Totalförsvaret

Motion 1989/90:Fö202 av Kerstin Ekman m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Fö202

av Kerstin Ekman m.fl. (fp)
Totalförsvaret

Den nu arbetande försvarskommittén, FK 88, har under hösten arbetat med
underlag för delbetänkandet om svensk säkerhetspolitik. Samtidigt har
kommittén tagit fram förslag till inriktning av myndigheternas planering inför
1991 års försvarsbeslut.

Folkpartiet har deltagit aktivt i detta arbete och saknar därför anledning
att i riksdagsmotion utförligt behandla dessa frågor. Inte heller anser vi det
rimligt att nu begära väsentliga förändringar av försvarspolitiken under det
år som återstår inför nästa försvarsbeslut.

Vi ger därför endast några övergripande synpunkter på försvarspolitiken.
Därutöver ger vi mer detaljerat synpunkter på rekrytering ur den värnpliktiga
åldersklassen för direktutbildning för civilförsvaret. Detta är en fråga
som drivits av partiet under lång tid och nu genom riksdagsbeslut fått ökad
aktualitet.

Den stabilitet som under många år präglat utvecklingen i Europa har under
det senaste året brutits. Folkpartiets syn på de förändringar som skett
och sker återfinns i vår partimotion om säkerhetspolitik och integration i
Europa.

Mot den bakgrund vi där tecknar anser vi det viktigt att Sverige har ett
totalförsvar i balans och med sådan styrka och sammansättning att det kan
värna om vår territoriella integritet, skydda vår befolkning och våra intressen
och med kraft avvisa angrepp mot vårt land.

De brister i vårt försvar som framkom inför föregående försvarsbeslut och
som föranledde riksdagen att besluta om ekonomiska och sakliga förstärkningar
är enligt folkpartiets uppfattning alltjämt viktiga att åtgärda. De ligger
också helt i linje med vad överbefälhavaren föreslagit. De senare uppdagade
bristerna understryker blott betydelsen av ytterligare förstärkningar
inom viktiga områden. Samtidigt är det enligt folkpartiets uppfattning av
stor betydelse att den nya försvarskommittén ingående prövar den aktuella
balansen mellan kvantitet och kvalitet i olika försvarsfunktioner och förband.
På samma sätt är det viktigt att med omvärldsförändringarna som
grund pröva medelsbehoven och balansen mellan driftskostnader och långsiktiga
investeringar. En något lugnare militärteknisk utveckling i vår omvärld
bör också innebära ökade möjligheter att vid sidan av den nödvändiga
förnyelsen successivt modernisera äldre vapensystem.

Enligt folkpartiets mening är det angeläget att ständigt pröva den offent

liga verksamhetens effektivitet. Arméns verksamhet har nyligen genomlysts
och inom marinen pågår en strukturrationalisering inom ramen för de nya
marinkommandona. En motsvarande allsidig granskning av flygvapnets
fredsverksamhet och kostnadsutveckling bör nu snarast inledas.

Vad avser det militära försvaret är det enligt folkpartiets uppfattning viktigt
att luftförsvaret förstärks på det sätt som fastlades i 1987 års försvarsbeslut.
Betydelsen av JAS-systemets flexibla luftförsvarsförmåga är oförändrad
och det är därför nödvändigt att både anskaffa JAS och den utrustning
och de stödsystem som luftförsvaret kräver framöver. Värdet av ökat antal
luftvärnsförband med medellång räckvidd kvarstår också.

Efter förslag från folkpartiet har riksdagen 1987 beslutat om modifiering
av ytterligare tolv Drakenflygplan. Sedan bristen på piloter och tekniker
mildrats bör dessa flygplan snarast möjligt efter försvarsbeslutet 1991 användas
för uppsättning av ytterligare en jaktdivision. Detta är värdefullt bl.a.
för att öka incidentberedskapen över Östersjön under 90-talet.

Försvaret mot kustinvasion har under 80-talet utvecklats olika inom olika
delfunktioner. Ubåtar och attackflyg har fått ökad slagkraft mot en angripare
till sjöss. Modern ytattack och tung kustrobot har börjat tillföras. Detta
är enligt folkpartiets uppfattning en riktig utveckling, som nu bör fortsätta
främst avseende ubåtar och tung kustrobot genom bl.a. livstidsförlängning
av ubåtar typ Sjöormen och/eller utökat antal ubåt 90. Samtidigt erfordras
en ökad förmåga hos arméns brigader att tidigt kunna möta luftlandsatta och
landstigna förband, vilket ställer krav på bl.a. moderna stridsvagnar, mekanisering
och splitterskydd för soldaten.

Försvaret vid landgränsen i norr har prioriterats i tidigare försvarsbeslut.
Det är viktigt att förbanden kan bibehålla nuvarande goda kvalitet relativt
omvärlden och att svagheter i luftförsvar och sjukvårdssystem undanröjs.
Bl.a. bör fler helikoptrar för sjuktransport tillkomma

En kritisk faktor för en angripare kan vara tidig tillgång på infallsportar,
t.ex. hamnar i vårt land. Överbefälhavaren bör därför redovisa möjligheterna
och kostnaderna för att genom personellt och materiellt utvecklade
territorialförsvarsförband, modernisering av fasta kustartilleriförband samt
förstärkt luftvärn skapa ett snabbt gripbart och förbättrat försvar av viktiga
infallsportar.

Den framtida balansen mellan kvantitet och kvalitet hos arméns brigader
är av stor betydelse. Enligt folkpartiets uppfattning krävs ca 20 bridgader för
landets försvar och planeringen bör nu inriktas mot att modernisera dessa,
varvid ett delmål bör vara att hälften av brigaderna fått högre kvalitet vid
sekelskiftet.

Beredskapen mot kränkningar, snabba lägesutvecklingar etc. har stor betydelse
särskilt i ett så föränderligt läge som nu är fallet. Samtidigt är det av
vikt att beredskapen inte hålls högre än nödvändigt p.g.a. de stora kostnaderna,
vilket går ut över den långsiktiga förnyelsen av det militära försvaret.
Enligt folkpartiets mening är det viktigt att planera för en fortsatt tillväxt av
vår ubåtsskyddsförmåga intill dess full säkerhet erhållits om utvecklingen på
detta område. Inom andra delområden eller inom vissa geografiska områden
bör kommittén pröva en förändrad beredskapsinriktning. Underrättelsetjänstens
stora betydelse kvarstår dock oförändrad.

Mot. 1989/90

FÖ202

3

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr 201-203

Forsknings- och försvarsindustrifrågor påverkas starkt av utvecklingen i
vår omvärld. En internationellt lugnare militärteknisk utveckling bör som
ett exempel få konsekvenser för våra egna forskningsinsatser. Försvarsindustrins
starkt ökade behov av utlandssamverkan är en annan sådan utveckling.
Både försvarsforskning och försvarsindustri förutsätts noggrant prövas
i kommitténs fortsatta arbete. Behovet av en industriell förmåga för att vidareutveckla
våra i Sverige konstruerade vapensystem bör därvid särskilt uppmärksammas.

Utbildning av värnpliktiga till räddningstjänst m.m.

Folkpartiet har under många år drivit tanken på föryngring och kvalitetshöjning
av civilförsvaret genom att unga grundutbildas direkt till detta.

I särskilda yttranden från fp-ledamöterna i 1978 års försvarskommitté (i
två betänkanden 1981) angavs principer och praktiska förslag på detta område.
Bl.a. sades att det finns ett starkt behov av att föryngra civilförsvarets
organisation. Den består idag till helt dominerande del av män i åldrarna 4865
år. Manskapet inom civilförsvaret utbildas över huvud taget inte, endast
befälet ges sådan utbildning. Detta medför att civilförsvarets enheter inte
kan väntas vara användbara direkt efter mobilisering. Eftersom kommittén
betonar att överraskande angrepp bör vara styrande för planeringen är det
nödvändigt att ge utbildning åt hela civilförsvarets organisation. Om civilförsvaret
får utbilda sin personal redan i 20-25 års åldern kan denna civilförsvarsutbildning
sedan nyttiggöras i krigsorganisationen i omkring 30 år. Vi
finner det starkt motiverat att under 1980-talet ge civilförsvaret ungefär
5.000 direktrekryterade yngre per år. Därmed skulle om tio år en tredjedel
av organisationen vara kraftigt föryngrad. Denna tredjedel skulle då också
vara utbildad - och ur detta utbildade manskap bör efterhand befäl tas ut.

Yngre personal för civilförsvaret skulle enligt folkpartiets förslag 1981 tas
ut i samband med inskrivningen, genom befattningsbeskrivningar som jämförs
med individernas förutsättningar. Det innebär att civilförsvaret och det
militära försvaret konkurrerar på lika villkor om dessa personer.

Det är orimligt att de som tjänstgör i civilförsvaret inte ska ges en utbildning
som krävs för krigsuppgiften, samtidigt som det militära försvaret sedan
länge årligen tagit in och utbildat flera tusen värnpliktiga mer än som behövs
för omsättning av krigsorganisationen.

I det särskilda yttrandet till betänkandet Säkerhetspolitiken och totalförsvaret
(Ds Fö 1981:1) sades, att vi anser inte att våra förslag strider mot den
allmänna värnplikten. Tvärtom är det angeläget att inom denna, mer än
idag, variera utbildningstiden med hänsyn till krigsuppgiften för att kunna
minska de totala kostnaderna. Vi anser det också angeläget att bryta nuvarande
totala gräns mellan militärt och civilt försvar - även yngre män ska
anses göra en fullgod insats om de direktrekryteras för krigsplacering i en
civil totalförsvarsuppgift.

I det första betänkandet 1981 fanns en viss öppning även från majoriteten
att överväga folkpartiets förslag, men i det andra betänkandet samma år var
denna öppenhet helt borta. Majoriteten sade helt nej till att värnpliktiga
skulle få direktutbildas för civilförsvaret.

Mot. 1989/90

FÖ202

4

Frågan om utbildningstid för uppgifter inom civilförsvaret kan inte besvaras
utan att man har tillgång till befattningsbeskrivningar för uppgifterna
ifråga. Majoriteten gick med på folkpartiets förslag att civilförsvarsstyrelsen
skulle få i uppdrag att utarbeta sådana beskrivningar.

Fem år senare tvingades nästa försvarskommitté konstatera, att civilförsvarsstyrelsen
inte fullgjorde detta uppdrag. I slutbetänkandet skrev 1987 års
försvarskommitté. 1 1982 års försvarsbeslut angavs att befattningsanalyser
bör göras och kvalifikationskrav utarbetas för befattningar inom civilförsvarets
krigsorganisation. Kommittén finner det anmärkningsvärt att så inte har
skett. Sådana befattningsbeskrivningar är enligt kommitténs mening nödvändiga
för att effektivt sköta bemanningen av krigsorganisationen. Befattningsanalys
m.m. bör snarast genomföras.

Det fullkomligt ohållbara i nuvarande system för civilförsvarets personalförsörjning
ligger i att det är omöjligt att tillgodose kompetenskraven, när
utbildningen bara omfattar enstaka dagar. I civilförsvarsstyrelsens (numera
räddningsverkets) programplan inför försvarsbeslutet 1987 lämnades de
chockerande uppgifterna rörande viktiga befattningar ifråga om AC-enheter,
ammunitionsröjningsgrupper och andra angelägna enheter, att samtliga
befattningar kräver kompetens och erfarenhet som endast undantagsvis
finns att tillgå i det civila samhället samtidigt som bristen på kompetens
inte kan åstadkommas genom utbildning enligt civilförsvarslagen. Samtidigt
avrådde myndigheten från det enda som skulle kunna avhjälpa bristen,
nämligen direktrekrytering av ung personal, som var beredd att genomgå
tillräckligt lång utbildning. Kontentan blev alltså att civilförsvarets krigsorganiation
inte fungerar och inte kommer att göra det i framtiden heller.

Exemplet är en illustration till den självklara effekten av att det militära
försvaret får monopol på att få utnyttja värnpliktiga. I 20-årsåldern är människor
beredda att genomgå den utbildning som behövs för en krigsuppgift,
även om utbildningen pågår i flera månader. Men vid 35 eller 48 års ålder är
människor inte beredda att underkasta sig en tvångsmässig och lång utbildning
för en krigsuppift. Civilförsvarsplikten innefattar därför inte åläggande
om lång utbildning i fred.

Man kan därför säga, att behövs flera veckors eller månaders utbildning
för att klara en krigsuppgift, så måste den utbildningen ges i 20-årsåldern, i
annat fall blir den inte av.

Man kan dessutom tillägga att även om det civila totalförsvaret hade möjlighet
att ge t.ex. tre månaders utbildning för män som lämnar värnpliktsåldern
(vid 47 år), så är det ändå tveksamt i vilken utsträckning det skulle anses
ekonomiskt rimligt. En sådan utbildning skulle ju sedan bara kunna nyttjas
i omkring 15 år, alltså tredjedelen av den tid man skulle kunna nyttja en utbildning
som ges i 20-årsåldern.

1989 innebar en vändpunkt genom att en riksdagsmajoritet, som tidigare
sagt nej till folkpartiets förslag, nu ändrade sig. I folkpartiets partimotion
(1989/90:Föl5) fördes på nytt tanken om direktrekrytering av värnpliktiga
till civilförsvaret fram. Utöver att innebära en föryngring och kvalitativ förstärkning
av civilförsvaret genom bättre utbildning, skulle en sådan åtgärd
dessutom bidra till en snabbare avveckling av den för de enskilda ytterst besvärande
värnpliktspuckeln - dvs. väntan på att göra sin utbildning. Ett

Mot. 1989/90

FÖ202

5

enigt försvarsutskott beslöt att föreslå riksdagen att ge regeringen till känna
att frågan om direktrekrytering av värnpliktiga till civilförsvaret bör behandlas
av försvarskommittén. Denna har därefter begärt att räddningsverket i
samråd med ÖB och ÖCB skall studera möjligheter och konsekvenser av en
årlig direktrekrytering av vissa värnpliktiga.

I ett läge då möjligheterna att praktiskt förverkliga folkpartiets gamla
tanke om direktrekrytering finner vi det befogat att ge ytterligare synpunkter
på utformningen av ett sådant system.

Sådan utbildning som redan finns i samhället, genom skolor och praktiskt
arbete, finns det inte anledning att också ge inom ramen för värnplikt eller
civilförsvarsplikt.

Sådan tvångslag bör bara användas för att ge de kunskaper och färdigheter
som behövs för krigsuppgiften, men som inte redan finns hos lämpade personer.

ÖCB bör självfallet ange i vilken mån det finns uppgifter även inom andra
delar av civilt försvar än räddningstjänsten, som fordrar längre utbildning
för krigsuppgiften än som kan ges inom ramen för dagens system. Förmodligen
rör det sig i så fall om uppgifter, där man behöver nyckelpersoner med
kunskaper som inte finns i fredssamhället och där utbildningsbehovet inte
kan tillgodoses på annat sätt. Till en del har frågor av detta slag belysts i
samband med studier kring bästa sätt att nyttiggöra de vapenfria och ge dem
lämplig utbildning för uppgifter i krig.

Fördelen med att använda värnpliktslagen är självfallet att man dels kan
ge så lång utbildlning som behövs, dels kan anknyta till den civila utbildning
den enskilde påbörjat. Behöver man t.ex. ge utbildning för tillsyn och underhåll
i krig av fjärrvärmesystem, bör man i så fall välja värnpliktiga som skaffar
sig en yrkesutbildning inom närliggande kompetenser. Det är inte säkert
att man bland de vapenfria varje år finner underlag nog ifråga om sådan anknytning
till deras yrkesutbildning.

De utbildningsbehov som finns för civila delar av totalförsvaret kan inte
anges för lång tid, eftersom samhällsförändringar, teknisk utveckling etc. gör
att man kan få nya nyckelgrupper som blir flaskhalsar i krigsorganisationen,
om inte längre utbildning kan ges redan i fred.

De värnpliktiga som utbildas för räddningstjänsten bör, som folkpartiet
angav i sin partimotion i fjol, i första hand utbildas vid dagens räddningsskolor,
alltså i Revinge, Skövde, Rosersberg och Sandö. Men strävan bör vara
att därefter ge praktik eller fortsatt utbildning vid den kommunala fredsräddningstj
änsten.

I Danmark, där man sedan länge utbildar värnpliktiga för tjänst i civilförsvaret,
är erfarenheten att de värnpliktigas deltagande i fredstida räddningstjänst
är utomordentligt värdefull. När den enskilde upplever att han klarar
en uppgift i verkligheten ger det en motivation och en tilltro till egen förmåga,
som inte kan manas fram på ett övningsfält. I Danmark är utbildningstiden
för dessa värnpliktiga 6 månader. Tidigare var utbildningen längre.

Man kan tänka sig olika utbildningstider. Att enbart utbilda värnpliktiga
enstaka dagar - alltså den utbildningstid som det hittillsvarande civilförsvaret
har - är i och för sig tänkbart, men då får man bara föryngring. Vill man
höja kvaliteten i räddningstjänsten bör längre utbildningstider väljas. Dåva

Mot. 1989/90

FÖ202

6

rande civilförsvarsstyrelsen angav i början av 80-talet ett utbildningsbehov
på kanske 4-6 veckor, men med starka reservationer, därför att man inte studerat
frågan och inte heller gjort befattningsanalyser. (Eftersom man ändå
inte utbildade civilförsvarets befattningshavare, så hade man inte ansett det
behövligt att göra beskrivningar av vad som egentligen borde krävas av personalen
i organisationen.)

I dessa angivna veckor var inte befälsutbildning inlagd, utan sådan avsågs
tillkomma senare. Mycket talar för att man ger en viss befälsutbildning redan
under grundutbildningen, främst därför att det alltså är den enda tidpunkt då
den enskilde kan acceptera om det blir fråga om flera månaders utbildning.

Folkpartiet anser att utbildningsbehovet bör vara styrande, alltså en differentiering
av utbildningstiden så att var och en får den utbildning som behövs,
varken mer eller mindre. Andra partier har motsatt sig den tanken och
angivit en lägsta gräns på fem månader. Vill man ha denna låsning också för
värnpliktiga, som utbildas för civila uppgifter, är det naturligtvis fullt möjligt.
Ska man inom ramen för detta ändå vara rationell, bör de värnpliktiga
i så fall ges så pass kvalificerade uppgifter att denna tid blir meningsfullt använd.

Ifråga om det enda område som hittills granskats något mer ifråga om utbildningsbehov,
alltså personal med skyddsuppgifter ifråga om verkningar
av A- och C-vapen, har angivits utbildningstider kring 10 månader. En del
av denna utbildning bör förläggas till Totalförsvarets skyddsskola i Umeå.
Vi upprepar vår tidigare kritik mot att denna skola organisatoriskt ingår i
armén. Det är olyckligt att en skola, dit även vapenfria tjänstepliktiga sänds,
ska ingå i försvarsmakten.

Om man för värnpliktiga till räddningstjänsten tänker sig en utbildningstid
ungefär i samma nivå som den Danmark ger och därvid förlägger praktikskedet
till kommunala räddningskårer, får man undan för undan en förstärkning
också av den fredstida räddningskapaciteten. Inte bara så att de värnpliktiga
under utbildning/praktik innebär ett tillskott till räddningskårens resurser.
Utan kanske ännu viktigare, genom att det vid större bränder, olyckor, översvämningar,
kemiska utsläpp etc. blir möjligt att dra nytta av de redan utbildade.

Tidigare, t.ex. i samband med jordskredet i Tuve, noterades att i fredstid
får man använda civilförsvarets materiel men inte personalen, eftersom civilförsvarsplikten
gäller i krig men inte i fred. Men eftersom civilförsvarets enheter
ändå inte är utbildade, så har det här ansetts ganska betydelselöst. De
kan ju knappast göra en insats förrän efter kompletterande utbildning.

Sedan ett par år är läget förändrat. I samband med att riksdagen antog den
nya räddningstjänstlagen konstaterades, att inom ramen för den kan
räddningschefen i kommunen rekvirera de personer han behöver i ett utsatt
läge. Har man en utbildad civilförsvarsenhet kan den användas, men alltså
inte med hjälp av civilförsvarslagen utan med användande av räddningstjänstlagen.

En räddningschef i en kommun skulle naturligtvis se det som en stor tillgång
att vid större olyckor redan i fred kunna dra nytta av sådana värnpliktiga
som utbildats i räddningstjänst och haft en del av sin utbildning förlagd
till räddningskåren i kommunen. Det här betyder alltså en förstärkning av

Mot. 1989/90

FÖ202

7

den kapacitet som finns i kommunen för att klara svåra situationer redan i
fredstid.

I årets budgetproposition tar försvarsministern (bil. 6, sid. 55) upp frågan
om svensk beredskap för räddningstjänst i andra länder. Statens räddningsverk
har på regeringens uppdrag lämnat förslag, mot bakgrund av erfarenheterna
från insatsen vid jordbävningskatastrofen i Armenien. Försvarsministern
framhåller betydelsen av att det finns en svensk beredskap för räddningsinsatser
vid katastrofer i andra länder.

Vi kan inte se annat än att möjligheterna att kunna sätta upp enheter för
sådan insats i andra länder skulle öka betydligt, om man vid rekryteringen
till enheterna hade tillgång inte bara till fredsräddningstjänstens personal ute
i kommunerna utan också värnpliktiga som utbildats i räddningstjänst. Naturligtvis
bör också annan personal kunna komma ifråga, t.ex. läkare och
annan sjukvårdspersonal.

När regeringen nu givit riksdagen tillfälle att ta del av regeringens syn på
frågor om planering och förberedelsearbete för att Sverige med kort varsel
ska kunna deltaga i räddningsinsatser i andra länder, anser vi det befogat
att riksdagen ger regeringen till känna att också i detta avseende skulle en
direktrekrytering av värnpliktiga innebära en betydande förstärkning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om direktrekrytering av värnpliktiga till civila delar av totalförsvaret.

Stockholm den 24 januari 1990

Kerstin Ekman (fp)

Hans Lindblad (fp) Siw Persson (fp)

Carl-Johan Wilson (fp)

Mot. 1989/90

FÖ202

8