinflöde. Placerare i olika länder har varit villiga att köpa amerikanska aktier, obligationer etc i en sådan omfattning att det täckt underskottet. Den starka dollarn har gjort att detta varit möjligt och lönsamt.

På lång sikt är detta knappast möjligt. Efterhand kommer placerare att bli mera tveksamma till att fortsätta att placera i amerikanska tillgångar. Denna process har börjat, dollarn har fallit med ca 10 procent, andelen privata investerare som finansierar bytesbalansunderskottet har minskat. Det är i hög grad centralbanker i Asien som finansierar genom köp av amerikanska statspapper. Deras motiv är bl.a. att hålla uppe dollarkursen gentemot den egna valutan för att tillförsäkra sig konkurrenskraft på den amerikanska marknaden.

Skulle dollarn fortsätta att falla, och särskilt om fallet blir snabbt och djupt, blir läget annorlunda. Benägenheten att finansiera underskottet kommer att minska drastiskt. En svagare dollar kommer att å andra sidan att göra det lättare för USA att förbättra underskottet genom ökad export och lägre import. Men detta tar tid, och under tiden kommer underskottet att öka. Om bytesbalansunderskottet ska minska långsiktigt kräver det att dollarn försvagas. En viss försvagning har redan inträtt, men den kommer förmodligen att fortsätta.

En viktig fråga är om dollarfallet kommer att ske i ordnade former eller ej. Med erfarenhet från hur valutamarknaderna kan fluktuera finns det inga garantier för ett successivt, lugnt dollarfall.

Frågan är om erfarenheterna från 80-talet är giltiga. Då hade vi en liknande situation med en amerikansk administration som genomförde stora skattesänkningar och samtidigt ökade de offentliga utgifterna (försvaret) kraftigt. Bytesbalansen försämrades också, om än inte i samma höga grad som nu. Då åstadkoms ett kraftigt dollarfall – över 50 procent mot D-mark och yen – genom interventioner av USA, Japan och Västtyskland (the Plaza Accord).

Förutsättningarna är nu sämre. Underskottet är större och har etablerats under längre tid. Kapitalmarknaderna har vuxit så att officiella interventioner inte längre har samma kraft. Och Japan och Tyskland är inte i en ekonomisk situation där man kan tänka sig snabba uppgångar som skulle kunna absorbera amerikansk export. I både Japan och EU är entusiasmen för en kraftig förstärkning av den egna valutan, och därmed en konkurrenskraftsförsämring, begränsad.

Kommer dollarn att fortsätta att falla, vilket förefaller troligt, så kommer det nog att ske i mindre styrda former.

En annan aspekt är att fler asiatiska länder har en fast kurs mot dollarn. Skulle dollarn falla följer deras valutor med och USA uppnår ingen konkurrensförbättring mot dessa länder som nu vuxit i handel och ekonomisk betydelse. Ett sådant exempel är Kina som är utsatt för amerikanska påtryckningar att lämna den fasta växelkursen och låta valutan flyta. Vid en fortsättning av Kinas och andras valutapolitik skulle inte ett dollarfall förbättra det amerikanska näringslivets konkurrenskraft gentemot dessa länder. Den konkurrenssituationen håller på att väcka starka protektionistiska strömningar i USA. Kina har fått ta den plats som Japan på 80-talet hade i amerikanska protektionisters föreställningsvärld. Det verkar bli ”China-bashing” istället för ”Japan-bashing.” Dessa strömningar är särskilt farliga inför ett presidentval.

Efter sammanbrottet i handelsförhandlingarna i Cancún finns inte samma spärrar mot protektionism. Man riskerar att få se ett nätverk av bilaterala avtal mellan USA och EU och ett antal u-länder m.fl. Eftersom detta är mindre effektivt än multilaterala avtal kommer världen att förlora på en sådan ordning. De vänsterkrafter som hyllade sammanbrottet i Cancún som en seger för u-länderna har fel.

Ett traditionellt konjunkturmönster innebär att uppgången i den amerikanska ekonomin fortsätter. Den stöds av lätt penning- och finanspolitik och en gryende optimism i näringslivet. Det största orosmolnet för hushållen är arbetsmarknaden.

EU

Efter en svag utveckling under det första halvåret förefaller en uppgång vara på väg i EU-området. De största problemen finns i de stora länderna: Tyskland, Frankrike och Italien. I alla tre fallen handlar det om att man försummat att angripa långsiktiga problem. Det handlar om pensionssystem, sjukförsäkringssystem, arbetstider m.m. som inte anpassats till den ekonomiska utvecklingen i övrigt. Att börja förändra i sådana system under en lågkonjunktur skapar ett starkt motstånd som vi nu ser exempel på i de länderna. Att man inte börjat tidigare medför också att man riskerar att komma i konflikt med stabilitets- och tillväxtpaktens budgetregler.

Även inom företagssektorn finns betydande problem med alltför svaga balansräkningar och krav på anpassning till de nya förutsättningar som den inre marknaden och den gemensamma valutan innebär.

En konjunkturåterhämtning kommer förhoppningsvis att göra det lättare att angripa de långsiktiga strukturproblemen i de enskilda länderna. Om ett kraftigt dollarfall medför en betydande förstärkning av euron kommer det att försvåra återhämtningen.. Men huvudprognosen är en successiv återhämtning under 2004 och 2005.

Norden

De tre övriga nordiska länderna har också känt av den försämrade konjunkturen, Finland dock i minst utsträckning. Under det kommande året väntas en uppgång även där, i något snabbare takt än i Sverige. De nordiska länderna har valt olika ekonomisk-politisk inriktning, främst vad gäller penningpolitiken. Norge och Sverige har flytande växelkurs där dock Norges förutsättningar starkt präglas av oljan. Danmark har valt en nära anknytning till euron, dock utan något som helst inflytande på penningpolitiken, och Finland ett fullt medlemskap i eurosamarbetet. Denna olikhet kan komma att leda till fortsatta skillnader i både den ekonomiska politiken och i den ekonomiska utvecklingen.

Japan och övriga Asien

Japan har bakom sig ett drygt decennium av svag eller obefintlig tillväxt. Bakgrunden är att man inte i tid angrep de problem på bank- och fastighetsmarknaden som 80-talets kraftiga uppblåsning skapade. Försöken att med penning- och finanspolitik få fart på tillväxten har inte varit framgångsrika. En viktig lärdom av detta är att konjunkturpolitik kan inte ersätta strukturpolitik. För Japans del är det reformer av bank- och företagsstrukturen som är nödvändiga.

En viss optimism finns nu, det förefaller som om en viss tillväxt är på väg. Om det ska bli en bestående uppgång kräver det att regeringen kan fullfölja sina strukturreformer.

De asiatiska länderna exklusive Japan svarar för ca 25 procent av global köpkraftskorrigerad BNP. De är starka exportnationer som svarar för betydande bidrag till världstillväxten. Det som ovan sagts om dollarutvecklingen kan få betydande återverkningar på dessa ekonomier.

I följande tabell summeras tillväxtutsikterna för olika länderområden enligt IMF:s oktoberprognos.

Tabell 2. Utsikterna för världsekonomin

Procentuell volymförändring av BNP

2002  2003  2004

USA   2,4  2,6  3,9

Japan   0,2  2,0  1,4

Euroländerna   0,9  0,5  1,9

därav Tyskland    0,2  0  1,5

Frankrike   1,2  0,5  2,0

Italien   0,4  0,4  1,7

S:a utvecklade ekonomier  1,8  1,8  2,9

Utvecklingsländer  4,6  5,0  5,6

Östeuropa och Ryssland  4,2  4,9  4,7

Världsekonomin    3,0  3,2  4,1

Källa: IMF

Sveriges ekonomiska läge

Omvärlden kan inte tänkas bort

Sverige är ett av de mest internationellt beroende länderna i världen. Det förefaller dock som om detta fundamentala faktum inte spelade så stor roll i folkomröstningen om euron, och därmed våra framtida relationer med den närmaste omvärlden.

Vårt beroende kan illustreras på olika sätt. År 1990 motsvarade exporten 30 procent av den totala produktionen i landet, BNP. I fjol var motsvarande tal 43,3 procent, en mycket kraftig ökning. Närmare hälften av vår produktion går således på export och är därmed beroende av tillväxten i omvärlden och av att vi kan vara konkurrenskraftiga.

Den andra sidan av detta är att importen svarar för 40 procent av de varor och tjänster som förbrukas här i landet. Det är en ökning från 29 procent 1990.

Det ökade internationella beroendet kan illustreras på andra sätt: utländska direktinvesteringar, svenska företags investeringar i utlandet, utflyttningen av företag etc. De centrala besluten i företagen påverkas i högre grad än tidigare av internationella förhållanden. Men även Regeringskansliet och myndigheterna måste ägna betydligt mera tid åt internationella förhållanden som påverkar Sveriges beslut. Det gäller inte minst EU-samarbetet. EU-relaterade frågor tar en allt större tid i besluts- och administrationsmaskineriet.

Även om resultatet av folkomröstningen kan betraktas som ett tecken på skepsis mot vårt beroende av andra, kommer internationaliseringen rimligen att fortsätta. Detta är bra. Svenska företag kan inte dra sig ur intressanta marknader, spridningen av tekniska nyheter upphör inte – svenskarna är i själva verket mycket benägna att ta till sig ny teknik – vårt beroende av de andra EU-ländernas utveckling och politik upphör inte, etc.

Vårt internationella beroende har varit en stark kraft bakom Sveriges ekonomiska utveckling under 100 år. Beroendet av omvärlden kommer inte att minska. Detta påverkar förutsättningarna för ekonomisk politik och samhällsliv i stort. Detta kan, och vill, vi inte välja bort. Mot denna utveckling i verkligheten har stått en av socialdemokratin odlad föreställning om att Sverige kan segla på sin egen sjö.

På många områden har regeringen satt upp ambitiösa mål. Mål är givetvis bra. Men man måste analysera orsakerna bakom utvecklingen och anvisa medel och metoder att faktiskt nå målen. Dessutom är det viktigt att definitionen av målen görs på ett sådant sätt att det gynnar det allmänna bästa att målen nås.

Ett mål som nåtts är 4 procents öppen arbetslöshet. Dock bara under några få månader. Men det skedde genom att man dels ökade de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna på ett obefogat sätt, dels att man manipulerade med det statistiska underlaget. Det skedde dessutom genom att människor som var arbetssökande ändå inte tilläts skrivas in och därmed hyfsades statistiken på bekostnad av dessa människors möjligheter att nå egen försörjning.

Ett annat mål som nåtts är att utgiftstaket har klarats. Men detta har år efter år skett genom utgiftsbegränsningar, panikstopp, flyttande av utgifter över årsskiften och framförallt genom manipulationer med utgiftsbegreppet, att kalla utgifter för minskade inkomster.

Men de andra målen där manipulation av statistik inte hjälper och som inte kan administreras fram, når man inte. Allmänna besvärjelser har hittills inte hjälpt och kommer inte att hjälpa i fortsättningen.

• Sysselsättningsmålet 80 procent nås inte, vi fastnar på 77,5.

• Halveringen av socialbidragen blir bara halverad.

• Den öppna arbetslösheten hålls inte på 4 procent.

• Istället för 100 000 nya företag fick vi färre.

• Målet för de offentliga finanserna nås inte.

• Statens finansiella sparande visar underskott 5 år i rad (en konjunkturcykel brukar anses vara 4–5 år)

Regeringen når inte sina uppsatta mål. Det är naturligtvis trist för dess prestige men värre är att människor drabbas hårt av arbetslöshet, utanförskap och växande statsskuld.

Socialdemokraterna vill inte lyssna till försök att ställa frågan hur det kan komma sig att Sverige fallit från en 4:e–5:e plats vad gäller BNP per person, den s.k. välståndsligan, till 15:e–17:e plats. Man har istället talat om att tillväxten under senare år varit snabbare än för t.ex. genomsnittet av EU-länder.

Det är riktigt att BNP-tillväxten i Sverige varit något snabbare än i t.ex. EU-länderna. Men om man ser till vad vi verkligen får för detta blir bilden sämre. BNP mäter värdet av vår produktion i kronor. Bruttonationalinkomsten mäter vad vi kan köpa för vår produktion. BNP korrigeras då bl.a. med att man tar hänsyn till relationen mellan priset på våra exportprodukter och priset på det vi importerar. Sverige har haft en långsiktigt negativ utveckling av den prisrelationen. Vår köpkraft har försämrats. Den produktion vi haft har inte varit värd det vi trott att den var värd.

Diagram 1 visar att bruttonationalinkomsten i Sverige inte ökat mera än i de EU-länder för vilka det finns statistik. Uppgången för Sverige 1999 och 2000 hörde samman med IT-boomen som gav en uppblåsning av Sveriges ställning som knappast var hållbar.

Diagram 1. Bruttonationalinkomsten i Sverige och EU-länderna

Index 1995= 100. Fasta priser

Källor: OECD och egna beräkningar

Den bild som statistiken över bruttonationalinkomsten ger stämmer väl med den som visar att när det gäller köpkraftskorrigerad BNP per person har Sverige under de senaste tio åren i stort sett konstant legat på 15–17:e plats bland OECD-länderna. Inom EU är det bara Spanien, Grekland och Portugal som ligger lägre än Sverige.

Detta handlar inte om något slags tävlan. Ligger vi på en låg BNP-nivå i jämförelse med likartade länder innebär detta att vi inte presterar varor och tjänster som kan bära höga löner. Förändringarna i ekonomierna medför att produktionen av varor, men även av tjänster, successivt flyttar till områden där de kan produceras billigare. Det pågår en sådan process hela tiden där avancerade produkter utvecklas i höginkomstländer men efterhand kan flyttas till länder längre ner på inkomstskalan. Vi har sett t.ex. delar av Ericssons produktion flyttas först ut ur Sverige till Baltikum – nu är de på väg att flyttas till Asien. I Tyskland har företagen börja flytta produktion till de östeuropeiska länderna. Den här processen gäller också för tjänster där t.ex. programmeringstjänster flyttats från USA till Indien.

Detta är en naturligt pågående process som inte kan regleras bort. Sverige har självt dragit nytta av den under industrialiseringsprocessen och därefter. Om vi vill vara ett höglöneland måste förutsättningarna vara sådana att näringslivet har en ekonomisk förmåga att bära höga löner, dvs. att det kan utveckla avancerade produkter och ständigt ligga långt framme i utvecklingen. För att skapa ett sådant klimat krävs ett antal förändringar som spänner över utbildning, skatter, arbetsmarknad, regler etc., något som vi utvecklar i vår näringspolitiska motion.

Eftersom lönerna i näringslivet och i den skattefinansierade offentliga sektorn i stort sett kommer att följas åt måste också den offentliga verksamheten koncentreras till de verkligt viktiga uppgifterna. Dessa måste kunna rymmas inom den skattenivå som är lämplig.

Förutsättningarna finns för en god näringslivsutveckling: Sverige har t.ex. en hög andel forskning och utveckling, Sverige står sig väl i många internationella jämförelser, men ändå blir det inte resultat. Sverige har inte en så högt kvalificerad produktion som vi borde ha med tanke på de utbildningsresurser m.m. som sätts in. Sverige ligger kvar på samma plats. Företagsklimatet behöver förbättras på alla de områden som nämnts.

Det är en stabil förändring av förutsättningarna som behövs. Annars får Sverige fortsätta att hålla uppe produktionsvolymen genom en svag kronkurs, som innebär att de utlandsberoende företagen klarar sig, men vår köpkraft sjunker relativt sett successivt.

Av diagram 2 framgår att det är en svag kronkurs i förhållande till näraliggande valutor som hjälpt till att hålla produktionen uppe. Resultatet av folkomröstningen kan tolkas som ett förord för en fortsatt svag krona.

Diagram 2. Sveriges, Storbritanniens och eurozonens effektiva växelkurs 1992–2002

Index 1992=100

Källa: OECD

Budget på svag grund

Regeringens budget bygger på en rad antaganden om att omvärlden kommer att spela oss i händerna. I stället finns en rad faktorer som med viss sannolikhet kan visa sig ge betydligt sämre förutsättningar än vad budgeten bygger på.

Den internationella utveckling som redovisades i föregående avsnitt tyder på att Sverige inte kan räkna med att få särskilt mycket hjälp utifrån under det kommande året. Tillväxten måste komma från inhemska källor. Regeringen räknar med att drygt 1½ procentenhet av den tillväxt på 2 procent som antagits för nästa år ska komma från inhemsk efterfrågan, främst privat konsumtion och investering.

Konsumtionen

Detta bygger i hög grad på att hushållen är benägna att konsumera. När Socialdemokraterna valåret 2002 såg till att hushållen fick en ordentlig inkomstförstärkning sparades en del av denna. Sparkvoten steg. Även i år beräknas sparandet ligga kvar på ungefär samma nivå. Men regeringen räknar sedan med att sparandet kommer att sjunka så att det 2006 är negativt. En sådan utveckling vore kanske trolig om hushållen kunde räkna med en bra allmänekonomisk utveckling. Hushållen har också visat optimism i enkäter om inköpsplaner.

Men detta bygger på att arbetsmarknaden inte försämras. När sysselsättningen försämras och arbetslösheten stiger blir hushållen försiktigare. Även om fastighetspriser och en återhämtning på börsen är underlag för optimism kan den tillväxt som regeringen räknar med nästa år och de båda efterkommande åren bli betydligt sämre om hushållen visar ett försiktigare konsumtionsmönster än som antas i budgeten. Regeringens budget och sysselsättningskalkyl förutsätter lössläppta konsumenter!

Investeringarna

Den andra förutsättningen i regeringskalkylen är ökade investeringar. Från en nedgång antas näringslivet ställa om till en 15-procentig volymökning de kommande tre åren. Blir det en internationell konjunkturuppgång är inte detta uteslutet. En viktig osäkerhetsfaktor är hur investeringsbenägenheten påverkas av utfallet i euro-omröstningen. Det finns en klar risk att tveksamheten till investeringar i Sverige kommer att öka. Studier har visat att sedan eurons införande har Storbritanniens och Sveriges andel av direktinvesteringarna minskat.

De offentliga investeringarna ökar blygsamt medan regeringen antar att bostadsbyggandet tar fart 2005 och 2006. Eftersom detta bl.a. bygger på optimism om investeringsbidragets effekter kan frågetecken sättas för den prognosen.

Kommunerna

Även med regeringens optimistiska antagande om konjunkturen finns det bara utrymme att öka den offentliga verksamheten med ½ procent per år. Detta förutsätter i sig fortsatta kommunalskattehöjningar. Regeringen prognostiserar att kommunalskatten höjs med i genomsnitt 0,15 kronor nästa år, vilket motsvarar höjda skatteintäkter med 2 miljarder kronor och i andra änden lägre privat konsumtion med motsvarande summa. Andra bedömare, som till exempel Konjunkturinstitutet och LO-ekonomerna, antar att kommunskatten höjs 20 öre.

Ekonomin i Sveriges kommuner försämras i en allt snabbare takt. Kommunerna redovisade 2002 ett försämrat resultat på 7,9 miljarder kronor jämfört med 2001. Drygt 100 kommuner visade ett underskott i budget; endast 178 kommuner redovisade ett positivt resultat eller ett nollresultat. Många kommuner som tidigare varit välskötta och haft en bra ekonomi har nu drabbats av betydande underskott. Landstingen redovisar ett sammanlagt resultat för 2002 på –7,6 miljarder kronor, vilket är en försämring jämfört med 2001 med ca 4 miljarder kronor. Endast 5 landsting redovisar ett positivt resultat eller nollresultat, jämfört med 10 landsting föregående år. Trots detta förutspår regeringen ett överskott på 5 miljarder i kommunsektorn kommande år. Kommun- och Landstingsförbunden tror däremot att det blir underskott på 7 miljarder i år och att detta växer till 18 miljarder år 2006.

Den kommunala konsumtionen har ökat kraftigt sedan år 2000, samtidigt som sysselsättningen har avtagit. Kommunerna höjde i genomsnitt den kommunala skattesatsen med 0,65 procentenheter 2003, vilket är den största höjningen sedan 1978. Ett mindre skatteunderlag än förväntat, på grund av dålig tillväxt och låg sysselsättning, riskerar dock ändå att äta upp stora delar av skattehöjningarna.

Vi kan vidare notera att den timlöneutveckling för den kommunala sektorn som regeringen bygger sin prognos på enligt Kommunförbundets bedömning kräver resurstillskott.

Arbetslösheten

Den reguljära sysselsättningen, dvs som inte består av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, sjunker. AMS redovisar att varslen i år ser ut att bli betydligt fler än vad man tidigare räknat med. Man räknar nu med att 70 000 personer kommer att varslas under året. Slår varslen igenom med uppsägningar i förväntad omfattning kan detta betyda att inflödet till arbetslöshet blir högre.

Tillväxten kan mycket väl bli lägre och arbetslösheten högre än regeringen räknar med. I så fall kommer budgetens siffror inte att realiseras. Däremot kan det tänkas att det blir en internationell konjunkturuppgång mot slutet av nästa år eller under 2005–2006. Då får även svensk ekonomi draghjälp.

Regeringen vill i alltför hög grad hänvisa de ekonomiska problemen till konjunkturbilden. Detta är dock fel. Det är de underliggande villkoren som skapar strukturella svagheter. Det viktigaste är att den svenska ekonomin i sig själv får sådan styrka att den kan nå en god tillväxt. Det är de förutsättningar i form av ändrad ekonomisk politik som krävs som vi här redovisar.

Sveriges utmaningar

Den demografiska utmaningen

En tyngre försörjningsbörda ökar kraven på politiken

De som arbetar och som skapar ekonomiska värden måste bära kostnaden både för sin egen försörjning och för välfärden för hela den övriga befolkningen, liksom för alla andra kostnader som stat och kommun har.

De yrkesverksammas andel av befolkningen och deras möjligheter att åstadkomma en hög nationalinkomst per invånare är avgörande för skattebaser och levnadsförhållanden. Demografin, produktiviteten och folkhälsan styr vad som kommer att vara möjligt i politiken – och i hög grad också vad människor kommer att ha för möjligheter till privat levnadsstandard. Även med en högre andel arbetande i de vanligen yrkesaktiva åldrarna skulle den väntade förskjutningen av befolkningssammansättningen de närmaste årtiondena ha mycket påtagliga följder:

Tabell 3. Förhållandet mellan antalet personer i åldrarna 25–64 och
65 och äldre

	Miljoner, 25–64 år	Miljoner 65+ år	Antal 25–64-åringar per person som är 65 år eller äldre
2002	4,746	1,534	3,10
2012	4,781	1,805	2,65
2022	4,921	2,092	2,35
2032	4,885	2,333	2,10

Källa: SCB:s senaste befolkningsprognos

Med detta långsiktigt ökande antal över 65 år i förhållande till antalet invånare i yrkesaktiv ålder ökar betydelsen av hög sysselsättning, produktivitet och god folkhälsa ännu mer. Utbildning, teknik, investeringar och företagsklimat behöver bli bättre för att större effektivitet och ekonomiska framsteg skall räcka till för att bära upp välfärden. Inte bara skatte-, utan också socialförsäkringssystemen, måste vara sådana att det lönar sig att arbeta. Men även med dessa liberala reformer är det nödvändigt att Sverige öppnas för en vidgad arbetskraftsinvandring för att klara den framtida tillväxten och välfärden.

Välfärden måste reformeras för att kunna bevaras

Att leva så att man skapar ekonomiska värden och stärker välfärdens grund skall inte motarbetas utan premieras. Pensionssystemet i Sverige är omlagt så att det till skillnad från tidigare hjälper till att stärka de välståndsbildande krafterna och välfärdens ekonomiska grund. Jämfört med en lång rad andra industriländer har detta gett Sverige ett försprång på ett viktigt område. Tyvärr är situationen inte sådan på ett antal andra områden.

Sjukskrivningens kris – en kvarnsten för välfärden

Det har stor betydelse att sjukfrånvaro, sjukpensionering, arbetslöshet och utanförskap kan blir mindre – och inte, som nu, mer – vanliga i de normalt yrkesaktiva åldrarna. Ekonomiska framsteg och välfärd i ett modernt samhälle är bara möjliga om befolkningen i yrkesaktiv ålder är i stort sett frisk, arbetsför och yrkesverksam. Här har utvecklingen gått bakåt på senare år:

Tabell 4. Antal personer med sjukpenning

Tusental, augusti respektive år

1998	Genomsnitt för 1998–2003	2003
183	269	311

Källa: RFV

Regeringen har för det mesta stått handfallen i flera år, medan först sjukskrivningar och sedan sjukpensioner ökar och ökat. Antalet genomförda effektiva åtgärder är än så länge mycket få. Den åtgärd regeringen satsat mest på, den tredje sjuklöneveckan, är missriktad och kan bidra till att höja trösklarna in på arbetsmarknaden och resa nya hinder för den äldre arbetskraften och för många funktionshindrade.

Krisen för sjukförsäkringen har på några få år utvecklats till ett hot mot hela välfärdssystemet. Efter ökningen av antalet sjukpenningdagar har det nu kommit en våg av sjukpensioneringar.

Kan inte denna utveckling snart vändas till mer rehabilitering och fler vägar tillbaka till arbete kommer detta att bli en kvarnsten för välfärdspolitiken under kanske ett årtionde. Handlingsmöjligheterna på en rad områden har redan beskurits, och det har fått stora följder, både utanför och inom socialpolitiken. Allvarligast är att tillväxtens förutsättningar undergrävs ännu mer.

De ekonomiska följderna är dramatiska: Ovanpå kostnader för sjukpenning m.m. på 48,5 miljarder kronor 2002 lades utbetalningar av förtidspensioner och sjukbidrag (numera sjuk- och aktivitetsersättning) med 50 miljarder. Samma år skedde en nettoökning med hela 46 miljarder av den upplupna skuld som skattebetalarna bär på för de beslutade men ännu inte utbetalade förtida pensionerna.

Om sjukförsäkringen bit för bit ersätts med att arbetsgivaren skall bära kostnader för anställdas ohälsa kommer sjukförsäkringen att brytas sönder. I stället för att, som regeringen, slå in på den vägen bör riksdagen driva fram ett reformarbete som gör att sjukvård och försäkringskassor tillsammans kan få försäkringen att fungera så som den är tänkt.

Långvariga sjukskrivningar av människor som får vänta i onödan på behandling, rehabilitering eller omskolning till arbetsuppgifter som hälsan tål, är inte det enda tecknet i Sverige på socialt sönderfall mitt i en välfärd som vilar på en alltmer bräcklig ekonomisk grund. Bland andra sådana tecken märks hur psykiatrin, trots reformer som inriktats på att förbättra villkoren, misslyckats och många människor farit illa och blivit en fara för andra. Tilltagande alkohol- och narkotikamissbruk förvärrar psykiatrins svårigheter och tillsammans skapar detta utslagning, otrygghet och ökade bördor på sjukförsäkringen. Att regeringen i en sådan situation väljer att kraftigt skära ned de förebyggande insatserna visar hur handfallen den är även här. Det sociala sönderfallet måste hejdas.

Sammantaget utgör den hårda belastningen på sjukförsäkringen, förändringen av befolkningens ålderssammansättning, ökningarna av alkohol- och narkotikaanvändningen, den bestående alltför stora arbetslösheten och flera andra faktorer ett allvarligt hot mot den sociala välfärdens hållfasthet. Detta hot måste avvärjas. Men regeringen tycks inte ha fullt klart för sig hur en pågående negativ utveckling på flera områden kan få sammantagna framtida verkningar som gör att den ekonomiska grunden för en social välfärd undermineras.

Arbetslöshet

Arbetslösheten stiger långsamt

Den svaga konjunkturen börjar nu visa sig även i arbetslösheten som stiger långsamt men stadigt. Under 2001 och 2002 pressades den öppna arbetslösheten ned till regeringens mål på 4 procent genom att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna hölls uppe, trots att konjunkturen var god. Under det senaste året har de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna dragits ned något vilket har slagit igenom i en stigande öppen arbetslöshet.

I augusti var 5,4 procent av arbetskraften öppet arbetslös, jämfört med 4,1 procent i augusti 2003, enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar (AKU).

Diagram 3. Öppet arbetslösa och personer i arbetsmarknadsåtgärder jan. 2001– aug. 2003

Källa: AMS

Den öppna arbetslösheten bland ungdomar var i augusti 9,9 procent jämfört med 8,2 procent ett år tidigare. Även långtidsarbetslösheten ökar tydligt. 30 procent av dem som var öppet arbetslösa i augusti hade varit arbetslösa längre än 6 månader.

Låg sysselsättning sjunker sakta

För få människor arbetar i Sverige. Trots en stark högkonjunktur under slutet av 1990-talet stannade sysselsättningen på en historiskt låg nivå. När arbetsmarknaden var som bäst under 2001 fanns drygt 78 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år i reguljär sysselsättning. Detta var lågt jämfört med den förra högkonjunkturen. År 1990 var 86 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år sysselsatt.

I årets budgetproposition erkände regeringen till sist vad alla andra redan visste. Att regeringens mål att 80 procent av den arbetsföra befolkningen skulle vara sysselsatt nästa år inte skulle nås. Regeringen ger nu också upp det målet för den närmaste framtiden.

De senaste 12 månaderna har i genomsnitt 77,8 procent av den arbetsföra befolkningen varit i reguljär sysselsättning och andelen är långsamt sjunkande.

Nedgången i sysselsättningen visar sig också i att antalet arbetade timmar sjunker. Det första halvåret 2003 arbetade det svenska folket i genomsnitt 129,9 miljoner timmar, vilket var 2,6 miljoner timmar färre än första halvåret 2002 och 4,5 miljoner färre timmar än första halvåret 2001. Nedgången beror helt på minskad aktivitet inom den privata sektorn. Konjunkturinstitutet (KI) räknar med att antalet arbetade timmar inom näringslivet kommer att minska med 1,4 procent under 2003. I KI:s senaste konjunkturbarometer rapporterar företagen den lägsta bristen på arbetskraft sedan 1993. I stat och kommun har dock antalet arbetade timmar legat relativt konstant under de senaste två åren.

Diagram 4. Genomsnittligt antal arbetade timmar per vecka första halvåret 2000 till första halvåret 2003

Miljoner timmar

Källa: AKU

Tabell 5. Arbetade timmar i genomsnitt per vecka i förhållande till befolkningen mellan 16 och 64 år 1986–2002

År Arbetade timmar
 per person

1986 24

1987 24,2

1988 24,6

1989 24,9

1990 25

1991 24,3

1992 23,4

1993 22,1

1994 22,3

1995 22,6

1996 22,5

1997 22,2

1998 22,2

1999 23,1

2000 23,2

2001 23,2

2002 22,7

Källa: AKU

Ett delat land

Segregationen växer i Sverige. Under 1960-talet och början av 1970-talet klarade sig invandrarna bra i Sverige. Sysselsättningen bland invandrare var då högre än bland övriga invånare. Men sedan dess har invandrarnas ställning på arbetsmarknaden och i samhället försämrats mycket tydligt.

SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) visade att sysselsättningen bland utrikes födda år 2002 var 13 procent lägre och arbetslösheten dubbelt så hög som i hela befolkningen. År 2002 låg ändå i slutet av en lång högkonjunktur där invandrarnas situation på arbetsmarknaden förbättrats något. Grupper som har en svagare ställning på arbetsmarknaden får oftast arbete sist under högkonjunktur och riskerar att bli de som förlorar sina arbeten först när sysselsättningen minskar igen. Nu när arbetslösheten ökar igen är det också uppenbart att det blir vissa invandrargrupper som i första hand drabbas.

Omkring en miljon människor i Sverige är födda i andra länder och 1,8 miljoner människor har utländsk bakgrund. I en så betydande del av befolkningen finns det stora grupper som klarar sig mycket bra, medan andra har mycket svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden och i samhället. Segregationens sociala dimension är påfallande. Den storskaliga bostadspolitiken som bedrivits under flera decennier har bidragit påtagligt. I kombination med en arbetsmarknads- och integrationspolitik har segregationsmotorn gått varm.

Tydligast blir skillnaden mellan det Sverige som ryms i de segregerade betongförorterna och det Sverige som ligger runt om. År 2001 låg sysselsättningen i de 24 förortsområden som ingick i den s.k. Storstadssatsningen en bra bit under sysselsättningen i de svagaste glesbygdskommunerna i nordligaste Sverige. I 15 av dessa 24 förortsområden var hälften eller en ännu större andel av den arbetsföra befolkningen utan arbete.

Det långvariga beroendet av socialbidrag är stort i dessa invandrartäta förortsområden. År 2000 var 13 procent av befolkningen i Storstadssatsningens 24 bostadsområden långvarigt beroende av socialbidrag. I resten av storstadsregionerna var andelen mellan 2 och 3 procent. (På rätt väg? Slutrapport från Storstadssatsningen.)

Utbildningsnivån är märkbart lägre i dessa storstadsområden. År 2000 hade 37 procent av befolkningen i dessa områden en treårig gymnasieutbildning jämfört med 46 procent i landet som helhet. Skillnaderna i utbildning bland befolkningen i dessa områden och övriga landet ökar dessutom. År 2001 fick knappt 70 procent av eleverna i årskurs 9 i Storstadssatsningens bostadsområden betyg i alla tre nyckelämnena svenska, engelska och matematik, detta jämfört med närmare 90 procent av eleverna i övriga delar av samma kommuner.

Det stora beroendet av socialbidrag i dessa bostadsområden beror inte bara på social utslagning utan på att arbetssökande invandrare som inte har kvalificerat sig till arbetslöshetsersättning är hänvisade till kommunens socialkontor för sin försörjning. Därmed får de inte heller samma stöd från arbetsförmedlingen för att söka arbete eller utbildning som andra.

Att vända det stora misslyckandet i de senaste decenniernas integrationspolitik är en av de närmaste årens största politiska utmaningar.

Oföretagsklimatet stärks

Det är företagandet som bär upp välfärden. Utan företag skulle vi inte ha råd med sjukvård, äldreomsorg och skolor. Ändå är företagandet på undantag i Sverige i dag.

Vi är så vana vid att vara ett annorlunda land att vi betraktar det som fullt normalt. Att Sverige har en stor offentlig sektor och ont om företagare ses nästan som en naturlag. Att vi skulle behöva många fler företag och många fler företagare för att bära upp den gemensamma välfärden tas med en axelryckning. Vad kan man göra? Det är ju så här det är …

Sverige har drabbats av ett oföretagsklimat. Att starta ett eget företag är en möjlighet som ligger alltför långt från de flesta medborgares tankevärld.

Oföretagsklimatet har i grunden politiska orsaker. Det är en dålig politik under decennier som har skapat ett krångel utan like för den som vill starta och driva ett företag. Småföretagare tvingas lägga ned i genomsnitt 30 000 kronor per anställd och år på att administrera alla de lagar, regler och föreskrifter de måste följa. Det är en dålig politik under decennier som har skapat ett skattesystem som gör det mycket dyrt att anställa människor, svårt att spara och mycket ogynnsamt att äga företag i Sverige.

Det utländska ägandet ökar …

Under 1990-talet ökade det utländska ägandet kraftigt på Stockholmsbörsen. I slutet av 1980-talet var den utländska ägarandelen 7 procent. Tio år senare hade andelen ökat till 40 procent. Den svenska läkemedelsindustrin ägdes år 2000 till hela 86 procent av utländska intressen.

Flera av de företag som i allmänhet förknippas väldigt starkt med Sverige ägs nu av utländska intressen. Volvo personvagnar är amerikanskt, Astra är brittiskt, Alfa Laval och Nobel är nederländska och ABB är schweiziskt. Det svenska ägandet av företag i utlandet har inte alls vuxit på samma sätt.

Bilden nedan visar hur andelen av de anställda i näringslivet som arbetar i utländska företag har ökat från fem till 22 % på drygt 20 år.

Diagram 6. Antal anställda i företag med utländskt ägande
1980–2001

(Källa, ITPS, Institutet för tillväxtpolitiska studier)

… och huvudkontoren flyttar utomlands

För tio år sedan hade 95 % av företagen i Sverige sitt huvudkontor i Sverige. Enligt Institutet för tillväxtstudier (ITPS) har numera 37 % av storföretagen i Sverige sitt huvudkontor i ett annat land. Ingenting tyder på att utflyttningen kommer att brytas, tvärtom uppgav tio av de företag ITPS intervjuat att de förmodligen kommer att flytta huvudkontoret utomlands inom fem år.

Diagram 7. Företag med huvudkontoret utomlands

Utländska uppköp av svenska företag eller sammanslagningar av svenska och utländska företag har nästan uteslutande inneburit att huvudkontoret placerats i utlandet. Var ett företags huvudkontor placeras påverkar var företaget lägger forskning, utveckling och andra viktiga spetsfunktioner. Om Sverige på sikt reduceras till en dotterbolagsnation riskerar vi också att utarmas på kvalificerade arbetstillfällen och istället få konkurrera om enklare och sämre betalda arbeten.

Regeringen motarbetar svenskt ägande

Det finns flera förklaringar till att svenska företag köps upp. En förklaring är den svenska kronans fall i värde sedan början av 1970-talet som gjort Sverige till ett billigt land för utländska ägare.

En annan huvudförklaring är den svenska skattepolitiken. Sverige har ett skattesystem som diskriminerar svenska ägare jämfört med utländska.

Den socialdemokratiska regeringen talar om att sänka bolagsskatten för att stärka Sveriges konkurrenskraft. Men bolagsskatten är nära nog den enda svenska skatten på företagande som är internationellt konkurrenskraftig. Istället är det skatterna på sparande, investeringar och ägande som behöver sänkas. Om Sverige ska få fler företag måste fler svenskar kunna äga företag.

Dubbelbeskattningen och förmögenhetsskatten missgynnar svenskt ägande. Arvsskatten gör det mer lönsamt för utländska intressenter att köpa upp ett svenskt familjeföretag än för nästa generation att ta över. Med ett sådant skattesystem är det inte förvånande att det utländska ägandet ökar.

Genom att systematiskt försvåra för svenska ägare i konkurrensen med utländska, har den socialdemokratiska politiken skapat en situation där makten över svenska arbeten kommit att läggas i händerna på ägare långt borta. Vi vill gärna se mer handel och investeringar över gränserna. Men svenskar ska inte ha sämre förutsättningar för ägande, investeringar och produktion i Sverige än vad utländska intressen har.

Sverige skulle behöva fler små företag

Den traditionella svenska synen på ekonomisk utveckling och företagsamhet fokuserar på att det stora företaget är ekonomins ryggrad. Näringspolitiken och de ekonomiska förutsättningarna – lönebildningen, skatterna, näringspolitiken – anpassades för att passa de stora företagens villkor.

Det är först under det senaste decenniet som småföretagaren kommit till heders igen, åtminstone i retoriken. Under 1980-talet bröts utvecklingen mot allt större företag. Småföretagens betydelse både som arbetsgivare och som tillväxtmotor växte.

Småföretagen är betydelsefulla för Sverige av flera skäl:

• Småföretagen är många och tillsammans betydelsefulla arbetsgivare. Fler människor arbetar i små företag än i stora.

• Små företag tar snabbare till sig ny teknik, startar ny verksamhet och skapar nya nischer.

• Att stordriftsfördelarna minskat i betydelse har gjort att små företag numera ofta är mer effektiva än stora företag och organisationer. Medarbetarna är ofta mer delaktiga i verksamheten och den interna administrationen är mindre.

Diagram 8. Sysselsättningen i små och medelstora företag, storföretag, offentlig sektor och inom jordbrukssektorn

(Källa: Fakta om små och stora företag 2003, Företagarna)

Det har varit ett stort problem under lång tid i Sverige att för få nya företag startas. Under 1980- och 1990-talen växte nyföretagandet i Sverige. Men de senaste åren har det återigen minskat.

Global Entrepreneurship Monitor publicerar årliga undersökningar av nyföretagande och entreprenörskap. I de 37 länder som ingick i den aktuella undersökningen arbetade i genomsnitt 12 procent av den yrkesverksamma befolkningen i ett nystartat företag år 2001. I Sverige var det bara 4 procent.

Även andra undersökningar visar samma missförhållande. I EU-kommissionens undersökning av befolkningens benägenhet att bli egenföretagare hamnade Sverige näst sist bland medlemsländerna.

Tabell 6. Benägenhet att bli egenföretagare, i procent av befolkningen

Land	Andel
Grekland	70
Portugal	67
Irland	63
Spanien	62
Italien	56
Frankrike	55
Storbritannen	48
Tyskland	48
Luxemburg	44
Holland	41
Österrike	38
Danmark	38
Belgien	36
Sverige	31
Finland	27

(Källa: EU-kommissionen, Företagarna)

Av de 31 procent svenskar som uppger att de kan tänka sig att starta ett företag är det ännu färre som aktivt överväger att göra det och en ännu mindre bråkdel som till slut gör det.

Om vi ska få fler nya och växande företag i Sverige måste vi göra upp med oföretagsklimatet. Det första steget i den riktningen är en ny politik som uppmuntrar och stödjer nyföretagande.

Ojämställdheten består

Sverige har jämfört med andra länder en hög andel kvinnor i direktvalda politiska organ på såväl kommunal, regional som nationell nivå. I näringslivet är situationen en annan. Få kvinnor sitter på toppositioner. Inom 335 börsnoterade företag i Sverige finns bara fem kvinnliga VD-ar. Inom högskola och universitet vittnar kvinnliga doktorander om att de upplever sig diskriminerade och inte betraktade som jämställda med sina manliga kollegor. I Sverige sambeskattas fortfarande kvinnor och män för sina sparpengar. Sverige må vara ett av världens mest jämställda länder. Men Sverige är inte ett jämställt land.

Stressen och pressen sliter ner kvinnorna

Människor har ett grundläggande behov av att känna att livets delar bestående av arbete, familj och fritid är i balans. Men idag upplever många människor sig vara fångna i ett mönster där stressen och pressen tar allt större utrymme. Enligt Riksförsäkringsverket drabbar stressrelaterad ohälsa framför allt kvinnor. I juni 2003 var 64 procent av de långtidssjukskrivna kvinnor och 36 procent män.

I en gemensam rapport från TCO och SCB, ”Mjuka människor i ett hårt arbetsliv”, framgår det att mer än hälften av de yrkesarbetande kvinnorna har svårt att koppla bort jobbet när de är lediga. Den snabba ökningen av kvinnors ohälsa är ett tydligt exempel på de strukturella skillnader som finns mellan könen i vårt samhälle.

Lön efter kön 2003

Kvinnor arbetar lika mycket som män. Trots det förfogar kvinnor över mindre pengar och fast egendom än män, de har betydligt lägre pensioner på sin ålderdom och de har i regel svårare att som ensamstående leva på sin lön. För det första arbetar kvinnor mer obetalt i hem och familj och får mindre betalt på jobbet. För detta andra får kvinnor mindre betalt när de väl får lön. Kvinnor som jobbar inom privat sektor tjänar i genomsnitt 84 procent av vad männen tjänar, i den offentliga sektorn är motsvarande siffra 82 procent. Fyra gånger fler kvinnor än män har en månadslön under 15 000 kr.

Enligt uppgifter från SACO kommer det med dagens takt att ta 60 år innan de orättvisa lönerna mellan könen den i offentliga sektorn är utjämnade. Den offentliga sektorns kollektivistiska syn på kvinnor är en av orsakerna till detta.

Kvinnors företagande

För några år sedan lovade Göran Persson 100 000 nya företag. Istället har bortåt 20 000 företagare försvunnit sedan 2000. För att Sverige skall ta täten i välståndsligan behövs att kvinnors skaparkraft och kompetens utnyttjas fullt ut. Vi behöver fler och växande företag.

I dag startas knappt vart tredje företag av en kvinna. Sverige tillhör de länder som har lägst antal kvinnliga företagare. Krångliga regler och snårig byråkrati är några förklaringar.

Den bristande jämställdheten på den svenska arbetsmarknaden förstärks av att många av de branscher som kvinnor är verksamma i såsom vård, skola och omsorg är knutna till den offentliga sektorn. På grund av regeringens motstånd mot att konkurrensutsätta och bryta den offentliga sektorns monopol har kvinnor sämre möjligheter att starta eget inom områden där de i dag har stor erfarenhet och kompetens.

Utbildningen

Resultat

Folkpartiet har länge och ofta betonat vikten av bildning och kunskaper för att individer ska kunna leva ett bra liv i vardagen och förverkliga sig själva. Men kunskapsnivån hos medborgarna har också oerhört stor betydelse för ett lands tillväxt. Därför är det oroande att Sverige nu har lämnat den topplacering vi länge hade i internationella jämförelser, och nu är en medelmåtta inom många områden och t o m långt under medelnivån inom vissa områden.

Folkpartiet ser nu en stor fara i att vi börjar vänja oss vid att över en fjärdedel av eleverna inte når målen i grundskolan och att bara 60 procent når målen i gymnasiet. Särskilt på de program som ska vara yrkesinriktade ökar avhoppen. Det är mycket olyckligt, eftersom framför allt småföretagen nu har ett stort behov av personal som genomgått yrkesinriktad gymnasieutbildning.

Att alla elever måste nå högskolebehörighet har lett till att de elever som vill börja arbeta direkt efter gymnasiet ställs inför alltför höga teoretiska krav. 2003 års OECD-jämförelse Education at a Glance visar att detta fått till följd att Sverige är bland de sämsta länderna när det gäller andel elever som avslutar gymnasiet på utsatt tid.

Diagram 9. Andel elever som avslutar gymnasiet på utsatt tid

Procent

En annan orsak till problemen i svensk skola är att elever till stor del undervisas av lärare som inte är behöriga, d v s som saknar lärarutbildning – i vissa fall saknar högre utbildning över huvud taget. OECD:s jämförelse visar att i detta avseende ligger Sverige allra sämst till. Tjugosju procent av dem som arbetar som lärare på heltid saknar lärarutbildning. Dessutom är det många behöriga lärare som undervisar i ämnen som de saknar utbildning för.

Att outbildade lärare får stora negativa konsekvenser för kvaliteten på undervisningen torde vara ett uppenbart faktum. Därför är det oroande att Sverige lägger ned mycket stora resurser på skolan utan att dessa kommer lärarna till del. Den svenska lärarkåren hör till de sämst betalda i OECD-länderna. Regeringen bidrar dessutom till den höga andelen obehöriga lärare genom utformningen av bidraget till personalförstärkningar inom skolan. En kommun som anställer en behörig lärare i stället för en obehörig har inte rätt till bidraget. Dessutom får inte bidraget användas till att höja lärarlöner, vilket ofta är vad som krävs för att locka behöriga lärare att komma tillbaka till – eller stanna kvar i – läraryrket.

Problemen inom ungdomsskolan har fortplantats upp till högskolenivå. Endast 15 procent av dem som började studera läsåret 1997/98 har nått 120 poäng efter tre år, vilket är normal studietakt. Av högskolenybörjarna läsåret 1993/94 saknar 60 procent examen efter sju år. Det råder stor brist på forskarutbildade. I genomsnitt genomförs bara ungefär hälften av all undervisning av personer som har minst en licentiatexamen.

Brister i infrastruktur, bostadspolitik och rättsväsende

Utöver detta finns stora brister på en lång rad områden. Dessa kan ofta karaktäriseras av en kombination av dålig politik och bristande resurser.

• Infrastrukturens brister är tydliga, allt från tjälskadade skogsbilvägar som gör att varken skolbarn eller timmerbilar kommer fram, till trafikinfarkterna runt våra storstäder som leder till stress, press, produktionsbortfall och miljöförstöring. Gamla felprioriteringar i kombination med dålig tillväxt och undanträngningseffekter innebär att nödvändigt underhåll har eftersatts och viktiga utbyggnader har skjutits på framtiden. I finansplanen skriver regeringen under rubriken Jobb och uthållig tillväxt att ”en central faktor för tillväxten de kommande åren är infrastrukturinvesteringar” samt att ”utgångspunkten är att området ges särskilt hög prioritet”. I regeringsförklaringen lovade statsministern ”en kraftfull satsning på svensk infrastruktur”. Av allt detta återfinns i budgetpropositionen inte ett spår (!).

• Rättsväsendet har nedrustats, vilket leder till otrygghet och rättsosäkerhet för enskilda, vardagsbrottsligheten drabbar enskilda hårt. Samtidigt innebär det dåligt fungerande rättsväsendet att konkurrensen försämras och att vi får bristande effektivitet i ekonomin.

• Bostadsförsörjningen är en viktig tillväxtbefrämjande faktor. Utvecklingen i tillväxtregioner hämmas idag på grund av bristen på bostäder. Bostadsbristen försvårar rekryteringen av personal till personalintensiva branscher som vård, omsorg och skola. Studenter måste i ökande utsträckning tacka nej till studieplatser på högskolor och universitet. Regeringens investeringsbidrag för små hyresrätter har enligt marknaden – och kommunerna – mycket liten (eller ingen) betydelse för nyproduktionen av bostäder. Däremot påverkar trafikinvesteringarna möjligheten att bygga bostäder. Regeringens velande och långdragning skapar osäkerhet bland aktörerna på bostadsmarknaden, med konsekvensen att byggprojekt senareläggs. Byggmomssänkningen för bostäder har förvandlats till ett ”investeringsbidrag” för små lägenheter trots behovet av större bostäder. Flyttkedjornas betydelse för att få fram bostäder för ungdomar och bostadslösa underskattas. Regeringens kortsiktiga agerande förvärrar bostadsbristen.

• Det kommunala utjämningssystemet fungerar tillväxthämmande. Kommuner som ökar sin skattekraft genom att bedriva en tillväxtvänlig politik för fler bostäder och företag får inte behålla tillnärmelsevis tillräckligt av de ökade skatteinkomsterna från fler förvärvsarbetande. Kombinationen av länsvisa skattesatser och långtgående utjämningsgrad leder till s k pomperipossaeffekter, dvs att kommunen till och med får betala in mer än de ökade skatteinkomsterna.

Folkpartiets vallöfte nr 1 – Fler ska jobba!

Fler ska jobba

Nästan var fjärde svensk i arbetsför ålder arbetar inte idag. I årets budgetproposition bekräftade regeringen vad alla andra tyvärr redan visste: Målet att 80 procent av befolkningen i arbetsför ålder ska vara i arbete kommer inte att uppfyllas, inte nästa år och inte åren därefter heller. Den öppna arbetslösheten ökar nu igen samtidigt som fler människor än tidigare är antingen sjukskrivna eller förtidspensionerade.

Folkpartiet liberalerna vill ha en arbetsmarknads- och integrationsreform som ger fler chans att etablera sig på arbetsmarknaden och försörja sig själva. Att fler människor kan försörja sig genom eget arbete är helt avgörande för välfärdens framtid.

Vår arbetsmarknads- och integrationsreform består av följande delar:

Lägg ned AMS

AMS är idag en stor tungrodd koloss som skapar mer byråkrati än riktiga jobb. AMS ska läggas ned i sin nuvarande form och ersättas med en liten organisation för rena myndighetsuppgifter och tillsyn. Arbetsförmedling och arbetsmarknadsåtgärder ska istället kunna utföras av en rad olika aktörer, både privata och ideella. Den arbetssökande ska efter en gjord behovsbedömning få en egen omställningspeng för att köpa den utbildning hon eller han behöver.

Inget socialbidrag till arbetsföra

Arbetsföra människor som inte har rätt till arbetslöshetsersättning ska inte längre hänvisas till kommunernas socialkontor. Alla som vill in på arbetsmarknaden, även om de behöver stöd på vägen dit, ska omfattas av arbetsmarknadspolitiken och vara statens ansvar. Arbetssökande som inte har rätt till arbetslöshetsersättning ska istället för socialbidrag ha rätt till en dagpenning som är något högre än socialbidraget på villkor att han eller hon deltar i någon form av åtgärd.

Ett nytt sysselsättningsmål

Arbetsmarknadspolitiken ska ha störst ambitioner där den behövs som mest. I 15 av de 24 förortsområden som ingick i den s.k Storstadssatsningen arbetade år 2001 bara runt hälften av alla i arbetsför ålder. I vissa fall ännu färre. Vi vill ställa upp ett nytt sysselsättningsmål som innebär att minst 60 procent av alla i arbetsför ålder i varje kommun och större bostadsområde ska ha ett arbete.

En jobb- och utvecklingsgaranti

Alla långtidsarbetslösa ska omfattas av en jobb- och utvecklingsgaranti som ska bestå av antingen samhällsnyttigt arbete eller lämpliga utbildningar. Garantin ska upphandlas av bemannings- och uthyrningsföretag. Men även kommuner och exempelvis frivilligorganisationer ska kunna delta som utförare. Ersättningen, för den som deltar, ska ligga något högre än socialbidraget.

Bättre kompetens för alla

Arbetsmarknaden förändras snabbt. För att minska risken för arbetslöshet är det viktigt att även den som arbetar i dag får möjlighet förbättra sin kompetens. Frågan om det individuella kompetenssparandet måste lösas så snart som möjligt. Folkpartiet föreslår att kombinerat individuellt kompetens- och pensionssparande införs och att avdragsrätten för sådant privat sparande höjs.

Snabbare ut …

Genom ett brett arbete under 90-talet har vårt pensionssystem reformerats, så att det är både långsiktigt hållbart och ger individuella incitament att arbeta genom att varje intjänad krona och varje arbetad dag ger bättre pension. Men stora delar av de övriga välfärdssystemen återstår att reformera. Vi upprepar vår uppmaning till riksdagens alla partier att göra ett försök att i brett samarbete åstadkomma en bred långsiktig socialförsäkringsreform, där de erfarenheter från pensionsreformen som kan användas på andra områden också tas till vara.

Att ha en livsstil där man börjar sent i yrkeslivet och slutar tidigt är omöjligt om det skall gå att upprätthålla välfärd med den åldersfördelning Sverige och liknande länder kommer att ha de närmaste årtiondena. Det är av stor betydelse att tendensen att ta bort år ur yrkeslivet i både början och slutet upphör. I två kommittémotioner (fp) för vi fram förslag för att bidra till att denna riskabla utveckling bryts.

Svenska studerande tar mycket lång tid på sig innan de blir färdigutbildade. Lika många elever går till den kommunala vuxenutbildningen efter gymnasiet som det är studenter som går till högskolan. Sverige har hamnat i en ond cirkel där ett stort antal studenter – trots att deras kunskaper egentligen är tillräckliga för högskolestudier – måste komplettera sina gymnasiebetyg för att kunna konkurrera med äldre årskullar, som i sin tur tidigare har tvingats kompletteringsläsa för att komma in. De som börjar studera på högskolan saknar ofta förutsättningar och högskolorna tvingas därför anordna repetitionskurser.

• Anpassa gymnasiet bättre efter elevernas yrkesplaner. Om fler avslutar gymnasiet framgångsrikt, minskar inläsningen på komvux.

• Låt de gymnasiebetyg väga tyngst i antagningen, som har störst betydelse för högskolestudierna. Då tvingas man inte kompletteringsläsa på komvux i ämnen som egentligen inte behövs för de fortsatta studierna.

• Avskaffa kvotgrupperna vid antagningen till högskolan, så att möjligheterna att gå direkt från gymnasiet till högskolan ökar.

• Ta bort möjligheten till extra studielån för högskolestudenter som fyllt 25 år eftersom det kan uppmuntra människor att vänta med sin utbildning.

• Öka tiden för undervisning och handledning på högskolan så att fler klarar studierna.

… och längre kvar

Det finns också många hinder kvar innan äldre arbetskraft kan få så bra villkor att de kan arbeta fler år och slipper sådant som gör det dyrbart, svårt och riskabelt att anställa dem som fyllt både 50 och 55.

• Vi tar initiativ till ändringar i arbetsrätt, vidareutbildningsmöjligheter och tjänstepensionsordningar, för att det nya pensionssystemets positiva inverkan på arbetsmarknaden skall kunna få effekt fullt ut och inte motarbetas. Sverige har inte råd att fortsätta att nedvärdera lång erfarenhet från arbetslivet.

Verkligheten i Sverige idag är att arbetslöshet och arbetskraftsbrist existerar sida vid sida. För att möta de demografiska utmaningarna behöver vi därför öppna Sverige för en mer omfattande arbetskraftsinvandring. Vår alltmer åldrande befolkning gör det nödvändigt att se till att fler kan komma till Sverige för att arbeta om vi skall klara den framtida tillväxten och välfärden. Det finns således starka ekonomiska argument för arbetskraftsinvandring, men för liberaler spelar även de mänskliga skälen in. Arbetskraftsinvandring kommer att ge människor som saknar asylskäl, men vill bygga sig en framtid i vårt land, en möjlighet att komma hit. Mot den bakgrunden samlade Folkpartiet liberalerna i våras en riksdagsmajoritet för att tillsätta en parlamentarisk utredning med uppdrag att vidga möjligheterna att arbetskraftsinvandra till Sverige. Det är centralt att regeringen snarast verkställer det riksdagsbeslutet.

En modernare arbetsrätt

Få politiska uppgifter är viktigare för att underlätta skapandet av nya arbetstillfällen än att modernisera de regler som styr den svenska arbetsmarknaden. Dagens lagstiftning är anpassad till en svunnen verklighet där en anställd arbetade hos samma arbetsgivare hela sitt yrkesliv. Arbetsrätten skapades för att skydda den svagare parten på arbetsmarknaden. I takt med att nya anställningsformer vuxit fram finns det dock alltfler grupper som saknar arbetsrättsligt skydd. En reform av arbetsrätten ska därför bl.a. se till att även de som är anställda på projektbasis eller i korttidsanställningar får ett bättre skydd än i dag.

Vi vill bl.a. att vetomöjligheterna i medbestämmandelagen (MBL) vid intagande av entreprenader ska tas bort. De undantag i turordningsreglerna som finns för små företag bör utökas och gälla samtliga företag. Möjligheterna till provanställning bör förlängas från sex till tolv månader.

Nej till friår och kortare arbetstid

Det är komplett vansinne att i detta läge utvidga försöken med friår. Sverige behöver inte fler typer av skattebetald frånvaro. Vi behöver fler som är på jobbet och fler skattebetalare. Friårstanken bygger på någon föreställning om att antalet jobb skulle vara begränsat och därför måste ransoneras. Detta är helt fel. Vi anser därför att dessa försök omedelbart ska avbrytas.

Under många och långa utredningar har gång på gång bevisats att arbetstidsförkortning inte är självfinansierande, tvärtom. Det är en självklarhet att människor i avtal kan vilja ta ut en del av standardökning i arbetstidsförkortning, per dag, per vecka eller vid olika tidpunkter i livet. Men detta ska naturligtvis inte komma genom lagstiftning. Det vi istället ska göra är att med skatter och regler uppmuntra människor att arbeta och se till att skapa möjligheter att få livspusslet att gå ihop. Arbetstidsförkortning kostar löneutrymme. Människor måste själva få välja om de föredrar lön. Arbetstidslagstiftningen bör reformeras så att det blir lättare för lokala parter och enskilda anställda och arbetsgivare att finna former för avtal om arbetstidens längd och förläggning. Men statlig arbetstidsförkortning säger vi bestämt nej till.

Gör arbetstiden flexiblare

Människor kommer att få större makt över sina liv och arbetsmarknaden kommer att fungera bättre om arbetstiderna blir mer flexibla.

Folkpartiet kräver att det stiftas en ny arbetstidslag. Den nya lagen måste utformas så att den uppmuntrar till flexibilitet samt leder bort från en lagstadgad normalarbetstid. Lagen måste utformas så att arbetstiden kan läggas upp i en överenskommelse mellan den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren efter deras behov och önskemål. Centrala avtal får inte heller lägga hinder i vägen för lokala avtal om arbetstidsfrågor.

En ny arbetstidslag bör dessutom ge den enskilde möjlighet att ta ut ledighet i timmar. Den femte semesterveckan, inarbetad semester och eventuellt ytterligare lediga dagar ska kunna läggas i en timbank. Den som vill kan använda timbanken för att korta sin normalarbetstid under längre eller kortare perioder. Samtidigt ska det gå att ta ut tiden i timbanken som lön.

Fler ska vara på jobbet

I våra motioner bygger vi vidare på en rad viktiga systemförändringar i välfärdspolitiken som Socialdemokraterna tidigare avvisat eller förhalat:

I stället för att, som regeringen, slå in på privatiseringsvägen för sjukförsäkringen bör riksdagen driva fram ett reformarbete som gör att sjukvård och försäkringskassor tillsammans kan få försäkringen att fungera så som den är tänkt.

Finansiell samordning

Vi har, tillsammans med Centerpartiet, lagt fram ett fullständigt lagförslag för finansiell samordning mellan i första hand försäkringskassa och sjukvård. Det har en helt annan inriktning än regeringens som är utformat för att hindra att vård och försäkringskassa använder sjukförsäkringspengar för att sänka sjukpenningkostnaderna. Vi vill släppa loss lokal initiativkraft, och allt det som lyckades under de framgångsrika försöken på 90-talet skall bli tillåtet igen. Innan regeringen stoppade verksamheten från 1998 hade lokala initiativ i försöksområdena på fem år sparat i genomsnitt omkring 15 procent på sjukpenningkostnaderna.

Resurser till rehabilitering

Arbetslinjen måste upprätthållas också i sjukförsäkringen. Vi vill ersätta den nuvarande låt gå-politiken som leder till fler och fler sjukpensioneringar med en kraftfull insats för att låta vägen från lång sjukskrivning gå åter till arbete, och inte till sjukpension. Vi vill förstärka försäkringskassornas resurser med 550 miljoner per år så att de kan lägga större kraft på att rehabilitera till arbete och på att samverka med vård och andra inom finansiell samordning.

Hejda ökningen av sjukpensioneringarna

Vi förkastar regeringens destruktiva ”målsättning” (!) att tillåta upp till dryga 64 000 nya sjukpensionsbeslut per år. Vi vill att riksdagen skall ändra målen så att inte signalen fortsätter att vara att man kan uppfylla målen med snabba och lättvindiga sjukpensioneringar.

Klarare regler för sjukskrivning

Vi vill ha en avsevärd uppstramning av hur det går till när sjukskrivningar sker och förlängs. De bestämmelser som styr hur sjukintyg får skrivas, och av vem de får skrivas, skall ses över. Regeringen måste återkomma med effektiva förslag som hindrar att sjukförsäkringen missbrukas med sjukintyg som i själva verket inte motsvaras av arbetsoförmåga utan av andra arbetsmarknadsskäl.

Rehabiliteringsgaranti

Att långtidssjukskrivningar sker utan att behandlings- och rehabiliteringsmöjligheter används är oacceptabelt. Redan inom någon månad skall en rehabiliteringsgaranti börja fungera. En annan läkare än den som först sjukskrev skall då bedöma både rehabiliteringsbehov och värdet av fortsatt sjukskrivning. Det måste bli slut på det slags sjukskrivning som medicinskt sett är felbehandling och leder till att risken för förtida pension och utslagning från arbetslivet starkt ökar. Där rehabilitering skall ske skall patienten också vara garanterad att den blir av. Om inte landstingen åstadkommer beslutad rehabilitering skall patienten ha rätt att få den från annan utförare.

Nationell vårdgaranti

Vi vill underlätta sjukförsäkringens funktion med en nationell vårdgaranti, som gör att sjukskrivningar inte förlängs av operations- och behandlingsköer. Onödiga väntetider som med ett snävt betraktelsesätt sparar pengar i någon viss del av sjukvården kan ställa till väldiga merkostnader i socialförsäkringarna.

Reformering av förhållandet staten – landstingen

Vi tar därför också, mot bakgrund av de senaste årens erfarenheter, initiativ till en stor förändring av de ekonomiska relationerna mellan staten och landstingen. Denna skall börja med försöksverksamhet i stor skala. Statsbidragen till sjukvården ökas då med ett belopp motsvarande 20 procent av statens sjukpenningskostnader i landstingsområdet vid genomförandetillfället. Samtidigt övertar landstingen ett delansvar för 20 procent av sjukpenningkostnaderna. En förebild för en sådan konstruktion är den reform som för ett par år sedan gjordes vad gäller läkemedelskostnaderna. Det är viktigt att landstingens medansvar utformas så att de genom att minska sjukskrivningarna kan förbättra den egna sjukvårdens resurssituation. Sjukvården skall ha ekonomiska drivkrafter att hjälpa till att förbättra sjukförsäkringens läge.

Arbetslinjen och förebyggande arbete

Bristerna i arbetsmarknadspolitiken och den alltför stela arbetsmarknaden är en bidragande orsak till att människor inte kommer åt att byta från jobb där deras hälsa far illa och har svårt att ta sig ur sjukskrivningar med att pröva andra arbetsuppgifter. I en rad olika motioner, om bland annat arbetsmarknad, jämställdhet, sjukvård, alkohol- och narkotikapolitik, psykiatri och missbrukarvård tar vi upp frågor som har betydelse för att förebygga uppkomsten av ohälsa eller förebygga att sjukdom leder till utslagning.

Ett socialt sönderfall som måste hejdas

Förslag på de här områdena finns i en rad fp-motioner:

• Vi vill att staten skall göra det lättare för landstingen att förbättra läget i psykiatrin, med lagändringar som ger vården bättre förutsättningar och med ett särskilt statsbidrag under minst tre år för kvalitetshöjningar.

• Vi vill att staten tar över kostnadsansvar för rättspsykiatri från landstingen och på så sätt motverkar att den övriga psykiatrin trängs undan. På liknande sätt vill vi ändra förutsättningarna för missbrukarvården, så att inte kommunernas kortsiktiga kostnadsbörda får de ekonomiska drivkrafterna att verka så att vården uteblir och läget i bland annat kriminalvård och psykiatri förvärras.

• Vi vill införa möjligheter till ett begränsat tvång inom psykiatrins öppna vård, för att kunna se till att exempelvis utebliven medicinering inte vållar skador för patienten och för andra, eller medför förvärrad sjukdom och långa tider i sluten vård där detta kunnat förebyggas.

• När regeringen vill rusta ned det förebyggande arbetet mot droger och missbruk vill vi i stället förstärka det. Vi förkastar regeringens ineffektiva organisation av den förebyggande hälsoupplysningen, och vill öka ambitionerna.

En stor socialförsäkringsreform

En välfärdsstat med omfattande sociala ambitioner behöver mer skatter och obligatoriska avgifter än en stat med mindre ambitioner. För individen blir det då mycket ofta problem med skillnaderna mellan vad en arbetsgivare eller köpare av tjänster betalar och vad den som utför arbetet själv får. Skattekilarna blir stora.

Vad det gäller kollektiv konsumtion som domstolar och försvar och vad gäller det som visserligen är individuell konsumtion, men som vi av ideologiska skäl inte vill skall fördelas efter plånboken som vård och skola, är problemet med skattekilarna ofrånkomligt.

Vad det gäller obligatoriska försäkringar mot inkomstbortfall vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom, så är situationen helt annorlunda. Dessa går att utforma så att skatteinslaget – trots obligatoriet – blir begränsat och därmed skattekilen liten.

En förutsättning för detta är att nivån på försäkringen blir ungefär den som de flesta önskar sig och som de frivilligt skulle skaffa sig om obligatoriet inte fanns. En annan förutsättning är att det blir så raka rör som möjligt mellan premier och förmåner. Inga premier ska tas ut där förmåner inte finns. Om det finns ett förmånstak i försäkringen, så ska taket för avgifter vara detsamma. Fördelningspolitiska inslag i försäkringarna ska inte betalas med premierna utan med allmänna skattemedel.

En tredje förutsättning är att de raka rören är tydliga och väl kända för medborgarna. Ett kraftfullt sätt att tydliggöra att det rör sig om individuella försäkringar är att premierna utformas som tydliga egenavgifter och inte som anonyma arbetsgivaravgifter. Om en förändring ska ske krävs naturligtvis att nuvarande arbetsgivaravgifter omvandlas till höjd lön.

Om dessa förutsättningar är uppfyllda blir skatteinslaget i försäkringarna litet. Konkret innebär det exempelvis att den som funderar på att arbeta svart i stället för vitt vet att han eller hon därmed förlorar en del av sitt inkomstskydd vid sjukdom och arbetslöshet samt får en lägre ålderspension. Och omvänt att den som tar emot ersättning för vitt arbete vet att han eller hon förutom den kontanta ersättningen efter skatt får ett stärkt inkomstskydd och en högre ålderspension.

Detta skulle vara av stor betydelse för ekonomins funktionssätt. Kostnaderna för ålderspensionerna, sjukersättningarna inkl sjukpensionerna samt för arbetslöshetsersättningarna är mycket stora. De uppgår till mer än en fjärdedel av de totala lönekostnaderna.

Det finns andra goda skäl för att göra en stor socialförsäkringsreform, något som Folkpartiet liberalerna arbetat för sedan pensionsreformen efter några års fördröjning hade tryggats. Hur en sådan reform ska kunna se ut utvecklar vi i en separat motion till detta riksmöte.

Fler företag ska växa fram

Sverige behöver en ny politik som tar tillvara den stora potential för företagande och tillväxt som finns. Folkpartiet föreslår en rad åtgärder som kommer att underlätta för nya företag att bildas och för små och medelstora företag att växa. Vi föreslår även skattesänkningar för att främja arbete, sparande och investeringar i Sverige. En del av dessa skattesänkningar har även syftet att stärka svenskt ägande av företag i Sverige.

Minska krånglet

Det är alldeles för krångligt att vara företagare i Sverige i dag. Kostnaderna för att administrera reglerna på skatte-, arbetsmarknads- och miljöområdet uppgår till nästan 30 000 kronor per anställd och år för ett litet företag. De svenska företagens kostnader för att administrera lagar, regler och föreskrifter uppgår till minst 50 miljarder kronor om året. Regeringen har talat mycket om att minska krånglet. Men hittills har ingenting hänt.

Folkpartiet vill följande:

• Hela det regelverk som berör företagande ska gås igenom och onödiga och krångliga regler tas bort. Målet ska vara att företagarnas kostnader för administration av regelverket ska minska med minst en fjärdedel.

• Alla som vill ska kunna få ut en F-skattsedel, så länge man inte har näringsförbud eller skatteskulder. Reglerna för att få F-skatt stänger idag ute många entreprenörer som vill starta eget.

• Anpassa reglerna för redovisning och inbetalning av skatter samt förseningsavgifter till småföretagens situation.

Sänk skatterna för företag och företagare

De höga skatterna på arbete, sparande och investeringar missgynnar företagande i Sverige. Den socialdemokratiska regeringen tror att det är möjligt att göra skillnad mellan företag och företagande. Den tror att genom att ge hyggliga skatteregler för företag kan man tillåta sig att straffbeskatta företagarna utan att detta får konsekvenser. Så är det inte. Vill vi ha ett bra företagsklimat i Sverige måste beskattningen av både företag och företagare vara rimlig.

Att våga vara företagare är att våga ta risker. För att fler människor ska vilja vara företagare måste det löna sig att spara, investera och ta risker. Folkpartiet lägger ett flertal förslag på sänkta skatter och enklare skatteregler som, om de genomförs, kommer att ge en kraftfull injektion till företagsamheten i Sverige:

• För att göra det lättare och billigare för företag att anställa vill vi sänka arbetsgivaravgifterna med 5 miljarder kronor om året för företag i tjänstesektorn.

• Vi vill förenkla skattereglerna för fåmansbolag (de s.k. 3.12-reglerna) och samtidigt sänka skatterna på småföretag. Regeringens förslag är otillräckligt.

• Vi vill genomföra ytterligare lindringar i gåvoskatten för att underlätta arvskiften i familjeföretag.

• Dubbelbeskattningen på aktieutdelningar ska på sikt avskaffas. I ett första steg vill vi sänka skatten på aktieutdelningar för privatpersoner.

• Vi vill göra det lättare att spara genom att sänka förmögenhetsskatten. I ett första steg genom att avskaffa sambeskattningen mellan makar. I ett andra steg genom att höja fribeloppet. Det tredje steget är det fullständiga avskaffandet.

• Vi vill införa en skattereduktion för inköp av hushållsnära tjänster. Detta kommer att skapa en marknad för nya företag inom en sektor där det redan finns en tydlig efterfrågan och där mycket arbete utförs svart i dag.

Stärk konkurrensen

En viktig orsak till att Sverige placerar sig dåligt i den s.k. välfärdsligan är det höga prisläget till följd av bristande konkurrens och delvis omfattande regleringar. En vital konkurrens skärper effektiviteten och ökar välståndet. Insatser för att främja konkurrensen är därför viktiga inslag i en politik för att stärka Sveriges utvecklingskraft. För att stärka konkurrensen i Sverige vill vi att

• konkurrenslagen ska göras effektivare och Konkurrensverkets roll stärkas,

• privata entreprenörer ska ges möjlighet att konkurrera på lika villkor med offentliga utförare,

• karteller ska kriminaliseras och vitesbeloppen höjas kraftigt,

• åtgärder ska genomföras för att underlätta tillträde till marknader för nya företag,

• staten ska minska sitt ägande av företag,

• kommunala stöd som snedvrider konkurrensen mellan företag ska tas bort.

Avskaffa den tredje sjuklöneveckan

När företagarna som allra mest behövde signaler om att förenklingar och skattesänkningar väntar, slog regeringen till med en stor försämring. Den tredje sjuklöneveckan är otroligt negativ ur många aspekter, den motverkar nyanställningar, den försvårar för dem som är lite svagare på arbetsmarknaden att bli anställda och den ökar de direkta kostnaderna för företagen. Samtidigt finns inget som talar för att den totala sjukfrånvaron skulle påverkas nämnvärt, det är långtidssjukskrivning och övergång i sjukersättning som är det stora problemet. Folkpartiet kräver därför att den tredje sjuklöneveckan avskaffas.

Jämställ företagaren med anställda i socialförsäkringen

Företagare har också barn och kan också bli sjuka. I dag betalar alla företagare in stora summor i avgifter till socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringen utan att kunna dra nytta av dem. Vi vill därför ändra reglerna i socialförsäkringarna och i arbetslöshetsförsäkringen så att företagare blir jämställda med anställda och får den trygghet de är med och betalar för.

Frihandeln ska bygga landet

Idag råder en allmän insikt om att globalisering och frihandel är avgörande för välståndsutvecklingen såväl i världen som i enskilda länder. Internationell handel möjliggör internationell arbetsfördelning. Länder, människor och företag kan vid frihandel specialisera sig på att tillverka de varor och utföra de tjänster som man är jämförelsevis bra på i världsekonomin. Därmed kan människor, företag, regioner och länder uppnå en väldig ökning av sin produktivitet, sina inkomster och häva sig ur fattigdom. Om inkomsterna i u-länderna ska kunna öka, och om människorna där ska kunna slippa ur fattigdom är internationell handel och interna reformer avgörande. Det har gällt för Sverige sedan industrialiseringen började på allvar i vårt land på 1870-talet. Hade inte Sverige under vårt lands exempellösa tillväxtperiod 1870–1970 kunna delta i internationell handel hade Sverige än idag haft en lågproduktiv, fattig och helt jordbruksbaserad ekonomi.

Internationell handel innebär också öppenhet, t ex för import av teknisk kunskap och tekniska framsteg inbäddade i import av nya maskiner, medicinsk teknik och nya läkemedel, kapital som genererats i andra länder för investeringar i Sverige, osv. Handel, öppenhet och konkurrens främjar även demokrati, stävjar korruption och driver ut dåligt ledarskap i företag. Men också det omvända gäller: Demokrati främjar lägre handelshinder och ökad internationell handel. Frihandel rycker undan möjligheter för politiskt starka särintressen att spela roll och minskar därmed risken för t ex storföretagskorruption och nepotism.

Avskaffad och minskad protektionism innebär att ett land kan höja sin totala inkomst på flera sätt: För det första sker det genom att landet koncentrerar sin produktion till de varor och tjänster som man är jämförelsevis bra på. Specialisering i linje med länders s.k. komparativa fördelar innebär sålunda att världens samlade resurser utnyttjas på ett mera produktivt sätt, och den högre produktiviteten medför högre inkomster och välstånd. En sådan internationell arbetsfördelning vore omöjlig utan en omfattande utrikeshandel möjliggjord genom låga tullar och få andra handelshinder.

En andra ekonomisk fördel är att företag kan utnyttja stordriftsfördelar och därigenom producera till lägre kostnader och priser. I många sammanhang, t.ex. i bilindustrin, blir kostnaden per styck lägre ju fler bilar som produceras. Om inte svenska företag som Volvo, Saab och Scania hade kunnat producera för världsmarknaden, utan varit hänvisade enbart till den lilla svenska marknaden, hade kostnaden per bil varit kanske två eller tre gånger så hög, kvaliteten sämre, och företagen hade kanske inte alls funnits.

En tredje fördel med utrikeshandel är att konsumenterna har en större meny av varor och tjänster att välja mellan. Ytterligare fördelar är den gratis eller mycket billiga överföring av kunskap om t.ex. teknologi, organisation och kvalitetskrav som följer med handeln. Friare handel undanröjer en viktig grund till korruption, nepotism och mygel. Med frihandel frestas ingen att muta sig fram för att skaffa sig import- eller exportlicenser. Korruption kan också uppmärksammas mera om det finns utländska företag i landet som lider skada av korruptionen, t.ex. diskrimineras i konkurrensen med inhemska företag. Handel, samarbete och ömsesidig solidaritet leder till trygghet, en trygghet som framför allt behövs i många fattiga länder.

Kampen mot nyprotektionismen sker efter WTO:s regler och genom WTO:s konfliktlösning – inte genom stenkastning

Frihandel innebär ingalunda en internationell handel fri från regler lika litet som ett rättssamhälle innebär ett samhälle fritt från lagar och domstolar. En fri världshandel förutsätter både ett multilateralt regelsystem och mekanismer och system för tvistlösning. Därför fyller WTO en oerhört viktig roll särskilt för politiskt svaga länder. (WTO har t.ex. krav på konsensus i beslutsfattandet). WTO är ett forum där fattiga och rika länder kan göra sin röst hörd. WTO bör förvisso utvecklas och reformeras för att ytterligare stärka de fattiga ländernas möjlighet att delta i förhandlingar med stärkt inflytande.

I-ländernas uppträdande är på många sätt förfärligt, men det innebär inte att samma saker bör rekommenderas för u-länderna. Tanken med skydd under ett uppbyggnadsskede motiverade ursprungligen Latinamerikas importsubstitutionspolitik – som är en viktig ingrediens i Argentinas djupa kris – Indiens protektionism, etc. En politik med handelshinder blir framför allt en ursäkt för att skydda producentintressen – och inte konsumenterna, vilka också finns i de fattiga länderna. De i fattiga länder som tjänar på protektionism är de etablerade ineffektiva företagarna samt politiker och byråkrater som efter mutor delar ut tillstånd till utrikeshandeln. Exempel är Marcos Filippinerna och Suhartos Indonesien.

Myten om den goda u-landsbehandlingen

Idag finns det ett stort system för ”positiv diskriminering” (asymmetri) i i-ländernas handelspolitiska behandling av u-länderna (GSP, General System of Preferences). Det har givit minimala ekonomiska vinster till u-länderna. Då de fattiga länderna krävt likabehandling och stabilitet, har de däremot lyckats sätta press på i-länderna.

Kampen mot nyprotektionismen

Att lösa de internationella handelsfrågorna är därför av avgörande betydelse för kampen mot fattigdom. Framgång i kampen mot den nya protektionismen är långt viktigare än allt bistånd sammantaget. Skall denna kamp lyckas måste Sverige – inom EU och den gemensamma handelspolitiken – driva på arbetet med att sänka alla typer av handelshinder och skydda det multilaterala handelssystemet mot ökad protektionism i de stora tongivande handelsländerna (USA, EU och Japan). Som EU-medlem måste Sverige lyckas förmå EU att respektera WTO:s regelsystem och WTO:s mekanismer för konfliktlösning. Lika viktigt är att Sverige inom EU kan lyckas med att övertyga om att EU bör minska sina handelshinder mot omvärlden. Det gäller framför allt på jordbruksprodukter, enklare industrivaror (tekoprodukter, skor, elektronik, m m), stål och kemikalier.

Nyligen gick WTO:s s.k. ”Utvecklingsrunda” i stå vid mötet i Cancún. Det är ett allvarligt bakslag för ansträngningarna att liberalisera världshandeln. Det berodde inte på dåliga förhandlare eller något sådant. Bakslaget berodde istället på att parterna stod för långt ifrån varandra. Här bär naturligtvis de traditionellt tongivande och stora handelsblocken EU, USA och Japan ett särskilt stort ansvar. Samtidigt visade u-länderna en aldrig tidigare skådad sammanhållning och kraft i sina krav. Det är möjligt att detta gynnar u-ländernas intressen på längre sikt, trots allt, men till ett förfärligt högt pris i form av fortsatt och fördjupad fattigdom under många år. En annan mycket allvarlig effekt är att det multilaterala WTO-systemets globala frihandelskaraktär bryts ned, fragmenteras och undergrävs helt av det idag växande antalet bilaterala handelsavtal. Varje bilateralt avtal för sig kan förefalla förnuftigt, men sammantaget är den flora av bilaterala avtal som nu växer fram, de hierarkier av klienter med avtal med olika status som EU, USA och Japan omger sig med, förödande.

EU har ofta avtal som för fattiga exportländer är mycket krångliga och svåra att administrera. EU-kommissionen har dessutom möjlighet att på begäran av EU-företag begränsa importen när konkurrensen utifrån börjar svida, dvs när företag i bl a fattiga länder äntligen lyckats bli framgångsrika på EU-marknaden.

Jordbruket är knäckfrågan för världsfattigdomen, liksom EU:s protektionister.

EU:s protektionism på jordbruksområdet omöjliggör för hundratals miljoner människor att höja sin levnadsstandard genom export till EU. I en rapport från Världsbanken från hösten 2003 beräknas överslagmässigt att sänkta jordbrukssubventioner och tullar skulle kunna lyfta drygt 140 miljoner människor ur fattigdom. Det motsvarar nästan hela Nordafrikas folkmängd. EU betalar sex gånger mer i jordbrukssubventioner än vad EU ger i bistånd. En avreglering av EU:s jordbrukspolitik vid gränserna och internt måste någon gång påbörjas, ju förr dess bättre.

Folkpartiet anser att Sverige i EU skall verka för ett borttagande senast 2015 av alla tullar och andra typer av handelshinder, protektionistiska subventioner och interna protektionistiska regleringar inom jordbruket. Protektionismen på tekoområdet skall vara helt borta 2005, det utfäste sig bl a EU för redan för ett decennium sedan.

Frihandeln byggde Sveriges välstånd. Den bygger välstånd runt omkring i världen. Den ska bygga välstånd bland alla dem som idag lever under fattigdom och förtryck.

Folkpartiets frihandelspolitik är bra för Sverige – för konsumenter och löntagare. Men minst lika viktigt är att den är mycket bra för människor i fattiga länder. I kombination med en frihandelsoffensiv vill vi radikalt öka Sveriges utvecklingsbistånd. Folkpartiet satsar närmare 7 miljarder under de kommande tre åren. Med vår politik uppnås det enprocentsmål som Sverige utfäst sig för sedan lång tid och som såväl Göran Persson som Lars Leijonborg lovade i valrörelsen. Skillnaden är att regeringen inte prioriterar detta lika högt, utan vallöftet sviks, som så många andra.

Folkpartiet vill därför

• förmå EU att respektera WTO:s regelsystem och konfliktlösningsmekanismer fullt ut,

• att EU senast 2015 ska avveckla alla tullar och handelshinder på jordbruk,

• att EU senast 2005 ska avveckla all protektionism på Tekoområdet,

• att Sveriges bistånd ska ökas och uppgå till 1 procent av BNI år 2006.

En skattereform för en ny tid

För Folkpartiet är målet med politiken att öka människors makt över sina liv. Vår vision för Sverige är ett land som ger nya möjligheter – för alla. För detta behövs en skattepolitik som skapar tillväxt och välfärd.

Det behövs en ny skattereform för 2000-talet. Det grundläggande temat ska vara ”det måste löna sig att arbeta, spara och ta risker”.

Vi ska ha breda skattebaser och låga skattesatser. Skattesystemet måste vara lätt att förstå och bygga på generella skattesatser och likformighet. Detta ökar rättvisan och minskar motiven att försöka hitta vägar att kringgå beskattningen. En reform av skattesystemet ska bidra till att ge människor större makt över sina liv och uppmuntra arbete, företagande, egenförsörjning, risktagande, sparande och eget ansvar.

Detta är absolut nödvändigt om vi ska lägga grunden för en högre ekonomisk tillväxt. Vi har nått vägs ände i att lappa och laga i ett alltmer tillväxtfientligt och obegripligt skattesystem. Vi har också nått vägs ände för möjligheten att ersätta sänkta skatter på vissa områden med höjda skatter på andra. Ett internationellt konkurrenskraftigt skattesystem för jobb och företagande kräver därför stegvis sänkt skattetryck. Ett brett arbete med att reformera skattesystemet bör därför genomföras.

Vi ska ha lägre inkomstskattesatser – sänkt skatt för låginkomsttagare och sänkta marginalskatter. Barnfamiljernas försörjningsbörda bör speglas i beskattningen.

Vi ska ha sänkt skatt på individuellt ägande och risksparande och sänkta skatter på företagande och företagare.

Folkpartiet föreslår konkret i vårt budgetalternativ följande förändringar på skatteområdet:

Sänkt inkomstskatt för alla

Vid förra skattereformen sades att de flesta inkomsttagare bara ska betala kommunalskatten och att den högsta marginalskatten ska vara 50 procent. Det är ett mål som bör uppfyllas. Ett första steg på den vägen innehåller

• avskaffad s.k. värnskatt, vilket sänker den högsta marginalskatten med 5 procentenheter,

• att gränsen för statlig skatt flyttas upp och läggs vid inkomster på ca 340 000 kr per år.

Sänkta inkomstskatter för låg- och medelinkomsttagare genom ett förvärvsavdrag mot kommunalskatten på 2 procent av inkomsten införs.

Med våra skatteförslag får över 1 miljon skattebetalare lägre marginalskatt. Det blir en ordentlig minskning av den andel som betalar statlig skatt.

Sänk skatten på arbete

Arbetsgivaravgiften är en tung del av skatten på arbete. Lägre arbetsgivaravgifter kommer att göra det lättare att anställa fler människor, inte minst inom tjänstesektorn. Folkpartiets långsiktiga inriktning är att den del av arbetsgivaravgifterna som är en ren skatt ska tas bort. I ett första steg föreslår vi att arbetsgivaravgifterna i den privata tjänstesektorn sänks med 5 miljarder kronor.

Sänk skatten på sparande och risktagande

Sverige ska vara ett attraktivt land att spara och investera i, även för svenskar. Därför vill vi på sikt avskaffa förmögenhetsskatten. Som ett första steg vill sänka den genom att avskaffa sambeskattningen av makar. Sambeskattningen av makar i förmögenhetsbeskattningen är en restprodukt i skattesystemet från den tid då kvinnor inte betraktades som egna ekonomiska subjekt. I ett andra steg vill vi höja fribeloppet till 2,1 miljoner kronor. Som ett tredje steg avskaffas förmögenhetsskatten helt.

Vi vill också stimulera långsiktigt kompetens- och pensionssparande genom att höja avdragsrätten för inbetalningar från ett halvt till ett basbelopp.

Vi vill avskaffa dubbelskatten på aktiesparande, det ska inte vara sämre att spara i aktier än på bankbok, och påbörjar detta genom en stegvis sänkning av skattesatsen för enskilda personers aktieutdelning.

Regeringen har nu aviserat vissa lättnader i 3:12-reglerna. De krångliga reglerna blir dock i huvudsak kvar och även orättvisan i beskattning mellan små och stora företag. Den skattelindring som regeringen föreslår är dessutom utformad på ett sånt sätt att det kommer att ta 23 år innan den får full verkan.

Folkpartiet vill att småföretagen ska få det lättare redan nu. Därför vill vi att fåmansbolagsreglerna förenklas avsevärt och att skattebördan på småföretagare samtidigt sänks så att en rättvisa uppnås mellan beskattningen av små och större företag.

Fastighetsskatten är orimlig i sin utformning och nivå. Folkpartiet kräver att fastighetsskatten reformeras för att på sikt avskaffas. Olika bostadsformer ska beskattas likvärdigt. Taxeringen måste bli rättvis och rättssäker. En kraftig sänkning måste omgående ske. Dagens nivå och utformning i kombination med förmögenhetsskatt innebär att vissa människor drabbas extremt hårt och inte har råd med sina bostäder längre, samtidigt som skattemoralen på bredare front undergrävs.

Fastighetsskatten sänks, från 1,0 procent av taxeringsvärdet till 0,8 procent för småhus och från 0,5 procent till 0,3 procent för flerfamiljshus. Taxeringsförfarandet ska reformeras och fortsatta stegvisa sänkningar ske.

Grön skatteväxling

Folkpartiet är i princip för att delvis finansiera sänkta skatter på arbete med höjda skatter på energi och annat som belastar miljön, s.k. grön skatteväxling. Sverige har dock redan betydande energiskatter. Det viktigaste är att arbeta för en gemensam koldioxidskatt inom EU, i förlängningen globalt.

Att ytterligare belasta hushållen med höjda uppvärmningskostnader är, åtminstone i nuläget, inte acceptabelt. Vi föreslår att en skatt på sopförbränning införs.

Den skatteväxling som är en del i samarbetet mellan s, v och mp har under senare år fått en alltmer tragikomisk utformning. För varje år införs olika skattehöjningar, varje gång med skiftande utformning. Den motsvarande skattesänkning som skulle komma för år 2000 års höjning skulle bestå av kompetenskonton. Det är i sig ytterst tveksamt att hantera växling med den metoden. Vad värre är, den har dock fortfarande inte överhuvudtaget genomförts. I stället ska skatteintäkter för tre år sättas in på Riksgälden. I årets budgetproposition tycks växlingen i den delen helt borta ur planerna. Den gröna skatteväxlingen blev, precis som vi varnat för, en rejäl svartväxling.

De efterkommande åren har inkomst- och arbetsgivaravgiftssänkningar genomförts. Så också i årets förslag. Dock har dessa inte följt någon enhetlig linje, utan haft ny utformning för varje år; upptrappning/nedtrappning av grundavdraget, en generell skattereduktion etc. På detta vis har skatteväxlingen ytterligare bidragit till att förvandla inkomstskatteskalorna till ett obegripligt virrvarr, omöjligt för den enskilde att överblicka.

Utbildning för tillväxt, dynamik och jämlikhet

Vi måste skapa en skola med högre kvalitet och större flexibilitet. För grundskolans del gäller det att satsa mer på baskunskaperna läsning, skrivning och räkning under de tidiga skolåren. En rätt till stöd av speciallärare måste införas. För att skolan ska kunna försäkra sig om att ingen enda elev lämnas utan stöd, som skulle behöva det, måste utvärderingen av elevernas kunskaper stärkas. Alla elever ska från och med första årskursen få ett skriftligt omdöme som beskriver deras kunskapsmässiga och sociala utveckling. Ett nationellt prov i svenska och matematik ska införas i årskurs tre. Betyg ska sättas från och med årskurs sex.

Gymnasiet måste erbjuda bra utbildningar även till de elever som inte vill bli högskolebehöriga. Därför måste rejäla yrkesutbildningar skapas, som anpassar den teoretiska utbildningen till den bransch som eleven siktar mot att arbeta i. Kunskaperna i yrkesämnen måste stärkas. En lärlingsutbildning måste införas, där halva tiden tillbringas i företaget. Lärlingsutbildningen ska framför allt inriktas mot arbete inom små företag och hantverksyrken.

Det är dags att tänka mer på hur många som framgångsrikt avslutar sina högskolestudier än på hur många som går in i högskolesystemet. Antalet utbildningsplatser ska byggas ut i en lägre takt, så att satsningar kan göras på kvaliteten i undervisningen. Då kan lärartätheten öka, så att lärarna kan ges mer tid till såväl undervisning som forskning. Studenterna ska genom sina val av utbildning ges större möjlighet att påverka var antalet platser förläggs. För att underlätta deras val, måste det också göras tydligare vilka kvalitetsskillnader som finns mellan de olika högskolorna. Vi bör gå mot en rollfördelning mellan högskolor, där elitutbildningar med forskningsanknytning finns på vissa och andra koncentrerar sig mera på akademisk grundutbildning. Samtidigt behöver vi också utveckla fackhögskolor med yrkesinriktad utbildning som inte är traditionellt akademisk.

Högkvalitativ grundforskning är en förutsättning för den tillväxtskapande, behovsstyrda forskningen. Svensk forskning har de senaste åren varit framgångsrik på grund av de stora satsningar som gjordes för ca tio år sedan. Nu stagnerar forskningssatsningarna. Framför allt saknas resurser till den fria grundforskningen. Därför föreslår Folkpartiet en kraftig ökning av resurserna till forskningen vid universitet och högskolor.

Jämställdhet är lönsamt – för alla

Jämställdhet handlar om makt. Kvinnor har generellt mindre makt i arbetslivet liksom män generellt har mindre inflytande över familjelivet. Män behöver få större insikt om vilket arbete som krävs för att få vardagslivet att gå ihop, för att förstå att det går att vara en delaktig pappa samtidigt som man arbetar, precis som det måste gå att vara mamma och samtidigt ha en yrkesroll och egen försörjning.

Den liberala lösningen för att få människor att känna att deras stressade och pressade tillvaro är i balans handlar om att människor skall få mesta möjliga makt och inflytande över sina egna liv. För att detta ska bli verklighet krävs en liberal jämställdhetsreform som inbegriper förbättrade arbetsvillkor med möjlighet till privata alternativ inom vård, skola och omsorg, fler kvinnor som startar egna företag, ett mer jämställt skattesystem samt ökad vardagsmakt.

Valfrihet är en avgörande komponent för att få människor – och därmed Sverige – att växa. Får människor ökad valfrihet och ökade möjligheter i sina liv leder det också till positiva samhällsekonomiska effekter med lägre sjukskrivningar och på sikt högre tillväxt.

Ökad vardagsmakt

Ökad egenmakt över sitt arbetsliv, sin arbetstid, sin kompetensutveckling, privatekonomi och sitt familjeliv, är centralt för att vi skall nå ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. En rad viktiga reformer krävs för att kvinnor – och män – skall få makten i sina egna liv på jämställda villkor:

• Gör upp en handlingsplan för rättvisa löner.

• Genomför en arbetstidsreform.

• Decentralisera och reformera den offentliga sektorns verksamheter.

• Inför valfrihet i barnomsorgen.

• Inför individuella kompetenskonton.

• Reformera familjestödet.

• Delat ansvar – jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen.

Kvinnors företagande leder till ökad tillväxt

Det är viktigt för jämställdheten, tillväxten och löneutjämningen att kvinnor ges möjlighet att starta och driva verksamheter i egen regi. Genom att bryta upp den offentliga sektorns monopolställning får kvinnor mer än en arbetsgivare att välja mellan vilket leder till konkurrens och en allmän lönepress uppåt. Ett exempel på detta är sjuksköterskornas lönesituation. Sjuksköterskornas löner har ökat genom att landstingens monopol delvis brutits upp.

Vi är övertygade om att fler kvinnor kan och vill starta eget, men för det krävs att företagarklimatet radikalt förbättras och regelverket förenklas. Till exempel är reglerna för utfärdande av F-skattsedel för krångliga och utesluter idag i praktiken vissa yrkesgrupper från att starta eget.

En viktig väg till fler kvinnliga toppchefer går via fler kvinnliga småföretagare. Om fler kvinnor fick möjlighet att driva egna företag skulle förebilderna bli fler och fler kvinnor skulle kunna rekryteras till högre positioner inom näringslivet. För att så skall ske måste också kvinnors kompetens synliggöras och fler egenskaper än de traditionellt manliga vara meriterande.

Köp fri tid

De flesta av oss vill satsa på både barn och jobb. Men efter dagens slut så finns dammiga golv och smutsiga kläder att ta hand om. Om det fanns möjlighet att köpa hushållstjänster till överkomligt pris skulle det minska stressen för många, inte minst för småbarnsfamiljer. Eftersom det fortfarande är kvinnorna som tar huvudansvaret för hushållsarbetet, skulle fler privata hushållstjänster särskilt underlätta för kvinnor att förena familjeliv med arbete. Folkpartiet vill därför sänka skatten på hushållsnära tjänster så att det ”vita” timpriset sänks. Det är uppenbart att det finns behov av hjälp eftersom ”svart” hemhjälp förekommer i så stor utsträckning.

Ett annat viktigt argument för att göra hushållsnära tjänster ”vita” är att de som arbetar inom dagens ”svarta” tjänstesektor inte har någon anställningstrygghet och inte får pension den dag de går i pension. Men regeringen visar inga tecken på att vilja möjliggöra för stressade barnfamiljer att få en liten fristad i en annars så pressad och stressad tillvaro. Även här är likhetstanken överordnad, viktigare än att skapa möjligheter för lika villkor för kvinnor och män är att alla sköter städningen själv.

Stärk rättssäkerhet och rättstrygghet

En fungerande rättsstat är lika viktigt för ett gott samhällsbygge som demokratin själv. Att statens maktutövning för att upprätthålla demokratiskt stiftade lagar fungerar väl är i själva verket en förutsättning för en stabil demokrati. Det är vidare helt avgörande för att välstånd skall kunna skapas för medborgarna i allmänhet. Våld, korruption och allmän laglöshet fräter sönder samhällen inifrån. Runt om i vår värld finns tragiska exempel på vad avsaknaden av rättsstaten kan betyda. Poliser, åklagare, domstolar och kriminalvård hör till statens främsta verktyg. Att de har tillräckliga resurser som används effektivt är en förutsättning för både rättstrygghet och rättssäkerhet.

För en växande ekonomi måste tvister som uppkommer kunna avgöras snabbt och effektivt. Ekonomisk brottslighet och korruption finns även i Sverige och måste bekämpas med ökad kraft. Medborgare och företag lägger ner en allt större del på att garantera sin rättstrygghet när staten sviker. Dessa resurser skulle annars kunnat gå till betydligt mer produktiva och offensiva investeringar.

Folkpartiet liberalerna anser därför att det krävs en upprustning av rättsstaten. Vi är dock även på detta område bundna av den av Socialdemokraterna framregerade ekonomiska verkligheten. Trots detta finner vi utrymme att satsa en miljard kronor mer per år för att öka såväl rättstryggheten som rättssäkerheten i Sverige. Det behövs mera resurser i hela rättskedjan, polis, åklagare, domstolar och kriminalvård, liksom det behövs bättre prioriteringar inom rättsväsendet och en mer ändamålsenlig organisation. Båda är en förutsättning för ökad tillväxt.

Infrastruktur behövs för tillväxt

Goda transportmöjligheter för industrin är en förutsättning för ökad tillväxt. Goda transportmöjligheter för människor att kunna ta sig till och från sin arbetsplats är likaså en förutsättning för ökad tillväxt. Vägar och järnvägar har länge eftersatts såväl vad avser underhåll av befintlig som utbyggnad av ny infrastruktur. Den ökande trafiken – inte minst i tillväxtregionerna – liksom nya trafik- och transportmönster skapar behov av både nya och utbyggda väg- och järnvägssträckningar. Behoven av underhåll och investeringar är stora i hela Sverige. Den traditionella basindustrin kommer även framöver att ge ansenliga bidrag till både tillväxt och exportintäkter. Underhåll, tjälsäkring och ökad bärighet är därför av största vikt. Trafiksäkerheten ställer fortsatta krav på att separera trafiken på de större vägarna.

I storstadsregionerna har trafikens infrastruktur inte alls hållit takten med befolkningsökningen. Möjligheter till regionförstoring med förbättrad arbetspendling över större sträckor omöjliggörs, vilket har negativ effekt på förutsättningarna för ökad tillväxt. Getingmidjan i centrala Stockholm utgör ett växande hinder för en fungerande järnvägstrafik såväl för Stockholmsregionen som för järnvägstrafiken till och från alla delar av landet. En snar utbyggnad av Citybanan och Mälartunneln är av högsta prioritet.

Regeringens infrastrukturpolitik präglas av kortsiktiga budgetöverväganden. Investeringar i trafikens infrastruktur måste ges en långsiktigt mer förutsägbar inriktning än vad som nu är fallet. Därvid måste nya former för finansiering, som samfinansiering med näringslivet (PPP), prövas.

Kulturen som tillväxtfaktor

I en tid då demokratin utsatts för en grov attack ska kulturen framhållas som drivkraft i det demokratiska samhället för grundläggande demokratiska värden.

Frihet, mångfald och kvalitet är grundprinciperna i den liberala kulturpolitiken. En framåtsyftande kulturpolitik, som skapar goda förutsättningar för ett fritt, utmanande och ständigt förnyande kulturliv, tillgängligt för alla, är nödvändig för ett gott samhälle.

Kulturen är dessutom en tillväxtfaktor i samhället. Kulturen är en verksamhet med ett egenvärde, men det hindrar inte att man kan se klara kopplingar till tillväxten. Sedan ABBA vann Eurovision Song Contest 1974 har det svenska musikundret lett till en ny ”basindustri” för Sverige. Både musikindustrin och upplevelseindustrin är stora exportframgångar, där svensk musikexport endast överträffas av Storbritannien och USA. Här har inte minst de kommunala kulturskolorna bidragit till framgången. Detta ger tillväxt inte bara i storstaden, Arvika och Hultsfred är bara några exempel på kulturen som motor. Svensk design uppmärksammas internationellt och ger svensk industri möjligheter att nå nya marknader.

För att nå allt detta krävs en god samhällelig kulturinsats.

Energi behövs!

God tillgång på energi är en förutsättning för välstånd. Elektriciteten är mycket viktig för industrin, handeln, jordbruket och tjänstesektorn. För oss liberaler är det självklart att en rationell energipolitik bäst främjas genom fri energiproduktion precis som i ekonomin i övrigt. Staten ska ställa krav om hälsa, säkerhet och miljö och kontrollera att kraven uppfylls samt främja forskning och utveckling. Men staten ska inte förbjuda någon specifik teknik för energiproduktion, om den uppfyller miljö- och säkerhetskraven.

Folkpartiet anser alltså att energiproduktionen inte ska styras av politiska beslut utan av konsumenterna. För att de enskilda konsumenterna ska kunna bestämma behöver deras rättigheter och möjligheter stärkas. Folkpartiet föreslår att

• kärnkraften ska utnyttjas under hela sin tekniska och ekonomiska livslängd,

• de politiska hindren för en fortsatt och utvecklad användning av kärnkraft tas bort,

• samhällets beredskap för att klara tillfälliga kriser inom försörjningen förbättras,

• elcertifikaten avskaffas,

• sanktioner införs för nätägare som försvårar för kunder att byta elleverantör.

Bostadspolitik för tillväxt

Bostadsförsörjningen är en viktig tillväxtbefrämjande faktor.

Folkpartiet liberalernas uppfattning är att det krävs många åtgärder inom en rad områden för att få igång bostadsbyggandet. Konsumentmakten behöver stärkas, konkurrensen främjas, valfriheten öka och skatterna minska. Det handlar om åtgärder inom hyressättningssystemet, den statliga markpolitiken, beskattningen, regelverket inom PBL, konkurrensen inom byggbranschen med mera. Vi har genom tre bostadsmotioner visat på en rad åtgärder som snabbt kan vända utvecklingen.

Folkpartiet liberalernas viktigaste förslag är:

• reformerad hyressättning i nyproduktionen – tillåt försöksverksamhet

• skärpt konkurrens inom byggandet och ökad arbetskraftsinvandring

• ny statlig markpolitik

• fler studentbostäder

• valfrihet som ledstjärna, olikhet behövs, inför ägarlägenheter

• sänkta boskatter: sänkt fastighetsskatt och förmögenhetsskatt

• krafttag mot svarthandeln med hyreslägenheter

• hyresgästerna ska välja vem som förhandlar om hyran

• hemlösa behöver också bostäder

• regelförenklingar inom plan- och bygglagen (PBL).

Kommunal utjämning med tillväxt i fokus

Ett skatteutjämningssystem är en förutsättning för att kommuner och landsting ska ha likvärdiga möjligheter att bedriva sin kärnverksamhet. Men ett utjämningssystem får inte stå i vägen för kommuners och landstings egna försök att förbättra sin situation.Nyligen har en utredning lämnat förslag till viss översyn av det kommunala utjämningssystemet. Utredningens förslag om att inkomstutjämningen och det generella statsbidraget ska integreras till ett statligt nettobidrag är en förändring i rätt riktning, liksom vissa andra förenklingar är bra.

Förslagen är dock absolut inte tillräckliga. Utjämningssystemet måste gynna de kommuner som driver en tillväxtbefrämjande politik med bostadsbyggande och skapar förutsättningar för företagande. De högre kostnader för lokaler och löneläge som finns i storstadsregionerna måste avspeglas i systemet.

Tyvärr ger inte utredningens förslag de förutsättningar som hade behövts för en genomgripande förändring mot ett mer rättvist och tillväxtfrämjande utjämningssystem. Folkpartiet anser att en mer genomgripande reformering är nödvändig.

Konsumentmakt

En viktig del i en väl fungerande marknadsekonomi är en stark konsumentmakt. För att starka och kunniga konsumenter ska kunna agera på marknaderna krävs fungerande konsumenträtt och konsumentskydd. Bättre märkning av produkter, reformerad jordbrukspolitik, fri etablering för såväl livsmedelsbutiker som dagis och stärkt konsumenträtt för de offentligt finansierade tjänsterna är några viktiga exempel på hur konsumentmakten kan stärkas. Ge medborgarna samma konsumenträttigheter i välfärdstjänster som andra varor och tjänster, och öka valfriheten mellan olika utförare.

Det krävs mer och öppnare offentlig upphandling. Slå dessutom samman Konkurrensverket och Nämnden för offentlig upphandling och förtydliga uppdraget.

Staten ska inte vara företagare

Vi liberaler vill att fler människor ska äga och driva företag. Däremot anser vi inte att staten, annat än i ett fåtal undantagsfall, ska driva företag. Det är en viktig liberal princip att staten, som har makten att ändra regler och lagar samt övervakar deras tillämpning, inte samtidigt ska vara med och konkurrera som en aktör på marknaden.

Det finns många exempel på att statligt och kommunalt ägande snedvrider konkurrensen genom en öppen eller dold subvention och diskriminerande offentlig upphandling. Socialdemokraterna tog ett ytterligare steg i denna riktning när man skapade ett särskilt konto vid Riksgäldskontoret, genom vilket medel ska slussas mellan statliga företag från vinstgivande företag till förlustmaskiner.

I praktiken handlar det om att kunna hålla förlustföretag som SJ och Teracom under armarna. I år handlar det om en överföring på tre miljarder kronor.

Folkpartiet säger nej till dessa idéer av flera olika skäl. Det viktigaste är att regeringen på detta sätt snedvrider marknaden till nackdel för privata intressenter. En grundläggande invändning är också att det står i strid med budgetlagen och är konstitutionellt tvivelaktigt. Genom att flytta den avgörande budgetmakten i dessa frågor från riksdagen till regeringen begränsas allmänhetens insyn och det demokratiska systemets genomskinlighet.

Folkpartiet vill gå den motsatta vägen. Vi säger nej till statlig koncernbildning och vill i stället att de flesta statliga företagen skall försäljas så snart som möjligt. En privatisering av statens ägande erbjuder en möjlighet att sprida privat ägande av företag till flera. Vi anser att i längden är privat företagande också effektivare.

Försäljningsintäkterna bör användas för att minska statsskulden. Den minskning av räntebetalningarna som då uppkommer är en långsiktig besparing.

Försäljningen bör ske successivt. Dagens konjunkturläge gör det svårt att göra en exakt prioritering av vilka företag som bör säljas först. Folkpartiet anser att följande företag bör säljas så snart respektive marknad är lämplig: hela det statliga innehavet i Telia, innehavet i Nordea AB (Nordbanken), Civitas Holding AB (bl.a. Vasakronan), V&S Vin & Sprit AB, Assi Domän AB, SBAB, Vattenfall, LKAB, SAS Gruppen, SJ AB, Apoteket AB, Luftfartsverket, Teracom AB m.fl.

Vallöfte nr 2 – Statsskulden ska minska

Budgetpolitiken

Mål för sparande och statsskuld

För ett år sedan uttalade Folkpartiet i förra höstens ekonomisk-politiska motion: ”Den långsiktiga frågan gäller hur kravet på det offentliga sparandet och på skatter och utgifter ska formuleras i ett längre perspektiv. Vi anser att kravet på det offentliga sparandet bör tas upp till förnyad analys och debatt.” Så har också skett genom den nya EMU-utredningen, remissbehandlingen av denna samt debatten inför folkomröstningen om införande av euron.

Folkpartiet har under våren tagit ställning i denna fråga. Folkpartiet har tidigare ställt upp på regeringens mål från mitten av 1990-talet om att överskottet i de offentliga finanserna skulle motsvara 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Kravet omfattade det samlade överskottet i stat, kommuner och pensionssystemet.

Förutsättningarna är nu annorlunda genom att det autonoma pensionssystemet har börjat verka. Målet för de offentliga finanserna måste ta hänsyn till de ändrade förhållandena. Under de närmaste decennierna innebär befolkningsutvecklingen att pensionssystem kommer att visa överskott. Under den närmaste tiden kommer detta överskott att ligga över 2 procent av BNP. Det gäller summan av premiepensionssystemet, PPM, och det kvarvarande fördelningssystemet, AP-fonderna.

Premiepensionerna är grundlagsskyddad privat egendom. Det går i praktiken inte heller att föra pengar mellan AP-fondsystemet och statsbudgeten utan att bryta mot den breda politiska pensionsöverenskommelsen eller mot löftena till dagens och framtidens pensionärer. Det samlade pensionssystemet ligger därför i realiteten vid sidan av diskussionen om mål för det offentliga sparandet.

För kommunerna gäller ett balanskrav som avser varje enskild kommun. För hela kommunsektorn innebär ett uppfyllande av balanskravet som det är formulerat sannolikt ett visst negativt finansiellt sparande, 0,1–0,2 procent av BNP. Den kommunala verksamheten bör vara stabil. Även om det inte är givet att reglerna för kommunerna inte i någon mån ska kunna påverkas av konjunkturen bör huvudregeln vara att förutsättningarna ska vara stabila.

Det är därmed i första hand i statens finanser som konjunkturens påverkan kommer att synas. Det är där variationer främst förekommer och där det är mest angeläget med medelfristiga mål.

Med hänsyn till vad som gäller för pensionssystemet och kommunerna bör målet således avse statens sparande. Målet för sparandet bör ta sin utgångspunkt i statens balansräkning. Folkpartiet anser att statens skuld bör minska både i absoluta tal och som andel av BNP. Med en låg skuld får den ekonomiska politiken en större handlingsfrihet som gör det möjligt att möta påfrestningar på samhällsekonomin. En låg statsskuld ger utrymme för en mer aktiv stabiliseringspolitik om detta skulle krävas. En låg statsskuld är den bästa bufferten och skapar reserver så att den ekonomiska politiken kan få tillräcklig rörelsefrihet.

Detta innebär inte en återgång till en aktivistisk konjunkturpolitik. Men det är rimligt att statsfinanserna kan användas för ett visst mått av konjunkturbalansering. Konjunkturvariationen bör främst bestå av att den automatik i inkomster och utgifter som stimulerar i nedgång och stramar åt i uppgång, de s.k. automatiska stabilisatorerna, tillåts verka fullt ut.

Målet bör vara att statens finansiella sparande ska vara i balans över en hel konjunkturcykel. Statens skuld blir då oförändrad i absoluta tal men sjunker som andel av en stigande BNP. Målet formuleras på följande sätt: Statens finansiella sparande ska vara noll över en konjunkturcykel. Med en kommunsektor i ungefärlig balans kommer då det offentliga finansiella sparandet att över konjunkturcykeln bestå av det sparande som pensionssystemet uppnår. Det innebär för det närmaste decenniet att detta överskott i genomsnitt kommer att ligga på 2-2½ procent av BNP. Men målsättningen avser inte det offentliga sparandet utan staten.

Det är inte rimligt och försvarbart att genom långsiktiga underskott och en långsiktig skulduppbyggnad vältra över problem på kommande generationer. Reaktionerna både politiskt och marknadsmässigt mot en fortsatt statlig skuldökning kommer att bli starka.

Folkpartiets uppfattning är vidare att det är principiellt felaktigt att staten äger och driver företag. Tillgångar i form av statliga företag ska avyttras och skuldsättningen minska i motsvarande mån. Detta krav är främst ideologiskt motiverat. Det statliga företagsinnehavet ska därför minska i den takt som försäljningar lämpligen kan ske och statsskulden minska i motsvarande mån.

I den politiska debatten hävdas ibland att intresset bör inriktas på statens eller den offentliga sektorns nettoställning. Då framstår situationen som bättre. En avgörande invändning mot detta är det som ovan sagts om att staten inte bör äga företag. Pensionssystemets tillgångar är inte heller tillgängliga för att omvandlas till offentliga utgifter. Med vår formulering av målet för statens sparande och vår ambition att sälja det mesta av statens företagsinnehav kommer bruttoskulden att minska. Nettoställningen förändras inte nödvändigtvis men den minskade bruttoskulden ger den ekonomiska politiken en större rörelsefrihet.

Diagram 10 visar att skulden redan på kort sikt ligger väsentligt lägre med Folkpartiets politik. Den stiger i absoluta tal men detta är motiverat av det svaga ekonomiska läget. Som andel av BNP sjunker statsskulden. Detta gäller både för Folkpartiets och regeringens ekonomiska politik. Den konsoliderade bruttoskulden, den s.k. Maastricht-skulden som är det skuldbegrepp som används i stabilitetspakten, har en liknande utveckling men på en något högre nivå.

Diagram 10. Statsskulden med Folkpartiets respektive Socialdemokraternas politik

Miljarder kronor

Målet för statens finansiella sparande och skuldutveckling är medelfristigt, dvs det ska gälla över en hel konjunkturcykel. I det kortare perspektiv som här redovisas behöver inte det medelfristiga målet uppfyllas. Den svaga konjunkturen medger ett underskott. Balansmålet ska uppfyllas över en 4–5-årsperiod. I vårt budgetalternativ har vi ett något mindre underskott i statens finanser för åren 2004–2006 än regeringen, se tabell 7. Vi räknar med balans och överskott efter 2006.

Tabell 7. Statens finansiella sparande 2004–2006

Procent av BNP

	2004	2005	2006
Statens finansiella sparande enligt Socialdemokraterna	-1,6	-1,0	-0,4
Statens finansiella sparande enligt Folkpartiet	-1,4	-0,9	-0,5

Den stora risken med förhandlingsmaskineriet mellan Socialdemokraterna och deras stödpartier är, som vi påpekat, att planerade marginaler förbrukas för permanenta utgifter. Om detta sker även nu kommer regeringens finansiella sparande i staten att se ut på följande sätt:

Tabell 8. Statens finansiella sparande med förbrukade marginaler 2005–2006

Procent av BNP

	2004	2005	2006
Statens finansiella sparande enligt Socialdemokraterna med förbrukade marginaler	-1,6	-1,5	-1,4

En fortsättning av nuvarande politik riskerar således att leda till att staten kommer att ha ett permanent sparandeunderskott på ca 1½ procent av BNP eller ca 40 miljarder kronor. Detta är inte en acceptabel politik.

En ofullständig och kortsiktig budget

Vi kan konstatera att regeringen bara lägger fram en ettårsbudget. För ett år sedan avstod regeringen från att lägga fram förslag om ett utgiftstak för 2005: Man hade inte hunnit. Förslag skulle i stället komma i vårpropositionen. Men i vårpropositionen 2003 avstod regeringen utan förklaring från att lägga fram ett sådant förslag.

Nu lägger regeringen visserligen fram ett formellt förslag om utgiftstak för 2005 och 2006, men det framgår att utgiftsberäkningarna baseras på att politiken och regelsystemen är oförändrade efter 2004. Det innebär att de budgetmarginaler som regeringen redovisar inte är reella utan kommer att fyllas med utgifter så som skett tidigare. Det är oerhört farligt att regeringen gått in i en konjunkturavmattning utan marginaler. Den försämring av de offentliga finanserna som lågkonjunkturen leder till måste regeringen möta med hårda kortsiktiga panikåtgärder på olika områden. Myndigheternas planering rycks sönder och en mängd verksamheter tvingas tvärt minska på ett sätt som allvarligt försämrar kvaliteten i de offentliga tjänsterna. Det är inte första gången detta sker. Budgetpropositionen visar att risken är överhängande att detta fortsätter. Av de tre partiernas olika uttalanden framgår tydligt att man avser återkomma i förhandlingarna med nya utgifter så att marginalen åter förbrukas i förväg.

Vår budgetpolitik inriktar sig på att ge de offentliga utgifterna en sådan form att tillräckliga marginaler skapas för den ekonomiska osäkerheten som är särskilt stor i dagsläget. De offentliga utgifterna ska också ge utrymme för nya viktiga satsningar när nya behov uppkommer som bör lösas med offentliga medel. De ska också ge utrymme för de skattesänkningar som är nödvändiga för tillväxt och för individens behov. Då måste utgifterna begränsas på det sätt som utgiftstaket i diagram 11 visar.

Diagram 11. Utgiftstak 2004–2006

Enligt Socialdemokraterna respektive Folkpartiet

Miljarder kronor

Härigenom kan nödvändiga marginaler skapas. Budgetmarginalen bör vara 1–2 procent av de utgifter som ska begränsas av taket. På ett par års sikt bör 2 procent gälla, för det kommande budgetåret kan en lägre nivå vara lämplig. De risker för en sämre konjunktur som finns talar för att det behövs marginaler i statens budget. Vi kan konstatera att Socialdemokraternas budgetmarginal för nästa år ligger på 0,2 promille. Det är, som LO-ekonomerna lite drastiskt uttrycker det, som ”om vanliga löntagare hade samma marginaler som staten skulle en löntagare med 200 000 kr i årsinkomst ha en buffert på 50 kronor”,

Ekonomistyrningsverkets prognos från augusti pekar på risken för ett genombrott av utgiftstaket nästa år med 8 miljarder kronor. Detta innebär att om regeringen verkligen vill undgå att bryta igenom utgiftstaket måste det till nya drastiska besparingar under 2004, något som inte alls finns ens antytt i budgeten. Att marginalerna för 2005 och 2006 är större beror enbart på att de fungerar som reserver för framtida utgiftsökningar. Mot bakgrund av att regeringen inte lägger några egentliga förslag och beräkningar för 2005 och 2006 kan de marginaler som finns för de åren närmast betraktas som reformutrymme, dvs de är inte avsedda att vara marginaler utan bara ännu ej utnyttjat utgiftsutrymme.

Tabell 9. Utgiftstak för staten

Miljarder kronor

	2004	2005	2006
Folkpartiet
Takbegränsade utgifter	845,9	865,9	889,6
Budgeteringsmarginal	8,1	17,1	18,4
Utgiftstak	854 (842)	883 (871)	908 (896)
Socialdemokraterna
Takbegränsade utgifter	855,8	880,2	902,5
Budgeteringsmarginal	0,2	13,8	28,5
Utgiftstak	856	894	931

Anm. Folkpartiets siffror inom parentes anger med Socialdemokraternas utgiftstak jämförbara siffror där korrigering gjorts för att effekten av våra skatteförslag på kommuner och landsting regleras genom ökade anslag till kommunsektorn.

Den långsiktiga inriktningen

På det material som regeringen och dess samarbetspartier lagt fram kan inte några egentliga slutsatser dras om vilken färdriktning Socialdemokraterna och deras stödpartier avser välja. De beräkningar som redovisas för 2005 och 2006 är bara tentativa indikationer.

Folkpartiet vill på ett helt annat sätt än Socialdemokraterna hejda den offentliga utgiftsutvecklingen så att skattetrycket kan sänkas med statsfinanserna i balans. I vårt budgetalternativ uppnås en snabbare sänkning av de offentliga utgifterna, och skattetrycket kan sänkas ner under 50 procent av BNP. På kort sikt kan dock inga stora förändringar i förhållande till Socialdemokraternas politik uppnås, de större effekterna kommer på sikt. En sämre ekonomisk tillväxt kommer också att försvaga de offentliga finanserna. Det ingår i Folkpartiets politik att den försvagning av de offentliga finanserna som automatiskt kommer av en sämre konjunktur ska tillåtas verka ut. Vi har marginaler för detta.

Uppbromsningen av utgiftsökningen åstadkoms genom att de områden prioriteras som det offentliga naturligen bör svara för, som rättsväsendet, eller där ingen annan går in, som handikappstödet. Att svara för genuint offentliga tjänster, stödja grupper som annars skulle komma i kläm, samt i övrigt ge en så effektiv service som möjligt är inriktningen. Vi kan härigenom minska de offentliga utgifterna med mellan 20 och 30 miljarder kronor och ändå ha utrymme för satsningar på rättsväsende, forskning, handikappåtgärder och bistånd.

De skattesänkningar vi prioriterar är sådana som stimulerar företagande, särskilt för småföretag, och medför att det lönar sig att arbeta och studera. Härigenom får människor ökad frihet och arbetsutbudet ökar.

Tabell 10. Skatter och offentliga utgifter enligt Folkpartiet respektive Socialdemokraterna

	2004	2005	2006
Folkpartiet
Skattekvot	50,2	49,7	49,3
Offentliga utgifter	55,1	53,8	53,2
Finansiellt sparande, offentlig sektor	0,6	1,3	1,4
Socialdemokraterna
Skattekvot	50,9	50,5	50,3
Offentliga utgifter	56,0	54,9	54,4
Finansiellt sparande, offentlig sektor	0,4	1,2	1,6

Att vara medveten om gjorda åtaganden

Folkpartiets mål för statens finansiella sparande är härlett ur resonemang om statens balansräkning, dvs tillgångar och skulder. Även om staten inte kan betraktas som ett företag finns det anledning att analysera utvecklingen ur olika vinklar. Detta är av särskilt intresse när det gäller att bedöma risker och omfattningen av gjorda åtaganden.

I det nya pensionssystemet finns en metodik för att beräkna de åtaganden som upparbetade pensionsrättigheter innebär. Skulderna i systemet är framtida pensionsutbetalningar till dagens pensionärer och de nu yrkesverksammas framtida pensionsrätter, sammanlagt 5 700 miljarder kronor. Tillgångarna utgörs av värdet av framtida avgiftsbelagda inkomster och tillgångarna i fonderna. Det framgår att under 2002 ökade pensionsrätterna vad gäller systemets större del, inkomstpensionen, med netto 297 miljarder kronor.

Mot dessa skulder svarar, förutom fondering, den inteckning i framtida skatte- och avgiftsbas som den fastställda avgiftsnivån till pensionssystemet är. I pensionssystemet finns inbyggd en balanseringsmekanism som ser till att inte balansen mellan tillgångar och skulder rubbas. I det mesta av statens verksamhet saknas dock både en klar redovisning av framtida åtaganden och metoder för att hålla dessa i balans med vad skattebaserna kan tåla. Ett tankeväckande exempel på detta är det som håller på att hända med den skuldbörda staten har för beviljade sjukpensioner.

De kraftiga ökningarna under denna regerings tid av kostnaderna för sjukersättning (tidigare förtidspension och sjukbidrag) innebär stora åtaganden för skattebetalarna i upp till 15 års tid – och längre om inte utvecklingen snart kan vändas. Endast en mycket liten andel av de i förtid pensionerade har ju hittills återkommit i arbete. I budgetpropositionen framgår nu att de samlade åtagandena för förtidspensionsutbetalningar fram till pensionsåldern under fjolåret ökade med 46,3 miljarder kronor till nästan 564 miljarder kronor, detta till följd av att nya förtidspensioner beviljades i mycket snabbare takt än gamla sådana upphörde.

Detta är anmärkningsvärt högt, både som absolut nivå och jämfört med den ovannämnda ökningen av pensionsåtagandena i det allmänna ålderspensionssystemet. Regeringen räknar nu med att mer än 64 000 nya sjuk- och aktivitetsersättningar kommer att bli beslutade i genomsnitt per år under de närmaste åren. Regeringen har rentav (i bilaga till UO 10, s. 9) satt upp detta ofantligt höga antal nya förtida pensioner som ett slags mål. Motionskrav från Folkpartiets sida om att detta ovanligt missriktade mål skall rivas upp avslogs senast under vårriksdagen. I en annan motion återkommer vi nu med ett nytt yrkande om att riksdagen skall avskaffa ”64 000-målet”.

Men med den utveckling regeringen nu beräknar – och godtar – för resten av mandatperioden kommer den ansamlade skuldbördan för beviljade men inte betalda sjukersättningar att öka med tiotals miljarder årligen. Hur mycket detta åtagande kan väntas öka med har regeringen dock inte tyckt att den behövde upplysa riksdagen om. Detta visar på att det, trots de uppstramningar som skett, fortfarande finns brister i budgetprocessen. Den samlade inverkan som ett budgetårs verksamhet har på behovet att – omedelbart eller med fördröjning – ta ut skatt redovisas inte med någon fullständighet för riksdagen, och därmed inte heller för väljarna. En tabell av det slag som nu finns (på s. 26 under UO 10) för sjukersättningar är ett steg framåt, men inte ett tillräckligt sådant.

Det som sker med skuldbördan för tidigare förtidspensioner och framtida sjukersättningar visar att det är ohållbart med den ofullständiga redovisning som nu sker. Det finns all anledning att lära av det som inträffat och vara vaksam för vilka långsiktiga framtida åtaganden som kortsiktiga beslut innebär. Detta kräver att regeringens ekonomiska redovisning till riksdagen och till väljarna förbättras, så att åtminstone större väntade förändringar av tillgångar, upplupna kostnader och andra viktiga poster i statens balansräkning finns med i en samlad redogörelse i budgeten.

En sådan redogörelse kan bli ett viktigt stöd för riksdagen och för väljarkåren i att inte felbedöma möjligheterna att genomföra försvagningar av budgeten. Kortsiktiga utgiftsbeslut i en högkonjunktur kan uppfattas som populära vid själva beslutstillfället, men de kan bli en svår börda när tiderna blir sämre. Risken att detta förbises är särskilt stor när besluten leder till utbetalningar eller bortfall av inbetalningar som inträffar flera år senare. Ett välkänt och drastiskt tidigare exempel är det äldre kommunala tjänstepensionsavtalets uppbyggnad av en stor kommunal skuldbörda som på de flesta håll inte bokfördes till sitt verkliga värde när den år efter år arbetades upp.

Den budgetsituation Sverige nu har kan också ses ur det här perspektivet. Med Socialdemokraterna i regering, och stödpartier som underlag för politiken, utnyttjades inte högkonjunkturen till att hålla tillbaka och avveckla åtaganden. Istället gjordes nya inteckningar i de framtida skatteintäkterna, och vad den drastiska skuldökningen i sjukförsäkringsdelen av socialförsäkringssystemet skulle kunna orsaka verkar man inte på allvar ha försökt ta hänsyn till.

Den samlade tyngden av dessa åtaganden kan bli mycket besvärande under sådana år då tillväxten försvagas och konjunkturen försämras. Risken för att regeringen då tillgriper panikbesparingar är stor. Detta kan för övrigt hända redan under 2004, eftersom regeringen tycks nonchalera risken med den nästan obefintliga marginalen för året.

Det behövs en helt annan strategi för att hantera de offentliga åtagandena på ett genomtänkt sätt och se till att det även gentemot väljarna redovisas en fullständig bild av statens ekonomiska ställning och av statsfinansernas framtida stabilitet – eller brist på stabilitet. Därvid bör man, i tillämpliga delar, använda de metoder som utvecklats för att ge det allmänna pensionssystemet en tydlig balansräkning och en automatiskt verkande balansering som hindrar att en ohållbar finansiell situation uppstår.

Statens verksamhet är så mycket mer omfattande och delvis av så annorlunda karaktär att tekniken från redovisningen av balansen i ålderspensionssystemet bara kan användas för delar av statens åtaganden. Men med stor sannolikhet går det att förbättra budgetering och redovisning avsevärt med att tillämpa det tänkande som utvecklats under arbete med pensionsreformen.

Att det svenska allmänna pensionssystemet har en balansräkning och en på denna byggande automatisk balansering är något som utvecklats i Sverige, som något i väsentliga delar helt nytt, utan tidigare motsvarigheter i andra länders allmänna pensionssystem. Att tillämpa liknande metoder för att göra statens hela redovisning bättre och i högre grad kunna undvika att kortsiktiga beslut vållar framtida allvarliga obalanser skulle också vara, om inte unikt, så i varje fall ovanligt i ett internationellt perspektiv.

Sverige har dock, förutom ett intresse att ha ordning i de egna statsfinanserna och undvika överinteckning av framtiden, även ett starkt intresse av att andra länder i vår omgivning också skaffar sig liknande system för att upprätthålla den långsiktiga balansen i både statsbudget och pensionssystem. Även om vi själva med tiden kan arbeta oss ur de ekonomiska svårigheter som är en följd av tidigare felsteg så kan vi drabbas av mycket svåra störningar om länder i vår omgivning fastnar i en ohållbar statsfinansiell situation. De slag av budgetoreda, överbud och obalanser som varit ett långvarigt problem i Sverige – och som de senaste åren tagits på alltför lite allvar av regeringen – är också i liknande och ännu värre former ett mångårigt problem i flera andra EU-stater. Dessa har i många fall också en demografisk utveckling som kommer att spetsa till problemen och – liksom i Sverige – innebära nya svåra utmaningar när det gäller att ha en politik för ekonomiska framsteg och bevarad välfärd.

Det riksdagen bör ge regeringen till känna, med anledning av det vi här tagit upp om brister i redovisningen av ansamlade ekonomiska åtaganden, är inte bara att regeringen för svensk del bör låta utveckla en förbättrad redovisning av statens samlade ekonomiska åtaganden. Regeringen bör även verka för att motsvarande arbete sker internationellt. Såväl i EU-kretsen som inom OECD kan här göras ett utvecklingsarbete som kan bli till stor nytta för medlemsländernas framtida samhällsekonomi och välfärd.

Folkpartiets budgetförslag

Statens inkomster

Inkomstskatter

Inkomsttitel 1111 Fysiska personers inkomstskatter

Allt reformarbete förutsätter stabila statsfinanser. De kommer att påverkas när konjunkturen nu försämras och regeringen inte förberett för en sådan situation. Förslaget måste därför koncentreras till de mest strategiska områdena. Vi prioriterar de skattesänkningar som är viktigast för att få fart på tillväxten.

Skattesänkningarna bör ha som ett mål att öka lönsamheten av arbete. Då måste marginalskatterna sänkas. Ett steg i den riktningen är att avskaffa den s.k. värnskatten samt höja brytpunkten, dvs. höja den inkomst över vars gräns statlig skatt tas ut. Härigenom kommer den andel av de skattskyldiga som betalar statlig skatt att bli lägre än med regeringens skattepolitik. Med Folkpartiets politik uppnås ett av skattereformens mål, att bara 15 procent av skattebetalarna skall betala statlig skatt.

Genom skattesänkningar kommer utrymme att skapas för omvandlingar av trafik- och arbetslöshetsförsäkringarna mot större försäkringsmässighet. Den högre avgiften till a-kassan blir avdragsgill. Netto kommer inkomsttagarna inte att få höjda kostnader men systemen kan fungera bättre.

Skatten på arbete sänks också genom ett förvärvsavdrag mot kommunalskatt på 2 procent av inkomsten.

Avvecklingen av dubbelskatten på aktier börjar. Kompetensutvecklingen stimuleras genom att avdragsrätten för avsättning till pensions- och kompetenssparande ökar. En skattereduktion för hushållstjänster genomförs i enlighet med det gemensamma fyrpartiförslaget.

En skattereduktion ges inom en viss ram för gåvor till internationell biståndsverksamhet.

I samband med att fastighetsskatten sänks höjs reavinstskatten på bostäder.

Inkomsttitel 1121 Juridiska personers inkomstskatt

Skatten på fåmansbolagen sänks genom att över en viss inkomstnivå beskattas fåmansföretagare med kapitalinkomstskatt.

Inkomsttitel 1200 Socialavgifter och löneskatter

Arbetsgivaravgifterna sänks för att stimulera sysselsättningen och sänka kostnaderna för företagen. För att få så stor effekt som möjligt koncentreras sänkningen till den privata tjänstesektorn. Avgiften sänks med två procentenheter vilket innebär en omedelbar skattesänkning med fem miljarder kronor. Egenavgiften sänks i motsvarande mån.

Inkomsttitel 1310 Fastighetsskatt

Fastighetsskatten sänks kraftigt genom att skattesatsen sänks från 1 till 0,8 procent och från 0,5 till 0,3 procent för hyreshus. Detta är första steget i en avveckling av fastighetsskatten.

Inkomsttitel 1320 Förmögenhetsskatt

Sambeskattningen avvecklas som det första steget mot en fullständig avveckling av förmögenhetsskatten. Därefter höjs fribeloppet, och det tredje året avskaffas förmögenhetsskatten helt.

Inkomsttitel 1400 Skatt på varor och tjänster

Folkpartiet vill införa en särskild skatt på sopförbränning som likställer förbränning och deponi. Vi motsätter oss de av regeringen föreslagna höjningarna på hushållens energiförbrukning.

Inkomsttitel 1700 Nedsättningar av skatter

Folkpartiet vill avskaffa regeringens s.k. bredbandsavdrag och motsätter sig den form av kringgående av utgiftstaket som anställningsstödet innebär. Vårt system för kompetensutveckling ersätter regeringens skattenedsättning.

Inkomsttitel 2000 Inkomster av statens verksamhet

Att auktionera ut lokalradiofrekvenser, riks-TV, riksradio samt ersätta det nuvarande prövningssystemet med auktionering ger löpande inkomster.

Inkomsttitel 3000 Inkomster av försåld egendom

Folkpartiet räknar med att av principiella skäl börja sälja statliga företag. Detta får ske i en takt som är anpassad till vad som är lämpligt med hänsyn till marknadsläget.

Statens utgifter

Utgiftsområde 1 Rikets styrelse

Regeringskansliet har vuxit kraftigt under den socialdemokratiska regeringen. Inte minst gäller det antalet politiska tjänstemän. Efter avslutat ordförandeår bör samordningsvinsterna med införlivandet av Utrikesdepartementet kunna tas fram. En minskning av Regeringskansliet är därmed befogad.

En viss minskning av statsstödet till partierna är befogad för att minska deras beroende av staten.

Presstödet bör i princip avskaffas. Det snedvrider konkurrensen. Förhållandena är nu helt annorlunda än när stödet infördes. Därför bör en större minskning göras.

Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och offentlig förvaltning

Statens kvalitets- och kompetensråd kan läggas ner.

Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd

Folkpartiet vill utöka resurserna för skattemyndigheterna för att få en effektivare process. Tullen bör också få ökade resurser för insatser mot den illegala införseln av alkohol och narkotika.

Utgiftsområde 4 Rättsväsendet

Folkpartiet föreslår under de närmaste tre åren sammanlagt 1 miljard kronor mer per år än regeringen till förstärkningar av rättstrygghet och rättssäkerhet. Antalet poliser måste öka så att polisen kan vara synlig och effektiv i brottsförebyggande, brottsbekämpande och trygghetsskapande syften över hela landet. Kriminalvården måste förstärkas, både gällande antalet anstaltsplatser, för bättre behandlingsmöjligheter och för bekämpande av narkotika på anstalterna. Domstolsväsendet måste få mer resurser till att utöka sin kapacitet så att bl a handläggningstiderna kortas.

Det är viktigt att framhålla en sammanhållen syn på hela rättskedjan. När polisens kapacitet att utreda brott ökas måste övriga myndigheter – åklagarväsendet, domstolsväsendet och kriminalvården – få förstärkningar av kapaciteten i motsvarande grad. Hela rättskedjan måste fungera, och samordningen mellan myndigheterna bör öka. Åklagarmyndigheter och polismyndigheter bör samarbeta mer, t.ex. genom samlokalisering och sammanfallande geografiska ansvarsområden.

Utgiftsområde 5 Internationell samverkan

Regeringen föreslår i årets budgetproposition en minskning av anslaget till Utrikespolitiska Institutet. Det är illa motiverat och bryter mot de indikationer som UD givit institutet. Då UI idag har en positiv utveckling både ekonomiskt och i fråga om upplysning och forskning om internationell politik och internationella förhållanden vill vi tillföra ytterligare 1 miljon kronor utöver regeringens förslag.

Utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet

Försvarsanslaget används något förenklat till två ändamål, personal och vapen.

Vi följer upp den besparing om 1 000 mkr som gjordes i vårt budgetalternativ från förra året. Även om regeringen under sommaren fattat beslut om utgiftsbegränsningar för det militära försvaret på ca 600 mkr har detta främst drabbat det s.k. materielanslaget. Innebörden blir att den besparing som vi förra året föreslog ännu är ogjord. Den var riktad mot det faktum att vi tar in och grundutbildar långt fler värnpliktiga än vi behöver med avseende på de krigsförband vi sätter upp.

Kostnaderna netto för materielavvecklingen bara förra året uppgick till 730 mkr. Eftersom det kan antas att avvecklingen blir minst lika intensiv 2003 och 2004 menar vi att en substantiell besparing är möjlig genom att avvecklingen stannas upp i avvaktan på ett nytt bättre underlag. Dock måste ändå medel reserveras för fortsatt förrådsställning. Av nämnda skäl uppskattas materielanslaget kunna minskas. Utöver den tidigare miljarden gör vi sålunda ytterligare en besparing genom fördröjd materielavveckling på 350 mkr för 2004.

Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Sverige ska vara ett föredöme i EU och gå i spetsen för en generös biståndspolitik. Folkpartiet liberalerna vill därför se en kraftfull satsning på bistånd de kommande åren. Vår föreslagna ökningstakt innebär att enprocentsmålet kommer att vara återställt år 2006. Vi föreslår att biståndet höjs totalt med 6 814 miljoner kronor utöver regeringens förslag åren 2004–2006. Det innebär en satsning om 1 002 miljoner kronor ytterligare för år 2004.

Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar

Arbete och egenförsörjning ska vara regel redan från starten i Sverige. Bristerna i mottagningssystemet för asylsökande ska åtgärdas genom förbättrade jobb- och utvecklingsmöjligheter och bättre svenskundervisning. Genom ökade satsningar på snabbare behandling av asylärenden kan handläggningstiderna förkortas och kostnaderna minska. Asylpolitiken blir därmed också humanare när långa väntetider kan undvikas. Integrationsverket läggs ner 2006.

Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Landstingen får enligt Folkpartiets förslag särskilda bidrag för genomförandet av en nationell vårdgaranti med 1 miljard kronor åren 2004 och 2005. För en kvalitetsförbättring inom psykiatrin föreslås sammantaget 1,5 miljarder kronor under 2004–2006. Det sistnämnda stödet är motiverat av de allvarliga brister som uppkommit i vården av de psykiskt funktionshindrade. Stödet åtföljs av förslag om flera lagändringar, och av omfördelningar av kostnadsansvar mellan stat, kommuner och landsting avseende rättspsykiatri och missbrukarvård.

För stimulansbidrag för utveckling av kommunala omsorgsgarantier, äldreombudsmän och äldrevårdscentra m.m. anvisas inom äldrepolitiken 300 miljoner kr per år.

Regeringen möter de ökade alkohol- och narkotikaproblemen med en betydande nedskärning av det missbruksförebyggande arbetet. Folkpartiet godtar inte detta utan föreslår, utöver regeringens förslag, 200 miljoner 2004 och 300 miljoner per år från och med 2005.

Inom handikappolitiken ges statsbidrag för att avskaffa hinder för tillgänglighet i byggnader, kollektivtrafik med mera, med en engångssatsning på 5 miljarder under fem år, med början andra halvåret 2004. Utan denna satsning kommer riksdagens mål om genomförd tillgänglighet för rörelsehindrade 2010 inte vara möjligt att uppfylla.

För att återställa inskränkningar i assistansersättning för funktionshindrade avsätts 300 miljoner per år. Våra förslag om ändrad ansvarsfördelning mellan stat och kommuner vad gäller handikappolitiken kan genomföras från 2006. Den långsiktiga hållbarheten i 90-talets stora handikappreform kan säkerställas.

En genomgripande tandvårdsreform beräknas kunna inledas 2006.

Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

Att bryta utvecklingen att många långa sjukskrivningar orsakar en lavin av sjukpensioneringar är av avgörande betydelse för välfärdens hållbarhet under åtskilliga år framåt. En mycket kraftfull insats måste göras för att möjliggöra återgång till arbete i stället för förtida pensionering. Sjukskrivningar ska inte få dra ut på tiden utan lämplig rehabilitering eller annan behandling. Regeringens införande av en tredje sjuklönevecka är olyckligt från många utgångspunkter och bör rivas upp.

Folkpartiet har föreslagit en ny lag om finansiell samordning. Med vår modell skapas ett stort utrymme för många slag av lokalt samarbete för att korta ned sjukskrivningar, få bort väntetider och rehabilitera människor till arbete. Sjukförsäkringspengar skall få användas för att genom aktiva insatser minska statens kostnader och ge människor hjälp snabbare. Förebilden är de lyckade försök på 90-talet där statens sjukpenningskostnader efter fem år hade sänkts med i genomsnitt omkring 15 procent.

Vi föreslår vidare en storskalig försöksverksamhet med att landstingen skall ges ekonomiska incitament att minska sjukskrivningarna, genom ökade statsbidrag åtföljda av betalningsansvar för 20 procent av sjukpenningskostnaderna. En rehabiliteringsgaranti skall införas, så att alla sjukskrivningar som kan bli långvariga snabbt leder till prövning av rehabiliteringsbehovet av en annan läkare än den som först sjukskrev.

För att möjliggöra ett betydligt mer aktivt rehabiliteringsarbete och en bred användning av finansiell samordning med främst sjukvården tillförs försäkringskassorna 550 miljoner per år. Därutöver ges ökade resurser för bättre kontroll och åtgärder mot felaktigheter och socialförsäkringsbedrägerier.

Pressen på socialförsäkringarnas finanser minskas också genom att motortrafikolyckornas del av sjukpenningskostnaderna skall betalas över den obligatoriska trafikförsäkringen, medan arbetsolycksfallen bryts ut till en separat försäkring som är obligatorisk för arbetsgivaren. På längre sikt bör en genomgripande socialförsäkringsreform genomföras, med ledning av bland annat erfarenheterna från pensionsreformen.

Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom

För en återgång till 12 månaders omställningspension vid makes bortgång beräknas 60 mkr på årsbasis.

För att fritidshus inte ska påverka bostadstillägg för pensionärer beräknas 55 miljoner per år.

Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer

Folkpartiet föreslår att en jämställdhetsbonus införs i föräldraförsäkringen, som innebär att när båda föräldrarna utnyttjar föräldraförsäkringen utgår en högre ersättning, 90 procent. I slutet av denna mandatperiod vill vi även införa ett barnkonto på 40 000 kr per barn i förskoleåldern som kan tas ut under barnets förskoleålder. Vi vill göra en besparing genom att avskaffa garantidagarna. Inom underhållsstödet kan utgifterna hållas tillbaka, bl.a. genom att det gemensamma föräldraansvaret markeras.

Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad

Folkpartiet föreslår en radikal omläggning av arbetsmarknadspolitiken. Dagens AMS bör läggas ner och ersättas med en flora av platsförmedlingar som drivs av olika huvudmän. Det som blir kvar är en statlig myndighet som hanterar a-kassan och myndighetsfunktionen. Som ett led i detta kan Arbetsmarknadsverkets förvaltningsanslag minska. Folkpartiet vill införa en jobb- och utvecklingsgaranti för alla långtidsarbetslösa, och vi avsätter pengar till detta ändamål. Folkpartiet vill satsa på de arbetshandikappade, och därför anslår vi mer pengar än regeringen till insatser för de arbetshandikappade.

Omläggningen och effektiviseringen av arbetsmarknadspolitiken leder till bättre sysselsättning och lägre arbetslöshet. Bidraget till a-kassorna kan därför minska. Vi föreslår också en helt annan modell för finansiering av a-kassan med en högre egenavgift som blir avdragsgill. En högre egenavgift motsvaras av en skattelättnad för den enskilde.

Utgiftsområde 14 Arbetsliv

Vi minskar vissa myndighetsanslag och anslaget till särskilda utbildningsinsatser, de s.k. LO-pengarna. Arbetsdomstolen bör överföras till det övriga rättsväsendet.

Utgiftsområde 15 Studiestöd

Utgifterna för studiestödet påverkas av att vi antar en något lägre nivå på antalet studerande än regeringen. Folkpartiet drar in på rekryteringsbidraget eftersom det skapar orättvisor gentemot yngre studenter.

Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning

Folkpartiet vill minska utbyggnaden av högskoleplatser för att kunna genomföra en satsning på ökad kvalitet i undervisningen. Folkpartiet yrkar att forskningsanslagen ökas kraftigt under en treårsperiod och att universiteten på egen hand kan fatta beslut om en ökad andel av forskningsresurserna. Den kvalificerade yrkesutbildningen tillförs extra resurser.

Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid

En ökad satsning på kulturen föreslås. Det gäller bl a ökat stöd till både centrala och regionala museer, regional musikverksamhet, fria teatergrupper, nationalscenerna samt stöd till trossamfund. Folkpartiet föreslår också ökat stöd till inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek, framför allt i glesbygd. Ett nytt anslag föreslås för möten mellan olika kulturer.

Därtill vill Folkpartiet införa fri entré för barn och ungdom, år 2004 vid alla statliga museer och år 2005 vid övriga museer i landet.

Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

Den subventionsbaserade bostadspolitiken behöver läggas om. Det krävs en omläggning till långsiktigt hållbara spelregler inom bostadsbyggandet vilket bidrar till ett byggande utifrån konsumenternas behov. En rad åtgärder är nödvändiga såsom sänkta produktionskostnader, skattelättnader samt bättre incitamentsstrukturer för ökat byggande. Systemet för räntebidrag behöver reformeras.

Besparingar är möjliga att göra inom Boverket och vissa andra myndigheter. Investeringsbidragen för byggande har visat sig vara ett misslyckande och bör avskaffas. Anslaget Omstrukturering av kommunala bostadsbolag bör avskaffas.

Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling

Folkpartiet anser att regionalpolitiken måste läggas om i en riktning mot mer generella åtgärder. Folkpartiet vill därför dra ner på de selektiva regionalpolitiska stöden. Glesbygdsverket som bara har en opinionsbildande uppgift bör avvecklas.

Utgiftsområde 20 Miljö

Ambitionen att nå ett hållbart samhälle måste bli mer än ord. Folkpartiet tycker att det är dags att tillsätta en hållbarhetskommission med uppgift att finna de systemfel som motverkar hållbar utveckling. Folkpartiets grundsyn är att man inom miljöområdet, liksom inom andra områden, ska undvika riktade stödåtgärder som ofta leder till ökad byråkrati och krångliga regler. Utgångspunkten ska istället vara att den som förorenar betalar. Därför motsätter vi oss ett riktat stöd till klimatinvesteringar.

Folkpartiet anser att det är av central betydelse att Sverige är pådrivande i det internationella miljösamarbetet och ger därför mer pengar till internationellt miljösamarbete. Vi föreslår också ökade anslag till miljöforskning.
Situationen i Östersjön är ytterst allvarlig. Hotande oljekatastrofer ökar och torskbestånden minskar dramatiskt. Vi föreslår därför att ett särskilt Östersjökonto bildas.

Utgiftsområde 21 Energi

Folkpartiet vill ha en fri produktion av energi och vi är emot en förtida avveckling av kärnkraften då detta bara leder till ökade koldioxidutsläpp. Vidare vill vi genom en rad reformer öka konkurrensen på elmarknaden. Elnätbolag som fördröjer kundens byte av elleverantör skall drabbas av någon sanktion för detta. Vi är starkt kritiska till det energiprogram som regeringen föreslår. Vi vill istället ha en något utökad satsning på energiforskning samt medel för att öka kärnsäkerheten i Östeuropa.

Utgiftsområde 22 Kommunikationer

Fungerande kommunikationer är en förutsättning för att tillväxt skall skapas. Folkpartiet vill förbättra konkurrensen inom hela infrastrukturområdet. Vi vill satsa mer pengar på investeringar i vägnätet än vad regeringen gör, 1½ miljarder kronor mera på tre år. Vi vill vidare ge ett ökat stöd till de regionala flygplatserna.

Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar

Jordbruket bör ses som en näring bland alla andra. De viktigaste åtgärderna för ett livskraftigt jordbruk är en bra småföretagarpolitik. En levande landsbygd är i grunden beroende av tillväxt och nyföretagande. Folkpartiet vill driva en jordbrukspolitik där man går från direktbidrag till jordbruket, till att betala bönderna för den samhällsnytta de gör.

Folkpartiet vill anslå mer medel än regeringen till åtgärder inom djurskydd och djurhälsovård. Vi avsätter även mer medel för konsumentpolitiska åtgärder vad gäller livsmedelshanteringen. Vi anser vidare att Jordbruksverket bör omvandlas till en mindre enhet med fokus på en bred landsbygdsutveckling. Ökade resurser beräknas för Sveriges lantbruksuniversitet och Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbygge. Med hänsyn till fiskets utsatta situation vill vi även anslå ytterligare medel till Fiskeriverket.

Utgiftsområde 24 Näringsliv

Den viktigaste åtgärden för att förbättra villkoren för företagande är en radikal reform av företagsklimatet i Sverige i syfte att få fler nya och växande företag. Vägen dit går över sänkta skatter på företagande, färre och enklare regler som styr företagandet samt ett värnande av den fria konkurrensen. Ett mätbart mål för förenklingsarbetet måste sättas upp. Kartellsamarbete skall kriminaliseras och beläggas med höga böter. Vi satsar mer pengar än regeringen på Konkurrensverket och på konkurrensforskning. Vi gör vissa besparingar på Verket för innovationssystem.

Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommunerna

Folkpartiet stöder förslaget till generellt statsbidrag till kommunerna och tillstyrker det ramanslag som blir följden av de regleringar som sker enligt finansieringsprincipen och till följd av förändringar av skatteunderlaget. De förändringar som uppstår till följd av Folkpartiets förslag på skatteområdet och andra områden leder till ytterligare justeringar av beloppet. Vidare föreslås att, enligt finansieringsprincipen, ett belopp som kompenserar staten för det skatteundandragande som kommunala koncernbolagsbildningar leder till, minskar anslaget.

Anslaget för särskilda insatser i vissa kommuner och landsting dras in, utom den del som avser översvämningsinsatser och det öronmärkta bidraget för förebyggande hiv/aids-åtgärder.

Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m.

Folkpartiet räknar med mera omfattande företagsförsäljningar än regeringen. Intäkterna används till att minska statsskulden. Nettot mellan utebliven direktavkastning från företagen och lägre skuldräntor minskar statens utgifter inom detta utgiftsområde.

Utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska gemenskapen

Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram.

Anslagsbehållningar

Minskningen av anslagsbehållningarna kan begränsas mera än regeringen räknar med.

Budgeteringsmarginalen

Med Folkpartiets budgetförslag uppnås en avsevärt mera betryggande budgeteringsmarginal på ca 8 miljarder kronor, vilket gör de offentliga finanserna bättre rustade för att möta den försvagning av ekonomin som är fullt trolig under 2004. Dåligt planerade ingrepp i den offentliga verksamheten kan därmed undvikas.

Utgiftstak för staten

Folkpartiets förslag till utgiftstak utgår från det utgiftstak vi föreslog i vårmotionen med de tekniska justeringar som görs i budgetpropositionen, och med hänsyn till de justeringar av anslagsnivån under utgiftsområde 25 som regleringen av effekterna av våra förslag på kommunsektorn leder till. För staten föreslår vi ett utgiftstak på 854 miljarder kronor (842 miljarder kronor om regleringen av kommunsektorn räknas bort) för 2004 samt 883 miljarder kronor för 2005 (871 miljarder kronor exklusive kommunkorrigeringar) och 908 miljarder kronor för 2006 (896 miljarder kronor exklusive kommunkorrigeringar).

Utgiftstak för den offentliga sektorn

Utgiftstaket för den offentliga sektorn kan därmed beräknas till 1 277 miljarder kronor för 2004, 1 317 miljarder kronor för 2005 samt 1 367 miljarder kronor för 2006.

Tabell 11. Statsbudgetens inkomster enligt Folkpartiets förslag

Miljoner kronor

		2004	2005	2006
1111	Fys. pers. inkomstskatt	-5080	-7915	-12765
1121	Juridiska personers inkomstskatt	1993	1993	1993
1200	Sociala avgifter och allmänna egenavgifter	-7060	-5170	-4650
1312	Fastighetsskatt	-200	-4000	-5800
1320	Förmögenhetsskatt	-900	-1600	-4400
	Övrigt	627	597	637
	Summa skatter	-10620	-16095	-24985
	Summa inkomster	12639	32164	23274

Tabell 12. Folkpartiets ändringsförslag till statsbudgeten för 2004, 2005 och 2006

Statsbudgetens utgifter

Miljoner kronor

		2004	2005	2006
UO01	Rikets styrelse	-1277	-1277	-1277
90:6	Regeringskansliet m.m.	-800	-800	-800
90:7	Stöd till politiska partier	-30	-30	-30
27:1	Presstödsnämnden	-3	-3	-3
27:2	Presstöd	-425	-425	-425
27:4	Radio- och TV-verket	-9	-9	-9
90:8	Expertgruppen för EU-frågor	-10	-10	-10
UO02	Samhällsekonomi och finansförvaltning	-6	-13	-13
1:9	Statens kvalitets- och kompetensråd	-6	-13	-13
UO03	Skatt, tull och exekution	150	150	150
3:2	Skattemyndigheterna	100	100	100
3:3	Tullverket	50	50	50
UO04	Rättsväsendet	1004	1005	1005
4:1	Polisorganisationen	510	510	510
4:2	Säkerhetspolisen	50	50	50
4:3	Åklagarorganisationen	50	50	50
4:5	Domstolsväsendet m.m.	104	105	105
4:6	Kriminalvården	250	250	250
4:12	Rättshjälpskostnader m.m.	40	40	40
UO05	Internationell samverkan	1	1	1
5:8	Bidrag till Utrikespolitiska Institutet	1	1	1

UO06	Försvar samt beredskap mot sårbarhet	-1350	-1200	-1200
6:1	Förbandsverksamhet, beredskap o. fredsfrämjande truppinsatser	-733	-600	-600
6:2	Materiel, anläggningar	-617	-600	-600
UO07	Internationellt bistånd	1002	2165	3647
8:1	Biståndsverksamhet	1002	2165	3647
UO08	Invandrare och flyktingar	-362	-732	-756
10:1	Integrationsverket	-50	-70	-94
12:1	Migrationsverket	70	70	70
12:2	Mottagande av asylsökande	-400	-750	-750
12:5	Offentligt biträde	18	18	18
UO09	Hälsovård, sjukvård och social omsorg	2105	2365	5807
13:1	Tandvårdsförmåner m.m.			500
13:2	Bidrag för läkemedelsförmånen	-300	-300	-300
13:3	Bidrag till hälso- och sjukvård	755	255	5
14:7	Folkhälsopolitiska åtgärder	100	150	150
14:8	Alkohol- o. narkotikapolitiska åtgärder	100	150	150
16:7	Bilstöd till handikappade	70
16:8	Kostnader för statlig assistansersättning	300	300	3492
17:1	Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken	70	300	300
18:1	Bidrag till utveckling av socialt arbete m.m.	10	10	10
Nytt	Psykiatri	500	500	500
Nytt	Tillgänglighetsreform	500	1000	1000

UO10	Ekon. trygghet vid sjukdom och handikapp	-2940	-8390	-10590
19:1	Sjukpenning och rehabilitering m.m.	-2590	-6490	-7390
19:2	Aktivitets- och sjukersättningar	-550	-1750	-3050
19:4	Arbetsskadeersättningar	-350	-700	-700
19:8	Allmänna försäkringskassor	550	550	550
UO11	Ekonomisk trygghet vid ålderdom	105	155	165
20:2	Efterlevandepensioner till vuxna	50	100	110
20:3	Bostadstillägg till pensionärer	55	55	55
UO12	Ekonomisk trygghet för familjer och barn	-240	-270	1550
21:2	Föräldraförsäkring	-50	-30	-10
21:3	Underhållsstöd	-190	-240	-240
Nytt	Barnkonto			1800
UO13	Arbetsmarknad	-10000	-10500	-10700
22:1	Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader	-1400	-1400	-1400
22:2	Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd	-9100	-9600	-9800
22:4	Särskilda insatser för arbetshandikappade	200	200	200
Nytt	Jobbgaranti	300	300	300
UO14	Arbetsliv	-208	-219	-245
23:1	Arbetsmiljöverket	-100	-100	-100
23:2	Arbetslivsinstitutet	-75	-75	-75
23:3	Särskilda utbildningsinsatser	-10	-20	-46
23:4	Arbetsdomstolen	-23	-24	-24

UO15	Studiestöd	-1834	-2050	-2091
25:2	Studiemedel m.m.	-400	-400	-400
25:4	Rekryteringsbidrag m.m.	-1394	-1610	-1651
25:7	Bidrag till vissa organisationer m.m.	-40	-40	-40
UO16	Utbildning och universitetsforskning	-444	-444	-444
25:1	Statens skolverk	-200	-200	-200
25:2	Skolutvecklingsmyndighet	-94	-94	-94
25:3	Utveckling av skolväsende och barnomsorg	-50	-50	-50
Nytt	Nationell skolinspektion	200	200	200
25:15	Bidrag till vissa organisationer	-40	-40	-40
25:16	Statligt stöd för utbildning av vuxna	-900	-900	-900
25:18	Bidrag till kvalificerad yrkesutbildning	100	100	100
25:73	Särskilda utgifter inom universitet och högskolor m.m.	-100	-100	-100
25:76	Högskoleverket	-30	-30	-30
Nytt	Lägre utbyggnadstakt	-130	-130	-130
Nytt	Kvalitetshöjningar	200	200	200
Nytt	Höjda fakultetsanslag	600	600	600
UO17	Kultur, medier, trossamfund och fritid	50	50	50
27:1	Statens biografbyrå	-3,5	-3,5	-3,5
28:1	Statens kulturråd	-7,5	-7,5	-7,5
28:5	Bidrag till Riksteatern, Operan, Dramaten, Dansens Hus, Svenska rikskonserter	-26	-26	-26
28:6	Bidrag till regional musikverksamhet m.m.	30	30	30
28:7	Bidrag till vissa teater-, dans- och musikändamål	11	11	11
28:9	Litteraturstöd	9,5	9,5	9,5

28:10	Stöd till kulturtidskrifter	3	3	3
28:15	Konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön	-10	-10	-10
28:28	Centrala museer: Myndigheter	13	13	13
28:29	Centrala museer: Stiftelser	5	5	5
28:30	Bidrag till regionala museer	16,5	16,5	16,5
28:33	Riksutställningar	-5	-5	-5
28:39	Stöd till trossamfund	10	10	10
Nytt	Möte mellan kulturer	4	4	4
UO18	Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande	-688	-1217	-1217
21:1	Bostadsbidrag	-100	-100	-100
31:1	Boverket	-20	-20	-20
31:2	Räntebidrag m.m.	-100	-200	-200
31:3	Statens bostadskreditnämnd: Förvaltningskostnader	-2	-2	-2
31:6	Bidrag till åtgärder mot radon i bostäder	-10	-10	-10
31:11	Bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet	-25	-25	-25
31:12	Investeringsbidrag för nybyggnad av hyresbostäder	-200	-600	-600
31:12	Statens bostadsnämnd	-4	-8	-8
31:13	Omstrukturering av kommunala bostadsbolag	-127	-152	-152
32:1	Länsstyrelserna m.m.	-100	-100	-100
UO19	Regional utveckling och utjämning	-512	-525	-525
33:1	Allmänna regionalpolitiska åtgärder	-500	-500	-500
33:4	Glesbygdsverket	-12	-25	-25

UO20	Allmän miljö- och naturvård	-275	50	50
34:3	Åtgärder för biologisk mångfald	20	20	20
34:5	Miljöforskning	20
34:7	Internationellt miljösamarbete	10	10	10
34:12	Bidrag till SMHI m.m.	-25	-25	-25
34:14	Stöd till klimatinvesteringar	-340
26:2	Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande	10
Nytt	Hållbarhetskommission	10	25	35
Nytt	Östersjösatsningar	20	20	10
UO21	Energi	-904	-321	-327
35:1	Statens energimyndighet	-50	-50	-50
35:2	Insatser för effektivare energianvändning	-68
35:4	Stöd för marknadsintroduktion av vindkraft	-60
35:5	Energiforskning	25	25	25
35:6	Energiteknikstöd	-131
35:7	Introduktion av ny energiteknik	-230
35:9	Statlig prisgaranti elcertifikat	-100
35:10	Ersättning för vissa kostnader vid avveckling av en reaktor vid Barsebäck	-315	-321	-327
Nytt	Kärnsäkerhet i Östeuropa	25	25	25
UO22	Kommunikationer	-120	330	330
36:1	Vägverket: Administration	-100	-100	-100
36:2	Väghållning och statsbidrag	500	500	500
36:3	Banverket: Sektorsuppgifter	-75	-75	-75
36:11	Driftsbidrag till kommunala flygplatser	5	5	5
37:7	IT-infrastruktur :Regionala transportnät	-450	0	0

UO23	Jord- o. skogsbruk, fiske med anslutande näringar	-286	-304	-102
42:2	Bidrag till distriktsveterinärorganisationen	-20	-20	-20
42:3	Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder	5	5	5
42:5	Ersättning för viltskador m.m.	3	3	3
43:1	Statens jordbruksverk	-60	-60	-60
43:8	Fiskeriverket	5	5	5
43:12	Livsmedelsverket	10	10	10
44:1	Åtgärder för landsbygdens miljö och struktur	15	15	15
44:4	Stöd till jordbrukets rationalisering m.m.	2	2	1
44:6	Återföring av skatt	-251	-269	-66
44:7	Ekologisk produktion	-15	-15	-15
25:1	Sveriges lantbruksuniversitet	12	12	12
26:1	Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande	8	8	8
UO24	Näringsliv	-107	-107	-107
38:4	Turistfrämjande	-10	-10	-10
38:16	Konkurrensverket	12	12	12
38:17	Konkurrensforskning	6	6	6
38:20	Omstrukturering och genomlysning av statliga företag	-25	-25	-25
40:5	Åtgärder på konsumentområdet	10	10	10
26:2	Verket för innovationssystem: FOU	-100	-100	-100
UO25	Allmänna bidrag till kommuner	9210	9000	5898
91:1	Generellt statsbidrag till kommuner och landsting	9680	9570	6468
91:2	Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner	-470	-570	-570
UO26	Statsskuldsräntor m.m.	-1500	-3000	-6000
92:1	Räntor på statsskulden	-1500	-3000	-6000

Tabell 13. Folkpartiets förslag till utgiftsramar

Miljoner kronor

			Regeringen				Folkpartiets ändringsförslag				Folkpartiets förslag till utgiftsramar
		2004		2005	2006	2004		2005	2006	2004		2005	2006
	Utgiftsområden
1	Rikets styrelse	7896		7844	8218	-1277		-1277	-1277	6619		6567	6941
2	Samhällsekonomi och finansförvaltning	9198		9444	9760	-6		-13	-13	9192		9431	9747
3	Skatt, tull och exekution	8556		8760	8907	150		150	150	8706		8910	9057
4	Rättsväsendet	26432		26781	27303	1004		1005	1005	27436		27786	28308
5	Internationell samverkan	1257		1254	1258	1		1	1	1258		1255	1259
6	Försvar samt beredskap mot sårbarhet	44331		45390	46238	-1350		-1200	-1200	42981		44190	45038
7	Internationellt bistånd	19857		20838	21823	1002		2165	3647	20859		23003	25470
8	Invandrare och flyktingar	7005		6992	6648	-362		-732	-756	6643		6260	5892
9	Hälsovård, sjukvård och social omsorg	37665		39316	40679	2105		2365	5807	39770		41681	46486
10	Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp	123981		129712	134532	-2940		-8390	-10590	121041		121322	123942
11	Ekonomisk trygghet vid ålderdom	50656		49392	48672	105		155	165	50761		49547	48837
12	Ekonomisk trygghet för familjer och barn	53852		55837	57126	-240		-270	1550	53612		55567	58676
13	Arbetsmarknad	61989		58257	56773	-10000		-10500	-10700	51989		47757	46073
14	Arbetsliv	1135		1161	1178	-208		-219	-245	927		942	933
15	Studiestöd	21925		21793	23051	-1834		-2050	-2091	20091		19743	20960
16	Utbildning och univer- sitetsforskning	43962		45887	45064	-444		-444	-444	43518		45443	44620
17	Kultur, medier, trossamfund och fritid	8664		8957	9120	50		50	50	8714		9007	9170
18	Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande	8798		9141	9440	-688		-1217	-1217	8110		7924	8223
19	Regional utjämning och utveckling	3106		2957	2957	-512		-525	-525	2594		2432	2432

		Regeringen				Folkpartiets ändringsförslag			Folkpartiets förslag till utgiftsramar
			2004	2005	2006	2004	2005	2006	2004	2005	2006
20	Allmän miljö- och naturvård		3771	3687	3710	-275	50	50	3496	3737	3760
21	Energi		1663	461	469	-904	-321	-327	759	140	142
22	Kommunikationer		28535	29707	30137	-120	330	330	28415	30037	30467
23	Jord- och skogsbruk, fiske m. ansl. näringar		14279	14467	14409	-286	-304	-102	13993	14163	14307
24	Näringsliv		3491	3627	3656	-107	-107	-107	3384	3520	3549
25	Allmänna bidrag till kommuner		73706	79432	81267	9210	9000	5898	82916	88432	87165
26	Statsskuldsräntor m.m.		47684	48770	58282	-1500	-3000	-6000	46184	45770	52282
27	Avgiften till Europeiska gemenskapen		24472	25982	26547	0	0	0	24472	25982	26547
	Minskning av anslags- behållningar		0	1724	1847	-2000	-2000	-2000	-2000	-276	-153
	Summa utgiftsområden		737868	757568	779071	-11426	-17298	-18941	726440	740269	760130
	Summa utgiftsområden exkl. statsskuldsräntor		690184	708798	720789	-9926	-14298	-12941	680256	694499	707848
	Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten		165619	171372	181696	50	50	50	165669	171422	181746
	Summa takbegränsade utgifter		855803	880170	902485	-9876	-14248	-12891	845925	865921	889594
	Budgeteringsmarginal		197	13830	28515				8075	17076	18406
	Utgiftstak för staten		856000	894000	931000				854000	883000	908000

Stockholm den 7 oktober 2003
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)	Marita Aronson (fp)
Anna Grönlund (fp)	Lennart Kollmats (fp)
Tobias Krantz (fp)	Ulf Nilsson (fp)
Karin Pilsäter (fp)	Erik Ullenhag (fp)
Yvonne Ångström (fp)