Turist- och rekreationspolitikens sociala mål

Motion 1988/89:Kr503 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :Kr503

av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s)
Turist- och rekreationspolitikens sociala mål

Debatten om de sociala utgångspunkterna för svensk turist- och rekreationspolitik,
i fortsättningen kallad social turism, tog fart i samband med att
1969 års turistkommitté 1973 presenterade sitt betänkande. Därefter har
riksdagen vid upprepade tillfällen slagit fast att

samhällets insatser på rekreations- och turistområdet måste utformas så att
de kan komma alla till godo och bidra till att minska existerande sociala och
ekonomiska hinder för att utnyttja de resurser för turism och rekreation som
finns i Sverige.

Senast gjordes detta under behandlingen av 1984 års turistpolitiska proposition
samt under våren 1988. Med stor tillfredsställelse noterar vi i årets
budgetproposition att industriministern slår fast att det är hans bestämda
uppfattning att detta mål även framledes skall ha stor tyngd i turistrådets
arbete. Det råder således inga meningsmotsättningar mellan Sveriges
riksdag och dess regering.

Däremot måste vi med beklagande konstatera att det sedan åratal
fastlagda turist- och rekreationspolitiska målet i mycket liten utsträckning
har omvandlats i praktisk politik. Efter 1984, när Sveriges turistråd fick
huvudansvaret även för den sociala turismen, har mycket litet gjorts för att
uppfylla målen. Turistpolitisk forskning har visat hur turistnäringens lönsamhet
och inte människan har satts i centrum, och hur hinderproblematiken har
omdefinierats från de av riksdagen påtalade sociala och ekonomiska hindren,
till de politiskt-administrativa hinder som turistbranschen möter. Helt logiskt
med denna bortorientering från de sociala målen har slutligen turismbegreppet
bytts mot besöksnäringen. Sveriges turistråd har förvandlat sig själv till
ett branschorgan för svensk besöksnäring i stället för att vara ett redskap för
statsmakternas uttalade önskan att använda turist- och rekreationspolitiken i
ett fördelningspolitiskt syfte.

Att denna slutsats stämmer visar Sveriges turistråd själv i sin redovisning
av det regeringsuppdrag rådet fick sommaren 1988. I Plan för hur
turistrådets ansvar för de sociala målen för turist- och rekreationspolitiken
skall fullföljas visas hur litet turistrådet har gjort i detta avseende. Att
förbättra möjligheterna för breda folkgrupper till turism och rekreation tycks
snarast vara en ny marknadsföringsåtgärd för att underlätta uppfyllandet av
de ekonomiska målen. Huvudansvaret för den sociala turismen tycks
turistrådet vilja lägga på kommun och landsting. Det är gott och väl att dessa
ägnar sig åt en rekreationspolitik med fördelningspolitisk profil, men vad vi i

Mot.

1988/89

Kr503-505

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Kr503-505

riksdagen diskuterar är hur de statliga resurserna skall användas. Den slutsats
man måste dra av turistrådets redogörelse är att endast småsummor av dessa
används för att uppfylla de sociala målen.

Vad är då social turism? Definitionen är diffus, det kan vi hålla med om,
men i den svenska debatten har framför allt pekats på folkrörelsernas viktiga
roll i turist- och rekreationspolitiken. Internationellt är debatten om social
turism betydligt intensivare och innehållsrikare. Arthur Haulot, generalsekreterare
för den internationella byrån för social turism i Bryssel, har
uttryckt saken så här: Det står klart att det mänskliga behovet av fritid
och rekreation för de ekonomiskt svaga grupperna, aldrig kan tillåtas bli en
ny exploateringskälla för de grupper, vars motiv endast är att öka profiten
och som enbart betraktar detta mänskliga behov som en ny vara... Den
sociala turismen måste tas för vad den är - inte en önskan hos miljoner
människor, att själva få uppleva jordens naturskönhet och den stimulans och
glädje som upptäckandet och avkopplingen kan ge varje individ.

Detta sätt att beskriva de sociala målen ligger i linje med vad dåvarande
jordbruksministern Svante Lundkvist skrev i sin turistpolitiska proposition
1975, där han underströk att det var människans behov av rekreation som
skulle sättas i centrum för turistpolitiken och inte behovet av sysselsättning
eller producentens - turistnäringens - intressen. Frågan om social turism
har inget med socialvård att göra. Det handlar om den vanliga människans
behov av rekreation och avkoppling, av stimulans och nya upptäckter både i
naturen och i social samvaro med andra människor.

Det här står alldeles uppenbart inte klart för alla. Och kanske är detta inte
så konstigt. Marknadsföring, branschutveckling, lokaliseringsmönster, ekonomisk
bärkraft, är uttryck som rikligt förekommer i turistrådets anslagsframställningar
och verksamhetsberättelser. Men begrepp som alternativturism,
mjukturism, ansvarsfull turism m.m. förekommer sällan. I den
internationella debatten däremot, är dessa uttryck vanligt förekommande.
Vi har i Sverige helt enkelt en ensidig debatt, som begränsar sig till
besöksnäringens ekonomiska bekymmer. Denna ensidighet måste brytas. Vi
måste få en levande debatt om turist- och rekreationspolitikens innehåll, nu
när målen lagts fast av riksdag och regering.

För att åstadkomma detta vill vi föreslå följande. Den typ av projekt som
LO och turistrådet har ansökt om medel för, är ett utmärkt exempel på ett
steg i rätt riktning. Fler projekt av den typen måste till. I årets budget har
statsrådet ökat anslaget för försöksverksamheten. Detta är utmärkt men
otillräckligt. Våren 1988 fick Sveriges turistråd ett särskilt anslag på 25 milj.
kr. per år för ett treårigt marknadsföringsprogram. Därmed borde ytterligare
resurser kunna frigöras från turistrådets övriga anslag till att utveckla arbetet
med de sociala målen och för att minska de sociala och ekonomiska hindren.

Dessa nya resurser kan t.ex. ge utrymme för utvecklingsarbete inom
folkrörelser, kyrkor och ideella föreningar, samt stimulera till ny kunskap
och debatt kring den sociala turismens uppbyggnad i Sverige och andra
länder.

Mot. 1988/89
Kr503

2

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om turist- och rekreationspolitikens sociala mål.

Stockholm den 20 januari 1989

Bengt Silfverstrand (s) Birthe Sörestedt (s)

Mot. 1988/89
Kr503

3