Trafikpolitik för Jämtlands län

Motion 1991/92:T341 av Stina Eliasson (c)

Goda kommunikationer är en förutsättning för regional
utveckling och balans. Detta gäller i särskilt hög grad
Norrlands inland, där kommunikationernas standard är helt
avgörande för möjligheterna att utveckla näringslivet.

I Jämtlands län är turismen den snabbast växande
huvudnäringen. Turismens behov av goda vägar beaktas
inte i tillräcklig omfattning, detta trots att trafikflödena i
Jämtlands län är flera gånger större under turistsäsong,
jämfört med de värden som representerar årsdygnstrafiken.

Turismens betydelse ökar

Årligen besöks länet av stora skaror av turister. De flesta
kommer till länet vägledes. Detta innebär att länets vägnät
skall betjäna förutom länets ca 55 000
personbilar och bussar även ytterligare ca 250 000
fordon, som tillförs länet genom turisttrafiken. Hela
60 %
av dessa fordon (ca 150 000)
kommer till länet under vinterturistsäsongen, d.v.s.
under vårvintern när tjälskaderestriktionerna ger sig till
känna. Vinterturismen berör dessutom i hög grad det lågt
prioriterade sekundära och tertiära vägnätet i länet, vilket
skapar särskilda problem.

Skogsbruket är en annan av länets huvudnäringar som
lider av de eftersatta väginvesteringarna och underhållet i
länet. Jämtlands län har ca 1/10 av landets samlade
skogstillgångar och är dessutom det län i landet från vilket --
i absoluta tal räknat -- det mesta virket transporteras ut för
förädling i andra län.

Skogsbrukets transportproblem

Även skogsbruket får lida för brister i vägverkets
värderingsmodell, som inte medger nyansering av vilka
vikter som bärs upp av fordonens axlar. Denna
värderingsmodell kan därför inte tillåtas styra
väginvesteringarna om målet är att skapa likvärdiga
utvecklingsförutsättningar. Redan i
planeringsförutsättningarna konserveras och förstärks
spännvidden och obalansen mellan landets starka
respektive svaga regioner.

Vägverkets planerings- och värderingsmodell förutsätter
att landets allmänna vägnät -- och, självklart,
huvudvägnät -- redan uppfyller någon form av minimikrav i
hela landet. Med denna utgångspunkt styrs sedan
resurserna mellan regionerna genom registrering av det
antal fordonsaxlar som trafikerar vägarna.

I praktiken innebär t.ex. detta, att behov av ytterligare
förbättringar i storstadsområden på väg med intensiv
personbilstrafik och med full bärighet året runt jämförs med
vägar i Norrlands inland, vilka endast tillåter tunga fordon
på tjälad mark om broarna håller. I skogsområden som
Norrlands inland kan man med fog dessutom förmoda att
den tunga trafikens andel av det totala fordonsflödet är
större än i storstadsområdena. Detta ger dock inget
genomslag i värderingsmodellen.

Hälften grusvägar

Det allmänna vägnätet i länet uppgår till ca 600 mil (5 977
km). Detta innebär ca 44,77 km allmän väg/1 000
invånare, vilket är mest i hela landet.

I Stockholms län utgörs t.ex. det allmänna vägnätet av
drygt 300 mil (3 058 km). Detta innebär ca 1,92 km allmän
väg/1 000
invånare. Västerbottens län och Norrbottens län har
37,59 respektive 33,24 km allmän väg/1 000
invånare.

Ca 55 % av de allmänna vägarna i länet har beläggning,
medan motsvarande andel för hela riket är ca 71 %.
Tendensen är dessutom den, att länets eftersläpning
ökar i förhållande till landet i övrigt.

I inget annat län i landet utförs -- i absoluta tal -- så stort
trafikarbete (mätt i fordonskilometer) på allmänna vägar
med slitlager av grus som i Jämtlands län. Drygt 10 %
av trafikarbetet i länet utförs på sådana vägar, medan
medelvärdet för landet endast är ca 2 %.

På
1/3 av det allmänna vägnätet råder
tjälskaderestriktioner under i genomsnitt 2 månader årligen
(längsta avstängningstid 3,5 månader).

Huvudvägnätets andel av de allmänna vägarna i länet
utgör nästan 34 %
(riksvägar 93 mil + primära länsvägar 111 mil = 204
mil).

Enligt vägverket är det självklart att huvudvägnätet i
hela landet skall ha beläggning. Huvudvägnätet i Jämtlands
län är belagt på endast 181 mil och har grusvägar på hela 23
mil, d.v.s. nästan 11 %
av huvudvägnätet i länet utgörs av grusvägar. Det
finns totalt endast 358 km grusvägar på landets
huvudvägnät. Av dessa grusvägar finns mer än hälften i
Jämtlands län (64 %).

På
huvudvägnätet i Jämtlands län förekommer
tjälskaderestriktioner på drygt 30 mil under ca två månader
årligen.

På hela 45 % av huvudvägnätet i länet nås inte
medelresehastigheten 76 km/timma.

På
huvudvägnätet i länet finns ännu 16 broar som inte
klarar EGs bruttoviktsbestämmelser. Enligt den senaste
inventeringen fanns det totalt c:a 140 broar i Jämtlands län,
som inte klarade EG:s bruttoviktsbestämmelser. Av dessa
återstår ett hundratal att bygga om.

Otillräcklig medelstilldelning

Tilldelningen av medel till vägar i Jämtlands län är för
liten.

För att understryka länets behov av åtgärder redovisas
följande tillståndsbild för Z län:Beläggningsandelen för
hela vägnätet är 55 %,
riksgenomsnittet ca 71 %.Väglängd primära
länsvägar med grusslitlager är 225 km.
Motsvarar ca 63 %
av rikets primära länsvägar med grusslitlager.
Samtliga grusvägar med trafik mer än 250 fordon per
årsdygn är 143 km. Motsvarar ca 20 %
av rikets samtliga grusvägar med mer än 250 fordon
per årsdygn.Totala kostnader för att enbart åtgärda
bärighetsbrister på vägar som normalt sätts ner har
beräknats till ca 1 500
Mkr.Totala kostnader för att återhämta
eftersläpande underhåll avseende beläggnings-,
torrläggnings- och grusslitlagerunderhåll har beräknats till
ca 450

Mkr.

Ovanstående redovisning angående behovet av ökade
resurser till vägar i Jämtlands län bör ges regeringen till
känna.

Broarna i Storsjön

För att mobilisera nödvändiga resurser för en forcerad
upprustning av vägnätet i Jämtlands län har vi
centerpartister från Jämtlands län vid tidigare riksmöten
upprepade gånger föreslagit att större vägbyggnadsprojekt
skulle kunna komma till utförande med finansiering utanför
statsbudgeten. I en centermotion till riksmötet 1986/87
föreslogs sålunda, att de synnerligen angelägna
broprojekten vid Vallsundet och Rödösundet i Storsjön i
Jämtland skulle erbjudas till entreprenörer eller konsortium
av entreprenörer att byggas för att sedan förhyras (s.k.
leasing) av vägverket för att efter viss tid, förslagsvis 10 år,
helt övertas av vägverket. Riksmötet beslöt med anledning
av bl.a. en centermotion, att uppdra åt regeringen att
återkomma med förslag till extern finansiering av
vägprojekt.

I proposition 1987/88:50 föreslogs att regeringen skulle
medges bemyndiga vägverket att tidigarelägga byggande av
vägar eller broar med lån, s.k. förskottering, från
kommuner eller företag. Sannolikt kan detta arrangemang i
vissa tätbefolkade trafikintensiva delar av landet underlätta
genomförandet av angelägna projekt. Om arrangemanget
inte skall föranleda en fortsatt koncentration av
investeringarna, förutsätter det emellertid att vägverket i
stödområdena också bemyndigas ersätta de kommuner eller
företag som ''förskotterar'' en väg- eller broinvestering för
räntekostnaderna under tiden fram till dess väg- eller
broprojektet inlöses.

Riksdagen bör bemyndiga regeringen att vägverket vid
förskotteringen från kommun eller företag av kostnad för
väg- eller broprojekt inom stödområdet också skall medge
att ersättning för räntekostnaden utgår fram till att
projektet inlöses.

Byggandet av bron över Rödösundet har nu kommit
igång av ett bolag där bron skall betalas med broavgifter.
Detta visar hur otillräckliga medelstilldelningarna varit och
att länet är berett att ta till sådana drastiska åtgärder som i
fallet Rödöbron. Av denna typ av projekt är detta det första
i landet.

Vallsundsföreningen i Jämtland har vid upprepade
tillfällen uppvaktat många myndigheter i brofrågorna och
byggandet av bro över Vallsundet måste snarast komma till
stånd. I den lågkonjunktur som vi nu befinner oss i är ett så
stort byggprojekt som en Vallsundsbro ur
sysselsättningssynpunkt angeläget vid sidan av kraven på
bättre trafikmöjligheter.

Färjorna över Vallsundet och Rödösundet i Storsjön i
Jämtland behöver repareras och inom kort förnyas.
Vallsundsföreningen har med noggranna beräkningar som
grund framfört förslag om att de medel som Vägverket
avsätter för färjornas reparation och nyanskaffning istället
skall avsättas till en fond för att användas vid de aktuella
brobyggena. Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökade anslag för
underhåll och upprustning av vägnätet i Jämtlands län,

2. att riksdagen bemyndigar regeringen att medge att
vägverket vid förskottering från kommun eller företag av
kostnad för väg- eller broprojekt inom stödområdet också
skall medge att ersättning för räntekostnaden utgår fram till
att projektet inlöses,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda brofonder.

Stockholm den 24 januari 1992

Stina Eliasson (c)