Umgängessabotage i vårdnadstvister

Motion 2002/03:L270 av Mikael Oscarsson (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning för att se över lagstiftningen i syfte att komma till rätta med umgängessabotage i vårdnads- och umgängestvister.

Umgängessabotage i vårdnadstvister

Närmare 450 000 barn i Sverige – drygt 20 % av alla barn under 18 år – lever i en familj som inte består av barnets båda biologiska föräldrar. Av dessa bor ca 85 % tillsammans med mamman. 43 000 barn bor tillsammans med mamman och hennes nya sambo, 5 000 med pappan och hans nya sambo. Drygt 100 000 barn lever i en familj där det finns minst ett halvsyskon och 14 000 barn i en familj där båda vuxna hade barn från tidigare förhållanden med sig i boet. 5 000 barn lever i en familj där bägge parterna har med sig barn från tidigare relationer samt gemensamma barn.

I en tillvaro där separationer utgör en ofrånkomlig del av verkligheten för så många barn ställs stora krav på att föräldrarna uppmuntrar och underlättar barnets fortsatta kontakter med den förälder som det skiljs ifrån. Den förälder som barnet bor hos har ett ansvar för att barnets umgänge med den andra föräldern inte försvåras, och den förälder som inte längre bor tillsammans med barnet får inte släppa kontakten med sitt barn.

Det ställs också krav på att det offentliga – staten, kommuner och sociala myndigheter – tillhandahåller ett regelsystem som både uppmuntrar och underlättar fortsatta kontakter mellan separerade barn/föräldrar och innehåller moment som tydligt visar att umgängessabotage inte accepteras.

För ett barn är det ofta en svår och chockartad upplevelse att inte längre få bo tillsammans med bägge sina föräldrar efter en separation. Om den ena föräldern bara försvinner ur barnets tillvaro kan händelsen framstå som obegriplig, eftersom barnet inte alltid förstår de vuxnas konflikter. I värsta fall lägger barnet skulden på sig själv och tror att det är dess eget fel.

Lätt att sabotera umgänget

Det är för lätt för en vårdnadshavare att sabotera barnets umgänge – även om umgängesrätten är lagstadgad och har fastställts av domstol – genom påståenden om barnets ovilja, ohälsa, krav på kontaktperson eller genom att flytta långt bort från den andra föräldern.

Ett sätt att försöka komma till rätta med problemet är att utbetalningar av underhåll och underhållsstöd skall kopplas till utövat umgänge, så att umgängessabotage automatiskt leder till att pengarna uteblir. Uttalande om barnets ohälsa som grund för uteblivet umgänge skall endast godtas efter läkarintyg. För att ändra detta krävs ändringar i föräldrabalkens 21:a kapitel, ändringar i reglerna för underhåll och underhållsstöd.

Utdragna vårdnads- och umgängestvister

I samband med vårdnads- och umgängestvister uppkommer ofta problem med att umgängesföräldern inte får träffa barnen därför att vårdnadshavaren vägrar. Enda möjligheten är då att man med stöd av allmän domstols beslut eller dom om rätt till umgänge vänder sig till länsrätten för att begära att länsrätten beslutar om att vårdnadshavaren vid vite skall tillåta umgänge. Den dom som då kommer från länsrätten kan givetvis överklagas till kammarrätten. Det tar då som regel ett par månader innan det blir förhandling i kammarrätten. Vårdnadshavaren kan sedan överklaga till Regeringsrätten och begära prövningstillstånd. Då går ytterligare några månader. När sedan beslut kommit från Regeringsrätten kan man vända sig till länsrätten på nytt för att länsrätten genom nytt förfarande skall döma ut vitena. Även dessa beslut kan överklagas i samma ordning, vilket tar ett antal månader. Ofta tar det minst ett halvt år från det att umgänge ej kommer till stånd till dess vite döms ut.

I regel fattas beslut om verkställighet endast för den närmaste framtiden, varför frågan om verkställighet av samma domstolsbeslut om umgänge kan komma att prövas gång på gång. Vid förvaltningsdomstolarnas prövning har dessa även getts möjlighet att bedöma om allmän domstols beslut eller dom bör ändras, och kan då vägra verkställighet. I praktiken innebär detta en allmän möjlighet till överprövning av lagakraftvunna domstolsbeslut som saknar motsvarighet på andra rättsområden.

Den som drabbas av t ex umgängessabotage tvingas med nuvarande reglering in i en segdragen och oviss domstolsvandring som dels kostar mycket pengar för den enskilde och samhället, dels leder till utdragna konflikter som är skadliga för såväl barnet som relationen mellan föräldrarna.

Enligt min mening bör en utredning tillsättas för att se över lagstiftningen inom området för att komma till rätta med umgängessabotage i vårdnads- och umgängestvister.

Undvikande av segdragna tvister

För att undvika segdragna tvister om verkställighet av vårdnad, boende eller umgänge behövs ett enklare förfarande när det gäller verkställighet av domar om umgänge. Frågor om verkställighet bör överföras från länsrätterna till allmän domstol. Frågan om överlämnande av barn skall vara förenat med vite bör prövas redan i samband med att vårdnads-, boende eller umgängesfrågan prövas av domstolen, och resultatet av den prövningen redovisas i domen eller beslutet.

Om tveksamhet råder om huruvida en förälder frivilligt kommer att rätta sig efter domstolsutslaget bör vite fastställas och skälen för detta redovisas. Om en förälder då missköter umgänget kommer man ifrån det tröga förfarandet man har nu. Likaså bör man vara uppmärksam på om en förälder sätter i system att sabotera umgänget och mer eller mindre accepterar vitesföreläggandena. En utredning bör undersöka när det finns grund för att civilpolis ska vara med vid en hämtning tillsammans med exempelvis kontaktperson eller för barnet redan känd socialtjänsteman. Under pågående tvist om vårdnad, boende eller umgänge skall beviljad rättshjälp i tvistemålet även avse mål om verkställighet om det finns sådant behov. Även för detta behövs ändringar i föräldrabalkens 21:a kapitel och rättshjälpslagen.

Stockholm den 22 oktober 2002

Mikael Oscarsson (kd)