Totalförsvaret

Motion 1988/89:Fö207 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: FÖ207

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Totalförsvaret

Sverige behöver ett totalförsvar med sådan styrka och kapacitet att det i
alla lägen är ett stöd för vår neutralitetspolitik. Vi måste ha förmåga att
värna landets territoriella integritet och ytterst vår tillvaro som självständig
nation. Totalförsvaret måste därför oavsett hur kort förvarning vi
får i de enskilda fallen kunna verka vid incidenter i fredstid, i internationella
krislägen, i neutralitet då krigshandlingar pågår i vårt närområde
och slutligen om vårt land utsätts för direkt angrepp.

Ett totalförsvar som klarar dessa uppgifter blir ett starkt stöd för stabiliteten
i det nordiska området. Det bör ligga i båda stormaktsblockens
intresse att svenskt luftrum, svenska vatten och svenskt landterritorium
inte kan användas av någondera sidan. Vi värnar svenskt område och
svensk suveränitet, men detta är samtidigt till säkerhetspolitisk fördel för
våra nordiska grannar och även för stormakterna.

Grunderna för den svenska säkerhetspolitiken har länge legat fasta. En
närmare redovisning av Folkpartiets syn på internationella förändringar,
inte minst den i många stycken mycket positiva utvecklingen det senaste
året, ges i vår partimotion till årets riksmöte om säkerhetspolitik och
nedrustning.

Det är viktigt att totalförsvaret är i balans. Tyvärr har totalförsvaret i
många år uppvisat obalanser. I flera avseenden har vi internationellt sett
mycket moderna och effektiva system inom militärt försvar. Men stora
delar av försvarsmakten har orimligt stora kvalitativa brister, därför att
numerären under lång tid fått styra utformningen av markstridsförbanden.
Inom de civila delarna har det länge varit mycket stora olikheter i uthållighet
och beredskap mellan olika samhällssektorer.

Folkpartiet har länge hävdat att man måste komma bort från de trögheter
som lett till dessa obalanser inom både militära och civila delar av
totalförsvaret.

Genom 1987 års försvarsbeslut gavs det svenska totalförsvaret en stabil
säkerhetspolitisk grund och samtidigt en långsiktig inriktning för omdaning,
kvalitetsförbättring och materiell förnyelse. Omfördelning av ekonomiska
resurser mellan olika totalförsvarsgrenar beslutades samtidigt som
ökade medel tillfördes för att säkerställa den prioriterade förnyelsen. Det
klart uttalade syftet med reformerna och förstärkningarna var att uppnå
ett totalförsvar i kvantitativ och kvalitativ balans med de samtidigt fastlagda
säkerhetspolitiska målen.

De säkerhetspolitiska kraven grundades bl. a. på konstateranden om att Mot. 1
stormaktsblockens upprustning på det konventionella området pågått i FÖ207
stort sett i oförändrat tempo under åtskilliga år samt att den tekniska
utvecklingen innebar ökade möjligheter att angripa och utnyttja vårt land i
samband med en konflikt mellan stormakterna. En annan viktig förändring
ligger i stormakternas ökande strategiska intresse för det nordiska
området. Risken har ökat för att detta område berörs redan tidigt vid en
öppen konflikt mellan blocken.

Totalt sett enades de i försvarsbeslutet medverkande partierna om, att
det svenska totalförsvaret behövde förstärkas för att ge ökad trovärdighet
åt vår vilja och förmåga att fullfölja neutralitetspolitiken och att hävda
landets integritet och oberoende.

Den inriktning som gavs i 1987 års försvarsbeslut innebar omprioriteringar
och klara anvisningar om var förstärkningar är särskilt angelägna.

Man kan därför säga att försvarsbeslutet i flera avseenden innebar ett
övervinnande av trögheter som länge förhindrat möjligheterna att få ett
balanserat totalförsvar. I långa stycken är det här fråga om samma slags
problem vi känner igen från andra delar av den offentliga sektorn. Vi
behöver reformer genom omprövning för att få ut mesta möjliga effekt.

Endast om totalförsvaret fungerar effektivt kan vi uppnå att personalen
känner förtroende för dess förmåga och det är i sin tur en förutsättning för
att man ska kunna rekrytera och behålla kvalificerad personal. Ett totalförsvar
i obalans är en dålig användning av skattepengar. Det ger dålig
motivation för personalen och det ger inte neutralitetspolitiken det stöd
som behövs.

Under senare år har Folkpartiet på en rad områden begärt omprioriteringar
inom totalförsvaret samtidigt som vi föreslagit ökade totala resurser.
Kraven formulerades inför försvarsbeslutet bl. a. i vår försvarsmotion
till 1985/86 års riksmöte. Att Folkpartiet stod bakom 1987 års försvarsbeslut
hade sin grund i att detta beslut i mycket hög grad tog fasta just på de
förstärkningar och omprioriteringar som Folkpartiet förordat.

När väl isen var bruten har ÖB på regeringens uppdrag genomfört
fortsatta utredningar i försvarsbeslutets anda. En genomgripande reformering
av vår värnpliktsarmé har föreslagits. Den innebär bl. a. en prioritering
och förnyelse av arméns anfallsbrigader. Andra viktiga utredningar
har påvisat värdet av decentralisering och delegering av ansvaret för
krigsförbanden till lokal nivå samt betydelsen av en fortsatt utveckling av
försvarsmaktens personal och ledningssystem. ÖB har emellertid också
prövat läget och den ekonomiska planeringen inom hela försvarsmakten.

Därvid har avslöjats sådana brister, att 1987 års försvarsbeslut inte kan
genomföras utan avsevärda medelstillskott.

Att de militära myndigheternas underlag inför 1987 var så vilseledande
som allt nu tyder på är utomordentligt allvarligt. I några viktiga avseenden
rör det sig om fördyringar inom områden som bl. a. Folkpartiets företrädare
före försvarsbeslutet uttryckte oro för. Men från militära myndigheter
förklarades, att kostnaderna ifråga var under full kontroll och misstankarna
om svarta hål därför var obefogade.

Det är nödvändigt att den nya försvarskommittén vilket också ingår i

dess direktiv granskar hur det kunde komma sig att myndigheterna Mot. 1
lämnade så vilseledande planeringsunderlag. Ibland sägs att försvarets FÖ207
planerings- och ekonomisystem (beslutat 1970) skulle vara orsak till problemen.
Mycket tyder dock på att revirtänkande, försvarsgrensagerande
och andra särintressen inom försvaret har så stort utrymme att planeringssystemet
(som byggde på rationalitet och tron på att man kan härleda mål
och medel utan att styras av grupptänkande och tradition) egentligen
aldrig kunnat verka på avsett sätt. Det är helt nödvändigt att den politiska
nivån kan utkräva ansvar av de militära myndigheterna. Det förutsätter i
sin tur att ÖB har reella möjligheter att tränga igenom de spärrar som
försvarsgrenscheferna hittills lyckats upprätthålla. Detta gäller både drift
och materielanskaffningar.

Det bör noteras att skillnaden mellan ambitioner och det som kan
förverkligas skulle ha varit ännu större om statsmakterna 1987 godtagit
dåvarande ÖB:s förslag om högsta ekonomiska nivå. För på denna nivå
föreslogs ytterligare materielanskaffningar med angivna priser under de
som sedan visat sig gälla. De mycket stora felbedömningarna av kostnaderna
för ÖB:s grundnivå fanns ju i botten för varje ekonomisk nivå
därutöver.

Det säkerhetspolitiska behovet av förstärkningar av viktiga funktioner
inom försvaret har inte blivit mindre därför att myndigheternas beslutsunderlag
var bristfälligt. Folkpartiets uppfattning kan därför sammanfattas
så här: Vi står fast vid innehållet i 1987 års försvarsbeslut. Nu är det
nödvändigt att tillskjuta de ekonomiska medel som krävs för att förverkliga
detta innehåll.

Under de senaste åren har flera för den internationella utvecklingen
glädjande händelser inträffat. Viljan att bilägga de öppna konflikterna i
Mellanöstern, liksom i Afghanistan, har ökat. Ett första steg har tagits i
uppbromsningen av såväl kärnvapenupprustningen som upprustningen
med konventionella stridskrafter. Detta är viktiga steg på vägen mot en
fredligare värld vid och bortom sekelskiftet. De påverkar emellertid inte
resultaten av stormakternas fortsatta upprustning under 80-talet. De
stridskrafter och den militära förmåga som därigenom skapats kommer att
kunna utnyttjas i eventuella konflikter minst intill sekelskiftet.

En på sikt minskad spänningsnivå i det nordiska området bör enligt
Folkpartiets mening i första hand medge en successiv och geografiskt
motiverad beredskapsbegränsning vid de i drift dyraste förbanden inom
det svenska försvaret. En fredlig utveckling kommer därigenom till tydligt
uttryck även i Sverige samtidigt som handlingsfriheten bevaras att genom
snabba personalförstärkningar parera regionala störningar och smärre
konflikter inom eller mellan stormaktsblocken. Det är viktigt att beredskapsnivån
säkerställs i utsatta områden som t. ex. nordligaste Sverige, på
Gotland, runt östersjöutloppens stränder. Folkpartiet anser alltså inte att
den nuvarande internationella utvecklingen bör medföra något avkall på
genomförandet av 1987 års försvarsbeslut.

Det vi här anfört gör det lätt för oss att instämma i försvarsministerns
bedömning i årets budgetproposition: De styrkor som skulle kunna användas
mot oss i händelse av krig i Europa påverkas inte i någon nämn

värd mening av den utveckling vi hittills kunnat bevittna. För det krävs en
avsevärd reduktion eller omstrukturering av de konventionella stridskrafter
som är avsedda för Europa. Min slutsats är därför, att vi även i
framtiden måste ha ett välbalanserat och starkt totalförsvar som stöd för
neutralitetspolitiken.

Inriktning för försvarsmakten

I 1986 års partimotion angav Folkpartiet att försvarsmaktens utveckling
mot bakgrund av den säkerhetspolitiska rapporten borde ges följande
principiella inriktning för perioden 1987 97.

arméns anfallsbrigader prioriteras och ges ökad stridsförmåga i flera
avseenden

den marina förnyelsen inriktas främst mot ubåts- och sjöminsystem
samt olika typer av kustartilleriförband

flygstridskrafternas luftförsvarsförmåga förstärks successivt och långsiktigt.

Vi anser att denna inriktning bör stå fast och avser att verka för dess
genomförande. Vi konstaterar också, att överbefälhavarens planering och
förslag i programplan 89 92 och i Försvarsmaktsinriktning 2000 i stora
delar överensstämmer med denna inriktning, men att de nu tillgängliga
ekonomiska medlen är för små för ett genomförande och förnyelsen blir i
vissa fall allvarligt försenad.

Avseende arméstridskrafter redovisar ÖB att nuvarande planeringsramar
medger ett bibehållande av 17 moderna brigader, varvid övriga
brigader samt betydande mängder äldre territorialförsvarsförband utgår.
Folkpartiet hälsar med stor tillfredsställelse att såväl ÖB som arméchef
numera erkänner att det finns en miniminivå för den kvalitet som krävs
för att en brigad ska kunna sändas ut i strid. Detta har Folkpartiet hävdat
under många år, då partiet kritiserat obalansen mellan numerär och kvalitet
i armén. Men så sent som inför 1987 års försvarsbeslut motsatte sig de
militära myndigheterna Folkpartiets förslag om att de omoderna infanteribrigaderna
(IB 66) skulle utgå. Det kan noteras att riksdagen redan i 1972
års försvarsbeslut förutsatte att flertalet av dessa brigader skulle slopas.

När Folkpartiet under lång tid pläderat för en minskning av numerären
ifråga om soldater och markstridsförband har motivet varit att det är
orimligt att ha kvar förband med otillräcklig utrustning och utbildning
(inte minst samträning i större förband). Svenska förband har t. ex. bristande
utbildning och utrustning för strid i mörker, bristande skydd, för
svag utrustning för information och ledning, för svag eldkraft och i många
fall för svag rörlighet. Färre förband skulle medge en betydligt större
satsning per förband på utrustning och samträning.

Läget är sannolikt betydligt sämre än som redovisats i myndigheternas
underlag till statsmakterna. Allt fler tecken tyder nämligen på att den
materiel låt vara ofta ganska omodern som ska finnas i mobiliseringsförråden
i verkligheten inte finns där. Exempel kan vara allt från vapen
och fordon ned till regnrockar, snökedjor och kikare. Det kan gälla materiel
som aldrig anskaffats i tillräcklig mängd, eller som minskat genom

Mot. 1988/89

FÖ207

11

stölder, genom att den tappats bort, slitits ut eller förstörts. Materiel kan
också vara på verkstäder eller vara utlånad för utbildning. Från Folkpartiets
sida uttrycktes inför försvarsbeslutet oro för brister i mobiliseringsförråden,
men myndighetsföreträdare förklarade att denna oro var obefogad.
Numera sägs från flera håll att bristerna ifråga om sådan materiel som
enligt papperen ska finnas ute i mobiliseringsförråden är långt större än
som tidigare angivits.

Genom minskning av antalet förband blir det möjligt att fylla många
materielslag i förråden genom att man för över utrustning från utgående
förband. Man kan t. ex. se till att det finns automatkarbiner för alla
fältförband och fler sådana kan också föras vidare till lokalförsvarsförband
och hemvärn. I slutändan betyder detta att kvarvarande gevär med modellår
1896 kan utgå ur organisationen.

Genom färre förband blir det totalt sett ett mindre årligt materielomsättningsbehov.
Därmed ökas möjligheterna att klara nödvändig successiv
modernisering av materielen genom tillförsel av ny utrustning.

Ett särskilt oroande förhållande gäller ammunitionen. För flera viktiga
ammunitionsslag är uthålligheten alltför liten. I debatten har ofta sagts att
ett motiv för dagens stora arméorganisation är att man därmed kan föra ett
uthålligt försvar. Men hade avsikten med dagens försvarsorganisation
varit att den skulle kunna verka under lång tid skulle självfallet ammunitionsuthålligheten
ha tillmätts stor vikt. I verkligheten måste det därför ha
varit andra skäl som legat bakom när myndigheterna pläderat för den stora
numerären. Den mest näraliggande förklaringen är att en bevarad stor
numerär varit det bekvämaste sättet att slippa vidta sådana strukturomvandlingar
som en organisation alltid upplever som påfrestande. Det
allvarliga är att denna övervintringstanke lett till en armé med så stora
obalanser att den till stor del inte torde vara användbar direkt efter
mobilisering, förmodligen inte heller om den fick flera veckors förvarning.

Det som hänt genom den nyligen redovisade försvarsmaktsutredningen
är därför mycket glädjande. Äntligen ser det ut som om operativa bedömningar
och seriösa avvägningsdiskussioner fått en chans också rörande
armén, som dessförinnan mest tycks ha styrts av tanken att numerären
skulle förbli oförändrad och att alla variationer skulle gälla kvaliteten.

Folkpartiet konstaterade 1986 att antalet anfallsbrigader bör vara ca 20
och har samma uppfattning nu. Det exakta antalet armébrigader, deras
fördelning på typer samt därmed sammanhängande fredsorganisation bör
prövas av försvarskommittén. Särskilda medel för att säkerställa repetitionsutbildningen
vid arméns viktigare förband samt vissa marina förband
bör snarast tillföras för åren fram till nästa försvarsbeslut.

Genom värnplikt för män, civilförsvarsplikt för kvinnor och män samt
genom tjänsteplikt tillgodoses idag totalförsvarets behov av personal i krig.
Betydande problem finns dock att tillgodose kvalitetsbehovet för olika
slags personal, särskilt när två enheter inom totalförsvaret gör anspråk på
en och samma person.

Det finns anledning att utveckla metoderna för uttagning och fördelning
av personal inom totalförsvaret. Folkpartiet vill utveckla systemet med
pliktlagar i syfte att ge bästa möjliga personalförsörjning för totalförsvaret

Mot. 1988/89

FÖ207

12

sorn ju omfattar praktiskt taget alla medborgare i arbetsför ålder. Mot. 1

Enligt Folkpartiet finns det en bestämd gräns där värnplikten i nuvaran- FÖ207
de form förlorar i trovärdighet nämligen om man i dess namn utbildar
förband utan materiella och utbildningsmässiga förutsättningar att möta
moderna utländska förband. För att få ut maximal försvarseffekt ur de
medel som kan tilldelas försvaret har Folkpartiet länge förordat differentierade
utbildningstider, relaterade till krigsuppgift och förkunskaper.

I försvarsmaktsutredningen har ÖB för att utveckla idén om allmän
värnplikt föreslagit försök med utökad differentiering av de värnpliktigas
grundutbildning i kombination med andra former av repetitionsutbildning.

För bevakningsförband är det enligt ÖB möjligt med betydligt kortare
värnpliktstider än dagens. Ifråga om bevakningstjänsten innebär det likväl
klara kvalitetsförstärkningar jämfört med vad som idag ges vid grundutbildning
till bevakningsförband. Den föreslagna utbildningen blir också
bättre än den utbildning som idag ges för funktionen bevakning hos
värnpliktiga som primärt utbildas för t. ex. klargöring av flygplan, underhållstjänst,
fältarbeten eller artilleri.

Den exakta längden för olika utbildningar kan bara bedömas efter
praktisk erfarenhet av hur utbildningsmålen nås. Vi anser därför att försöksverksamhet
enligt ÖB:s förslag skall genomföras liksom utökade försök
med beredskapsinriktad värnpliktsutbildning inom armén och kustartilleriet.
Därigenom kan bättre beslutsunderlag i värnpliktsfrågan föreligga
inför 1991 års försvarsbeslut.

Med 1987 års försvarsbeslut avsattes medel för fortsatt materiell förnyelse
av brigadsystemet och dess tilläggsförband. Dessa medel har i stora
delar åtgått för att i planeringen säkerställa de nuvarande förbandens
vidmakthållande. Enligt Folkpartiets uppfattning är det nödvändigt att
förena en krigsorganisationsminskning inom armén med en samtidigt
inledd materiell förnyelse av de kvarvarande förbandens utrustning. Detta
kommer att kräva utökade ekonomiska medel redan i nuvarande försvarsbeslutsperiod.
Sådan materiell förnyelse omfattar bl. a. en återförd planering
för luftvärn och helikoptrar, kompletterande anskaffning av artillerimateriel
och ammunition samt en fortsatt mekanisering och anskaffning
av splitterskyddande utrustning till förbanden.

Vi vill särskilt peka på behovet av helikoptrar för i första hand sjukvårdstransporter
i övre Norrland. Utan rimlig kapacitet i detta avseende
kan trovärdigheten i hela försvaret av denna del av landet ifrågasättas.

Tidigare studier från ÖB har angivit att analyser av sjukvårdsbelastningen
vid alternativa angreppsfall visade att tusentals skadade skulle komma att
dö, eftersom de inte skulle komma till sjukhus i tid. ÖB framhöll därvid att
vetskapen om organisationens bristande förmåga att ta hand om skadade
skulle komma att negativt påverka både stridsvilja och uthållighet.

I flera sammanhang under senare år har Folkpartiet pekat på det orimliga
i att svenska soldater helt saknar skyddsvästar. Man brukar ange att 85
procent av dödade och skadade i moderna krig får sina skador genom
splitter, från artilleri eller från splitterbildande attackvapen fällda från
flygplan. Det är av humanitära skäl orimligt att Sverige som en följd av

att numerären soldater prioriterats före utrustning ligger långt efter
många andra industriländer när det gäller skyddsutrustning. Den svenska
sjukvården i krig är under alla förhållanden en flaskhals, men frånvaron av
splitterskydd gör att belastningen på sjukvården troligen skulle bli sådan
att systemet klappade ihop.

För marinstridskrafternas vidkommande fastlades i försvarsbeslutet en
långsiktig inriktning och förnyelse av marinens krigsförband och därmed
sammanhängande fredsorganisation. Endast i ett avseende lämnades förnyelsefrågan
öppen inför nästa försvarsbeslut. Detta gällde ytstridsfartygens
utformning och utnyttjande, vilket bl. a. sammanhänger med ubåtsskyddets
utveckling mot sekelskiftet.

Folkpartiet var pådrivande för att 1987 års försvarsbeslut skulle innehålla
medel för framtagande av ett testfartyg gällande ny teknik för framtida
mångsidigt användbara fartyg. Ett sådant fartyg tas nu fram och erfarenheterna
från det arbetet torde bli av stor betydelse inför framtida beslut om
utformning av ytstridsförbanden.

Även inom marinen har stora ekonomiska brister i underlaget till
försvarsbeslutet framkommit. Viktiga förnyelseobjekt har blivit dyrare än
beräknat samtidigt som driftskostnaderna för ubåtsskyddet, trots ekonomiska
påslag utöver försvarsbeslutet, ökat i sådan grad att de riskerar att
begränsa de marina förbandens framtida verkan i invasionsförsvaret.
Ubåtsskyddet har med nödvändighet haft hög prioritet inom försvarsmakten
under 80-talets uppbyggnadsperiod. Resultatet av uppbyggnadsperioden
liksom en mot den totala försvarsbilden balanserad inriktning av det
viktiga ubåtsskyddet måste nu särskilt prövas inför 1991 års försvarsbeslut.

Bristerna i marinens planering medför en allvarlig obalans i försvarsmaktens
förmåga. Utökningen av antalet ubåtar uteblir och kvaliteten
begränsas. Av de fyra nya kustrobotbatterierna återstår endast ett. Förnyelsen
av sjöminsystemet utgår nästan helt liksom moderniseringen och
t.o.m. bibehållandet av viktiga fasta och rörliga kustartilleriförband vid
infallsportarna. Denna förändring av försvarsbeslutets inriktning är enligt
Folkpartiets uppfattning inte godtagbar. Det är därför nödvändigt att
redan under innevarande försvarsbeslutsperiod börja tillföra ytterligare
medel, så att den marina inriktningen snarast kan återtas.

Vi vill särskilt peka på behovet att förverkliga försvarsbeslutets inriktning
på fler kustrobotbatterier och utökning av antalet ubåtar från 12 till
14.

För flygstridskrafterna prioriterades i försvarsbeslutet luftförsvarsförmågan.
Detta innebar en förnyelse och en förstärkning av hela kedjan från
strilsystemet och bassystemet över flygplanet och dess vapen och motmedel.
Särskild vikt lades vid motmedlen, jaktbeväpningen och möjligheterna
att på sikt utöka antalet JAS-flygplan.

1987 års försvarsbeslut kom till stor del att betona det ökade behovet av
förmåga att möta överflygningar och anfall genom luften. Från Folkpartiets
sida fördes tidigt fram tanken mot myndigheternas avstyrkande
att återuppsätta en jaktdivision med J 35 Draken i början av 90-talet när
bristen på förare och tekniker övervunnits.

I 1987 års försvarsbeslut uttalade riksdagen i samband med en motion

Mot. 1988/89

FÖ207

14

från Folkpartiet att modifiering av ytterligare Draken-plan vore önskvärd. Mot. 1
Efter förhandlingar med industrin har beställning av denna modifiering FÖ207
gjorts.

Den nya försvarskommittén bör, bl. a. med beaktande av personalförhåilandena,
ta upp till behandling möjligheterna att förverkliga Folkpartiets
tanke om uppsättning av ytterligare en division J 35.

Även flygvapnets planering har visat sig mindre hållbar. Personalkostnaderna
har ökat liksom kostnaderna för flera viktiga materielförstärkningar.
Särskilt allvarlig är kostnadsutvecklingen för robotbeväpningen
och för den framtida anskaffningen av JAS-flygplan. Kostnaderna härför
är alltjämt mycket osäkra.

Enligt vår mening är det angeläget att bl. a. genomföra utbyggnaden av
strilsystemet och ta fram vapen för förbindelsebekämpning. För att säkerställa
den prioriterade luftförsvarseffekten är det också av största betydelse
att återskapa en hållbar planering för JAS-flygplanet och dess jaktrobotbeväpning.
Detta bör vara en prioriterad uppgift i den nya försvarskommittén
innan en fortsatt inriktning läggs fast. En stabil och ekonomiskt
förankrad inriktning måste fastläggas snarast, då den blir av avgörande
betydelse såväl för luftförsvarets utformning på sikt som för flygindustrins
framtid.

De allvarliga bristerna i försvarsmaktens planering som nu framkommit
har medfört, att den svenska försvarsindustrins utvecklingskompetens
hotas redan på kort sikt. Den snabbt förändrade planeringen medför, att
vissa viktiga kompetensområden kan komma att försvinna. Enligt Folkpartiets
mening är det därför nödvändigt att snabbt vidta särskilda åtgärder
för att säkerställa sådan industriell utvecklingskompetens, som kommer
att erfordras för bl. a. arméns modernisering på 90-talet. Likartade
förhållanden kan gälla för viss marin beväpning, för robotindustrin och för
en fortsatt elektronikutveckling. Däremot anser Folkpartiet att den nuvarande
situationen understryker betydelsen av de kapacitetsforändringar
inom flera industriområden som påpekades av riksdagen i 1987 års totalforsvarsbeslut.
Den långsiktiga industrikapaciteten bör inriktas mot den
förnyelsenivå som angavs i 1987 års försvarsbeslut.

Totalförsvarets civila delar stora brister i sjukvården

1987 års försvarsbeslut innebar ett genombrott för tanken att samma
planeringsförutsättningar måste gälla för alla sektorer. Folkpartiet hade
länge pläderat för denna princip. Det var orimligt att ha olika målsättningar
ifråga om uthålligheten, så att staten satsade stora belopp på att ge
uthållighet på tre år eller mer för vissa sektorer, samtidigt som t. ex.
sjukvården hade ytterst ringa uthållighet. Grundregeln måste vara att
angripa bristerna i de områden som är mest eftersatta enligt principen att
ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.

Enhetliga planeringsförutsättningar för hela totalförsvaret var alltså en
stor principiell markering i 1987 års försvarsbeslut. Försvarsbeslutet innebär
att det nu för första gången också finns en gemensam ekonomisk ram
för insatser inom de civila delarna av totalförsvaret. Genom tillkomsten

(1986) av Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) finns också ett ansvarigt
organ med uppgift att kontinuerligt granska brister och behov. ÖCB har att
följa samhällsutvecklingen och redovisa var nya insatser är särskilt viktiga.
Av avgörande betydelse är att man kan ta beredskapshänsyn redan i
samhällsplaneringen för att minska sårbarheten. Lyckas detta blir kostnaden
oftast långt mindre än om man i efterhand söker minska sårbarheten.

Ofta påpekas att olika drag i samhällsutvecklingen gör samhället mer
sårbart, t. ex. det ökade beroendet av telekommunikationer när mer och
mer av information baseras på datasystem. Men det finns också utvecklingar
som minskar sårbarheten. Att Sveriges mycket stora oljeberoende
kunnat minskas på ett närmast dramatiskt sätt innebär stora fördelar för
beredskapen. Vi ser framför oss ett minskat utlandsberoende i jordbruksproduktionen
om man som Folkpartiet förordat också av flera andra
skäl kan lägga om jordbrukspolitiken så att användningen av bekämpningsmedel
och handelsgödsel minskas. De stora kostnader staten lagt ned
för jordbrukets uthållighet i internationella krissituationer har främst legat
på lagring för att möjliggöra fortsatt stor giftanvändning inom jordbruket.

Folkpartiet har i flera år begärt en förändring av skyddsrumsbyggandet
så att det prioriteras mer bestämt till sådana områden där riskerna bedöms
som särskilt stora. Med den planering som fanns före 1987 skulle det
sannolikt dröja till mitten av nästa århundrade innan man klarat skyddet
för t. ex. människor som arbetar i utsatta verksamheter i Stockholms
innerområde. Det är nödvändigt att finna former för att under 90-talet
förbättra skyddet för i princip alla de människor som kan antas vara
utsatta för de största riskerna. 11987 års försvarsbeslut ställde sig riksdagen
bakom det synsätt som Folkpartiet länge pläderat för. Vi hälsar med
tillfredsställelse att regeringen, myndigheter och en särskild parlamentarisk
utredning därefter arbetat för att få fram genomtänkta mål- och
riskanalyser och principer för hur alla människor ska få ett grundskydd
och hur skyddet för särskilt utsatta ska kunna förstärkas redan på ganska
kort sikt.

Sjukvård, telekommunikationer och kommunalteknisk försörjning (vatten,
värme, el) angavs i försvarsbeslutet som områden där uthålligheten
och säkerheten måste förstärkas.

Sjukvården synes vara totalförsvarets svagaste länk. I och för sig har
Sverige en stor sjukvårdsorganisation med betydande kapacitet. Men uthålligheten
i denna organisation är ytterst ringa, främst genom det mycket
stora beroendet av importerad förbrukningsmateriel.

Försvarsbeslutet 1987 innebar en fördubblad statlig satsning på sjukvårdens
beredskap. Över en miljard avsattes för ändamålet och riksdagen
markerade mycket tydligt att just sjukvården snabbt måste ges en förbättrad
uthållighet. I minnet fanns att den förbättring som beslutades fem år
tidigare, i 1982 års försvarsbeslut, dröjde därför att förhandlingar mellan
staten och landstingsförbundet drog ut flera år. Först de allra sista månaderna
av föregående femårsperiod gjordes upphandlingar av förbrukningsmateriel.
Fram till dess hade de statliga pengarna stått orörda.

Med nästan bestörtning måste vi nu konstatera att inte heller de förstärkningar
som riksdagen förutsatte för sjukvården i 1987 års försvarsbe

Mot. 1988/89

FÖ207

16

slut genomfors i rimlig tid. Man har ännu inte börjat förhandla mellan Mot. 1
staten och landstingsförbundet om de praktiska arrangemangen för att öka FÖ207
uthålligheten ifråga om förbrukningsmateriel och läkemedel. Det har nu
gått ungefär en tredjedel av försvarsbeslutsperioden och ännu har
nästan ingenting konkret hänt på sjukvårdsområdet. I stället för att utbetalas
och leda till reella förbättringar samlas pengarna på hög. Förbättringarna
inom sjukvården skulle finansieras genom utförsäljning av lager inom
områden där uthålligheten är betydligt större. ÖCB har till stor del genomfört
dessa utförsäljningar, varför pengarna finns men sjukvårdssidan
har hittills inte förmått ta emot dem.

Hade riksdagen förutsett att agerandet på sjukvårdsområdet skulle leda
till sådana förseningar hade det självfallet varit möjligt att för de första
två, tre åren av försvarsbeslutsperioden lägga mer pengar på andra delar
t. ex. betydligt snabbare anskaffning av skyddsmasker till hela befolkningen
och låta pengarna för sjukvården komma i en stor klump de två sista
åren av perioden.

Vi anser situationen så allvarlig, att riksdagen bör begära hos regeringen
att den redan innevarande riksmöte återkommer till riksdagen med förslag
om hur de i försvarsbeslutet avsatta medlen till sjukvården ska kunna leda
till reella insatser.

Det står redan klart, att inte ens om statens pengar verkligen kommer till
användning inom sjukvårdsområdet, kommer uthålligheten att förstärkas
i den utsträckning som riksdagen förutsatte 1987. Riksdagsbeslutet innebar
nämligen att staten skulle svara för kostnaderna för de i krig tillkommande
sjukvårdsbehoven, medan landstingen skulle svara för uthålligheten ifråga
om den sjukvård som bedrivs redan i fredstid.

Landstingsförbundets styrelse har i brev till regeringen den 14 april 1988
alltså nästan ett år efter försvarsbeslutet förklarat att landstingsförbundet
helt vägrar att godta riksdagsbeslutet. Ingen som helst lagring eller
andra åtgärder från landstingens sida för att förstärka uthålligheten ifråga
om förbrukningsmateriel kommer att vidtas.

Det är i detta läge nödvändigt att regeringen snabbt lägger fram förslag
till hur situationen ska hanteras. Nya statliga medel eller en omfördelning
inom totalförsvaret så att mer pengar kan avdelas för anskaffning av
förbrukningsmateriel kunde vara möjliga vägar. Staten skulle i så fall alltså
ta på sig hela finansieringen. Men samtidigt tycks det meningslöst att anslå
ytterligare statliga medel, när inte ens de pengar som angavs i 1987 års
försvarsbeslut ser ut att komma till användning i avsedd tid utan samlas på
hög.

Allvaret i situationen på sjukvårdsområdet i krig blev väl belyst vid en
gemensam offentlig utskottsutfrågning med försvars- och socialutskotten
den 22 november 1988.

Viktiga avgöranden kan inte skjutas på framtiden

Från flera håll, både från ÖB och politiska partier, har begärts att 1992 års
försvarsbeslut ska tidigareläggas ett år. Detta är numera också regeringens
utgångspunkt i direktiven till 1988 års försvarskommitté. Folkpartiet har

inte ansett det angeläget att göra denna tidigareläggning. Den medför
betydande svårigheter när det gäller att få fram beslutsunderlag. Redan
den förra försvarskommittén arbetade i besvärande tidsnöd och kunde
t. ex. inte genomföra det remissarbete som vore önskvärt. Den nya
försvarskommittén kan få betydande problem om myndigheternas perspektivplaner
och perspektivstudier läggs i ordinarie tid, medan tiden för
politisk behandling av dem förkortats ett år.

Såvitt vi kan se förutsätter en tidigareläggning av försvarsbeslutet att
försvarskommittén själv tar fram underlag för de viktigaste avvägningarna
inom totalförsvaret. För Folkpartiets vidkommande bör detta ändå vara
möjligt, eftersom vi menar att 1987 års försvarsbeslut gav långsiktiga
inriktningar som i sina huvuddrag kan väntas vara riktiga också vid ett
beslut 1991. Men principiellt är det olyckligt att tiden att ta fram beslutsunderlag
försämras på det sätt som tidigareläggning av nästa försvarsbeslut
innebär.

De akuta problemen inom försvaret främst betingade av att de
militära myndigheternas kostnadsbedömningar i underlaget till 1987 års
försvarsbeslut var vilseledande kan inte skjutas till 1991. Medelstillskott
för att förverkliga innehållet i 1987 års försvarsbeslut måste komma snart.
Det är helt nödvändigt att innevarande år fatta de organisationsbeslut för
armén som borde ha kommit redan 1987 men som då omöjliggjordes av att
myndigheterna inte kunnat leverera utlovat beslutsunderlag.

Genom denna motion har Folkpartiet redovisat sin principiella inriktning
av totalförsvaret intill tidpunkten för nästa försvarsbesluts tidpunkt.
Enligt Folkpartiets mening är det nödvändigt, att redan före denna tidpunkt,
och senast i samband med ett beslut om arméns framtida utveckling,
tillföra försvarsmakten ytterligare medel och förändra planeringsramarna
så att 1987 års försvarsbeslut kan genomföras utan ytterligare tidsspillan.
Endast därigenom kan den nuvarande oroande utvecklingen inom
försvarsmakten förändras i positiv riktning och en stabil grund skapas för
nästkommande försvarsbeslut. Lämpligaste tillfälle för beslut om medelstillskott
är när riksdagen tar ställning sedan regeringen i februari i år
lämnat aviserad proposition om anslagen för totalförsvarets militära delar.

Hemställan

Mot bakgrund av ovanstående hemställs

1. att riksdagen beslutar att försvaret snarast skall tillföras medel
för att säkerställa viktig repetitionsutbildning och prioriterad industriutvecklingskompetens,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av att fullfölja 1987 års
försvarsbeslut,

3. att riksdagen av regeringen begär uppgift om vilka medelstillskott
och vilka ramförändringar för försvaret som erfordras för att i
motionens mening fullfölja 1987 års försvarsbeslut,

Mot. 1988/89

FÖ207

18

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betydelsen av försök inom värnpliktsutbildningen
enligt överbefälhavarens förslag,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag redan innevarande
riksmöte om hur hälso- och sjukvården i krig ska kunna få den
förstärkning som angavs i 1987 års försvarsbeslut.

Stockholm den 25 januari 1988
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Hans Lindblad (fp)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989