Trä i offentligt byggande

Motion 2003/04:Bo250 av Carin Lundberg och Britta Rådström (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målsättning för ökat byggande i trä.

Motivering

Trämaterialets miljömässiga överlägsenhet och det faktum att svenskt byggande, bland annat på grund av bostadspolitiska ingrepp under 1900-talet, ensidigt fokuserats på betong- och stålbyggnadsteknik innebär att det nu är dags att stimulera och t.o.m. tvinga fram en högre andel trä i offentligt byggande.

Detta kunde åstadkommas genom att regeringen i regleringsbrev till de statliga verken föreskrev en lägsta andel trä i offentliga byggprojekt. De kunde få i uppdrag att under en period om tio år säkerställa att minst 25 % av byggnadsytan alternativt objekten uppförs med träbyggnadsteknik. Endast i de fall när uppenbara tekniska skäl och avsevärda merkostnader kan påvisas skulle avvikelser från målsättningen accepteras.

En alternativ åtgärd kunde vara att vända på bevisbördan. Idag måste leverantörerna av trähus och träbroar först bevisa för byggherrarna att deras produkter är minst lika kostnadseffektiva som betong- och stålalternativ. Detta fungerar i praktiken som träets moment 22, då vi i Sverige saknar tillräcklig volym av referensobjekt i trä inom produktområdena vägbroar och flerbostadshus med fler än två våningar.

Jämför man med vilken andel trä har på den amerikanska byggmarknaden – som helt saknat storskaligt samhällsstyrt byggande – blir sambanden tydliga. I USA byggs 90 % av alla bostäder, småhus som flerbostadshus upp till 6 våningar, med stomme i trä. Det finns alltså fog att påstå att samhället – för all del med bästa vilja i världen – ensidigt styrt det svenska byggandet mot den mer miljöbelastande betongbyggnadstekniken.

Som ett resultat har starka formella och informella trösklar för träbyggande uppstått. Inte minst utgör den låga kunskapsnivån inom området träbyggande i svensk byggsektor en starkt begränsande faktor för introduktionen av träalternativ. Den negativa attityden och träbyggnadsteknikens låga status hos byggherrar och entreprenörer kan förklaras av bristen på statusbyggen i trä och flervåningshus med trästomme. För en svensk genomsnittsbyggare är träbyggande synonymt med småhus och sommarstugor.

Den skepsis som byggsektorns aktörer visar träbyggnadstekniken saknar rationell förankring. I åtminstone 50 år har det saknats sakliga skäl att utesluta trä från flerbostadsbyggandet.

Fokuseringen på stål och betong i samhällsfinansierad FoU inom byggnadsområdet har bidragit till att cementera de negativa attityderna till träbyggnadstekniken.

En motkraft kunde åstadkommas genom att offentliga byggherrar under ett övergångsskede förelades en minsta andel träbaserade byggprojekt eller alternativt en föreskrift om att träalternativ alltid måste utvärderas/prövas. Ett sådant beslut skulle även skapa bättre förutsättningar att finna pilotprojekt och möjligheter till empirisk prövning av F&U resultat.

Kretsloppsdelegationen har redan påpekat att om LOU verkligen skall styra mot en hållbar upphandling måste den kompletteras med LCC och LCA-kriterier. Vi vet idag att en sådan prövning automatiskt skulle leda till en högre träandel eftersom träalternativen i sämsta fall är koldioxidneutrala. Medan produktionen av stål- och betongkonstruktioner ger avsevärd miljöbelastning kopplad till denna sektors stora förbrukning av fossil energi och andra ändliga resurser.

Detta krav finns redan formulerat i miljöbalkens försiktighetsparagrafer, men dessa tillämpas idag inte ens av de offentliga byggherrarna. Kommunerna har enligt miljöbalken både ett tillsynsansvar och ett särskilt ansvar att utgöra föredömen i sin egen verksamhet.

Stockholm den 2 oktober 2003
Carin Lundberg (s)	Britta Rådström (s)