Trafikpolitik för tillväxt

Motion 2003/04:T562 av Erling Bager m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målen för trafikpolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkurrens inom trafikområdet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avreglering av Bilprovningen samt Vägverkets förarprövning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insjö- och kustsjöfarten.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om godstransporter.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om persontransporter.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en bilsocial utredning.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nyinvesteringar i vägar.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tjälsäkring, bärkraftssäkring och upprustning av vägnätet.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den s.k. skandinaviska motorvägstriangeln mellan Köpenhamn, Oslo och Stockholm.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att riksväg 45 uppgraderas till Europaväg.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de enskilda vägarna.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Citybanan och Mälartunneln i Stockholm har högsta prioritet.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den s.k. Norrbotniabanan.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avreglering av all järnvägstrafik.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sjöfarten.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkurrensen i hamnarna.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda förutsättningarna för tonnagebaserad skatteberäkning för sjöfarten.1

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om luftfarten.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handel med s.k. slots.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de regionala flygplatserna.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en delförsäljning av Luftfartsverket.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av Posten AB:s omorganisation.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avreglering av postmarknaden i EU-området.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finansiering av infrastrukturinvesteringar.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att återkomma till riksdagen med förslag till långsiktig finansieringsform för infrastrukturinvesteringar.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om PPP (Public and Private Partnership) som alternativ finansieringsform.

28. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 22 Kommunikationer enligt uppställning:

Anslag i tusental kronor
36:1 Vägverket: Administration	–100
36:2 Väghållning och statsbidrag	+500
36:3 Banverket: Sektorsuppgifter	–75
36:11 Driftbidrag till kommunala flygplatser	+5
37:7 IT-infrastruktur: Regionala transportnät	–450
Summa	–120

1Yrkande 18 hänvisat till SkU.

Infrastruktur för tillväxt

Sverige behöver tillväxt – för arbete och för välfärd. Sverige har inte för mycket tillväxt utan för lite tillväxt. Goda transportmöjligheter för råvaror till industrin och för industrins produkter till export eller till kunderna är en förutsättning för ökad tillväxt. Goda transportmöjligheter för människor att kunna ta sig till och från sin arbetsplats är likaså en förutsättning för ökad tillväxt.

Den traditionella infrastrukturen i vårt land – vägar och järnvägar – har under flera decennier eftersatts såväl vad avser underhåll av befintlig infrastruktur som utbyggnad av ny infrastruktur. Vägar och järnvägar utsätts för daglig förslitning som måste underhållas för att standarden ska kunna upprätthållas. Så har under lång tid skett i alldeles för liten utsträckning, varför underhållsbehoven är mycket, mycket stora. Sveriges växande befolkning och den ständigt ökande person- och godstrafiken – inte minst i tillväxtregionerna – liksom nya trafik- och transportmönster skapar behov av både nya och utbyggda väg- och järnvägssträckningar.

Behoven av underhåll och investeringar är stora i hela Sverige. Vägnätet i glesare befolkade delar av landet – inte minst i skogslänen – har idag en standard, som särskilt vintertid skapar mycket stora problem för såväl de boende som för godstransporter, och då alldeles särskilt för virkestransporterna till skogsindustrin. Den traditionella basindustrin med skogen och järnet som grund kommer även framöver att ge ett ansenligt bidrag till både tillväxt och exportintäkter av stor betydelse för landets välfärdsutveckling. Underhåll, tjälsäkring och bärighetsförstärkning är därför av största vikt. Trafiksäkerhetsskäl ställer fortsatta krav på att separera trafiken på våra större vägar med mötande trafik.

I storstadsregionerna med centrum i Stockholm men också Göteborg och Malmö har utbyggnaden av trafikens infrastruktur inte på något sätt hållit takten med befolkningsökningen. Det leder till betydande trafikstockningar i rusningstid med stora samhällsekonomiska förluster förutom de betydande olägenheter detta utgör för de boende i storstadsregionerna. Möjligheter till regionförstoring med förbättrad arbetspendling över större sträckor omöjliggörs därmed, vilket i sin tur har negativ effekt på förutsättningarna för ökad tillväxt. Detta drabbar självklart många människor i landets tillväxtregioner, vilka finns runt om i landet också långt utanför storstadsregionerna.

För Folkpartiet liberalerna är det av såväl miljö- som transportekonomiska skäl en utgångspunkt för infrastrukturpolitiken, att investeringar i spårbunden trafik är särskilt angelägna i landets mest tätbefolkade regioner. Till detta kommer att den s k getingmidjan i centrala Stockholm utgör ett växande hinder för en fungerande järnvägstrafik såväl för Stockholmsregionen som för järnvägstrafiken till och från alla delar av landet i söder, väster och norr. En snar utbyggnad av den s k Mälardalsbanan inklusive järnvägstunnel är av högsta prioritet såväl nationellt som regionalt i Mälardalsregionen. Av samma skäl avvisar Folkpartiet liberalerna alla tankar på att inom i förhållande till föreliggande behov redan alldeles för begränsade resurser också inrymma förslag om en Norrbotniabana.

Det svenska transportstrukturen bygger på en kombination av transporter på väg, järnväg och till sjöss och i luften. Trafiknätet måste därför utformas, så att kraftfulla noder utvecklas där det blir möjligt att på ett trafikekonomiskt och miljömässigt effektivt sätt kunna växla mellan olika trafikslag på väg, järnväg och till sjöss. De olika trafikslagen måste i högre utsträckning kombineras och komplettera varandra.

Riksdagen har hösten 2001 fastställt den ekonomiska planeringsramen för transportinfrastrukturen för perioden 2004–2015 till en sammanlagd summa av 364 miljarder kronor. I de underlag, som Vägverket, Banverket och regionala myndigheter presenterat för regeringen inför dess beslut hösten 2004, framgår det med största tydlighet att utrymmet även för de mest angelägna projekten inte längre räcker för planeringsperioden 2004–2015. Trots detta präglas regeringens infrastrukturpolitik av kortsiktiga budgetöverväganden. Budgeten för infrastrukturinvesteringar fastställs årligen, samtidigt som förändringar/reduktioner görs även under pågående budgetår. Investeringar i trafikens infrastruktur måste ges en långsiktigt mer förutsägbar inriktning än vad som nu är fallet. Detta måste ske redan i den skrivelse som regeringen avser att lämna till riksdagen våren 2004 avseende investeringar i trafikens infrastruktur.

Mål för trafikpolitiken

Folkpartiet liberalerna anser att trafikpolitiken ska ha som mål att bidra till:

• ökad tillväxt

• förbättrad miljö

• ökad trafiksäkerhet.

En trafikpolitik, som bygger på ökad konkurrens mellan såväl olika trafikföretag som mellan trafikslagen, som skapar goda förutsättningar för företagens behov av godstransporter och som ökar människors möjlighet att färdas till och från sitt arbete, ger goda förutsättningar för ökad tillväxt.

En trafikpolitik, där trafikslagen på lika villkor bär sina kostnader inklusive de miljömässiga, där människor i befolkningstäta regioner erbjuds en väl fungerande spårbunden kollektivtrafik, där flaskhalsar som skapar omfattande dagliga kö- och utsläppsproblem byggs bort, och där utvecklande av nya mer miljömässiga transportmedel uppmuntras, ger goda förutsättningar för en förbättrad miljö.

En trafikpolitik, som får fler människor i de befolkningstäta regionerna att välja en väl fungerande kollektivtrafik, där vägarna görs säkrare genom att tät mötande biltrafik separeras, där utvecklandet av säkrare fordon uppmuntras, och där trafikanterna visar mer hänsyn och respekt för såväl varandra som för de regler som gäller i trafiken, ger goda förutsättningar för en ökad trafiksäkerhet. Folkpartiet liberalerna redovisar sina förslag i en särskild motion om trafiksäkerheten.

Ökad konkurrens

Liksom när det gäller all annan företagsamhet bör fri konkurrens vara grunden också för trafikpolitiken. Fri konkurrens tillgodoser den enskildes val av transportslag vare sig det gäller transport av gods eller människor. Fri konkurrens inom alla transportslag är en förutsättning för att kunna uppnå en hållbar utveckling och ökad tillväxt. Trafiksektorn har alldeles för länge kännetecknats av monopolbildningar – främst statliga sådana. Monopol gör att den enskilde individen kommer i kläm i form av höga priser och sämre service.

Dessvärre återstår det fortfarande en hel del att göra på området. Järnvägstrafiken måste avregleras fullt ut. Inom flygområdet måste verklig konkurrens skapas, så att inte nuvarande situation med formellt fri konkurrens men med tendenser till kartellbildningar kvarstår. Också inom telesektorn, där avregleringarna varit förhållandevis framgångsrika, återstår en del att göra. Inte minst borde bättre konkurrens skapas när det gäller accessnätet.

Konsekvensen av den bristande konkurrensen är uppenbar. Priser är för höga och rabattsystem försvårar för konsumenten att genomföra sina val. Det är därför angeläget att verklig fungerande konkurrens kan skapas inom alla trafiksektorer.

För att detta skall fungera, krävs det att de statliga myndigheterna bejakar konkurrens. Statliga monopolverk som Banverket och Luftfartsverket måste agera på ett sådant sätt, att den gamla dominanten, t ex SJ eller SAS, inte favoriseras genom att erhålla de bästa spårlägena eller de bästa starttiderna.

Konkreta åtgärder för bättre konkurrens inom infrastrukturområdet

Folkpartiet anser att en försäljning av statens andel av SAS samt delar av Luftfartsverket måste genomföras när konjunkturläget så tillåter. Dessutom anser vi att Posten AB och SJ AB måste möta mer konkurrens på sina områden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Köerna till bilprovningen ringlar långa varje år. Privatbilister får inte sina bilar besiktigade i rimlig tid. Yrkesförare blir tvingade att ställa sina fordon för att de inte kan få en besiktningstid med svåra ekonomiska avbräck som följd. Så här kan det inte fortsätta. Folkpartiet kräver att bilprovningsmonopolet bryts upp och regeringen måste lämna förslag till riksdagen om hur en konkurrensutsättning av bilprovningen skall genomföras snarast.

Folkpartiet anser också att förarprövningen vid Vägverket måste konkurrensutsättas. De som skall köra upp för körkort får ibland vänta på en uppkörningstid allt för länge. Ett system där vissa trafikskolelärare skulle kunna bli licensierade för att genomföra förarprov är en möjlighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Godstransporter

Dygnet runt, året om transporteras stora mängder gods på våra vägar, på järnväg, i luften och till sjöss. Utan godstransporter skulle stora delar av samhället inte kunna fungera med hotad sysselsättning som följd. Ett väl fungerande och effektivt godstransportnät är också en garant för en väl fungerande konkurrens och minimal miljöpåverkan. Därför är det viktigt att godstransporterna får vara ett marknadsstyrt system, som ger den enskilde bäst möjlighet att välja hur denne vill transportera sig själv eller sitt gods. Det som bör kompletteras, när det gäller marknadstänkande på godssidan, är en total avreglering av godstrafiken på järnväg. Som det ser ut idag är godstrafiken på järnväg bara delvis avreglerad, och SJ är alltför dominerande som aktör.

Många godstransporter görs med lastbil och långtradare, inte minst i de glest bebodda delarna av landet. Åkerinäringen i Sverige möter förutom konkurrens från andra transportslag också internationell konkurrens. Folkpartiets förslag till en helt annan tillväxtorienterad företagarpolitik skulle radikalt förbättra även för företag inom transportsektorn.

Sjöfart är, speciellt för bulktransporter, en miljömässigt och ekonomiskt effektiv transportform.

En del transporter kan lockas över till sjöfart under förutsättning att hamnar och lastsystem fortlöpande moderniseras. Det gäller särskilt inlandshamnar framförallt i Vänern och Mälaren, där sjötransporter utgör ett attraktivt och säkert alternativ till järnvägs- och lastbilstransport. Ett tankfartyg som går upp i Vänern via Göta älv motsvarar ca 40–45 tankbilar på väg. Folkpartiet vill genom en annorlunda kommunal hamnpolitik och en annan avgiftssättning stimulera insjöfarten. Regeringen bör hitta ett system så att insjö- och kustfart i Sverige kan öka och därmed tryggas.

Rätten att kunna resa fritt är ett grundfundament för oss liberaler. Utan väl utbyggda kommunikationer försvåras vardagen vare sig det gäller affärsresor eller resor till släktingar, vänner och bekanta. Inte ens det mest välutbyggda IT-nät kan ersätta den resa som syftar till ett personligt möte med någon annan.

De allra flesta persontransporter i landet – åtta av tio – företas i privatbil. Det är ett viktigt konstaterande. Sverige är ett glest befolkat land med stora avstånd, vilket gör att många är beroende av bilen för att kunna ta sig fram i områden där ingen kollektivtrafik finns. Det är viktigt att ha i åtanke när frågor kring bilen och pålagor på bilismen diskuteras. Det är å ena sidan viktigt att bilen som fordon utvecklas så att miljöpåverkan minimeras. Samtidigt får det inte ske på så sätt, att människors möjligheter att äga och köra egen bil försvåras och fördyras.

Bilen är en nödvändighet för många i Sverige både i stadsmiljö och på landsbygd. Bilen ingår i många människors vardagsliv och måste anses vara en nödvändighet, i synnerhet där kollektivtrafiken inte är utbyggd eller fungerar dåligt. För att belysa bilens roll i ett antal perspektiv föreslår Folkpartiet att en bilsocial utredning tillsätts. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

För dem som inte vill eller kan resa med bil är det viktigt att andra transportslag som järnvägar, buss, båttrafik och flyg är såväl utbyggda som ordentligt fungerande, där så är möjligt.

Trafik på väg

Det är av största vikt, att hela landet har en sådan standard på vägnätet att både råvaruförsörjningen till industrin kan tryggas hela året och att de färdiga produkterna kan fraktas därifrån till kunderna. Därför är det viktigt att vägnätet tjälsäkras, så att t ex inte skogsindustrin drabbas av avbrott i sin produktion på grund av dåliga, tjälsjuka och bärighetssvaga vägar. Undermåliga vägar får inte vara det som hotar jobben runt om i Sverige.

Folkpartiet anser att väganslaget måste höjas och hållas på en hög nivå också framöver. Det är vidare viktigt, att kommunerna håller en sådan standard på det kommunala vägnätet, att inte bygdens sysselsättning hotas. Människor skall kunna bo där de vill och kunna etablera företag i hela landet.

Ansträngningar måste göras för att finna alternativa finansieringslösningar för infrastrukturen, främst genom s.k. PPP, Public and Private Partnership.

Folkpartiet anser att det förslag till stomvägnät med anslutande vägar av hög kvalitet, som den borgerliga regeringen lade fram 1993 måste genomföras. Den nuvarande regeringen har övergett denna plan. Genom successiva neddragningar har hela landet fått ett sämre vägnät.

Nya vägar

Folkpartiet liberalerna anser att de nya investeringar i vägar som måste göras främst är av två slag. För det första gäller det att flaskhalsar på vägnätet byggs bort. Detta gäller framförallt i våra storstäder, men det finns flaskhalsar även på andra håll. För det andra gäller det att den s.k. skandinaviska motorvägstriangeln mellan Köpenhamn, Oslo och Stockholm med fortsättning till Helsingfors och St Petersburg – E 6, E 18 och E 4 – måste färdigställas. Det innebär att motorväg måste byggas på de sträckor där detta inte finns idag.

Folkpartiet har tidigare föreslagit att RV 45 skall uppgraderas till Europaväg på sin sträckning genom Sverige från Göteborg till Karesuando, vilket bör ges regeringen till känna.

De enskilda vägarnas ställning är hotade. Vägverket föreslog för ett år sedan att procentnivån gällande anslag till enskilda vägar skulle sänkas. Folkpartiet är bestämt avvisande till sådana förslag. Gång på gång har den socialdemokratiska regeringen försökt försämra villkoren för de enskilda vägarna. I mitten av 1990-talet krymptes anslagen i budgeten. Det var endast efter en hård kamp i riksdagen med bl.a. Folkpartiet i spetsen som anslaget åter kunde höjas.

Folkpartiet instämmer inte heller i de förslag, som diskuterades i bl.a. den s.k. BREV-utredningen, om att lågtrafikerade vägar, som idag är statliga, skall föras över till det enskilda vägnätet. Det är bara ett sätt för staten att övervältra ansvaret på kommuner och enskilda. Det hindrar inte att man ändå kan hitta lokala lösningar, när det gäller driften av statliga vägar. Vägverket skulle t ex kunna prova att lägga ut driften på de mindre trafikerade vägarna på föreningar bestående av de boende och företagare längs den aktuella vägen.

Folkpartiet vill värna om det enskilda vägnätet. Med fog kan man påstå att utan bra enskilda vägar stannar Sverige. De enskilda vägarna är av stor betydelse för näringsliv, människors möjlighet till bosättning, arbete, möjlighet till friluftsliv och rekreation m.m. Minskade resurser till det enskilda vägnätet leder därför snabbt till betydande negativa effekter inte bara för glesbygden utan för landet i dess helhet.

Trafik på järnväg

Under lång tid dömdes järnvägen ut som framtida transportslag. Åtskilliga järnvägssträckor lades ner och ersattes av andra transportalternativ. Idag upplever vi en renässans för järnvägen runt om också i de högst utvecklade industriländerna. Järnvägen ses nu som ett energieffektivt och trafiksäkert transportsystem med stora framtidsmöjligheter.

Energiförbrukningen är låg och tågets miljöpåverkan är låg vad gäller utsläpp till luften, förutsatt att använd elenergi inte framställts i fossileldade kraftverk. Dieseldrivna lok och motorvagnar kan visserligen vara en källa till miljöproblem, som emellertid avsevärt kan reduceras med modern teknik. Miljöpåverkan i form av buller, vibrationer och markskador från järnväg är däremot kraftig. Forskning och ny teknik kommer att kunna reducera de miljöproblem som tågen genererar idag.

Dagens tågtrafik i Sverige förknippas med stora brister. Avregleringen har bara genomförts delvis. Nyinvesteringar och drift och underhåll av järnvägsnätet har släpat efter. Att tågen blir försenade är snarare regel än undantag. Regeringen bör söka förmå de olika tågoperatörerna att ordna upp situationen, så att inte människor fortsatt hindras från att tågpendla för att i stället ta bilen. Järnvägstrafiken i och runt Mälardalen är ett exempel på dåligt fungerande trafik. Idag kör dagligen ca 60 godståg till och från Göteborgs hamn, som därigenom utgör en av de viktigaste noderna i det svenska trafiknätet. Den redan beslutade elektrifieringen av godstrafiken i Göteborgs hamn är viktig.

Folkpartiet liberalerna anser att en fortsatt avreglering av järnvägstrafiken skulle medföra stora fördelar. Konkurrens gynnar kunder och på sikt sektorns modernisering och attraktionskraft. Hittills gjorda erfarenheter av konkurrens vid länstrafikhuvudmännens upphandling av tågtrafik visar att trafikkostnaderna kunnat sänkas avsevärt, till nytta för såväl skattebetalare som resenärer. Nya operatörer har också kunnat etablera sig och ett stelt monopolsystem har kunnat ersättas med flexibilitet och modernare företagsformer. Samtliga järnvägssträckor måste konkurrensutsättas.

Det är angeläget att befintligt järnvägsnät får resurser, som skall användas till att få nätet att fungera och hålla en hög kvalitet. Vad gäller nyinvesteringar i järnväg, anser Folkpartiet att man i första hand skall satsa på sådana projekt som har en stor samhällsekonomisk betydelse. Därför måste byggandet av Citybanan och Mälartunneln i Stockholm för att undanröja den s k getingmidjan ha högsta prioritet. Däremot ser Folkpartiet liberalerna inga samhällsekonomiska skäl att söka inrymma den s k Norrbotniabanan i en redan alldeles för ansträngd planeringsram för järnvägsinvesteringar fram till år 2015.

Trafik på sjön

Sjöfarten har historiskt varit av mycket stor betydelse för vårt lands utveckling. Innan vägnät och järnvägsnät var utbyggda, var sjöfarten det helt dominerande transportslaget som band ihop det svenska rikets delar både längs kusterna och över Östersjön. Landtransporter var i många fall förenat med stora umbäranden.

Sedan mitten av 1800-talet har en rad andra kommunikationsmedel tillkommit samtidigt som sjöfarten finns kvar. Den kommer även i framtiden att spela en stor roll för våra utrikesförbindelser, inte minst mot bakgrund av den allt mer omfattande europeiska integrationen. Sjöfarten är den transportgren som transporterar mest av den svenska produktionen. Det är i detta sammanhang viktigt att se den centrala roll som Göteborgs hamn inte bara haft utan kommer att kunna få i ett både nordiskt och transatlantiskt perspektiv – inte minst mot bakgrund av den ökade betydelse som handeln till och från Nordvästryssland med St Petersburg i centrum kommer att få.

Svensk sjöfart har under en rad av år, varit hotad av konkurrens från andra länder. Under senare år har situationen för näringen förbättrats. I och med att rederistödet försvunnit och ersatts med en s.k. nettolösning har viktiga steg tagits. Vi anser ändock att EU långsiktigt måste arbeta på att få bort alla särlösningar för branschen.

För svensk sjöfart är det viktigt att ha samma förutsättningar som konkurrenterna. I en rad för svensk sjöfart viktiga EU-länder har nu inom ramen för EU:s gemensamma sjöfartspolitik (State Aid Guide Lines) införts tonnagebaserad skatteberäkning av sjöfarten. Det är därför viktigt att också i Sverige utreda förutsättningarna för att kunna införa tonnagebaserad skatteberäkning. En utgångspunkt för en sådan förändring bör givetvis vara att den är kostnadsneutral för statens intäkter.

Också andra åtgärder måste till för att förbättra sjöfartens konkurrenssituation. Bland annat måste konkurrenssituationen i hamnarna bli bättre. EU har ställt sig bakom en rad förslag, som skulle kunna förbättra konkurrensen i hamnarna. Denna politik måste bli verklighet också i Sverige. En företagspolitik som gör det lättare att starta och driva företag i Sverige skulle också underlätta för sjöfarten.

Trafik i luften

Luftfarten såväl i Sverige som i vår omvärld drabbades av ett kraftigt avbräck i samband med terroristattackerna den 11 september 2001. Staten fick gå in med stöd till flygbranschen. Ett stöd som Folkpartiet ansåg borde tas ut genom ett något högre biljettpris hos samtliga flygbolag. Branschen har fortfarande inte hämtat sig fullt ut och tvingas genomföra omfattande omstruktureringar och rationaliseringar. Vi är övertygade om att flyget mot bakgrund av dessa kan komma tillbaka med kraft i kommande konjunkturuppgångar.

Den avreglering av flygtrafiken, som genomförts med Folkpartiet som pådrivande, har ökat flygets attraktionskraft. Dessvärre har konkurrensen inte förbättrats i takt med avregleringen. SAS, med staten som delägare, har fortfarande en alltför dominerande ställning på många sträckor i in- och utrikestrafik. Det har lett till orimligt höga biljettpriser på de sträckor, där konkurrens saknas jämfört med dem som är konkurrensutsatta. Tendenser till kartellbildning inom flygsektorn har också förekommit.

Mot denna bakgrund vore det positivt att fler lågprisflygbolag etablerade sig i Sverige och därigenom kunde sätta press på biljettpriserna. Glädjande nog kan vi nu se vissa öppningar i detta avseende, genom ett ökat intresse från lågprisbolag att satsa på såväl utrikes- som inrikesflyglinjer i Sverige.

Det är viktigt att Luftfartsverket som myndighet inte agerar konkurrenshämmande genom att ge bättre start- och landningstider, s.k. slots, till SAS. Folkpartiet har tidigare föreslagit att en handel med slots införs på Arlanda flygplats. Trots att EU nu försöker hitta ett gemensamt slotsystem, vidhåller vi detta förslag.

På många håll har de regionala flygplatserna spelat en stor roll för kontakten med övriga Sverige. Folkpartiet anser att dessa mindre flygplatser också i framtiden kommer att ha stor betydelse. De måste därför ges ett visst statligt stöd för att kunna överleva. Det är inte minst viktigt i glesbygdsområden. Folkpartiet föreslår en viss ökning av driftbidraget till de regionala flygplatserna i avvaktan på att ett nytt system för stödet.

Genom Arlandabanans tillkomst har många resenärer fått det betydligt lättare att ta sig till och från flygplatsen. Folkpartiet anser att det också vore önskvärt att bygga järnvägsförbindelser till fler av våra större flygplatser såsom Landvetter och Sturup.

Sälj delar av Luftfartsverket

Folkpartiet har en restriktiv inställning till statlig affärsverksamhet, och har därför föreslagit att de flesta statliga bolag och affärsverk kan säljas. Luftfartsverket är även det ett lämpligt objekt för en försäljning. Som ett första steg bör vissa av de större flygplatserna delprivatiseras.

Posten

Postmarknaden har avreglerats och allt mer utsatts för konkurrens under senare år. På många orter finns flera aktörer som delar ut och distribuerar post. Detta är positivt och denna utveckling måste få fortsätta. Det är viktigt att Posten AB inte utnyttjar sin dominerande ställning på postmarknaden genom att via prissättning m.m. konkurrera ut konkurrerande bolag.

Det är viktigt att postlagen följs noga även på den avreglerade postmarknaden, så att en post- och kassaservice kan upprätthållas i hela landet på lika villkor. Postens nya organisation med ett ökat antal serviceställen samtidigt som kassaservicen avskiljts i ett separat bolag har medfört flera gränsdragningsproblem och frågeställningar. Regeringen bör uppdra åt Posten att utvärdera reformen och vidta åtgärder som undanröjer de eventuella brister som kan finnas.

Regeringen bör också driva på i EU, så att avregleringen av postmarknaden genomförs i fler länder. I dag kan t ex en monopolist i ett annat EU-land gå in och ta andelar på den svenska marknaden, medan svenska postaktörer inte har denna möjlighet i andra länder.

Nya vägar till långsiktig finansiering

Den traditionella infrastrukturen i vårt land – vägar och järnvägar – har som ovan anförts eftersatts under flera decennier, såväl vad avser underhåll av befintlig infrastruktur som utbyggnad av ny infrastruktur. Vägar och järnvägar har under lång tid slitits ned och underhållits i alldeles för liten utsträckning, varför dessa behov är mycket, mycket stora. En växande befolkning och en ständigt ökande person- och godstrafik – inte minst i tillväxtregionerna – liksom nya trafik- och transportmönster har skapat behov av både nya och utbyggda väg- och järnvägssträckningar.

I storstadsregionerna har utbyggnaden av trafikens infrastruktur inte på något sätt hållit takten med befolkningsökningen. Det har lett till betydande köproblem med stora samhällsekonomiska förluster. Möjligheter till regionförstoring med förbättrad arbetspendling över större sträckor omöjliggörs därmed, vilket i sin tur har negativ effekt på förutsättningarna för ökad tillväxt såväl i landets tillväxtregioner också långt utanför storstadsregionerna.

I goda tider har andra reformområden prioriterats – i dåliga saknas budgetutrymme att satsa tillräckligt på underhåll och utbyggnad av infrastrukturen. Den av riksdagen antagna investeringsplanen för tiden 2004–2015 var trång redan från början. När Vägverket, Banverket och länsstyrelserna i augusti lämnade sina förslag till planen 2004–2015 till regeringen, visade det sig att utrymmet minskat ytterligare p g a besparingar, senareläggningar och kostnadsökningar – alldeles oaktat att investeringsbehoven redan från början legat långt över de ursprungliga budgetramarna.

Inför den kommande investeringsperioden 2004–2015 måste regeringen återkomma till riksdagen med förslag till en långsiktig finansieringsform. När järnvägen byggdes ut under 1800-talets senare hälft och början av 1900-talet, var det ett utslag av en långsiktig strategi från vårt lands beslutsfattare. Efter ett par årtiondens mycket allvarliga försummelser, är det dags att åter ta ett samlat grepp om finansieringen av nödvändiga investeringar i den svenska transportinfrastrukturen.

Folkpartiet liberalerna har i flera år förordat att s k PPP – Private and Public Partnership – prövas också i Sverige. PPP-formen kan ske på flera sätt och även inkludera gemensamma satsningar med privata finansiärer. De väldiga behov som vuxit fram som en följd också av gångna års försummelser, gör det nödvändigt att förutsättningslöst pröva nya finansieringsmodeller. Det är en skyldighet inte minst mot kommande generationer, som kommer att ta över såväl det som vi skapat som det vi försummat. Kostnaderna för det senare får de också överta. Detta bör regeringen ges till känna.

Stockholm den 7 oktober 2003
Erling Bager (fp)
Runar Patriksson (fp)	Christer Winbäck (fp)
Anna Grönlund (fp)	Lennart Fremling (fp)
Marie Wahlgren (fp)