Tryggad välfärd

Motion 1990/91:So332 av Carl Bildt m.fl. (m)

Innehåll 1.

Välfärdssystemen
fungerar inte 2 2.

Det
finns lösningar 2 3.

Hälso-
och sjukvården 3 3.1

Krisen
i sjukvården beror på planstyrning 3 3.2

Allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring 4 4.

Äldreomsorgen
5 4.1

Vårdmonopol
i kris 5 4.2

Valfriheten
i centrum 6 4.3

Mångfald
och flexibilitet 7 4.4

Moderata
riktlinjer 7 5.

Förändrat
pensionssystem 7 5.1

Inledning
7 5.2

Den
socialdemokratiska välfärdsmodellen och
pensionerna 8 5.3

Förändrat
pensionssystem 8 6.

Handikappolitiken
9 6.1

Moderat
handikappolitik 10

Hemställan11

1. Välfärdssystemen fungerar inte

Varje dag kan vi läsa om sprickor i de svenska offentliga
välfärdssystemen. Köer, brister och problem blir allt
tydligare och vanligare. Individuella hänsyn kan inte
beaktas i ett välfärdssystem som bygger på att alla
människor behöver och skall ha exakt samma form av
vårdnad och omsorg. Socialdemokraterna har skapat ett
samhälle där den som har tur eller är stark har möjlighet att
få utdelning.

Detta är självfallet ytterst allvarligt. För det första är
välfärd, oavsett om det rör sig om barnomsorg, sjukvård,
handikapphjälp, äldreomsorg eller pensioner, ytterligt
individuell. Vi har alla olika behov och olika önskemål. Det
gäller som en självklarhet på alla andra områden i vårt liv.
Vi får t.ex. bo var vi vill (i princip), vi får handla mat och
kläder utifrån våra egna preferenser. Detta tillhör också vår
välfärd och våra nödvändiga behov. Men så snart det
handlar om vård och omsorg tilltros vi inte ens valet av vår
egen läkare eller barnomsorg för våra egna barn.

Det är också oacceptabelt att det offentliga, som i
praktiken har monopol på produktion av vård och omsorg,
inte kan garantera att alla får del av de offentliga tjänsterna.
Det cyniska i dagens socialdemokratiska system är att om
det offentliga är oförmöget att ställa tillräckliga resurser till
förfogande, finns inga alternativ för den enskilda
människan. Denne har inga möjligheter att betala
privatvård, om han eller hon inte har det mycket gott
ekonomiskt ställt.

Socialdemokraterna kallar ofta stolt sin välfärdspolitik
för generell. Men sanningen är en annan. Den generella
välfärdspolitiken är inte generell där den borde vara det.
Många får, som sagts ovan, inte ens erforderlig vård eller
omsorg.

Detta gäller sjukvården, där köer till t.o.m. livsviktiga
operationer är oförändrat långa. Kan inte landstinget ställa
upp har patienten ingen möjlighet att vända sig till någon
annan. De rika klarar sig alltid, men inte
minimipensionären eller den handikappade.

Samma förhållande råder på barnomsorgens områden.
Allt stöd går i dag till den kommunala barnomsorgen, som
också är den allra dyraste formen av barnomsorg. De som
vill, eller på grund av den stora bristen på kommunal
barnomsorg, tvingas ordna omsorgen om sina barn på annat
sätt tvingas dels betala till den kommunala barnomsorgen
över skatten, dels bekosta den egen valda omsorgen utöver
det. Här har socialdemokraternas solidaritet inskränkts till
att alla måste betala, men inte garanteras plats.

Andra människor som kommit i kläm i den
socialdemokratiska välfärdspolitiken är de s.k.
minimipensionärerna och de gravt handikappade. Båda
dessa grupper är svaga och behöver hjälp och stöd. Men den
socialdemokratiska politiken tar inga individuella hänsyn. I
stället spelar man ut den ena gruppen mot den andra och de
som drabbas är just de som inte har starkast röster eller
starka organisationer bakom sig.

2. Det finns lösningar

Det kan hända att den svenska välfärden en gång var en
förebild för resten av världen. Men den tiden är sedan länge
förbi. I dag är det ingen som kommer till vårt land för att
studera och lära av den svenska välfärdsmodellen. I stället
används den som ett varnande exempel. Inte en enda av de
tidigare socialistiska staterna i Östeuropa har valt att
behålla socialistiska system i välfärden. Man går den
motsatta vägen och anpassar den till den enskilde individen.
Östeuropéerna har fått nog av socialistiska misslyckanden.

Socialdemokraterna tror att man kan lösa framtidens
problem med gårdagens svar och lösningar. Det går inte. De
problem vi har framför oss kräver beslutsamhet och en vilja
att se problemen. Moderata samlingspartiet är berett att ta
det ansvar som behövs. Det handlar om att anpassa vård
och omsorg till de enskilda individerna och att ge alla
möjlighet till trygg och bra vård och omsorg utifrån deras
eget val.

Gemensamt för vår politik är att finansieringen av
grundläggande områden förblir gemensam och solidarisk,
men valet blir den enskildes.

Det är vår grundläggande uppfattning att inriktningen
på socialpolitiken måste vara att skilja mellan finansiering
och produktion av sociala tjänster. En offentlig finansiering
av vård och omsorg behöver inte förenas med offentliga
monopol på produktionen av dessa tjänster. Tvärtom bör
enskilda och offentliga alternativ få konkurrera på lika
ekonomiska villkor. Om skattemedel som i dag ensidigt
används för att subventionera offentlig verksamhet inte
kommer motsvarande verksamhet i enskild regi till del blir
det nära nog omöjligt för alternativen att utvecklas. I
praktiken innebär gällande statsbidragsregler på flera
områden att det bara är människor som har möjlighet att
betala mycket stora summor ur egen kassa som kan utnyttja
enskilda alternativ. Skall en reell valfrihet skapas måste
dessa regler ändras.

Det handlar i mycket stor utsträckning om vem som har
den moraliska rätten -- rätten att bestämma hur människor
skall forma sina egna liv utifrån individuella referensramar.
Vi hävdar att den moraliska rätten ligger i händerna på de
enskilda individerna och att det offentliga endast skall
garantera att denna rätt respekteras och möjliggörs.

I det kommande presenterar vi en politik som gäller alla,
men som bygger på en respekt för den enskildes valfrihet.
Berörda områden är hälso- och sjukvård, äldreomsorg,
pensioner och handikappolitik.

3. Hälso- och sjukvården 3.1
Krisen i sjukvården beror på planstyrning

För de allra flesta framstår förmodligen tillgången till en
god sjukvård som en av de viktigaste förutsättningarna för
trygghet och välfärd.

Trots detta har den svenska sjukvården av i dag stora
brister. Det beror inte på personalen. Utan deras insatser
skulle problemen varit mycket större. Inte heller har
sjukvården för små ekonomiska resurser. Inget land i
Europa satsar, per invånare, så stora offentliga resurser på
sjukvården som Sverige.

Problemen i svensk sjukvård beror i stället på ett
felaktigt sjukvårdssystem. Det är inte människors
sjukvårdsbehov som styr sjukvårdens institutioner, utan
landstingens politiska beslut. Patienten har mycket
begränsade valmöjligheter. Landstingen anvisar hur, när
och av vem vården skall erbjudas. Om en patient efterfrågar
viss vård, och landstinget har en annan uppfattning, gäller
landstingets mening.

Erfarenheterna från de forna socialiststaterna i
Östeuropa visar på de katastrofala följderna av monopol
och planstyrning: köerna blir långa och orättvisorna stora.
Trots dessa erfarenheter styrs sjukvården i Sverige av ett
sådant system. Detta monopol är den främsta orsaken till
sjukvårdskrisen. Därför måste monopolet brytas, och det så
kallade Dagmarsystemet omedelbart avskaffas.

Inte ens svårt sjuka är i dag garanterade vård i tid. De
långa väntetiderna leder ofta till allvarliga komplikationer
med högre vårdkostnader, högre sjukpenningutbetalning
och förtidspension som följd. Många invalidiseras, eller till
och med dör, i vårdköerna.

Uppskattningsvis förlorar det allmänna 10 miljarder
kronor om året som en konsekvens av de extra kostnader
som blir följden av de långa köerna. Det är följden av ökade
kostnader för sjukskrivning, förtidspensionering,
mediciner, social hemtjänst och andra kostnader för det
allmänna. Till detta kommer kostnader för
produktionsbortfall.

3.2 Allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring

I ett nytt sjukvårdssystem måste patienten få möjlighet
att välja vilken läkare, sjukgymnast eller distriktssköterska,
vilket sjukhus eller sjukhem han eller hon vill vända sig till,
utan att det innebär någon merkostnad. Detta skapar
mångfald, som är valfrihetens andra sida, och som innebär
att sjukvårdens resurser kan utnyttjas bättre.

Möjligheten att uppnå en sjukvård med valfrihet för
patienten ligger i att landstingsskatten ersätts av en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Därmed kan privat och
offentlig sjukvård verka på lika villkor. Samtidigt får
sjukvårdspersonalen bättre möjlighet att ta initiativ,
förverkliga nya idéer eller starta eget.

Med en sådan försäkring skulle behovet av att i tid få
behandling och förebyggande åtgärder bättre kunna
tillgodoses. Det skulle kunna ske genom att samma instans
svarar för betalning av sjukvård, sjukpenning och
förtidspension. Genom att försäkringskassan inte är
sjukvårdsproducent möjliggörs en situation där
sammanblandningen av roller som finansiär och producent
kan upphöra.

Sjukvårdsförsäkringen skall ge ersättning till vårdgivare
efter fastställd taxa. Sjukvårdsinstitutionernas intäkter blir
därmed beroende av den service de ger. Den
kvalitetskonkurrens som detta innebär kommer att gagna
sjukvården.

Kostnaderna för en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring skall tas ut efter betalningsförmåga och
oberoende av risk. Var och en kommer att omfattas av
försäkringen och ha samma rätt till god vård.

Den allmänna sjukvårdsförsäkringen skall byggas upp så
att den förenar patientens bestämmande med en god
kostnadseffektivitet. Erfarenheterna från andra liknande
system gör att det är möjligt att undvika kraftigt
kostnadsdrivande inslag. Alternativet är
planhushållningens köer. Ett system som innebär att
sjukvårdsutbudet snabbt förändras när människors behov
ökar eller ny teknik tillkommer är alltid bättre än ett som
bara börjar dela ut kölappar.

Det är i sammanhanget värt att påpeka att en
sjukvårdsförsäkring enligt den modell vi föreslagit medger
att uppskattningsvis tio miljarder kronor kan komma
sjukvården till del i stället för att som i dag gå till
sjukersättning, förtidspensioneringar eller
produktionsbortfall som följd av vårdköerna.

Detta till trots måste självfallet alla system -- oavsett
konstruktion -- ha betydande kostnadskontrollerande
inslag. Det kan gälla såväl ersättningsnivåer, rabatter och
avtalskonstruktioner som mer renodlade
kontrollinstrument.

Tendenser till ökande kostnader som inte beror på ett
ökat faktiskt vårdbehov kan motverkas i taxesystemets
uppbyggnad. Genom DRG-system i taxesättningen är det
möjligt att sätta rimliga ersättningsnivåer för olika
behandlingar. De kvalitetskontrollerande organen kan få
till uppgift att utöva tillsyn mot s.k. taxeglidning och
''onödiga'' prover, återbesök och mediciner.

Det är angeläget att ta tillvara erfarenheter från andra
länder och noggrant analysera vad eventuella
kostnadsökningar beror på. Så kan det t.ex. beträffande
sjukvården i det tidigare Västtyskland hävdas att det höga
antalet läkarbesök per individ beror på att man där, till
skillnad från här i Sverige, inte har några patientavgifter i
öppenvården. Andra intressanta länder att studera är
Kanada och Nederländerna.

I avvaktan på att systemet med en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring är helt utbyggt skall landstingen, enligt
vår mening, vara skyldiga att tillhandahålla en
sjukvårdsgaranti. Därmed får landstingen en skyldighet att
ersätta vård även hos andra vårdgivare. Denna
sjukvårdsgaranti tas över av försäkringen i takt med att
denna byggs ut.

4. Äldreomsorgen 4.1
Vårdmonopol i kris

Äldreomsorgen är ett vårdsystem i kris. Allt oftare
kommer rapporter som visar hur illa det är ställt. Gamla
människor far illa av att vårdas och bo på fel sätt.

Äldreomsorgen präglas i dag i stor utsträckning av ett
kollektivistiskt tänkande. För liten hänsyn tas till de
enskildas önskemål. Äldre är oftast hänvisade till det
boende eller den vård som det offentliga anvisar.

Operationsköerna och det stora antalet medicinskt
färdigbehandlade åldringar som ligger kvar på
akutsjukhusen, därför att de inte har någon annanstans att
ta vägen, är några av de största problemen i svensk
sjukhusvård.

Man tvingas använda de dyraste slutenvårdsplatserna
som hotell, därför att det inte finns ålderdomshem, sjukhem
och liknande omsorger i tillräcklig omfattning. Dessa
förhållanden är inte bra för de gamla, extremt dyrt och
blockerar dessutom mängder av operationer. Alla märker
och oroas av bristen på institutioner -- från servicehus och
ålderdomshem till sjukhem och sjukhus.

Valfriheten är mycket begränsad. De äldre får hålla
tillgodo med den vård och service som det offentliga
erbjuder. En politisk majoritet har visat att man kan besluta
att lägga ned ett ålderdomshem. Då hjälper det inte att
många pensionärer kan ha önskemål om att bo på ett
sådant. Vårdideologier styr i stället för människors behov
och önskemål.

Vi ser nu den dubbla sociala nedrustningen. Det
offentliga klarar inte av problemen. Samtidigt undergrävs
hushållens ekonomi genom det höga skatteuttaget så att de
förlorar sina möjligheter att lösa problemen på annat sätt.
Endast det lilla fåtal som har höga inkomster efter skatt
eller betydande tillgångar har någon reell valfrihet.

Personalen inom vård och omsorg känner ofta stor
vanmakt. Nya idéer har svårt att tränga igenom.
Beslutsvägen är lång från den enskilda arbetsplatsen och
upp till de politiska beslutande församlingarna. Det finns
ofta bara en monopolarbetsgivare inom vården. Det gör att
den som vill byta arbetsgivare också måste byta yrke.
Möjligheten att starta eget är mycket begränsad.
Nyföretagandet, som inom de flesta samhällsområdena är
en av de viktigaste källorna till förnyelse och förbättrad
verksamhet, saknas nästan helt. Vårdlönerna efter skatt är
bland de lägre i Europa.

Trots bristfällig vård och service kostar verksamheten
betydande belopp. Sverige är sannolikt det land som satsar
mest på vård och omsorg i Västeuropa. Förklaringen är
enkel. Det offentliga monopolet innebär att vi får ut
väsentligt mycket mindre av satsningarna än som vore
rimligt.

Slutsatsen är uppenbar: Det behövs ett nytänkande
inom vård och omsorg för att den enskildes vilja skall kunna
sättas i centrum och för att garantera vård i tid.

4.2 Valfriheten i centrum

Vården och omsorgen skall utformas på konsumentens
villkor. Rätten att välja är fundamental. Ofta är det
personliga valet det viktigaste, t.ex. när det gäller att ha sin
egen läkare eller distriktssköterska eller kunna påverka
valet av hemsamarit. Det är viktigt att kunna välja någon
man känner förtroende för. Även valet av boende-
och serviceform som sjukhem, sjukhus, ålderdomshem,
gruppboende är viktigt. En valfrihet på lika villkor är den
bästa kvalitetsgarantin.

Vård och omsorg måste kunna bedrivas av många olika
vårdgivare genom att enskild och offentlig verksamhet får
komplettera varandra i ett konkurrensförhållande. Alla
huvudmän måste ges möjlighet att bedriva sin verksamhet
på likvärdiga och rättvisa ekonomiska villkor. Då kan alla
goda krafter tas till vara. Patienternas behov och önskemål
avgör. Mångfalden stimulerar kvaliteten och valfriheten.
Nyföretagande och nyetablering ger dynamik och
utvecklingskraft också åt vård och omsorg. Detta viktiga
samhällsområde får då en förbättrad kvalitet och förbättrat
anseende.

Många äldre vill bo kvar hemma i sin lägenhet, sitt hus
eller i sin servicelägenhet. Andra vill ha det större mått av
trygghet och service som boende i servicehus eller i den
gamla typen av ålderdomshem innebär. Behovet att kunna
välja och att kunna påverka sin situation blir inte mindre
därför att åldern stiger och krafterna avtar. I själva verket
är det tvärtom så att behovet av mångfald ökar i skeden då
bl.a. fysiska begränsningar sätter in.

Valfrihetsprincipen skall enligt vår mening skrivas in i
såväl socialtjänstlagen som hälso- och sjukvårdslagen.

4.3 Mångfald och flexibilitet

En allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring ger alla rätt
till valfri sjukvård utan att det kostar den enskilde något
extra. Människor skall kunna påverka hela sin livsmiljö och
vårdinriktningen i betydligt större utsträckning än vad som
sker i dag.

Även svårt sjuka och handikappade måste bestämma
över sin vardag genom att på lika villkor få välja mellan
olika former av service, vård och boende. Så långt detta är
ekonomiskt och praktiskt möjligt måste de mest
vårdbehövande också få behålla ett eget hem i
äldrevården -- även sedan man flyttat till institution.

Alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller
rimliga kvalitetskrav skall ges rätt till samma stöd från det
allmänna som motsvarande offentligt bedrivna verksamhet.

Hemtjänsten är nödvändig men otillräcklig. De som
trots allt får hjälp har små möjligheter att påverka vilken
hjälp de får och på vilket sätt den ges. Detta beror inte bara
på brist på personal.

Självkänslan stärks hos den som behöver hjälp i hemmet
om vederbörande själv får bestämma utformningen och
tiden för insatserna och likaså vem som skall hjälpa till
hemma. Målsättningen måste vara att vårdtagaren kan få
sin service från den vårdgivare som hon eller han bedömer
passar vederbörande bäst.

4.4 Moderata riktlinjer

Moderat politik innebär att den enskilda människan
skall få välja den omvårdnadsgrad och den boendeform som
passar just henne. För att ge reell valfrihet behövs:
sjukhem, gruppboende, dagvård, servicehus,
ålderdomshem etc.en väl fungerande hemtjänst och
hemsjukvårdatt anhörigvården underlättas med t.ex.
avlastningsplatser, dagvård, växelvård, m.m.att den
tekniska utvecklingen tas tillvara och utvecklas när det
gäller hjälpmedel för såväl de gamla som för personalen
att statsbidragen är neutrala mot olika vårdgivare och olika
vårdformerutbyggt trygghetslarmeffektiv färdtjänst
förbättrad demensvård genom utbyggt gruppboende, dag-
och nattvård, m.m.ökade forsknings- och
informationsinsatser inom demensvården

Dessa riktlinjer motiveras och utvecklas mera i detalj i
den moderata kommittémotionen 1990/91:Sf267 ''Kvalitet
och valfrihet i äldrevården'' av Sten Svensson m.fl. (m), som
vi i motsvarande delar hänvisar till.

5. Förändrat pensionssystem 5.1
Inledning

Det stora intresset hos allmänheten för pensionsfrågan
under de allra senaste åren beror främst på att medborgarna
upplever ATP-systemet som allt osäkrare på grund av de
täta ändringar i ett regelsystem som borde ligga fast. Vårt
svenska pensionssystem uppfattas inte längre som
oantastbart.

Utvecklingen under 1980-talet i Sverige har visat att
ATP-systemets regler med kort varsel kan ändras med
påföljd att den utlovade intjänade pensionsrätten kan
urholkas med betydande retroaktiva inslag.
Pensionsberedningens majoritetsförslag i det i november
avgivna slutbetänkandet är inte heller helt lugnande i detta
avseende. Det är inte heller alla de ändringar som
genomförts i de för ATP-systemet centrala
basbeloppsberäkningarna.

5.2 Den socialdemokratiska välfärdsmodellen och
pensionerna

Pensionssystem enligt en kollektiv pensionsmodell,
såsom ATP-systemet, innehåller betydande risker för
instabilitet.

Fördelningssystemet bygger på att ett års avgifter skall
täcka samma års pensioner. När stora årskullar befinner sig
i aktiv ålder klarar sig pensionssystemet med relativt låga
avgifter. Motsatsen blir dock fallet när små kullar i arbetsför
ålder med sina avgifter skall ''försörja'' stora
pensionsgrupper.

Ett fördelningssystem uppvisar svagheter när det gäller
att på ett riktigt sätt periodisera kostnaderna för det
långsiktiga pensionssparandet. De stora årskullarna
tenderar att betala lägre avgifter under sin
arbetsverksamma tid, medan små årskullar måste bära
högre avgifter för att klara de stora pensionsgruppernas
försörjning. Dessutom tenderar pensionsutfästelserna att
bli allt generösare under tider med stora årskullar.

Pensionerna i ett kollektivt fördelningssystem måste
vidare värdesäkras genom någon form av indexering.
Prisindexering kan få betydande snedvridande effekter.

Ett premiereservsystem är betydligt bättre anpassat till
framtidens krav på flexibilitet. I ett sådant utgår man från
faktiska förhållanden vad gäller sparande och sparandets
avkastning och förhållandevis säkra bedömningar av
framtida utveckling. Civilrättsliga lagar om
försäkringsutfästelser kan ge försäkringsavtalen en
betydande långsiktig juridisk fasthet och stadga och de
politiskt beslutade regeländringarna blir få.

Den socialdemokratiska pensionsmodellen har däremot
skapat en otrygghet och osäkerhet och rädsla inför
framtiden.

5.3 Förändrat pensionssystem

Framtidens pensionssystem får inte skapa instabilitet.
Vidare måste det vara oantastbart, d.v.s. systemen skall inte
kunna förändra människors långsiktiga planering genom
politiska beslut, vara anpassat till ett mångkulturellt
samhälle samt innebära att det stora pensionskapitalet och
dess ägare ges en viktig roll som väktare av ett stabilt
penningvärde och fasthet i det regelverk som styr ekonomin
i vid bemärkelse.

Alla pensionssystem utsätts för påfrestningar när de
''små årskullarna'' är i aktiv ålder och de stora utgör
pensionsgenerationen. Premiereservmodellen har det
försteget att varje generation får betala sina egna
pensionskostnader. Detta innebär stabilitet. De stora
årskullarnas pensionssparande skapar ökade
kapitaltillgångar och att knappare arbetskraftsresurser i
växande utsträckning kan ersättas med mer kapitalintensiv
produktion.

Offentliga pensionssystem uppbyggda enligt
premiereservtekniken skapar kapitalansamling som förr
eller senare äventyrar det marknadsekonomiska systemet.
Pensionssystem enligt premiereservtekniken måste alltid
bygga på många olika försäkringsfonder eller
försäkringssystem som arbetar under konkurrens. Ett
individuellt uppbyggt fördelningssystem med begränsad
fondbildning har i förhållande till ATP-systemet vissa
attraktiva drag.

Under 1980-talet har man ute i Västeuropa återvunnit
mycket av den växtkraft och framtidstro som framför allt
gick förlorade under ett pessimistiskt 1970-tal. En av
orsakerna till den nya framtidstron har varit uppkomsten av
en folklig kapitalism, samma rörelse som bidrog till det
tyska ''undret'' under 1950-talet. Att viss pessimism råder
just nu beror framför allt på Kuwait-krisen som blossade
upp i augusti 1990.

Utförsäljning av statliga företag till medborgare skulle
vitalisera intresset för sparande, i näringsliv och
aktiemarknader, liksom stimulera sparande genom ökade
möjligheter att köpa sin egen bostad. En ökad valfrihet när
det gäller det egna pensionssparandet skulle skapa en ännu
starkare folklig kapitalism.

Regeringens och riksdagens politik skulle synas
noggrannare. En ständigt hög inflation skulle inte
accepteras. En stark grupp väktare skulle ställa krav på de
penningvårdande myndigheterna. Kapitalets förräntning,
fasta spelregler och ett fast penningvärde skulle utgöra
viktiga faktorer för framtida pensionsinkomster. Indexering
skulle inte längre få dölja finansiell vanskötsel.

Men den stora gruppen nya pensionssparare skulle också
rikta ett stort intresse mot företagen och dess skötsel.
Pensionsfondernas förvaltning skulle granskas och
professionella kapitalplacerare skulle bevakas noggrant.
Förståelsen för viss återhållsamhet i avtalsrörelsen på
arbetsmarknaden skulle öka. Uttryck som ''den tärande
generationen'' skulle utmönstras. De äldres uppgift som
kapitalets förvaltare skulle värderas lika högt som
''produktivt arbete''.

Enligt vår mening behöver en rad åtgärder vidtas i nu
gällande pensionssystem. Samtidigt måste intjänade
pensionsrätter skyddas.

Följande krävs:Enskilt sparande skall uppmuntras
och avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar ökas.
Familjernas möjligheter att fördela pensionssparandet
mellan man och hustru måste säkerställas.ATP-taket bör
ligga fast samtidigt som inga ATP-avgifter utgår för
inkomster som ligger över 7,5 basbelopp.

Vi hänvisar också till moderata kommittémotionen
1990/91:Sf268 ''Framtidens pensionssystem'' av Sten
Svensson m.fl. (m).

6. Handikappolitiken

Som vi konstaterade i inledningen innebär de sociala
system som socialdemokraterna representerar och som de
har förverkligat i vårt land att individuell hänsyn och
respekt inte får plats. En grupp som särskilt har drabbats av
denna generella välfärdspolitik är de handikappade.

Handikappade är -- lika litet som någon annan grupp
människor -- homogen. Bara för att en person är
handikappad behöver han eller hon inte alls ha samma
behov, samma hjälp och samma vård och omsorg. Denna
verklighet har socialdemokraterna aldrig insett.

Det stelbent kollektivistiska tänkande som
kännetecknat socialdemokratin, vilket drabbat de
handikappade hårt, har gjort att mycket få insatser gjorts
för att underlätta de handikappades tillvaro de senaste åren.
I stället har denna grupp påverkats negativt av den nyligen
genomförda skatteomläggningen. Det gäller t.ex. moms på
fotvård och sjukresor, det gäller de dramatiskt höjda
hyrorna, urholkningen av basbeloppet o.s.v. Eftersom
skatteomläggningen innebär att de med lägst inkomst
knappast kan tillgodoräkna sig sänkt inkomstskatt, men
samtidigt får betala den breddade momsen och de högre
hyrorna, har situationen för många handikappade blivit
mycket besvärlig. Larm kommer in från enskilda
handikappade som inte klarar sin ekonomiska situation
längre. Vi har tidigare varnat för att gruppen handikappade
och ålderspensionärer tillhör skatteomläggningens
förlorare. Vi kan nu konstatera att vi hade rätt. Ansvaret
för den uppkomna situationen vilar tungt på den
socialdemokratiska regeringen.

6.1 Moderat handikappolitik

Moderata samlingspartiet står för ett alternativ till den
förda politiken. Vår grundläggande uppfattning och princip
är att varje människa är unik. Det betyder att varje
människa har inneboende möjligheter att utvecklas och att
skapa ett rikt liv, även om man genom sjukdom, olycksfall
eller medfödd funktionsnedsättning och ärftliga sjukdomar
under en stor del av sitt liv måste kämpa mot svåra
handikapp.

Det är viktigt att även de handikappade omfattas av den
politik som respekterar individens rätt till valfrihet och
ansvar. Den nuvarande handikapppolitiken måste därför
förändras.

En stor del av den hjälp och det stöd som handikappade i
dag får och behöver kommer faktiskt från människor i deras
närhet. Det kan vara frågan om make eller maka, barn,
vänner eller från ideella organisationer. Detta stöd kan
aldrig ersättas av offentliga insatser. Däremot måste stat
och kommun på alla sätt uppmuntra denna typ av hjälp och
stöd. De måste också garantera att handikappade ges
möjlighet att leva ett så normalt liv som möjligt. Det gäller
t.ex. handikappanpassning av offentliga miljöer enligt
ansvars- och finansieringsprincipen.

Vidare skall det offentliga sörja för att det finns
omvårdnadsresurser. Men valet av omvårdnad skall vara
den enskildes.

En mycket stor grupp handikappade behöver olika
former av hjälpmedel. Av tradition är denna hjälp
organiserad i offentlig regi. Effekten av detta har bl.a. blivit
att köerna till landstingets hjälpmedelscentraler på sina håll
och för vissa typer av hjälpmedel är oacceptabelt långa.
Detta är otillfredsställande, eftersom en passiv väntan på
hjälpmedel kan leda till invaliditet, depressioner och
arbetsoförmåga.

En väg att korta köerna och samtidigt försiktigt öppna
upp hjälpmedelsmarknaden är att låta den som har rätt till
hjälpmedel själv få införskaffa detta, med bidragsgivning
till en viss nivå av hjälpmedelscentralens kostnader.
Därmed skapas också en hjälpmedelsgaranti. Samtidigt är
vi övertygade om att det leder till en snabbare
informationsspridning om nya hjälpmedel till gagn för alla
handikappade. På sikt bör denna hjälpmedelsgaranti ingå i
den allmänna sjukförsäkringen.

Vi vill dock betona att vårt förslag till
hjälpmedelsgaranti självfallet skall bygga på valfrihet. Den
som av ett eller annat skäl inte önskar skaffa sitt eget
hjälpmedel själv skall även fortsättningsvis garanteras hjälp
via de nuvarande hjälpmedelscentralerna.

I övrigt hänvisas till kommittémotionen 1990/91:Sf297
''Valfrihet och trygghet för handikappade'' av Sten
Svensson m.fl (m).

Det torde ankomma på vederbörande utskott att
utforma erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om inriktningen av
socialpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att finansiering och produktion av sjukvård skall skiljas åt,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär
ett skyndsamt avskaffande av Dagmarsystemet,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad som i
motionen anförts,1]

3. att riksdagen, i avvaktan på det i motionen föreslagna
försäkringssystemet, hos regeringen begär förslag om en
vårdgaranti i enlighet med vad som i motionen anförts,

4. att riksdagen beslutar att rätten till valfrihet i vården
skrivs in i såväl socialtjänstlagen som hälso- och
sjukvårdslagen i enlighet med vad som i motionen anförts,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av äldreomsorgen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av ett framtida
pensionssystem,1]

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
handikappolitiken,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
hjälpmedelsgaranti för handikappade i enlighet med vad
som i motionen anförts.

Stockholm den 25 januari 1991

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)

Sonja Rembo (m)

i Ljung

1 1990/91:Sf348