Tonårspsykiatri

Motion 1990/91:So440 av Anita Stenberg m.fl. (mp)

Hur motiverar dagens psykiatri kristonåringarna att söka
hjälp? Det är allmänt omvittnat att tonåringarna själva
varken söker barn- eller vuxenpsykiatriska mottagningar.
Tonåringarna syns inte i sjukvården.

I andra länder finns tonårspsykiatri som specialitet sedan
flera decennier. I vårt land betonar man de sociala
problemen och hänvisar patienterna till
socialförvaltningarna, som saknar terapeuter med biologisk
och psykologisk kunskap.

Socialförvaltningarna använder sig ofta, i brist på andra
resurser, av omplaceringar, dvs byte av förtroendepersoner.
Landstingen har sedan den nya LVM-lagen, lagen om vård
av missbrukare, trädde i kraft den 1 januari 1989 ett odelat
ansvar för missbrukare med psykiatriska problem inom
ramen för socialtjänstens totalansvar.

Allmänheten ställer nu ökade krav, både av terapeutiska
och sjukvårdsekonomiska skäl, på förebyggande vård av
tonåringar i riskzonen för psykisk insufficiens, missbruk och
kriminalitet. Vi får en allt större grupp av hemlösa,
utstraffade och inte insläppta tonåriga gatubarn, skrev
socialstyrelsen till regeringen 1989. Även barn med svåra
problem måste få vård. Huvudmännens ansvar att ordna
vården är tvingande enligt lag. Kommuner och landsting har
svikit de barn och ungdomar, som mest behöver vård.

Hemmen för tvångsvård, de så kallade paragraf 12-
hemmen, kan vägra att emot de svåraste fallen och gör det
också ibland, samt tillåter att ungdomar genom att missköta
sig straffar ut sig. Det innebär att socialnämnder kan besluta
om ''vård i eget hem'', som bara innebär att tonåringen
skickas hem till sin vanliga hemmiljö och inte får någon vård
alls, bara fortsätter att ''driva omkring''. Men vård hemma
måste alltid inledas på institution. En pressad
socialsekreterare får ringa runt till alla tänkbara hem och
böna och be för att ofta mötas av ''tyvärr, passar inte hos
oss''. Institutionerna väljer själva vilka tonåringar de vill ta
emot. Huvudmannen har ett tvingande ansvar för att ordna
vårdplatser. Kommuner och landsting bollar ansvaret
mellan sig. Landstinget driver instutionerna men
kommunerna har det yttersta ansvaret för att ungdomarna
inte går under. Under tiden fortsätter ungdomarna med
missbruk och/eller kriminella handlingar.

Hälften av alla på ungdomshem 1988 var psykiskt störda.
Gemensamt för alla var att de hade övergivits av sina
föräldrar. Under tio månader 1988 nekades 100-150
tonåringar plats på institutioner och 500-600 ansökningar
avslogs. Samtidigt straffade ett 40-tal ungdomar ut sig
genom att göra sig omöjliga. Egentligen lär platserna räcka
till. Det finns 515 platser för tvångsvård och totalt 1900
platser för ungdomar mellan 12 och 20 år. Det är bara det
att de som är värst och är i störst behov av vård inte kommer
in någonstans. Man borde ta upp en idé från Östergötlands
landsting om en tonårsbyrå. Det innebär en fullt utbyggd
tonårsbyrå med samma team i öppen-, dag- och eftervård,
dvs i form av en obruten vårdkedja. En sådan verksamhet
startade 1969 men upphörde 1988 trots en rad vädjanden
från patienter, föräldrar, skola, arbetsförmedling, polis och
ungdomsmottagning, som alla samarbetat med
tonårsbyrån. Tonårsbyrån visade vid flera uppföljningar
positiva rehabiliteringsresultat. Medan
ungdomsvårdsskolorna visade på ett resutat med 10 %
positiv rehabilitering visade tonårsbyrån på 70 %.
Dessutom låg kostnaden långt under barnpsykiatriska
klinikens kostnader, ungefär halva kostnaden. Anledningen
till dessa resultat låg i en rad faktorer, t ex att:
kristonåringarna ville själva söka vård men orkade inte
vänta på den. På tonårsbyrån togs de emot akut och slapp
väntetider,en sjuksköterska fanns tillhands och var
lättillgänglig i motsats till barnpsykiatriska öppenvården
som i regel saknar sjukskötersketjänster,samma team
följde patienten i öppen-, dag- och eftervården,
stabiliteten i personalgruppen berodde på att varje medlem
i teamet hade en unik utbildning och tvärvetenskapligheten
gav en mångfaldig förståelse för tonåringens problem,ett
upparbetat samarbete med skola och arbetsförmedling med
skräddarsydda lösningar förkortade vårdtiderna,
samarbetet med barnpsykiatriska kliniken gav ytterligare en
resurs genom att tonårsbyråns patienter kunde läggas in på
akutavdelning och klinikens patienter, t o m de
prepsykotiska, kunde gå på byråns dagavdelning med
oväntat goda resultat.

Barnpsykiatrin som disciplin har unika förutsättningar
att sätta in tidiga åtgärder. Men utan slutenvårdsplatser för
långtidsterapi och utan tonårspsykiatriska enheter har
barnpsykiatrin svårt att nå de mest vårdbehövande och
deras anhöriga. Man behöver satsa på barnpsykiatri som
förebyggande verksamhet mot ungdomsbrottslighet. En
medveten satsning mot fortsatt missbruk av droger och
förvärrad kriminalitet skulle på längre sikt förhindra dyrbar,
långvarig vård på sjukhus och institutioner. Viktigt har varit
att ''psyk'' och ''social'' inte ingått i byråns namn, liksom att
byrån haft sina lokaler i ett vanligt, anonymt hyreshus men
ändå granne med regionsjukhuset, som lätt kunde hjälpa
tonårsbyrån att få tonåringarna utredda vid specialkliniker.
Tonårsbyrån finns kvar som erfarenhet och idé och nu är
tiden inne för att föreslå att varje landsting inrättar en
tonårsbyrå, en ''drop-in'' verksamhet dit en tonåring, som
behöver och vill ha hjälp, kan komma akut och också få
vård akut. Men det skall också ges en uppföljande vård utan
att man behöver träffa ny personal och behöva berätta om
sina bekymmer en gång till.Det är viktigt att få komma till
några, som väl känner till allvarliga tonårsproblem, till
några, som bryr sig om just denna besvärliga tonåring och
att man inte hamnar på en väntelista. Ett genomförande av
denna idé skulle kunna minska våldet i samhället och spara
både pengar och lidande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tonårsbyråer enligt beskriven
modell inrättas i varje landsting,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att specialiteten tonårspsykiatri
bör införas även i Sverige.

Stockholm den 20 januari 1991

Anita Stenberg (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)

Paul Ciszuk (mp)

Eva Goe s (mp)

Kent Lundgren (mp)