Trafiken i Västernorrland

Motion 1989/90:T235 av Roy Ottosson och Eva Goés (båda mp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:T235

av Roy Ottosson och Eva Goés (båda mp)
Trafiken i Västernorrland

Bottniabanan

Om ostkustbanan förlängdes norrut till Örnsköldsvik, Umeå och vidare
norrut, så skulle norrlandskusten få betydligt bättre förutsättningar till en
långsiktigt bärkraftig utveckling.

Avstånden mellan städerna är 5-10 mil, vilket är en idealisk sträcka för ett
modernt snabbtåg att konkurrera med vägtrafiken på - i synnerhet på vintern.
Pärlbandet Sundsvall-Härnösand-Örnsköldsvik-Umeå alternerar mellan
att vara industristad respektive tjänstemannastad. Med en modern järnväg
skulle dessa städer knytas ihop till mer sammanhållna enheter. Det
skulle i sin tur ge en mer varierad och starkare arbetsmarknad, utökade möjligheter
till ett rikt kulturliv, förbättrade möjligheter till studier osv.

Även inlandets städer och orter skulle, genom tvärförbindelserna och
norra stambanan, få bättre förutsättningar.

En utbyggd ostkustbana skulle också förbättra underlaget för godstrafiken.
Redan nu diskuteras att göra norra stambanan dubbelspårig för att
klara en ökande godstrafik. En utbyggd ostkustbana skulle kunna vara det
andra spåret för godset, samtidigt som nya marknader öppnas för järnvägstrafiken.
Detta har även SJ insett, varför man i sitt önskeprogram för 90talet
faktiskt har med en utbyggd ostkustbana till Umeå.

Vi anser att ostkustbana ska byggas ut, i en första etapp till Umeå, och
därefter vidare till Luleå, under 90-talet.

Snabbtåg Stockholm-Sundsvall

Det är också mycket angeläget att skyndsamt inrätta snabbtågstrafik Stockholm-Härnösand.
De upprustningar som behövs på befintlig ostkustbana
Gävle-Härnösand, måste prioriteras i banverkets planering! Det är förhållandevis
små summor som krävs i förhållande till de positiva effekter som
det skulle ge.

Denna snabbtågsupprustning ger samma stora fördelar för södra Norrlandskusten,
som den utbyggda ostkustbanan skulle få för den mellersta och
norra Norrlandskusten.

Mot. 1989/90
T235

Stoppa Veda-bron!

Den snålhet vi upplever gentemot järnvägstrafiken är som borta när det gäller
utbyggnader av länets bästa väg, europaväg 4 längs kusten. Nu planeras
storslaget på en ny bro över Ångermanälven i läget Hornö-Veda, och en därmed
sammanhängande ändrad dragning av vägen genom Höga kusten.

Skälen till denna jättesatning är dels höjningen av den maximalt tillåtna
totalvikten för lastbilar till 60 ton, och därtill en ökande vägtrafik för såväl
gods som människor.

Det torde vara uppenbart att en sådan kraftig och ensidig satning på den
största vägen skulle kraftigt försämra möjligheterna att utveckla järnvägstrafiken
i området. Dels binds pengar upp i vägprojektet, och dels lockas transporter
över från järnväg till väg - vägen prioriteras ju framför järnvägen och
finns alltså på plats långt innan en vettig järnvägsförbindelse eventuellt har
byggts.

I sammanhanget kan också nämnas att de flesta länder i Europa och EG
liar en högsta maximal totalvikt för lastbilar på 40 ton. Vi anser att det räcker
med 40 ton som maximal vikt, bl.a. med hänsyn till slitaget på vägarna och
önskvärdheten att få gods att i första hand gå på den miljövänliga järnvägen.

Det torde också vara uppenbart att så stora satsningar som nu förestår för
europavägen i länet innebär att det finns mindre pengar i statskassan till de
mindre vägarna. Det har ibland sagts att Västernorrland har landets sämsta
vägar, vilket visar vilket skriande behov det finns när det gäller att förbättra
underhållet av vägarna.

Vi anser att vägunderhållet ska prioriteras kraftigt, särskilt på de ofta
mycket dåliga inlandsvägarna, och att det också därför är olämpligt att nu
göra omfattande utbyggnader av europavägen.

Vi anser också att en utveckling mot ökad vägtrafik av dagens typ är ohållbar
med hänsyn till miljö och resurshushållning. En utbyggd E 4 skulle medföra
ytterligare stimulans till en sådan oönskad utveckling. Det bör noteras
att en minskad vägtrafik genom överföringar till järnväg medför minskat slitage
på vägar och även minskade behov av nya vägar.

Sätt fart på Ådalsbanan

Banan Sundsvall-Långsele är numera en länsjärnväg. Vi krävde i miljöpartiets
partimotion om trafikpolitiken förra året att banan skulle återföras till
stomnätet, upprustas och rätas ut, och trafikeras med alla de tåg som idag
vänder redan i Sundsvall.

Under det gångna året har länstrafiken utrett länsjärnvägens framtid. De
har kommit fram till samma slutsats som vi, nämligen att största ekonomiska
nyttan för samhället skulle man få med full trafik hela vägen upp till Långsele.
Det förutsätter dock att järnvägen åter blir stombana, enligt utredningen.

Vi upprepar därför vårt krav: återför Sundsvall-Långsele till stomnätet,
och bygg ut trafiken till fullo enligt ovan.

Det bör också i sammanhanget poängteras att första delen av denna bana
är ostkustbanans direkta förlängning, och att den utgör den första delen för
en utbyggd ostkustbana norrut.

Mot. 1989/90
T235

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att ostkustbanan skall byggas ut till Örnsköldsvik
och Umeå under 90-talet och att ett särskilt anslag i statsbudgeten
inrättas för detta ändamål,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skyndsamt inrätta s.k. snabbtåg mellan Stockholm
och Härnösand,

3. att riksdagen beslutar att banan SundsvallLångsele åter införs
i stomnätet och att fullgod trafik skall upprätthållas där i enlighet med
vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behoven av förbättrade vägar i Västernorrlands
län,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det olämpliga med att bygga en ny E 4-bro över
Ångermanälven,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av flottningens framtida möjligheter.

Stockholm den 25 januari 1990

Roy Ottosson (mp) Eva Goés (mp)

Flottning

Flottningen i Västernorrland har numera helt upphört. Detta trots att de
samhällsekonomiska kalkylerna i flera fall visat en rejäl pluspost. I de flesta
fall har timmertransporterna istället hamnat på vägarna. Därigenom har vägarna
slitits hårt, vägtrafiken har tätnat och blivit farligare, och även de miljöfarliga
utsläppen har ökat.

Vi menar att det finns anledning att, med hänsyn bl.a. till den mycket negativa
utvecklingen på miljöområdet, möjligheterna att i lämpliga fall åter
övergå till flottning bör prövas. En samlad översyn av flottningens framtida
möjligheter, liksom vilka stimulansåtgärder som skulle kunna bli aktuella,
bör utföras av kommunikationsdepartementet.

9