U-landspolitikens inriktning

Motion 1992/93:U221 av Pär Granstedt m.fl. (c)

Inledning

Den svenska u-landspolitiken är idag föremål för en
kritisk diskussion, och biståndets värde ifrågasätts av
många. Det är viktigt med en debatt om den svenska
biståndspolitiken liksom u-landspolitikens allmänna
inriktning. Denna bör dock utgå från de reella behoven att
främja utveckling i tredje världen. Behovet av utveckling
har inte minskat, utan snarare tvärtom, klyftorna mellan u-
land och i-land ökar.

Detta faktum kan ses som ett misslyckande för den
hittillsvarande biståndspolitiken. Trots den rika världens
insatser under gångna årtionden kvarstår svåra problem i de
fattiga länderna. Detta måste dock ses mot bakgrund av att
den rika världens bistånd aldrig fått den omfattning som en
gång förutsågs. Biståndet har ännu inte nått upp till hälften
av den volym som FN bedömde som nödvändig för 30 år
sedan!

Dessutom försvåras de fattiga ländernas
utvecklingsmöjligheter genom den handelspolitik som förs.
De har svårt att få tillgång till marknader, kapital och
kunnande. Under det kalla kriget bidrog stormakterna till
att underbygga konflikter i tredje världen, för egna syften.

Svårigheterna att skapa en gynnsam utveckling i tredje
världen kan på sikt få katastrofala följder. Länderna i tredje
världen måste finna lösningar på många problem av global
karaktär. Dit hör globala miljöproblem som
ökenutbredning, skövling av tropiska regnskogar och en
stor del av de globala luft- och vattenföroreningarna. Hit
hör också befolkningsexplosionen och den växande
massfattigdomen. De stora ekonomiska klyftorna och den
växande ekonomiska och ekologiska misären skapar
säkerhetspolitiska problem som kan få världsomspännande
konsekvenser. Risken är stor att öst--västkonflikten
kommer att ersättas av en nord--sydkonflikt.

De viktiga utvecklingspolitiska frågorna är därför hur vi
skall få till stånd ett effektivare, och internationellt mer
omfattande bistånd, samt hur handelspolitik och
internationell kunskapsöverföring kan reformeras för att
bättre gynna de fattigaste ländernas utveckling.

Det är beklagligt att det inte gått att undvika en sänkning
av det svenska biståndsanslaget under 1 % av BNI. Även
utan denna åtgärd hade den negativa ekonomiska tillväxten
i Sverige lett till nedskärningar av biståndet. Till
minskningen av biståndet ska också läggas effekterna av
den sänkta kronkursen.

Eftersom behoven är närmast omättliga är det viktigt
med ett politiskt fastlagt mål för hur stor del av svenska
resurser vi är beredda att avstå för att angripa de globala
fattigdomsproblemen. Enprocentsmålet måste därför
återställas så snart som möjligt. Vidare bör det vara möjligt
att också överskrida en procent för att därigenom
kompensera för de neddragningar som nu ansetts
nödvändiga. Stöd till Östeuropa bör även fortsättningsvis
vara skiljt från enprocentmålet för u-landsbistånd.

Det är också angeläget att ta till vara erfarenheterna av
det hittillsvarande biståndet och söka vägar att göra det mer
effektivt och ändamålsenligt. Enligt vår uppfattning har
tidigare biståndsstrategier haft allvarliga brister.

Åtskilliga felsatsningar har gjorts genom den
biståndsmodell som använts. Biståndet har i huvudsak
byggts upp kring ett antal länder som valts ut på basis av
dessas allmänna utvecklingspolitik. Prioriteringar och
inriktning har i övrigt lämnats till mottagarlandet vilket
visat sig leda till åtskilliga felsatsningar.

Den knytning till Världsbankens
strukturanpassningsprogram som senare gjorts har inte tagit
tillräcklig hänsyn till grundläggande sociala och
miljömässiga behov. Det är därför viktigt att biståndet i
högre grad baseras på en grundlig och självständig analys
av de globala utvecklingsproblem som det avser att angripa.
Biståndet måste koncentreras på människors
grundläggande basbehov och på att stärka deras förmåga att
lokalt lösa sina problem.

Sveriges politik gentemot utvecklingsländer i tredje
världen måste innefatta såväl handelspolitik som politik när
det gäller kapitalrörelser, kunskaps- och teknikflöden och
direkt bistånd i mer traditionell bemärkelse.

U-ländernas situation

Utvecklingen har gått framåt kraftigt i många
utvecklingsländer. Till exempel har den förväntade
livslängden ökat från 46 år, år 1960, till 63 år, år 1990.
Andelen läskunniga har ökat från 43% år 1970 till 60% år
1985. Flera u-länder har fördubblat sin BNP/capita under
en 10--15-årsperiod. Ur ett historiskt perspektiv är detta en
mycket snabb utveckling.

Alla indikatorer över utvecklingen är dock inte lika
positiva. Det finns länder, främst i Afrika söder om Sahara,
som haft en negativ BNP-utveckling under 1980-talet. Trots
att världen lyckats utveckla kommunikationsmedel som
skickar bilder från en världsdel till en annan på nolltid, kan
skicka folk till månen och flygplan från Paris till New York
på ett par timmar saknar nästan 1,5 miljarder människor
tillgång till enklaste sjuk- och hälsovård, 1,3 miljarder kan
inte dricka rent vatten och cirka 2,3 miljarder saknar
grundläggande sanitära förhållanden.

Även om andelen läs- och skrivkunniga totalt sett har
ökat beräknas ändå en miljard vuxna vara analfabeter. Av
dessa är cirka 600 miljoner kvinnor. Över 300 miljoner barn
har inte tillgång till utbildning.

Inom u-länderna finns stora skillnader. Majoriteten
människor, som bor på landsbygden, har ofta sämre tillgång
till rent vatten, sjuk- och hälsovård, hälsosamma sanitära
förhållanden och utbildning, än de som bor i städerna.

Fattigdomen är ett hinder för människornas utveckling.
Fattigdom leder till befolkningsökningar. Kvinnor som
saknar utbildning föder fler barn än kvinnor som har en
basutbildning. Barn till kvinnor som inte gått i skolan klarar
sig ofta sämre. De blir till exempel lättare sjuka.

Fattigdom ger också upphov till miljöproblem. En starkt
ökande befolkning kräver mer av jordens resurser.
Utarmning av produktiv jordbruksmark, jordförstöring och
ökenutbredning är typiska exempel på miljöproblem i
utvecklingsländerna. Kombinationen ökande befolkning
och försämrade försörjningsmöjligheter kan komma att
leda till ett ökat antal naturkatastrofer, om inte
förebyggande insatser ges större uppmärksamhet och
medel.

U-länderna och handel

Olika u-länder har olika behov för sin utveckling. För de
länder som nått en bit på industrialiseringens väg är frågor
som rör handelsvillkor, kapitalrörelser och
tekniköverföringar -- med miljöanpassad teknik -- det
viktigaste. För de fattigaste länderna är dessutom
basbehovsinriktade åtgärder mycket angelägna.

Enligt UNDP:s Human Development Report 1992
förlorar u-länderna 500 miljarder USD per år på grund av
att de inte har tillgång till världsmarknaden på lika villkor
som i-länderna. Detta motsvarar cirka 10 gånger i-världens
bistånd till u-länderna under samma period!

I-ländernas protektionism och handelshinder slår hårt
gentemot u-ländernas produkter. Protektionismen har
under senare år ökat, enligt Human Development Report
1992. Produkter från tredje världen drabbas hårt av detta.

Tillgång till kapital och teknik är andra faktorer som
begränsar u-ländernas möjligheter att konkurrera på lika
villkor. U-länderna har ofta bristande tillgång till kapital för
investeringar. På den internationella marknaden tvingas de
betala ett mycket högt pris för krediter.

Stort hopp har ställts till de pågående GATT-
förhandlingarna, Uruguay-rundan, om en liberalisering av
världshandeln. Detta skulle i stor utsträckning kunna gynna
tredje världens länder. Resultatet av förhandlingarna låter
dock vänta på sig och riskerna för att dessa inte ska gå i lås
har ökat. Oavsett resultatet anser vi att Sverige aktivt måste
stödja en dialog om rättvisare ekonomiska relationer
mellan nord och syd. Detta innefattar såväl friare
varuhandel, som att tjänstexport och immaterialrätt även
ska anpassas att gälla förutsättningar i u-länderna. U-
länderna måste ges ekonomiska förutsättningar och tillgång
till nödvändig kompetens och teknik för att kunna bygga
upp en miljövänlig produktion. De måste också tillåtas
skydda sina naturresurser, andra tillgångar och sin
produktion från exploatering.

U-ländernas strävan att bygga upp ett ömsesidigt
samarbete, ett syd-sydsamarbete, och minska sitt ensidiga
beroende av i-länderna måste också underlättas.

Skuldkrisen

Skuldkrisen är ett av de största hindren för utveckling för
många länder i tredje världen. Länderna tvingas satsa på
produktion för export, för att få medel att betala av sina
skulder. Råvaror och jordbruksprodukter är u-ländernas
främsta exportvara. Då alltfler länder konkurrerar med
samma typ av varor pressas priset ner -- för att tjäna en
given summa fordras ett allt större utbud av varor.

Bönderna i u-länderna tvingas överge odling av mat för
familjens försörjning till förmån för avsaluprodukter. Priser
stiger på grund av att inflationen ofta är rekordhög medan
inkomsterna för bonden krymper. Han/hon måste få ut allt
större produktion från sin jord, som riskerar att utarmas ju
hårdare den exploateras.

För att klara av räntebetalningar och amorteringar till
Världsbanken och IDA måste länderna ta nya lån. Ett
lappverk av lån på lån har utvecklats. Många u-länder
betalar ut mer pengar i form av amorteringar och räntor än
vad de lånar. Som en följd av utlandsskulden och de hårda
villkor som ställs av Världsbanken uppstår också social och
politisk oro. De nya, sköra demokratierna sätts på hårda
prov.

Vi anser att Sverige bör öka sina ansträngningar
internationellt för att få skuldavskrivningar till stånd.
Sverige bör även verka för att en förändring görs av
Världsbankens regler när det gäller skuldavskrivningar till
de allra mest skuldtyngda u-länderna.

Kritik har också riktats mot bristande miljöhänsyn i de
av Världsbanken finanserade projekten. Narmada-projekt
i Indien är ett sådant exempel. Vi anser att Sverige bör ta
initiativ till en oberoende utredning av effekterna av
Världsbanksfinansierade projekt, på liknande sätt som det
Nordiska FN-projektet. I första hand bör effekterna på
miljöområdet, det sociala området, utbildning och hälsa
studeras.

Världsbanken har kommit att inta en ledande roll som
utvecklingsorganisation och policyskapare. FN-systemets
övriga organ har trängts undan i konkurrens med
Världsbanken. Bland annat beror detta på de resurser
organisationerna kan ställa till u-ländernas förfogande. I
det Nordiska FN-projektet pekas på flera faktorer som gjort
att FNs övriga organ hamnat i ett sämre läge till exempel
vad gäller administrationsformer, möjligheter att rekrytera
experter, löneläge etc.

UNDP är FNs ledande biståndsorgan. Sverige har
traditionellt ställt medel till UNDPs förfogande. Vi anser
att Sverige bör fortsätta att aktivt stödja UNDP med
biståndsmedel.

Vi anser vidare att Sverige i internationella sammanhang
bör intensifiera arbetet kring rekommendationerna i
Nordiska FN-projektet. Sverige måste arbeta aktivt för att
stärka FNs fackorgans roll som policyskapare samt UNDPs
betydelse som biståndsorgan.

Sveriges inflytande i IDA liksom övriga
Världsbanksorgan är begränsat då Sveriges andel är låg.
Världsbanken och dess organ är inte uppbyggd efter
demokratiska principer på liknande sätt som övriga FN-
systemet. I årets budget görs en betydande neddragning av
anslaget till UNDP medan anslaget som går till IDA i stort
sett är oförändrat. Vi anser att en noggrann övervägning
bör göras om det svenska IDA-anslagets storlek vid nästa
tillfälle anslaget omförhandlas, för att möjliggöra en högre
prioritering av UNDP.

Vi anser vidare att svenskt bistånd bör frigöras från
anpassningen till Världsbankens politik. Det svenska
biståndet bör mer inriktas till de fattiga människorna och
deras grundläggande behov. FN-systemets policyorgan och
UNDP samt enskilda organisationer har en mycket viktig
funktion att nå ut till dessa människor. FN och enskilda
organisationer bör fortsatt vara en viktig kanal för
biståndet.

Övergripande inriktning av biståndet

Utveckling måste bygga på de berörda människornas
egen förmåga att mobilisera sina resurser. I-ländernas roll
kan aldrig bli annat än ett stöd i denna process. Biståndet
bör inte ha karaktären av välgörenhet. Krav bör ställas och
de berörda människorna bör uppmärksammas som den
viktigaste resursen i utvecklingsprocessen. Biståndet bör
fungera som en katalysator i denna process.

Det övergripande målet för svenskt bistånd är att höja
de fattiga folkens levnadsnivå.

Under senare år har biståndet alltmer kommit att
inriktas på makroekonomiska aspekter, näringslivs- och
förvaltningsutveckling samt infrastruktursatsningar, vilket
delvis är en följd av en allt högre grad av anpassning till
Världsbankens politik. Biståndet har därmed kommit att
orienteras ifrån de fattigaste människorna som en direkt
målgrupp.

En utveckling av makroekonomin är viktig, liksom att
skapa förutsättningar för en fungerande marknadsekonomi.
Därigenom grundläggs basen för en ekonomisk utveckling
som långsiktigt kan skapa förbättrade levnadsvillkor. Dock
får detta inte ske på bekostnad av de fattigaste i dessa länder
och deras basbehov. Vi anser därför att det traditionella
biståndet i högre grad, i de allra fattigaste länderna, bör
inriktas på att säkra människors grundläggande behov och
därmed deras överlevnadsmöjligheter.

Biståndets inriktning baseras ofta på
utvecklingsmodeller som skapats av i-länder. U-ländernas
egna organ för utveckling har inte samma genomslagskraft
eller motsvarande resurser. Vi anser därför att Sverige i sitt
bistånd bör ge stöd till u-ländernas institutioner och
organisationer.

Det gäller att ge människor tillgång till utbildning, ge
dem möjligheter att stoppa jordförstöring och
ökenutbredning, att utveckla miljövänliga
jordbrukstekniker som ger god avkastning, att utveckla
binäringar till jordbruket, lokal livsmedelsförädling,
hantverk och småindustri på landsbygden och i städer,
utveckling av kooperativ etc.

Anpassad teknik

Överföring av i-landsteknik och i-landslösningar på olika
problem har snarare varit regel än undantag i biståndet. När
ett biståndsprojekt slutförts står ibland byggnader och
maskiner oanvända på grund av att dessa är främmande i
den lokala miljön. Utveckling bör därför i långt högre grad
bygga vidare på den kunskap och erfarenhet som finns på
plats. Genom att människorna blir delaktiga i processen
ökar deras engagemang och vilja att skapa något bestående.
Lokalbefolkningen har ofta lång kunskap och tradition i hur
man kan försörja sig utan att förbruka naturens resurser.

Det finns ett stort behov av framtagning och överföring
av enkel, vardagsnära teknik för att framgångsrika
utvecklingsprocesser ska komma till stånd. Vi anser därför
att svenskt teknikbistånd mer bör inriktas på anpassad
teknikutveckling.

Ökat stöd till landsbygdsutveckling

Den största delen av u-ländernas befolkning bor på
landsbygden. Dock har många under senare år sökt sig till
städerna. Möjligheterna att försörja sig på jordbruk har
blivit allt sämre. Regeringar i många länder har intervenerat
i prissättningen av jordbruksprodukter, som varit starkt
subventionerad till förmån för städernas innevånare.
Distribution av insatsvaror och avsaluprodukter har inte
alltid fungerat tillfredsställande. Möjligheterna till
biinkomster vid sidan av jordbruket har varit begränsade.
Jordbrukssektorn sysselsätter dock fortfarande den största
delen av den arbetsföra befolkningen i de flesta u-länder.

Inflyttningen till städerna har skapat nya problem för
länderna i tredje världen. Arbetslösheten är enorm.
Slumområden växer fram som tär hårt på miljön, orsakar
sjukdomar, föder brottslighet etc. Många, och framförallt
kvinnor som flyttat till städerna, finner att deras traditioner
och kulturmönster inte går att upprätthålla.

Om människorna ges möjlighet att försörja sig på
landsbygden samt får förbättrad tillgång till sjukvård,
utbildning, rent vatten m.m. kan de välja att stanna kvar i
sin hemmiljö. En ökad inriktning på landsbygden, i det
svenska biståndet, är därför angeläget, enligt vår mening.

En sådan berör traditionella områden som utbildning
och hälsa, men också böndernas rätt att äga sin jord, deras
möjligheter att sätta ett marknadsmässigt pris på sina varor,
tillgång till insatsvaror och krediter. Även teknikbistånd och
näringslivsutveckling bör ingå för att ge människor stöd i
utveckling av småindustri, hantverk och servicenäringar på
landsbygden.

Miljöhänsyn -- för en uthållig ekonomisk utveckling

I sin kamp för överlevnad är många människor tvingade
att förstöra miljön. Den snabba folkökningen leder till att
allt sämre jordar måste användas till livsmedelsproduktion.
Överbetning är vanligt. Man tvingas använda allmer skog
som bränsle och för byggnadsändamål.

Genom UNCED-konferensen 1992 har miljöfrågorna
kommit att fokuseras på ett tydligare sätt. Konferensen
enades om ett dokument, Agenda 21, som ett verktyg i det
viktiga arbetet miljö och utveckling.

Miljöproblemen är ett av de svåraste hindren för
ekonomisk utveckling. Många biståndsprojekt har också
bidragit till miljöförstöring. Alla projekt måste därför
planeras med utgångspunkt från miljöaspekten, med målet
att skapa en ekonomiskt uthållig utveckling. Sverige bör i
internationella sammanhang aktivt verka för att FNs mål
om att varje land avsätter 0,7 % av BNP för bistånd kan
förverkligas.

Kvinnor spelar en avgörande roll i det lokala
miljöarbetet. De har ofta ansvar för en stor del av
livsmedelsförsörjningen. Kvinnorna har stannat kvar på
landsbygden och har huvudansvaret för familjens jordbruk
i många länder. De samlar bränsle för matlagning. I Agenda
21 läggs stor tonvikt vid kvinnors betydelse för att en
ekonomiskt uthållig utveckling ska komma till stånd i tredje
världens länder.

Det svenska biståndet har uppmärksammat kvinnor,
men mycket återstår än att göra för att de ska få sin
rättmätiga del av vårt bistånd. Fullföljande av Agenda 21:s
rekommendationer bör prägla såväl det bilaterala som det
multilaterala biståndet i stor utsträckning. FNs kvinnofond,
UNIFEM, spelar en viktig roll i detta arbete. Vi anser att
UNIFEM bör få ökat svenskt stöd så snart de ekonomiska
förutsättningarna medger en ökning av biståndsmedlen.

Bistånd till fransktalande Afrika

I Afrika kämpar många länder med att förhindra öknens
utbredning. Genom att öknen vinner mark försvinner
förutsättningar för livsmedelsproduktion. Framförallt i
Sahelområdet, i Västafrika, är detta ett stort problem.

Några av världens allra fattigaste länder finns i denna
region. Svenskt bistånd har varit blygsamt till denna del av
Afrika. En del framgångsrika projekt har dock bedrivits i
Sahelregionen med svenskt stöd, bland annat via
multilateralt samarbete.

Vi anser att stödet till Sahelområdet bör fortsätta och
vidareutvecklas. Den planerade regionala studien om ett
breddat biståndssamarbete i fransktalande Afrika är därför
välkommen. Den bör särskilt beakta länderna i
Sahelområdet, och framförallt Burkina Faso, Niger och
Mali, som präglas av stor fattigdom. Stöd till grundläggande
behov och landsbygdsutveckling är mycket angeläget i dessa
länder. Möjligheterna till utvidgat svenskt bistånd bör
därför nogsamt tas i beaktande i den planerade
utredningen.

Demokrati och mänskliga rättigheter

Ett land som respekterar grundläggande medborgeliga
frioch rättigheter torde ha bättre förutsättningar att främja
en demokratisk samhällsutveckling och därmed också en
ekonomisk och social utveckling till gagn för alla.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är
grundläggande mål i det svenska biståndet.

Genom biståndet måste utveckling och processer för att
länder ska kunna uppnå demokrati och ökad respekt för
mänskliga rättigheter stödjas. Det är därför inte möjligt att
kräva att villkoren alltid ska vara uppfyllda innan landet kan
få svenskt bistånd.

Barn och kvinnor

FNs konvention om barnets rättigheter är en mycket
viktig aspekt av de mänskliga rättigheterna. Barnen är de
som drabbas hårdast av den ekonomiska regressionen och
som därför också får bära de tyngsta bördorna. Minskade
anslag till sjuk- och hälsovård har lett till en ökad
spädbarnsdödlighet, minskade medel för utbildning gör att
färre barn kan börja skolan. Barn tvingas redan i unga år att
arbeta hårt för familjens försörjning. I många kulturer har
gatubarn en mycket osäker tillvaro.

Omsorgen om barnens utveckling bör vara en central del
av den svenska utvecklingspolitiken och ett prioriterat
område i biståndspolitiken. Ett aktionsprogram för
barndeklarationens förverkligande, i Sveriges egen
biståndspolitik och i internationella sammanhang, måste
följas upp.

Barnens möjligheter till utveckling är nära förknippade
med kvinnors situation och utbildningsnivå. Det är därför
mycket angeläget att stödet till kvinnor fortsätter att öka i
biståndet, när de ekonomiska förutsättningarna medger
detta.

Stöd till kvinnor bör vara en integrerad del av projekt
men också ges till separata kvinnoprojekt. Tradition,
kultur, religion och andra lokala omständigheter måste vara
avgörande för vilken form som är mest lämplig.

Samtliga biståndsmyndigheter måste omfattas av kravet
på ökat bistånd till och förbättrad integrering av kvinnor i
utvecklingsprocessen. Inom t.ex. näringlivsutveckling är
det angeläget att även kvinnor får tillgång till kapital,
utbildning och stöd för att starta eller driva vidare företag.

Biståndets former och organisation

Importstöd är i sig inte en biståndsform som syftar till
utveckling. Det är snarare till för att lindra verkningarna av
u-ländernas skuldkris. Importstödet är dessutom svårt att
styra mot de biståndspolitiska målen som är uppställda av
Sveriges riksdag. Vi anser att importstödet bör minskas och
frigjorda medel omfördelas till områden som har en mer
utvecklingsinriktad karaktär.

Naturligtvis bör svenskt kunnande och svenska
produkter tas tillvara i biståndet. Uppskattningar och
beräkningar visar att cirka 40--50% av biståndsmedlen
återförs till Sverige via svenska varor eller tjänster.

Mottagarlandet bör dock själv avgöra vilken expertis
och vilka produkter som lämpar sig bäst i landet. Biståndet
bör därför vara fortsatt obundet och upphandling i
biståndsprojekt ske i öppen konkurrens. Svenska företag
bör öka sina ansträngningar och sin marknadsföring
gentemot biståndsmyndigheter. Det är också angeläget att
svenska företag i större utsträckning utnyttjar möjligheten
att sälja varor och tjänster till FN-systemets biståndsorgan.
Svenska biståndsmyndigheter bör underlätta sådana
ansträngningar.

Vi anser att situationen i tredje världen gör att biståndet
mer måste inriktas på att lösa de grundläggande problemen,
istället för att koncentreras till vissa programländer. En
probleminriktning skapar möjligheter att göra insatser inom
områden som är särskilt trängande. Det blir då också lättare
att prioritera geografiska områden där behovet är störst och
förutsättningarna att nå resultat är bäst. Det ger dessutom
möjligheter att ställa krav på mottagarländernas egna
prestationer och ansvarstagande för projekt. Detta bör tas i
beaktande vid den aviserade förändringen av
landramssystemet.

Vi anser att det är viktigt att det finns en samordnande
biståndsmyndighet för det svenska biståndet. Olika u-
länder har nått olika långt i sin utveckling. Det ställer krav
på att biståndet anpassas till landets nivå. BITS och
Swedecorp svarar för en stor del av biståndet till de mindre
fattiga u-länderna. SIDA svarar dock för huvuddelen av
svenskt bistånd. Vi anser att SIDA bör fortsätta att ha den
rollen. Därav tycker vi att den nuvarande SIDA-
organisationen inte ytterligare bör reduceras annat än vad
som påkallas på grund av reguljära rationaliserings- och
effektiviseringskrav.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en-procentmålet i biståndet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om u-länderna och handel,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om u-ländernas skuldkris,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stärka FN:s organ,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om övergripande inriktning av
biståndet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anpassad teknik,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat stöd till
landsbygdsutveckling,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljöhänsyn för en uthållig
ekonomisk utveckling,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt bistånd till
Sahelområdet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om demokrati och mänskliga
rättigheter,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om barn och kvinnor,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndets former och
organisation.

Stockholm den 21 januari l993

Pär Granstedt (c)

Birgitta Hambraeus (c)

Ingbritt Irhammar (c)