Tvångsvård av hivinfekterade

Motion 1991/92:So428 av Daniel Tarschys (fp)

1985 infördes HTLV-3 (d.v.s. HIV) i
smittskyddskungörelsen. Det fick bl.a. till följd att
smittskyddslagens regler om tvångsisolering blev tillämpliga
på HIV-infekterade. De erfarenheter som vunnits sedan
dess tyder på att 1985 års beslut var olyckligt. I denna
motion föreslås att formerna och betingelserna för
tvångsvård av HIV-infekterade omprövas.
Skyddsuppgiften bör inte längre ankomma på hälso- och
sjukvården. Isolering av HIV-infekterade bör förekomma
endast i yttersta undantagsfall, och samhällets skyddsbehov
bör i sådana fall gå att täcka inom ramen för andra lagar om
tvångsvård än smittskyddslagen.

En lag -- olika sjukdomar

Ordet ''karantän'' betecknade ursprungligen de 40 dagar
som skepp från pestsmittade länder fick vänta utanför
Venedig innan besättningen tilläts gå i land. Då var risken
över för att någon ombord var smittförande. Regler om
karantän och isolering infördes i svensk lagstiftning för att
bekämpa sådana farliga, ibland dödliga och
snabbsmittsamma sjukdomar som pest, kolera och
smittkoppor. När HIV infördes i smittskyddskungörelsen
kom smittskyddslagens isoleringsregler att bli tillämpliga på
en sjukdom som är både dödlig och smittsam livet ut. Den
sprids genom ett s.k. lentivirus som ger symtom först efter
relativt lång tid. HIV skiljer sig därmed från de sjukdomar
som smittskyddslagen ursprungligen stiftades för.

HIV sprids väsentligen genom kontakter blod mot blod
och genom sexuellt umgänge. En betydande spridning har
skett dels bland intravenösa narkotikamissbrukare, dels
bland homosexuella män. Vid heterosexuella kontakter
uppskattas risken för att en infekterad person smittar en
oinfekterad enligt olika studier till mellan 0,1 och 1 procent,
men den kan förhöjas väsentligt antingen genom att
infektionen befinner sig i ett särskilt virulent stadium eller
av att andra veneriska sjukdomar är för handen (s.k.
kofaktorer). För smittan finns ännu ingen bot.

Tvångsvård enligt smittskyddslagen kan komma i fråga
när en HIV-infekterad vägrar att följa läkares föreskrifter
och följaktligen kan befaras sprida smitta.

Jag delar uppfattningen att det i vissa fall kan vara
nödvändigt att en HIV-infekterad hålls isolerad. I ljuset av
de erfarenheter som vunnits sedan HIV 1985 infogades i
smittskyddskungörelsen finns det emellertid två frågor som
åter måste övervägas, nämligen (1) var isoleringen bör ske
och (2) hur stor personkrets som bör omfattas.

Isolering -- men var?

Erfarenheterna av tvångsvård av HIV-smittade inom
ramen för hälso- och sjukvården får bedömas som
huvudsakligen negativa. En grundprincip i HSL är att hälso-
och sjukvården bedrivs under frivillighet. Att i vanlig
sjukvårdsmiljö införa lås och väktare är en störning som vi
anser det angeläget att undvika.

Till detta kommer att det knappast är medicinsk vård
som de isolerade behöver. Själva HIV-infektionen är inte
behandlingsbar. Medicinsk vård kan i och för sig erfordras
om vederbörande lider av aids eller andra sjukdomar,
kanske förknippade med HIV-infektionen, men sådana
behov kan också föreligga inom t.ex. kriminalvården och
tillgodoses där i normala fall utan överföring till
sjukhusvård. De insatser som erfordras är huvudsakligen
motivation i olika former. För detta svåra arbete finns mer
lämpade vårdinstitutioner än sjukvårdens.

Den rimliga slutsatsen är att denna sorts isolering inte
hör hemma inom hälso- och sjukvården. Frågan är då om
lagregleringen bör ske i smittskyddslagen eller i annan
lagstiftning. Detta spörsmål hör samman med
avgränsningen av personkretsen.

Isolering -- av hur många?

De personer som hittills dömts till tvångsvård enligt
smittskyddslagen är dels ett fåtal män som visat smittfarliga
våldstendenser eller hänsynslöst fortsatt att dela
injektionsverktyg, dels ett antal prostituerade kvinnor med
varierande grader av missbruk.

Männen skulle såvitt jag kan bedöma utan undantag
kunna ha dömts till isolering enligt andra lagar (LVM,
LSPV, brottsbalken). Detsamma gäller en del av
kvinnorna. Ett avskaffande av möjligheten till
tvångsisolering av HIV-infekterade enligt smittskyddslagen
skulle dock sannolikt leda till färre domar gentemot HIV-
infekterade kvinnor med prostitutionstendenser.

Jag ser ingen nackdel i detta. Det är självfallet en
utomordentligt svår fråga att avgöra hur långt man skall gå
i strävandena att skydda allmänheten genom inskränkning
av enskildas frihet. Vid vägning av sådana frågor måste
utöver hänsyn till enskilda individers frihet -- i detta fall
dödligt sjuka individers frihet -- hänsyn tas även till den
sociala riskbilden, samhällskostnaderna och nyttan av
alternativa insatser.

Som jag ovan påpekat är risken för smittspridning vid
heterosexuella samlag mellan 1/100 och 1/1000, vilket är
ringa jämfört med andra infektionssjukdomar (även om
resultatet, när smittspridning sker, är fatalt för den
drabbade och de försiktighetskrav som inpräntas i aids-
kampanjerna därför på intet sätt omotiverade).

Kostnaden för den isolering det här är fråga om är
utomordentligt hög. Ett särskilt statsbidrag har införts för
att bistå sjukvårdshuvudmännen, vilket dock knappast
hindrar att huvuddelen av utgifterna ändå faller på
landstingen. Nyttan av dessa insatser måste vägas mot de
alternativa insatser som skulle kunna vidtas med samma
resurser.

Ändra smittskyddslagen!

Den slutsats jag drar är att isolering av HIV-infekterade
inte bör ske inom sjukvården och inte bör regleras genom
smittskyddslagen. Möjligheten till isolering enligt
smittskyddslagen för andra sjukdomar bör dock bibehållas.

Smittskyddslagen eller smittskyddskungörelsen bör
därför ändras. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen anhåller om översyn av det
normsystem som reglerar tvångsisolering av hiv-
infekterade.

Stockholm den 21 januari 1992

Daniel Tarschys (fp)