Tredje världen

Motion 1990/91:U231 av Olof Johansson m.fl. (c)

''Utveckling är en rörelse som uppstår i ett land som
utvecklas.''

The Challenge to the South (Sydkommissionen)

Sammanfattning

Samarbetet med tredje världen måste bygga på
människornas egen
förmåga att mobilisera sina resurser. I-ländernas roll i detta
arbete kan aldrig bli annat än ett stöd i den processen.
Centern
föreslår i motionen att en samlad u-landspolitik utarbetas av
en
parlamentarisk utredning. Ett syfte ska vara att lägga
grunden för
ett kraftfullt svenskt agerande internationellt, för att åter
föra
fram u-ländernas problem till en central plats i
världspolitiken.
Den bör också finna vägar att göra våra egna bilaterala
relationer
till u-länderna mer målmedvetet probleminriktade, snarare
än
landprogrammerade.

Sverige måste stödja ett syd--syd-samarbete för ökad
handel och
utbyte mellan sydländerna. Kunskapsöverföring mellan i-
och
u-länder är viktig. Sverige måste bidra till att utveckla
teknik
som är särskilt anpassad till u-ländernas behov och
förutsättningar och som är miljövänlig.

FNs konferens om miljö 1992 måste ge miljöfrågorna i
tredje
världen en central roll. Centern föreslår bl a en global
miljöfond, som ska ge resursöverföringar till de länder som
är
ekonomiskt svagare.

Flera länder i tredje världen går mot en demokratisk
utveckling
med flerpartisystem. Centern gör omprioriteringar i
biståndet
utifrån denna bakgrund och ökar anslagen till dessa länder.
Centern kräver en redovisning av vad som görs i det
svenska
biståndet med anledning av Konventionen om barns
rättigheter och
ett åtgärdsprogram för att förverkliga deklarationen från
barntoppmötet. Centern undrar i motionen om den svenska
regeringen
menade allvar med sina utfästelser i FN om kraftfulla
insatser
till barnen. Åtagandena i FN återspeglar sig dåligt i
biståndsbudgeten.

En särskild satsning på utbildning för flyktingar föreslås.
Utbildningen ska ge dem bättre förutsättningar att delta i
återuppbyggnaden av sitt hemland, när de har möjlighet att
återvända.

Behovet av biståndsinsatser har ökat. Centern avvisar
det
manipulerande av biståndet som regeringen föreslår genom
att
bekosta stöd till Östeuropa och asylverksamhet i Sverige för
flyktingar över biståndet. Centern slår fast att
enprocentsmålet
är enbart till för bistånd till tredje världen, de fattigaste
människorna. Fördelningen av biståndsanslagen redovisas i
en
särskild tabell.

Samarbete med tredje världen

De globala fattigdomsproblemen har under 1980-talet
haft en
förhållandevis låg prioritet på den världspolitiska
dagordningen,
medan klyftorna mellan fattiga och rika ständigt ökat.
Situationen
är nu så allvarlig att de måste ges en topposition. Frågan om
att
skapa rimliga försörjningsmöjligheter för hela jordens
befolkning
måste betraktas som ett i alla avseenden globalt problem,
där alla
stater har skyldighet att medverka efter förmåga. Det är
inte
acceptabelt att antalet människor som lever i absolut misär
växer.
Världsfattigdomen är dessutom ett av de stora globala
miljöhoten.
Fattigdomen är också en ständig härd för konflikter. Det går
inte
att skapa en fredlig värld utan att det också är en någorlunda
rättvis värld.

Den avspänning mellan supermakterna som präglat de
allra senaste
åren borde också skapa förbättrade förutsättningar att
åstadkomma
ett samarbete kring jordens vitala överlevnadsproblem. Om
motsättningarna mellan supermakterna fortsätter att
minska, skapas
utrymme för ett ökat intresse för andra världsproblem. En
militär
nedrustning borde öka de ekonomiska förutsättningarna för
insatser
mot sådana problem som världsfattigdom, analfabetism och
jordförstöring.

Världssamfundets strävanden för att skapa drägliga
livsförhållanden
för alla människor, också i de fattigare delarna av
världen, har hittills misslyckats. I stor utsträckning beror
det
naturligtvis på bristande ambitionsnivå. Det finns dock
också
anledning att pröva om de hittillsvarande metoderna varit
de
rätta. Sverige har traditionellt spelat en progressiv roll både
i
fråga om våra egna bilaterala insatser och vårt handlande i
olika
internationella organ. Det hindrar inte att också vi, i den
uppkomna situationen, behöver ta vår samlade u-
landspolitik till
förnyad prövning.

Det är viktigt att Sverige har en total och samordnad
u-landspolitik. Den måste omfatta såväl handelspolitik som
politik
när det gäller kapitalrörelser, kunskaps- och teknikflöden
och
direkt bistånd i mer traditionell bemärkelse. Den måste
omfatta
såväl vårt handlande i internationella organ som våra egna
bilaterala relationer till u-länderna.

Olika u-länder har olika behov för sin utveckling. För de
länder
som redan nått en bit på industrialiseringens väg är frågor
som
rör handelsvillkor, kapitalrörelser och tekniköverföringar --
med
miljöanpassad teknik -- det viktigaste. Det finns anledning
för
oss att tillsammans med andra länder -- återuppväcka en del
av
ambitionerna bakom 70-talets debatt om en ny ekonomisk
världsordning. De handelspolitiska spelreglerna måste
bättre
anpassas till u-ländernas förutsättningar. I Sverige bör vi
noga
överväga hur vi skall kunna bidra till att förbättra dialogen
mellan rika och fattiga länder på handelns område.

U-ländernas strävanden att bygga upp ett ömsesidigt
samarbete,
ett syd--syd-samarbete, och minska sitt ensidiga beroende
av
i-länderna måste underlättas.

U-länderna utvecklades positivt under några årtionden.
Denna
utveckling bröts i stor utsträckning genom skuldsättningen
under
80-talet. Orsaken till den omfattande utlåningen var
behovet av
att göra sig av med det likviditetsöverskott som uppstått i
västerländska banker, i samband med oljeprishöjningarna.
Världsbanken och Internationella valutafonden ställer
krav på
u-länderna att anpassa sina strukturer så att skuldtjänsten
till
det internationella banksystemet ska kunna upprätthållas.
Sverige
bör stödja u-ländernas egna förslag till strukturförändringar
och
frigöra biståndspolitiken från Världsbankens politik. En
oberoende
utvärdering av Världsbanken och Internationella
valutafonden bör
komma till stånd. Världsbankens statuter bör ändras så att
skuldavskrivningar blir möjliga.

Kunskapsöverföringen mellan i- och u-länder är viktig.
Det är i
hög grad skillnaden i kunskaps- och tekniknivå som i sin tur
skapar de materiella och ekonomiska skillnaderna. Det är
därför
viktigt med ökade ansträngningar för att ge u-länderna
tillgång
till i-ländernas teknikutveckling. Samtidigt är det inte
självklart att den teknik som är den mest lämpade i i-länder
alltid är den som bäst tillfredsställer u-ländernas behov. En
teknik som tar vara på u-ländernas komparativa fördelar
bör i
betydligt högre grad behöva vara robust, möjlig att
underhålla med
enkla medel och inriktad på att ge de många människorna
utan
formell utbildning möjlighet att skapa resurser. I-länderna
bör
inte heller förleda u-länderna att göra om misstagen bl a på
miljöområdet. Eftersom de rika länderna har den
ojämförligt
största tekniska utvecklingspotentialen är det dock viktigt
att vi
tar vår del av ansvaret för utveckling av sådan teknik som
är
särskilt inriktad på u-ländernas behov och förutsättningar.

Miljöproblemen är i hög grad internationella till sin
karaktär
och det är viktigt att länder som saknar egna tekniska och
ekonomiska resurser att bemästra sina miljöproblem får
stöd
utifrån av länder som har de erforderliga resurserna. Det
behövs
samlade internationella program för att rädda de tropiska
regnskogarna,
stoppa ökenutbredningen och att förhindra erosionen i de
tropiska bergstrakterna.

Den traditionella u-hjälpen bör som hittills inriktas på de
allra fattigaste länderna -- de som inte är hjälpta enbart med
bättre handelsvillkor, bättre investeringsförutsättningar,
mer
tekniköverföring etc. Det rena biståndet måste mer än
hittills
koncentreras på att säkra människors grundläggande
överlevnadsmöjligheter och skapa en bas för en ekonomisk,
uthållig
utveckling som långsiktigt kan skapa förbättrade
levnadsvillkor
för människorna. Det innebär en större koncentration än
hittills
på projekt av ekologisk betydelse, att säkerställa basen för
livsmedelsförsörjningen också för framtiden. Det gäller att
ge
människorna möjligheter att stoppa jordförstöringen, att
åstadkomma en återbeskogning av kala områden, att
utveckla
miljövänligare jordbrukstekniker, att utveckla jordbrukets
binäringar, lokal livsmedelsförädling, hantverk och
småindustri i
byarna, utveckling av kooperativ etc. Som vi framhållit
under
tidigare år bör landprogrammeringsprincipen i biståndet
tonas ner
till förmån för en mer problemorienterad
biståndsprogrammering.

U-landspolitiken måste utgå från principen om alla
människors
lika värde och rättigheter. Vi måste respektera våra
samarbetspartners kulturella bakgrund och traditionella
kunnande.
Utveckling måste bygga på de berörda människornas egna
förmåga att
mobilisera sina resurser. I-ländernas roll kan aldrig bli annat
än
ett stöd i den processen och bör utformas i medvetande
också om de
problem som våra egna ekonomiska och tekniska system
hittills
skapat både för oss själva och för u-länderna.

För att lägga grunden för en samlad u-landspolitik av det
slag
vi här skisserat bör en parlamentarisk u-landsutredning
tillsättas. Den bör behandla alla aspekter på Sveriges
relationer
till u-länderna, såväl handels- och finanspolitiska som
biståndspolitiska etc och beröra våra multilaterala
relationer
likaväl som de bilaterala. Ett syfte bör vara att lägga
grunden
för ett kraftfullt svenskt agerande internationellt för att åter
föra fram u-ländernas problem till en central plats i
världspolitiken. Den bör också finna vägar att göra våra
egna
bilaterala relationer till u-länderna i fråga om såväl
handelspolitik och biståndspolitik som andra områden mera
målmedvetet inriktade.

Fattigdom

Det finns också en i många avseenden positiv utveckling
i tredje
världen. Under de tre senaste årtiondena har t ex
livslängden ökat
från 46 år 1960 till 62 år 1987. Läskunnigheten för vuxna har
ökat
från 43 till 60 procent och dödligheten för barn under fem
år har
halverats under samma tid. Primärhälsovården når idag 61
% av
befolkningen i tredje världen och 55 % har rent
dricksvatten.
Ökningen av livsmedelsproduktionen har dessutom
överträffat den
snabba befolkningsökningen med hela 20 %. Under senare
delen av
1980-talet bröts denna gynnsamma utveckling av
livsmedelsproduktionen. Det framgår av Human
Development Report
1990, från FNs utvecklingsprogram, UNDP.

Framsteg har gjorts, men fattigdomen är nästan ofattbar.
Skillnaderna är stora mellan olika regioner, länder och inom
länder. Inom FN talas om att 80-talet var ett förlorat
årtionde
främst för södra Afrika och Latinamerika. Den
verkligheten framgår
av följande uppgifter: Det finns 1 miljard människor som
lever i
absolut fattigdom, ca 900 miljoner vuxna kan inte läsa och
skriva,
100 miljoner är helt utan bostad och 800 miljoner går
hungriga
varje dag. 1,5 miljarder människor saknar tillgång till vård.

Skuldfällan

Många u-länder har akuta ekonomiska problem, bl a
beroende på
svag ekonomisk tillväxt och snabb befolkningstillväxt.
Militära
konflikter och rustningskostnader har förödande effekter i
många
länder. Till detta kommer den stora skuldsättning, som
stimulerades fram av en aktiv marknadsföring från
västvärldens
bankväsende under 1970-talet. Det berodde på det stora
överskott
på likviditet som oljeprisstegringarna medförde. Kraftiga
räntestegringar under 1980 har ytterligare förvärrat
situationen.
Syd- och Ostasien står för den högsta tillväxten och har
samtidigt
största andelen av jordens fattiga befolkning. Den
ekonomiska
situationen i Latinamerika försämrades dock kraftigt.
Inkomster
och investeringar sjönk och den årliga inflationen i området
uppgick till 500 %. Skuldkrisen är ett stort hinder för
utvecklingen.

Afrika söder om Sahara hade en exporttillväxt med ca
10% under
1989. Intäkterna från denna har dock slukats av stora
amorteringar
och höga räntor. Den faktiska tillväxten har knappast
förmått att
uppväga befolkningsökningen.

De s k strukturanpassningsprogrammen har ställts som
villkor
från Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF.
Programmen har lett till stora sociala problem.
Räntesituationen
är dramatiskt annorlunda nu än när lånen togs. Det framgår
av
tabell 1.

Samtidigt har flera länder minskat sin biståndsvolym.
Förenta
Staterna, Storbritannien, Tyskland, Sovjetunionen och
Östeuropa
har alla dragit ned på anslagen till biståndet. Japan är nu
världens största biståndsgivare. De arabiska länderna,
främst
Saudiarabien och Kuwait, var tidigare en stor källa till
bistånd.
Det är nu mera osäkert om deras möjligheter till
omfattande
bidrag.

Biståndsinsatser har därför fått inriktas på att motverka
effekterna av strukturprogrammen och betala räntorna på
lånen.
Risken är stor att skuldkrisen och strukturprogrammen
driver fram
en kortsiktighet i utvecklingstänkandet som kan få
allvarliga
konsekvenser. Åstramningarna går ut över hälsovård,
miljövård,
utbildning, landsbygdsutveckling och livsmedelsförsörjning
i
storstadsslummen. Skuldkrisen är en utvecklingskris, där
anpassningsprogrammen kan ha bidragit till att öka den
ekonomiska
tillväxten på kort sikt men kan få allvarliga långsiktiga
konsekvenser. Det svenska biståndet knyts allt starkare till
Världsbanksgruppens politik och anpassningsprogram.
Detta är
olyckligt.

Det svenska deltagandet i Världsbanken sker via
finansdepartementet och riksbanken. Eftersom det är en
central
fråga för många länder i tredje världen tycker vi det är
naturligt
att Sverige representeras i de internationella
utvecklingsbankerna
genom utrikesdepartementet. Sverige måste, enligt
centerns
uppfattning, verka för att u-ländernas långsiktiga
utvecklingssträvanden främjas. De enskilda bankerna,
Världsbanken
och de privata långivarna måste ta sitt ansvar och
genomföra
avskrivningar av de fattigaste ländernas skulder.

I utvecklingsbankerna gällde från början principen ett
land --
en röst. I flera av bankerna har sedermera reglerna ändrats
så att
långivarna har majoritet. Orsaken till detta sägs vara
omsorgen om
kapitalpåfyllnaden. Men det ligger naturligtvis även i
låntagarnas
intresse att bankerna är kreditvärdiga. Däremot finns risk
med
denna konstruktion att utvecklingsbankerna prioriterar att
skydda
långivarna framför att gynna utvecklingen i tredje världen.
I
Afrikanska utvecklingsbanken, som har fungerat bra, avser
man att
frångå ett land -- en röst-principen. Vi anser att Sverige
måste
agera för att principen återinförs i Världsbanken, Asiatiska
banken och IDB, och bibehålls i Afrikanska
utvecklingsbanken.
Handelsvillkor

Sverige måste noga överväga hur man ska kunna bidra
till att
förbättra de ekonomiska relationerna mellan nord och syd.
Det är
viktigt att Sverige driver detta i bl a GATT-förhandlingarna.
Samtidigt som en friare handel med varor kan gynna u-
länderna,
hotas de av att i-ländernas krav vad gäller tjänsteexport och
immaterialrätt också ska gälla i u-länderna, utan att de är
anpassade till förutsättningarna i tredje världen.

Rättvisa råvarupriser är en av de viktigaste frågorna för
u-ländernas utvecklingsmöjligheter. De är sedan
kolonialtiden fast
i beroendet av export av råvaror. I Uganda, t ex, står kaffet
för
97 % av exporten. Två transnationella bolag kontrollerar 70
% av
kaffehanteringen. Priset har sjunkit avsevärt de senaste
decennierna.

1980 beslöt UNCTAD att bilda en råvarufond som ett
led i FNs
beslut 1974 om en ny ekonomisk världsordning. Fonden,
som ska ha
en total kapitalbas på 547 miljoner US$, ska utjämna
priserna. Det
ska ske genom att lägga upp lager när priserna är låga och
sälja
när de är höga. 1989 hade fonden stöd av erforderliga 90
stater
och tillräckligt mycket kapital för att börja verka.

UNCTAD, FNs handels- och utvecklingsorganisation,
bildades för
att hävda u-ländernas intressen på handelsområdet. U-
länderna
dominerar UNCTAD, eftersom varje land har en röst.
GATT domineras
av i-länderna. UNCTAD försöker finna globala lösningar
på de
orättvisa ekonomiska samband som råder mellan i-världen
och tredje
världen. Man arbetar för att stärka samarbetet mellan u-
länderna
och för regionala handelsförbindelser.

Under 60- och 70-talen stödde Sverige aktivt UNCTADs
arbete för
en ny ekonomisk världsordning. I årets budget för
utrikesdepartementet återfinns GATT som ett viktigt
samarbetsorgan
på handelsområdet. En ingående redogörelse lämnas för
Sveriges
förhandlingsarbete. UNCTAD behandlas däremot
styvmoderligt.
Intrycket är att Sveriges vilja att stödja u-ländernas
handelspolitiska intressen har svalnat.

Vi anser att Sverige måste öka sitt engagemang i
UNCTAD
ekonomiskt och genom att aktivt driva på för rättvisa åt
u-länderna vid konferenserna. I GATT-förhandlingarna får
vi inte
bara se till våra egna intressen utan också aktivt stödja
sådana
förslag som kan stimulera utvecklingen i tredje världen.
Särskilt
förmånliga handelsvillkor för u-länder bör kunna förenas
med
minimikrav i fråga om arbetsmiljö, miljöhänsyn och förbud
mot
barnarbete.

Syd--Syd

Nya förslag till åtgärder framförs i den s k syd-
kommissionen,
The Challenge to the South. Det är den första omfattande
studien
av tredje världen som gjorts av forskare och politiker från
dessa
länder. Arbetet har letts av Julius Nyerere. I rapporten
konstateras att det är nödvändigt att sydländerna
samarbetar och
ökar handeln sig emellan. Utveckling definieras där som
''en
rörelse som väsentligen uppstår inom det samhälle som
utvecklas.''
Slutsatserna för regeringarna i syd är bl a:

Självtillit och mobilisering av inhemska resurser är
grundläggande förutsättningar för att utveckling ska
komma till
stånd.

Syd måste handla och samarbeta med syd i långt större
utsträckning än vad som sker idag. Denna kollektiva
självtillit
kräver dock avsevärda politiska kursändringar och stora
investeringar i infrastruktur.

Det finns en samsyn mellan rapporten och centerns syn
på tredje
världens möjligheter. Vi betonar en lokal befolknings
medverkan,
tradition och den genom generationer förvärvade
kunskapen måste
tas tillvara i utvecklingsarbetet. I rapporten understryks att
självförsörjning med basförnödenheter och lokal
produktion i
småindustrier för den inhemska marknaden måste främjas.
Vi anser
att utvecklingsbankerna måste stödja syd--syd-samarbete,
landreformer och rättvis fördelningspolitik.

Anpassad teknik

Som sydkommittén understryker måste utveckling bygga
på de
berörda människornas egen kompetens och vilja. U-
ländernas folk är
värda vår stora respekt för sin kunskap. En viktig
biståndsinsats
är att stärka människors självkänsla. Det gäller att de får
kraft
att ta makten över sina egna liv. Detta har också betydelse
för
val av teknikutveckling.
Utländska experter har ofta svårt att sätta sig in i
människornas seder och bruk i ett u-land. Det är inte heller
säkert att västerländskt utbildade experters kunskap är
relevant.
Utvecklingen bör bygga vidare på den erfarenhet som finns
på
platsen. Hantverkskunskap är lika viktig som
ingenjörsutbildning
och akademisk forskning. Det är betydelsefullt att
lokalbefolkningens kunskap och den lokala teknikens värde
erkänns.
Den utgår oftast från lång erfarenhet av hur man ska kunna
försörja sig utan att förstöra naturen.

Energiproblemet är akut i många u-länder. Skogen
överutnyttjas
som bränsle. Brännveden överutnyttjas och sårbarheten
blir stor
när oljan blir dyr. U-länderna vill gärna få hjälp att utnyttja
förnybar energi med moderna, effektiva metoder. Sverige
bör satsa
helhjärtat på att överföra sådan teknik, anpassad till plats
och
förutsättningar.

Traditionellt står kvinnorna för större delen av familjens
försörjning. Deras arbetsbörda är ofta enorm. Välståndet
för barn,
män och kvinnor höjs när kvinnorna får utbildning,
hälsovård samt
hjälp med arbetsbesparande redskap och att producera ett
överskott. Det är viktigt att det tekniska biståndet också
utvecklar teknik med tanke på kvinnornas situation.

Det finns ett stort behov av framtagning och överföring
av enkel
vardagsnära teknik för att framgångsrika
utvecklingsprocesser
skall komma till stånd. I flera länder har organisationer för
s k
anpassad teknik bildats med stöd från staten, privata
organisationer och enskilda. Småskalig teknik som fungerar
bra,
men som inte längre anses lönsam i i-länderna, kan vara just
den
rätta för ett u-land. Det svenska biståndet är i alltför liten
utsträckning inriktad på anpassad teknikutveckling. Vi
anser att
teknikbiståndet måste utvecklas för dem som ska använda
det och
föreslår ökade ekonomiska insatser till bistånd och
forskning om
anpassad teknik.

Inget nytt biståndsorgan

Regeringen föreslår i propositionen att ett aktiebolag
bildas
genom sammanslagning av SWEDFUND, IMPOD, delar
av SIDAs
industribyrå samt en del av BITS verksamhet. Aktiebolaget
som ska
stimulera näringslivsutveckling ges namnet SITCO,
Swedish
Industrial and Trade Development Corporation.
Det svenska biståndet har utretts i småbitar, men någon
helhetsbedömning har inte gjorts. Som vi tidigare påpekat
är det
hög tid att tillsätta en parlamentarisk utredning om Sveriges
relationer till tredje världen. Vi accepterar inte någon
ytterligare organisationsförändring innan detta skett. Vi
delar
den kritiska inställning som kommit fram hos ett flertal
remissinstanser att detta är en olycklig modell. Idén att
sammanföra IMPODs verksamhet för att främja u-länders
export till
Sverige med organ med industribistånd verkar också
mindre
välbetänkt. Näringslivsutveckling och tekniskt bistånd
måste ses i
en helhet tillsammans med bistånd för
landsbygdsutveckling. Annars
riskeras småföretagsverksamhet och jordbruksutveckling
att
negativt särbehandlas.

Miljö

Miljöproblemen i u-länderna utgör inte sällan ett direkt
hot mot
människors hälsa och överlevnad. Bistånd och andra
resursöverföringar från i-länderna kan påverka
miljösituationen.
Ett av de svenska biståndsmålen är också att främja en
framsynt
hushållning med naturresurser och omsorg om miljön inom
ramen för
det övergripande biståndsmålet att höja de fattiga folkens
levnadsnivå.

Förbrukade resurser

Fattigdom med en utarmning av naturresurserna är en
ond cirkel
som måste brytas. I många u-länder har fattigdom och en
kraftig
befolkningsökning medfört att jordbruksmarken
överexploateras och
att alltmer marginella jordar används för produktion av mat
med en
omfattande jordförstöring som följd. Det ökade behovet av
brännved
bidrar, genom att träd och buskar avverkas, till att marken
förtvinar och blir ofruktsam.

Fattigdom och bristande kunskaper gör också att
marken inte
tillförs nya näringsämnen genom gödsling eller att skogarna
återplanteras. Den stora användningen av jordbruksmark
för
exportgrödor har också inneburit resursförstörelse.

Avskogningen kan, genom att den växtlighet som binder
vatten
försvinner, leda till översvämningar i höglänta områden.
Krigens härjningar och stora flyktingläger lämnar stora
ekologiska skador. Enligt Världkommissionen för miljö och
utveckling omvandlas varje år 6 miljoner hektar produktiva
torrmarker till värdelös öken och ll miljoner hektar skog
skövlas
varvid ofta marken på några få år övergår till ytterst
lågproduktiv jordbruksmark.

Flykten från landsbygden till de snabbt växande
storstäderna
medför nya svårbemästrade miljöproblem som brist på rent
vatten
och fungerande avloppssystem, luftföroreningar, buller och
stora
mängder avfall. I u-ländernas överbefolkade storstäder
innebär
ofta miljöproblemen och dåliga sanitära förhållanden ett
omedelbart hot mot människors hälsa.

Gränslösa miljöproblem

Vid sidan av de globala miljöproblemen finns i u-
länderna,
liksom i andra delar av världen, regionala och lokala
miljöproblem. Avskogning, ökenspridning och vattenbrist
liksom
förorenade hav och floder är ofta regionala problem där
större
ekosystem drabbas. De miljömässigt tungt belastade
storstäderna
liksom punktutsläpp från vissa industrier är ofta lokala
miljöproblem, även om många människor berörs.

Vad beträffar de egentligt globala miljöproblemen, d v s
i
första hand utsläppen av växthusgaser, har dessa hittills till
största delen orsakats av i-länderna. Effekterna av en
eventuell
klimatförändring är utomordenligt svårbemästrade, där
många
u-länder, beroende på läge och klimatförhållanden, kan
komma att
drabbas hårt. Av världens samlade utsläpp av koldioxid
svarar
exempelvis ett begränsat antal länder för den största
andelen.
Utsläppen per capita mellan olika länder varierar stort.
Sålunda
släpper genomsnittsamerikanen ut 5,0 ton koldioxid per år,
polacken 3,4, svensken l,9, kinesen 0,6 och kenyanen 0,1.
Med
tanke på den utvecklingsprocess som pågår i flera u-länder,
liksom
den snabba befolkningsökningen i stora delar av tredje
världen,
kommer dock, om än långsamt, relationen mellan utsläpp i
irespektive
u-länderna troligen att förändras. Bombningar av
oljeanläggningar som skett i Mellanöstern, förvärrar
ytterligare
luftföroreningssituationen i världen.

I-ländernas helt dominerande roll framstår än tydligare
vad
gäller klorfluorkolföreningar (CFC).
Biologiskt arv

Under vår planets historia har växter eller djur dött ut
och
andra tillkommit. Ekosystemen förändras ständigt.
Förändringsprocesserna är dock långsamma och
anpassningen sker
successivt. Dagens hårda exploatering av naturresurser
under
loppet av några få decennier innebär dock så snabba
omvälvningar
att ekosystemen inte hinner anpassa sig och att ett ökande
antal
arter slås ut.

Frågor kring den biologiska mångfaldens bevarande och
upprätthållande av livskraftiga ekosystem gäller i hög grad
många
u-länder, då ekosystemen i tropikerna är mycket känsliga.
Jakten
på odlingsbar mark, med bl a svedjejordbruk, men också en
kommersiell exploatering av de tropiska skogarna är de
största
hoten. Export till i-länderna är därmed av betydelse.

Farlig export

Näringslivets starka internationalisering inbegriper
också
u-länderna. Vid sidan om de positiva effekter som en
fortlöpande
tekniköverföring kan innebära utnyttjar vissa företag u-
ländernas
behov av inkomster och uppbyggande av industriell
produktion,
kombinerat med brist på verksam miljölagstiftning, för att
förlägga miljöfarlig verksamhet till dessa länder.
Försäljning och
dumpning av miljöfarligt avfall från i-länderna förekommer
också.
Den svenska regeringen avser äntligen att föreslå förbud
mot
svensk export av miljöfarligt avfall, enligt en lagrådsremiss.

Globalt ansvar

En framsynt hushållning med naturresurser är en
förutsättning
för utveckling. Detta samspel uttrycker
Världskommissionen för
miljö och utveckling som ''ekologi och ekonomi håller på att
bli
alltmer sammanvävda -- lokalt, regionalt, nationellt och
globalt till
en sömlös väv av orsak och verkan''. Det måste vara en del
av
Sveriges globala ansvar och intresse att också människor i
fattigare delar av världen ges möjlighet att leva i en god
miljö.

Miljöfrågorna hänger nära samman med
handelspolitiken men
betydelsen av denna har inte belysts. Det är t ex
oacceptabelt att
ett u-land som försöker skydda sina tillgångar av tropisk
regnskog
kritiseras för att bryta mot GATT-reglerna. Vi anser att
Sverige i
GATT-förhandlingarna ska driva kravet på
miljökonsekvensanalyser
av olika alternativ och då särskilt med avseende på effekter
i
tredje världen.

Den FN-konferens om miljö som hålls i Brasilien 1992
kommer att
vara avgörande för om miljöfrågorna får en central roll
också i
utvecklingsländernas politik. Om så sker, kan
Brasilienkonferensen få lika stor betydelse för tredje
världen som
FN-konferensen l972 i Stockholm fick för i-länderna.
Sverige måste
vara pådrivande för att lyfta fram tredje världens
miljöproblem.

Överföring av ekonomiska resurser kommer att vara
avgörande för
att hindra tredje världens länder att överta den dåliga
teknik som
vi i industriländerna tidigare använt oss av. I-länderna har
ansvar för att kunna avvärja miljöhoten i tredje världen. Vi
föreslår därför att en global miljöfond inrättas. Den skall
finansieras genom att industriländerna avsätter en andel av
sin
bruttonationalinkomst varje år. Detta bidrag bör
inledningsvis
sättas till 0,1 % av BNI för att successivt byggas upp till 0,5
%
inom en femårsperiod. Det skulle innebära att fonden första
året
tillförs ca 100 miljarder kr och när den är fullt utbyggd ca
500
miljarder kr per år. Fonden bör administreras av FNs
miljövårdsprogram, UNEP. Medlen bör användas till de av
FN
prioriterade områdena. Arbetet med att få till stånd denna
globala
miljösatsning bör ha högsta prioritet i det svenska agerandet
inför FN-konferensen i Brasilien.

Miljöbistånd ska ges utifrån ett helhetsperspektiv, så att
tillkommande resurser kan sättas in på det sätt som bäst
främjar
u-ländernas utveckling. Man bör alltså koppla ihop
utvecklingspolitik och utvecklingsansträngningar med
miljöinsatser. Detta synsätt måste också återspeglas i det
svenska
biståndet där miljömålet anger att biståndet skall främja en
framsynt hushållning med naturresurserna och omsorg om
miljön.

För att skapa en uthållig utveckling krävs att
biståndsinsatserna stimulerar till att skapa slutna
kretslopp --
att använda resurser utan att förbruka dem. Ju effektivare
produktionsmetoder som kan skapas, desto mindre råvaror
behöver
tillföras. Det är viktigt att man i biståndet prioriterar sådana
insatser som också långsiktigt leder till ett miljövänligt
samhälle. SIDA ska enligt riksdagens beslut göra
miljökonsekvensanalyser av de olika biståndsprojekten.
Det är
viktigt att så sker och att man då beaktar dessa
förebyggande krav
i den prövningen. Detta bör ges regeringen till känna.

Demokrati och mänskliga rättigheter

Få u-länder har ett demokratiskt styrelseskick i
västerländsk
mening. Istället är mer eller mindre totalitära regimer
vanliga.
Länderna saknar också nästan undantagslöst erfarenheter
av
folkstyre på nationell nivå och har därmed inga
demokratiska
traditioner. Feodala beslutsstrukturer och arvet från
kolonialtiden, med ett massivt förtryck av den inhemska
befolkningen från kolonisatörernas sida, har försvårat en
utveckling i demokratisk riktning.

Sambandet mellan ett demokratiskt styrelseskick som
slår vakt om
människors grundläggande fri- och rättigheter och en stabil
positiv ekonomisk utveckling framstår nu allt klarare.
Demokrati i
verklig mening, som baseras på folkmajoritetens uttalade
vilja,
ställer krav på hänsynstagande till folkminoriteters
berättigade
krav och önskemål i olika beslutssituationer. En verklig
demokrati
kan därför medverka till att tona ned de etniska och
religiösa
motsättningar som nu är vanliga i många u-länder.

När en totalitär regim störtas i ett u-land och en
uppbyggnad av
ett demokratiskt styrelseskick påbörjas är ekonomiskt stöd
från
omvärlden mycket viktigt. Ett av de biståndspolitiska målen
är att
främja en demokratisk samhällsutveckling i våra
mottagarländer.
Möjligheterna att erbjuda stöd i olika former i
biståndsverksamheten är dock begränsade.

Utvecklingsinsatser måste generellt utformas så att de
människor
som kommer att engageras och arbeta i projektet involveras
och får
träning i ansvarstagande och självstyre. Det är viktigt att
Sverige som biståndsgivare ställer krav på
mottagarländenas
regeringar att respektera grundläggande
mänskliga rättigheter. Om så krävs måste Sverige vara
berett att
samordna biståndsarbetet med andra biståndsgivare.

Våra insatser på detta område bör vid behov kunna utgå
som stöd
till insatser inom kulturområdet och till massmedia. En fri
och
obunden press är nödvändig i ett demokratiskt samhälle.
Särskilda
satsningar krävs i många fall för att utveckla
informationsflödet
i många u-länder. Inom kulturområdet är det angeläget att
stödja
projekt som syftar till att bevara och utveckla de viktiga
kulturtraditioner som finns hos u-ländernas folk.

Demokratimålet måste ägnas ökad uppmärksamhet
inom biståndet.
Det är därför bra att regeringen har tillmötesgått våra
tidigare
krav på ett särskilt anslag för detta. Alla biståndsmålen är
ömsesidigt beroende av varandra, och det innebär bl a att
respekt
för mänskliga rättigheter, demokrati och pluralism, förutom
att
vara viktiga värden i sig, också är förutsättningar för
framsteg
på andra områden. Förutsättningarna för en positiv
utveckling på
dessa områden måste därför vara av avgörande betydelse
för vårt
samarbete med mottagarländerna.

Flera länder i tredje världen går mot ett mer pluralistiskt
samhälle och mer demokratisk utveckling. Som vi tidigare
beskrivit
finns ett nära samband mellan demokrati och utveckling. Vi
anser
att det också ska återspeglas i fördelningen av det bilaterala
biståndet.

Barnen

År 1990 var ett år då, vid flera viktiga tillfällen,
barnens situation i ett globalt perspektiv blev föremål för
intensiv debatt. Det följdes upp av långtgående och viktiga
beslut
för att förbättra de oerhört många lidande barnens
möjligheter
till överlevnad och ett värdigt liv.

Barnkonventionen

FNs konvention om barnets rättigheter blev
internationell lag i
september 1990 och Sverige ratificerade denna konvention
redan i
juni. Detta innebär att vi i vårt land har gjort bindande
åtaganden att följa konventionen och förverkliga denna,
både i
vårt eget land och i vårt internationella arbete. Dessa
förhållanden borde ha kommit till klart uttryck i
regeringens
principiella biståndsprogram och de mer detaljerade
förslagen till
riksdagen. Det är med besvikelse vi konstaterar att så inte
blivit
fallet.

Vi anser att med den kraft som Sveriges riksdag och
regering
tillsammans med många folkrörelser drivit frågan om
särskilda
internationella rättigheter för barnen, måste detta också
komma
till uttryck i praktisk handling, när väl konventionen har
vunnit
laga kraft. De fattiga länderna har när de undertecknat
konventionen säkert också förutsatt ett kraftfullt stöd för
dess
uppfyllande från de rika länderna. Enligt vår mening bör
regeringen till riksdagen avge en särskild redogörelse för
hur man
i biståndsarbetet följt upp åtagandena i konventionen om
barnets
rättigheter.

Barndeklarationen

Behoven bland världens barn är enorma. Jordens
befolkning består
till övervägande del av barn och unga. Inom de närmaste 10
åren
kommer sannolikt omkring 1,5 miljarder barn att födas --
de flesta
i de fattiga länderna.

Oerhörda brister finns på en rad områden som mödra-
och
barnhälsovård, tillgång till vaccinering, skolgång och vidare
utbildning. Till detta kommer urusla miljöförhållanden och
en
oerhörd brist på rent vatten. Som en följd av detta är det
fortfarande en mycket hög barnadödlighet i många länder.
Detta
hänger samman med att också mödrarna lider mycket under
dessa
svåra förhållanden. Oerhört många kvinnor dör under
graviditeten
eller vid förlossningen. Detta visar också på det
betydelsefulla
sambandet mellan mor och barn och vilken stor roll
flickornas
förhållanden har för barnens möjligheter till överlevnad och
en
positiv utveckling.

Alla dessa frågor diskuterades ingående under det
barntoppmöte,
som ägde rum i Förenta Nationerna i september 1990. Fler
än 70
stats- och regeringschefer samlades för att ägna en hel dag
åt
barnens villkor. Vid toppmötet antogs ett omfattande
aktionsprogram, som inom de närmaste 5 åren skulle kunna
ge
hundratals miljoner barn en chans till ett bättre liv.

Ett sådant program är inte legalt bindande, men är
moraliskt
förpliktande. Varför skulle fler stats- och regeringschefer än
någonsin tidigare samlas till ett toppmöte och anta ett
program
för barnens skull, om de inte menade allvar.

Sveriges statsminister var förtjänstfullt bland
initiativtagarna
till mötet och visade stort engagemang vid mötet. Detta
borde
också ha avspeglats i biståndsbudgeten. Unicef har fått ett
stort
ansvar för uppföljningen. Det är därför värdefullt att Unicef
har
föreslagits få höjda anslag inom ramen för Sveriges
multilaterala
samarbete. Målsättningarnas fullföljande är dock högst
beroende av
det bilaterala biståndssamarbetet. Några preciserade
besked om hur
man tänker följa upp dessa finns inte. Ett aktionsprogram
för att
förverkliga deklarationen måste också följas upp i Sveriges
egen
biståndspolitik och i internationella sammanhang. Om inte
deklarationen snabbt följs upp av regeringen äventyras
Sveriges
trovärdighet som en solidarisk medlem av det
internationella
samfundet.

Aids i tredje världen

HIV/aids finns numera spritt över hela världen. Allra
svårast är
situationen för många länder i tredje världen, där
infektionens
följder är oöverblickbara. Det gäller inte minst för länder i
Centralafrika, där det finns 10 till 100 gånger så många fall
som
i USA och Europa. Det finns för närvarande inga säkra
siffror på
hur omfattande epidemin egentligen är. I flera av länderna
har man
inte velat erkänna förekomsten av HIV/aids eller också har
man
grovt underskattat omfattningen bl a av rädsla för negativa
effekter på turismen. Särskilt hårt drabbade är barnen i
Afrika.
Många smittas redan i moderlivet och dör tidigt. De
överlevande
kommer i allt större utsträckning att bli föräldralösa genom
att
båda föräldrarna är smittade och avlider. Det stora antalet
ensamma barn är redan ett stort problem.

På en del sjukhus är mer än 50% av patienterna sjuka i
AIDS
eller förstadier till aids. På andra sjukhus är hela 90% av de
tuberkulossjuka HIV-smittade.

Det bistånd som varit inriktat på att hjälpa u-länderna i
deras
bekämpning av HIV/aids har inte alltid varit anpassat efter
ländernas kulturella villkor, och har därför i många fall inte
haft avsedd effekt.

Det är angeläget att den hjälp som från Sverige riktas till
länderna i tredje världen är utformad efter
mottagarländernas
förutsättningar. Under anslaget Särskilda program avsätts
medel
till aids-bekämpning, dels globalt genom WHO, dels genom
bilateralt samarbete och enskilda organisationer. För
1991/92
föreslås 130 milj kr. Vi anser att aids-problemen har den
karaktären att även katastrofbistånd kan användas för
sådana
insatser.
Flyktingar

De flesta av världens omkring 15 miljoner flyktingar har
flytt
från ett fattigt land till ett annat och bidrar på så sätt ofta
till att en redan instabil situation förvärras. Därutöver finns
ett stort antal flyktingar som är flyktingar i sitt eget land. En
i ett globalt perspektiv liten men ökande grupp flyr till vår
del
av världen. Det har lett till att man i många länder talar om
flyktingar och asylsökande i termer som migration och
gränskontroll, snarare än i termer av skyddsbehov och
humanitär
hjälp.

Flyktingproblemen är idag mycket mer omfattande och
komplexa än
för 40 år sedan när FN antog flyktingkonventionen och
inrättade
ett flyktingkommissariat. Konventionen tog sikte på de
människor
som flyr undan förföljelse. Vid sidan om dem finns idag
miljontals
människor som lämnar sina hem på grund av väpnade
konflikter,
inbördeskrig, miljökatastrofer eller ekonomiska och sociala
problem. UNHCR bedömer att framtiden kommer att
präglas av
flyktingströmmar och folkvandringar. Från inbördeskriget i
Liberia
har 900.000 människor flytt under l990. Iraks ockupation av
Kuwait
har redan resulterat i en massflykt av hundratusentals
gästarbetare. Det finns också anledning att noggrant följa
utvecklingen i Östeuropa.

Multilateralt bistånd

UNHCR, FNs flyktingkommissariat befinner sig i
en svår
ekonomisk situation. Sverige har stöttat FNs
flyktingkommissariat
och vi anser att ytterligare 15 milj kr bör anslås till dess
verksamhet.

UNDP, FNs utvecklingsprogram. Det tekniska
biståndet som ges
från UNDP sker i huvudsak i form av expertrådgivning,
stipendier,
konsulttjänster och viss utrustning. De fattigaste u-länderna
får
ca 80% av UNDPs landfördelade resusurser. Vi föreslår
att UNDP
ges 75 milj kr ytterligare.

WFP, FNs livsmedelsprogram lämnar bistånd i
form av
livsmedel främst till jordbruksutvecklingsprogram, s k
Food-for-Work-projekt. Man ger också hjälp till särskilt
behövande
grupper som kvinnor, spädbarn, skolbarn och flyktingar
eller till
direkt katastrofhjälp. Verksamheten är inriktad på de allra
fattigaste u-länderna. Vi föreslår att ytterligare 50 milj kr
anslås till WFP.

IPPF, Internationella
familjeplaneringsfederationen
Följderna av en fortsatt snabb ökning av jordens befolkning
kan
bli oerhörda för livsmedelsförsörjningen, för miljön och för
möjligheterna till välstånd. Ca 95% av jordens
befolkningstillväxt sker i u-länderna.
Befolkningsutvecklingen är
en av de viktigaste framtidsfrågorna. IPPF söker främja
familjeplanering och gör också insatser för kvinnors och
barns
hälsa och utveckling. Vi föreslår att ytterligare 20 milj kr
anslås.

Bilateralt bistånd

Vi anser att situationen i tredje världen gör att biståndet
måste bli mer inriktat på att lösa de grundläggande
problemen,
istället för att bibehålla kontrakt med vissa programländer.
En
probleminriktning skapar möjligheter att inrikta det
svenska
biståndet på globala problem som är särskilt trängande. Det
går då
också lättare att prioritera geografiska områden där
behovet är
störst och förutsättningarna att nå resultat är bäst. Det ger
dessutom större möjligheter att ställa krav på
mottagarländernas
egna prestationer och ansvarstagande för projekt.

Vi föreslår följande förändring av biståndet i förhållande
till
regeringens förslag:

Angola är märkt av krig och inre oroligheter som
pågått
oavbrutet sedan självständigheten. Tusentals människor har
dödats
och fler än 30.000 har invalidiserats. Antalet flyktingar i
landet
är ca 700.000. Angola har också en hög barndödlighet.
Långa
torrperioder har också drabbat livsmedelsförsörjningen
hårt. Den
demokratiska utvecklingen har stärkts genom bl a införande
av
flerpartisystem. Vi föreslår att Angola får ytterligare 25 milj
kr
i bilateralt bistånd.

Moçambique är också kraftigt påverkat av kriget
och är ett
av världens absolut fattigaste länder. En ny författning har
tagits som garanterar demokratiska fri- och rättigheter och
föreskriver direkta och hemliga val. Vi föreslår att 30 milj
kr
ytterligare anslås till Moçambique.
Kenya har på senare tid motarbetat
flerpartisystem och
pluralism. De mänskliga fri- och rättigheterna kringskärs
allt
mer. Samtidigt som detta sker kan biståndsprogrammen
genomföras på
det hela taget väl. Vi föreslår att anslaget minskas med 25
milj
kr.

Zimbabwe har i många avseenden en mer positiv
utveckling.
Efter frigörelsen har hälsovård, utbildning och andra
sociala
nyttigheter blivit tillgängliga för alla. Zimbabwe har en
förhållandevis stark ekonomi. Statschefen vill införa
enpartisystem och regeringen har gått hårt fram mot
oliktänkande.
Vi föreslår en nedtrappning av biståndet med 20 milj kr.

Nicaragua genomförde val under 1990. Det nio år
långa kriget
har upphört. Den ekonomiska situationen är fortfarande
kritisk och
behovet av insatser är stort. Vi föreslår att 10 miljoner
ytterligare anslås.

Vietnams regering har slagit fast att
flerpartisystem och
fraktionsbildningar inom partiet inte accepteras.
Yttrandefriheten
har ökat, men inom de ramar som partiet fastställer. Det
tröga
ekonomiska systemet har inte heller i praktiken påverkats i
någon
högre grad av reformering. Vi föreslår att för bistånd till
Vietnam anslås 25 milj kr mindre än vad regeringen
föreslagit.

Demokrati

Vår anslagsfördelning innebär ett stöd till länder som går
på
demokratins väg. Sambandet mellan demokrati och
utveckling är
tydligt. Vi föreslår att 100 milj kr ytterligare anslås till
Demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd.

Regionala insatser i Afrika

Transporter och kommunikationer fortsätter att
dominera det
regionala samarbetet i södra Afrika. Stödet inriktas alltmer
mot
en långsiktig utveckling där det s k SADCC-biståndet
prioriterar
kunskapsöverföring och utveckling av regelverk för
samhället. Ett
nytt och viktigt inslag i samarbetet är Namibia. Detta ger
upphov
til nya behov av insatser. Vi föreslår att 70 milj kr ytterligare
anslås till regionala insatser i Afrika.
Regionala insatser i Asien

Sverige stödjer ett regionalt program för utveckling av
hantverksfiske i Bengaliska bukten. Stöd utgår också till
Mekongkommittén som verkar för regionalt samarbete
mellan Laos,
Thailand och Vietnam vad gäller utnyttjandet av
Mekongfloden. Vi
anser att 25 milj kr ytterligare bör anslås.

Katastrofer

Den allvarliga situationen i Afrika understryker behovet
av
ökade katastrofinsatser. Behovet av katastrofmedel för
Afrikas
Horn och Sudan är oförändrat stort. Under föregående år
utnyttjades nära 100 procent av anslaget. Bidragen
kanaliseras, på
ett effektivt sätt i ökande grad, genom svenska enskilda
organisationer och bilateralt direkt till mottagarländerna.
Vi
föreslår att ytterligare 50 milj kr anslås till katastrofbistånd.

Stöd till återuppbyggnad

Vi anser att ett omfattande stöd bör ges till Afghanistan,
Kambodja, Västsahara och Västbanken för
återuppbyggnad. Behoven är
stora i dessa krigshärjade områden. Insatserna bör vara
flexibla
och av en mer bestående effekt än katastrofbiståndet. Vi
föreslår
att 50 milj kr ytterligare anslås.

Folkrörelserna

Biståndet genom de enskilda organisationerna är en
omistlig del
av det svenska biståndet. I arbetet engagerar de ett stort
antal
människor i ett ytterst kvalificerat biståndsarbete. De
enskilda
organisationerna har en stor betydelse för att skapa opinion
för
och sprida kunskap om biståndsaktiviteter. Människor får
möjlighet
att utifrån sina förutsättningar och villkor delta i detta
solidaritetsarbete. För att underlätta organisationernas
långtidsplanering bör regeringen göra fleråriga utfästelser
om
anslagstilldelning. Vi föreslår att 50 milj kr ytterligare anslås
till de enskilda organisationerna.

Särskilda miljöinsatser

Biståndet måste bidra till att skapa uthållig utveckling.
Länder
som saknar egna tekniska och ekonomiska resurser att
bemästra sina
miljöproblem måste stödjas genom biståndsinsatser. Det är
prioriterat i centerns biståndspolitik och vi föreslår att
ytterligare 50 milj kr anslås till miljöinsatser i tredje
världen.

Särskilda program

Flyktingutbildning: Den demokratiska utveckling
som präglat
flera
länder i Latinamerika och på andra håll gör det möjligt för
vissa
flyktingar att återvända till sina hemländer. Vi anser att
Sverige
bör kunna ge flyktingar utbildning som de kan ha nytta av
när de
återvänder för att delta i återuppbyggandet av sitt hemland.
Vi
föreslår att 350 milj kr används till utbildning och uppehälle
för
dessa flyktingar. Detta bör ske inom ramen för SIVs
flyktingmottagning. Program för verksamheten bör
utarbetas i
samråd mellan SIDA, SIV och UNHCR.

Anpassad teknik: Teknikbiståndet måste anpassas
till dem som
ska använda det, som vi ovan understrukit. Vi föreslår att
50 milj
kr anslås till anslaget Särskilda program för anpassad
teknik.
Sedan många år söker ATS (Appropriate Technology
Sweden) statligt
stöd för att kunna utöka sin verksamhet för att ta tillvara
denna
tekniska kunskap i Sverige för att hjälpa u-länderna. Många
entreprenörer är intresserade av att engagera sig. Det
behövs ett
centrum för u-landsanpassad teknik i Sverige, liksom i
många andra
länder. Vi anser att regeringen inom ramen för Särskilda
program
bör stödja detta.

Finansiering

Behovet av biståndsinsatser har inte på något sätt
minskat utan
snarare ökat. Regeringen försöker för femte gången sedan
1982 att
manipulera med biståndet, i år med 1 miljard kr. 300 milj kr
tas
till treårsprogrammet för bistånd till Östeuropa. 700 milj kr
föreslås användas till asylverksamhet i Sverige. Vi anser att
enprocentmålet enbart ska gälla insatser som gynnar
utvecklingen i
tredje världen.

Centern föreslår i en motion om Europa omfattande
stödinsatser
för Östeuropa, som vi finansierar i annan ordning.

När det gäller de 700 milj kr som regeringen vill föra över
till
asylverksamhet, föreslår vi istället att 350 milj kr används
till
den u-landsinriktade utbildning inom ramen för SIVs
flyktingverksamhet som vi tidigare har beskrivit. Vi föreslår
följande omfördelning mellan anslagen.
Tabell över anslagsfördelning
Förändring i förhållande till regeringens förslag (milj kr)

Multilateralt
UNHCR + 15
UNDP + 75
WFP + 50
IPPF + 20
Miljö + 50

Bilateralt
Angola + 25
Mocambique + 30
Kenya -25
Zimbabwe -20
Nicaragua + 10
Vietnam -25
Demokrati m.m. +100
Reg. insats. Afrika + 70
Reg. insats. Asien + 25
Katastrofer + 50
Återuppbyggnad + 50
Folkrörelser + 50
Miljö + 50
Särskilda program
anpassad teknik 50

Vi anslår 650 milj kr utöver vad regeringen föreslagit och
avvisar att biståndsmedel används till Stöd till Östeuropa
och
asylverksamhet i Sverige. Dessutom används 350 milj kr för
utbildningsinsatser för flyktingar från u-länder, för att de
ska
kunna delta i återuppbyggnadsarbetet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk
utredning gör en översyn av samarbetet med tredje världen
för att
utarbeta ett förslag till en samlad u-landspolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i
motionen anförts om Sveriges representation i
Världsbanken och
Sveriges agerande i utvecklingsbankerna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i
motionen anförts om att Sverige skall öka sitt engagemang
i UNCTAD,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i
motionen anförts om att stödja u-ländernas intressen i
GATT-förhandlingarna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i
motionen anförts om att i samarbetet med tredje världen
främja
syd--syd-samarbetet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i
motionen anförts om utveckling av u-landsanpassad teknik,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag till nytt organ
för
tekniskt bistånd,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i
motionen anförts om prioritering av miljöinsatserna vad
gäller FNs
miljökonferens, miljökonsekvensanalys av olika alternativ i
GATT-förhandlingarna och förebyggande miljöinsatser i
det svenska
biståndet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i
motionen anförts om prioritering av biståndsinsatser i
länder med
demokratisk utveckling,
10. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av
vilka
åtgärder som vidtagits med anledning av konventionen om
barns
rättigheter och begär ett åtgärdsprogram med anledning av
deklarationen från barntoppmötet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i
motionen anförts om användande av katastrofanslaget för
insatser
för bekämpning av HIV/aids,

12. att riksdagen till anslaget C 1. Bidrag till
internationella
biståndsprogram, UNHCR, anslår 15000000 kr.
utöver vad
regeringen föreslagit eller således 230000000 kr.,

13. att riksdagen till anslaget C 1. Bidrag till
internationella
biståndsprogram, UNDP, anslår 75000000 kr. utöver
vad
regeringen föreslagit eller således 780000000 kr.,

14. att riksdagen till anslaget C 1. Bidrag till
internationella
biståndsprogram WFP, anslår 50000000 kr. utöver
vad regeringen
föreslagit eller således 172000000 kr.,

15. att riksdagen till anslaget C 1. Internationella
biståndsprogram IPPF, anslår 20000000 kr. utöver
vad regeringen
föreslagit eller således 110000000 kr.,

16. att riksdagen till anslaget C 1. Bidrag till
internationella
biståndsprogram Miljöinsatser, anslår
50000000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller
således
175000000 kr.,

17. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Angola, anslår 25000000 kr. utöver vad
regeringen
föreslagit eller således 225000000 kr.,

18. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Moçambique, anslår 30000000 kr. utöver vad
regeringen
föreslagit eller 515000000 kr.,
19. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Kenya, anslår 25000000 kr. mindre än vad
regeringen
föreslagit eller således 125000000 kr.

20. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Zimbabwe, anslår 20000000 kr. mindre än vad
regeringen
föreslagit eller således 200000000 kr.,

21. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Nicaragua, anslår 10000000 kr. utöver vad
regeringen
föreslagit eller således 290000000 kr.,

22. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Vietnam, anslår 25000000 kr. mindre än vad
regeringen
föreslagit eller således 300000000 kr.,

23. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt
bistånd,
anslår 100000000 kr. utöver vad regeringen föreslagit
eller
650000000 kr.,

24. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Regionala insatser i Afrika, anslår 70000000
kr. utöver
vad regeringen föreslagit eller således 275000000 kr.,

25. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Regionala insatser i Asien, anslår 25000000 kr.
utöver
vad regeringen föreslagit eller således 40000000 kr.,

26. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Katastrofer, anslår 50000000 kr. utöver vad
regeringen
föreslagit eller således 860000000 kr.,

27. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Stöd till återuppbyggnad, anslår 50000000 kr.
utöver vad
regeringen föreslagit eller således 300000000 kr.,
28. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Bistånd genom folkrörelser och andra, anslår
50000000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller
således
785000000 kr.,

29. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Särskilda miljöinsatser, anslår 50000000 kr.
utöver vad
regeringen föreslagit eller således 285000000 kr.,

30. att riksdagen till anslaget C2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Särskilda program, anslår 400000000 kr.
utöver vad
regeringen föreslagit eller således 800000000 kr.,

31. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Särskilda program, för stöd till anpassad teknik
anslår
50000000 kr.,

32. att riksdagen till anslaget C2. Utvecklingssamarbete
genom
SIDA, Särskilda program, för stöd till utbildning av
flyktingar,
anslår 350000000 kr.,

33. att riksdagen anslår 1000000000 kr. till
Internationellt utvecklingssamarbete utöver vad regeringen
föreslagit eller således 14871000000 kr.

Stockholm den 23 januari 1991
Olof Johansson (c)
Karl Erik Olsson (c) Görel Thurdin (c)
Bertil Fiskesjö (c) Karin Söder (c)
Gunnar Björk (c) Gunilla André (c)
Pär Granstedt (c) Börje Hörnlund (c)
Karin Israelsson (c) Agne Hansson (c)
Per-Ola Eriksson (c) Larz Johansson (c)