Tryckfriheten och förslag till EU-reglering av vilket lands lag som skall tillämpas

Motion 2003/04:K378 av Tobias Krantz m.fl. (fp)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Motivering 2

3.1 Förra årets riksdagsbehandling 2

3.2 EU-kommissionens nya förslag 2

3.2.1 Tryckfrihetens principer hör inte till den inre marknaden 3

3.2.2 Risker för försvagat skydd för tryck- och yttrandefrihet 3

3.2.3 Undantagsregelns räckvidd är oklar 4

3.2.4 Ett område där EU-rätt inte bör finnas 4

3.3 Förslaget bör inte genomföras 5

3.4 Något om riksdagsbehandlingen 5

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om föreslagen EU-rätt som skulle komma att beröra tillämpningen av olika länders tryck- och yttrandefrihetslagstiftning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riksdagsbehandling och remissförfarande.

3 Motivering

3.1 Förra årets riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet behandlade vid förra riksmötet motionen 2002/03:K346 av Helena Bargholtz m fl (fp). Den gällde det förslag som då var under utarbetande inom EU om bland annat föreskrifter om vilket lands tryck- och yttrandefrihetsrätt som skall vara tillämplig vid skadeståndstalan över nationsgränserna.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets på denna punkt enhälliga betänkande, där det bland annat anfördes:

Utskottet vill med anledning av motion 2002/03:K346 kraftigt betona vikten av att Sverige i EU verkar för att förslag som skadar tryck- och yttrandefriheten förkastas.

Det tilltänkta förslaget skulle kunna innebära en möjlighet att driva en skadeståndsprocess mot den ansvarige för yttranden i en bok, en tidning eller en TV-kanal, något som inte skulle behöva ske i det aktuella landet utan i vilket land som helst inom EU. Då reglerna för tryckfriheten varierar avsevärt inom unionen kan den som anser sig förfördelad då välja ett land med det svagaste försvaret för yttrandefriheten.

Det är enligt utskottets mening inte acceptabelt att nyhetsförmedling och öppen debatt begränsas genom att möjligheterna till rättsliga processer vidgas på det sätt som kan befaras med det här diskuterade utkastet till ny rättslig ordning på unionsnivå. ... Utskottet förutsätter att regeringen även i det fortsatta arbetet med det aktuella förslaget kraftfullt verkar för att detta inte kommer i konflikt med tryck- och yttrandefriheten.

Utskottet avser att följa hur arbetet fortskrider.

3.2 EU-kommissionens nya förslag

Sedan dess har EU-kommissionen lagt fram sitt slutgiltiga förslag till en EU-lagstiftning, med direkt verkan i medlemsländerna, om vilket lands lagar som skall vara tillämpliga i tvistemål som inte gäller avtalsförhållanden och där kärande och svarande finns i olika länder.1

Detta berör framför allt olika konsumenträttsliga och andra frågor av skilda slag som uppkommer mellan olika företag eller mellan företag och konsumenter, vad gäller sådant som produktansvar, illojal konkurrens, upphovsrätt, miljörätt och mycket annat.

Trots omfattande kritik under arbetets gång har kommissionen även i sitt slutgiltiga förslag skrivit in att EU-rätten skall avgöra vilket lands lag som skall användas vid skadeståndsmål som gäller yttranden i tryckt skrift och andra medier. Förslaget är ändrat ganska mycket jämfört med den version som förelåg när KU senast behandlade frågan. Men kärnan i det nya förslaget är att den som begär skadestånd skall kunna få sitt eget lands lagstiftning tillämpad även i utgivningslandets domstolar.

3.2.1 Tryckfrihetens principer hör inte till den inre marknaden

Kommissionen tycks anse att den kan grunda ett sådant förslag på artikel 65 i EU:s gällande grundfördrag. Denna artikel handlar om sådant som behövs för att den inre marknaden skall fungera.

Kommissionen tycks alltså föreställa sig att frågor om tryck- och yttrandefrihet, som hör till själva grunderna för samhällsordningen i ett demokratiskt land, skulle räknas till de frågor om det ekonomiska livet som omfattas av den inre marknaden.

Från svensk sida har det påpekats att det inte hör hemma inom gemenskapsrättens tillämpningsområde att reglera lagvalet i tryck- och yttrandefrihetsmål med stöd av artikel 65. Nu finns likväl ett sådant förslag från kommissionen.

3.2.2 Risker för försvagat skydd för tryck- och yttrandefrihet

Förslaget är dessutom formulerat så att ett skadeståndsanspråk kan riktas från exempelvis Italien eller Österrike, med stöd av italiensk eller österrikisk lag, mot personer eller företag i något annat land som är utgivningsland eller tryckland eller något annat som möjliggör process enligt lagen i det land skadeståndsanspråket kommer från.

Skadeståndsanspråken kan dessutom riktas mot en tidning, ett bokförlag, en TV-station, en enskild journalist eller en källa som lämnat uppgifter för publicering, allt beroende på vilka sådana möjligheter som finns i det land där skadan påstås ha skett. Juridiskt ensamansvar för tryckta skrifter, radioprogram o s v är på inget sätt allmänt förekommande bland EU-staterna, motsvarighet till vår ordning med ansvariga utgivare saknas i allmänhet, och meddelarfrihet och källskydd saknas eller är svagt reglerade.

Förslaget omfattar dessutom inte bara det som enligt svensk rättsuppfattning kan vara tryck- och yttrandefrihetsbrott med möjlighet för enskild skadeståndstalan, dvs främst förtal och förolämpning. Den av EU-kommissionen föreslagna regeln att den som begär skadestånd skall kunna få sitt eget lands lagstiftning tillämpad i utgivningslandets domstolar gäller även sådana företeelser som är fullständigt främmande för svensk tryck- och yttrandefrihetsrätt, såsom ärekränkning av juridiska personer, intrång i privacy utan att något förtal förekommit, o s v.

Att det här förslaget i åtminstone vissa situationer innebär ett hot mot tryck- och yttrandefriheten i ett antal av EU:s medlemsländer är uppenbart. De länder som har det starkare skyddet riskerar, i den mån någon undantagsregel inte hindrar detta, att få det juridiska skyddet för det fria ordet underminerat av svagare lagstiftning i andra länder.

3.2.3 Undantagsregelns räckvidd är oklar

Efter kritiken mot de tidigare versionerna av förslaget har EU-kommissionen föreslagit en regel som troligen är tänkt att bland annat möjliggöra att svenska domstolar skall använda svensk lag även vid stämningar från utlandet:

På en utomobligatorisk förpliktelse till följd av en kränkning av privatlivet eller personlighetsskyddet tillämpas domstolslandets lag om tillämpningen av den lag som anvisas i artikel 3 strider mot domstolslandets grundläggande principer om yttrande- och informationsfrihet.

I de flesta situationer borde inte bara grundlagsregleringen av tryck- och yttrandefrihet i Sverige, utan även den här klausulen, göra slutsatsen självklar att utländsk lag inte kan användas i stället för svensk grundlag i ett tryckfrihetsmål i Sverige.

Men det måste förstås noga analyseras om det finns risk att det i vissa lägen ändå kan uppstå situationer där den föreslagna EU-förordningen används för angrepp mot någon del av det svenska skyddet för tryck- och yttrandefrihet, inklusive meddelarfrihet och meddelarskydd. Det är här viktigt att KU förra året slog fast att utskottet skall fortsätta att följa frågan.

En tänkbar risk skulle kunna uppstå om den föreslagna förordningen skulle kunna få återverkningar när det gäller att driva in skadestånd i Sverige, exempelvis om en skrift är utgiven i Sverige men tryckt i annat land, varefter den leder till åtal i tryckerilandet med stöd av lag i något tredje land där det intresse som granskats eller kritiserats i skriften har sin hemvist.

I övrigt är undantagsregelns innebörd oklar. Det finns en hänvisning i förslaget till Europarådets konvention om mänskliga rättigheter, men denna ger just när det gäller tryck- och yttrandefriheten ett jämfört med svenska förhållanden mycket svagt skydd. Vad bestämmelserna kan leda till när det gäller andra länder än Sverige kan vara svårt att förutsäga, och förslaget är ägnat att sprida en ökad osäkerhet kring yttrandefrihetens ställning i Europa.

3.2.4 Ett område där EU-rätt inte bör finnas

Vidare är det ett märkligt förhållande att det skulle införas EU-rättsliga bestämmelser som skulle tillämpas för att avgöra om svensk grundlag om tryck- och yttrandefrihet skulle vara tillämplig i Sverige i olika fall. Den orimliga situationen skulle rentav kunna uppstå att det begärs förhandsbesked enligt EU-rätten i frågan om denna skall anses medge att svensk grundlag tillämpas i tryckfrihetsmål i Sverige.

Även om resultatet blir att svensk lag skall användas är detta ett område där EU-rätten inte hör hemma. Detta är ju också innebörden av det ovannämnda svenska påpekandet att det ligger utanför gemenskapsrättens räckvidd att reglera frågor om lagval i tryckfrihetsmål. Kommissionens tolkning av vad som kan ingå i den inre marknaden är orimlig.

3.3 Förslaget bör inte genomföras

Oavsett om Sverige blir direkt berört eller inte finns det alltså flera skäl för att Sverige skall lägga ned stor kraft på att verka för att den föreslagna förordningen inte alls skall omfatta sådana skadeståndsmål som på något sätt har att göra med tryck- och yttrandefrihet.

Förslaget innebär att EU:s kompetens skulle överskridas genom en principvidrig utvidgning av vad som skulle kunna omfattas av den inre marknaden.

Förslaget innebär också att skyddet för tryck- och yttrandefrihet kan försvagas i andra medlemsländer.

Det ökar troligen på många håll riskerna vid bok- och tidningsutgivning liksom för radio, TV och andra medier. Det gäller särskilt för små och svaga företag som kan ha svårt att försvara sig och svårt att hantera juristkostnaderna vid skadeståndstalan enligt främmande länders lagstiftning.

Som exempel kan tas det beryktade fallet där Italiens premiärminister försökte stämma den ansedda brittiska tidningen The Economist för tidningens granskning av mutbrott med mera i den av premiärministern kontrollerade företagsgruppen. Ett stort tidningsföretag kan lättare ta de risker hotet om en sådan process innebär. För ett litet och ekonomiskt svagt tidningsföretag kan hotet om processer enligt något annan lands lag innebära en avsevärd risk som kan hämma granskande journalistik rörande internationella förhållanden eller internationellt verkande företagsintressen.

Det enhälliga riksdagsbeslutet vid förra riksmötet, liksom tidigare yttranden från Regeringskansliet till EU-kommissionen, pekar fram mot samma ståndpunkt, att förslaget bör motarbetas så länge det blandar in tryck- och yttrandefrihet i den inre marknaden.

Vi utgår från att det fortfarande råder bred enighet i riksdagen i denna fråga. Vi utgår även från att regeringen som tidigare har en avvisande hållning till förslaget med den innebörd detta nu har. Riksdagen bör med ett tillkännagivande ge eftertryck åt den ståndpunkt KU markerade redan i sitt betänkande förra året.

3.4 Något om riksdagsbehandlingen

Vi vill avslutningsvis peka på att ett sådant här ärende aktualiserar hur det går till med riksdagsbehandling, remissförfarande osv när det inträffar att ett EU-ärende berör mycket centrala principfrågor.

Det här är ett exempel på att behandling i EU-nämnden kan vara otillräcklig. EU-nämnden är inte ett forum där det finns utrymme att göra en noggrann prövning av om en EU-förordning kan innebära risker för tryck- och yttrandefriheten. Mot den bakgrunden var det viktigt att KU vid förra riksmötet underströk att utskottet skall fortsätta att följa frågan.

När en fråga av den här räckvidden uppkommer är det viktigt att den tas upp i riksdagen. Regeringen bör på lämpligt sätt – t ex med en skrivelse – redovisa förslaget åtföljt av en granskning av vad det kan innebära.

På ett tidigare stadium skickades ett preliminärt förslag från EU-kommissionen på remiss i Sverige, och i svaren på remissen fanns en mycket hård kritik just när det gällde förslagets inverkan på tryck- och yttrandefrihet. Nu föreligger ett kraftigt omarbetat, men fortfarande oroväckande, slutgiltigt kommissionsförslag. Det är rimligt att även det förslagets risker vad gäller tryck- och yttrandefrihet belyses med ett remissförfarande.

Vad som här anförts om riksdagsbehandling och remissförfarande i ärenden av denna art bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 7 oktober 2003
Tobias Krantz (fp)
Helena Bargholtz (fp)	Ana Maria Narti (fp)
Ulf Nilsson (fp)	Liselott Hagberg (fp)
Martin Andreasson (fp)	Mauricio Rojas (fp)
Tina Acketoft (fp)

[1]	Proposal for a Regulation of the European parliament and the Council on the law applicable to non-contractual obligations (ROME II) [COM(2003) 427 final; 22 juli 2003]