Unga lagöverträdare

Motion 1989/90:Ju810 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ju810

av Britta Bjelle m.fl. (fp)
Unga lagöverträdare

Sammanfattning

Brottslighet måste hela tiden bekämpas. I en partimotion till detta riksmöte
utvecklar vi våra synpunkter på brottslighet och brottsbekämpning. Bl.a. tar
vi upp olika straff- och vårdformer, narkotikans betydelse för brottsligheten
och brottsoffrens ställning. Särskilt viktigt är emellertid att vi på alla sätt försöker
förhindra ungdomar från att begå brott. Därigenom motverkar vi att
ungdomar utvecklar ett verkligt kriminellt beteende som senare är mycket
svårare att bryta. I denna motion lägger vi fram förslag som särskilt inriktar
sig på unga lagöverträdare. Förslagen syftar till att samhällets insatser måste
vara snabba - reaktionerna på ett brott måste vara omedelbara. Samhällets
insatser måste också vara konsekventa och ändamålsenliga. Upprepade
åtalseftergifter är exempel på felaktig kriminalpolitik, enligt vår uppfattning.
Goda förebilder och normbildning i hemmet och skolan är också nödvändiga
inslag för att förhindra ungdomsbrottslighet. Föräldrarna har det
huvudsakliga ansvaret för sina ungdomars utveckling. En huvuduppgift för
att minska all brottslighet är kraftfulla insatser mot alkohol- och narkotikamissbruk.
Genom att bekämpa missbruket bekämpar vi också brottsligheten.

Statistiken-brottsutvecklingen

Mediernas intensiva bevakning av ungdomsvåldet lär inte ha undgått någon.
Dagligen har vi mötts av vidriga skildringar om oprovocerat ungdomsvåld,
ibland med dödlig utgång, och ungdomsgäng som ingen rår på.

Tidningarna har översvämmats av statistiska tabeller om brottskurvor och
ungdomsbrottslighetens utveckling. Kriminologer, statistiker, brottsforskare
och andra experter har intervjuats om hur statistiken skall tolkas. De
slutsatser folkpartiet drar av vad experterna rapporterat är följande.

Statistiken visar att ungdomskriminaliteten inte har ökat under de senaste
20 åren. Det skedde en dramatisk ökning av ungdomskriminaliteten under
50- och början av 60-talet. Därefter har andelen kriminella ungdomar varit
i stort sett konstant.

Enligt de personer som arbetar med ungdomar, exempelvis socialarbe

Mot.
1989/90
Ju810817

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Ju810-817

tare, brottsforskare och andra, är de ungdomskriminella en relativt liten
grupp. Särskilt de ungdomar som begår grova brott är, t.o.m. i Stockholm,
en mycket begränsad grupp som polisen och myndigheterna väl känner till.
Ungdomskriminalitet är därför, enligt experterna, inte så mycket ett kvantitativt
kriminalpolitiskt problem som ett socialpolitiskt problem. Det gäller
att förebygga tendenser till kriminalitet redan i tidig ålder. Om så inte sker
ökar risken för kriminellt beteende senare i livet.

När vi talar om ungdomsbrottslighet skall man dock ha klart för sig att
detta huvudsakligen är ett manligt problem. Unga flickor begår färre brott
och de tillhör aldrig eller sällan de värsta brottslingarna. Varför brottslighet
vanligen är en manlig företeelse kan säkert härledas till djupt rotade förväntningar
på manligt och kvinnligt beteende. Mäns överrepresentation bland
brottslingar är därför bara ytterligare ett exempel på västerländskt könsrollsmönster.
När vi i det följande behandlar ungdomsbrottslighet är det i första
hand unga mäns brottslighet som avses.

Det är också intressant att konstatera att antalet ungdomskriminella de
senaste decennierna inte har påverkats av utvecklingen inom t.ex. kriminalpolitiken.
Ungdomsbrottsligheten har varit konstant trots de förändringar
som skett inom kriminalvården, exempelvis genom ungdomsfängelsernas
avskaffande. Inte heller den minskade benägenheten att döma underåriga,
dvs. 15-17-åringar, till fängelse har medfört någon ökad brottsbenägenhet.
De som hävdar att strängare straff och förbud är den enda lösningen på problemen
grundar inte den rekommendationen på empiriskt underlag utan på
egna värderingar.

Oavsett om ungdomskriminaliteten ökar eller inte kan vi inte acceptera
denna. Ungdomsvåldet har dock blivit grövre. Människor skall inte tvingas
hålla sig inomhus av rädsla för att bli nedslagna av ungdomsgäng, och ungdomar
från problemmiljöer skall ges alternativ till en spikrak brottskarriär.
Mot denna bakgrund är det självklart att riksdagen har en skyldighet att ta
itu med problemen och göra sitt bästa för att åstadkomma förändringar.

Vi vill dock framhålla att det inte finns några enkla lösningar som genast
skulle sopa bort all ungdomskriminalitet. De enkla, snabba mirakellösningarna
existerar inte. Hade dessa funnits skulle de givetvis redan utnyttjats.

Behövs det ny lagstiftning?

I debatten om ungdomskriminaliteten är det många som efterlyst nya
skärpta regler. Det finns emellertid inte någon särskild lagändring som alla
är ense om - förslagen varierar och är i allmänhet ganska vaga.

Mycket av kritiken handlar om att vårdresurserna är otillräckliga. Det
hävdas också att myndigheterna inte lyckas samverka med varandra. Ungdomar
som råkat på glid hamnar lätt mellan stolarna och omvärlden kan bevittna
hur de åker in och ut ur olika vårdinrättningar.

Ofta framhålles att de signaler som utgår från beslutsfattarna är alltför
otydliga. Målen för den brottsförebyggande och brottsrepressiva verksamheten
måste göras tydligare. Personalen inom t.ex. socialtjänsten måste ha
klart för sig vart lagstiftarna försöker nå med den nuvarande lagstiftningen.

Mot. 1989/90

Ju810

2

Lagstiftning är således inte den enda lösningen. Vi tror i stället att avsevärda
vinster kan uppnås om tillämpningen av befintliga regler förbättras
och att dessa blir tydligare så att alla de som arbetar inom rättsväsendet, socialtjänsten,
polisen etc. känner att de arbetar för samma mål och med samma
budskap. Vi har sett exempel på att redan befintliga regler och möjligheter
att ingripa inte alltid är kända, ens bland dem som arbetar med problemen.

Straffskärpningar för vissa allvarliga brott är givetvis tänkbara. Reglerna
för åtalseftergift, häktning och anhållande för ungdomar kan tillämpas striktare
och skärpas.

Riksdagens huvudsakliga ansvar är att klart och tydligt signalera vilka
principer som bör råda inom social- och rättsväsendet för att minimera ungdomskriminalitet.
Det är också riksdagens skyldighet att se till att berörda
myndigheter har de redskap och resurser som fordras i detta arbete.

Föräldrars ansvar

Vi kommer senare i denna motion att föreslå ett antal konkreta åtgärder mot
ungdomsbrottslighet. Det mest angelägna i kampen mot denna måste dock
vara att åstadkomma en attitydförändring bland de ungdomar som fascineras
av våld och annan kriminalitet. Det måste bli självklart för alla barn och tonåringar
att ta avstånd från brott. Den spontana avsky som nästan alla känner
mot brottslighet måste också överföras till den lilla grupp som tycker att våld
och annan brottslighet är tufft, ett sätt att hävda sig själv.

För att förändra attityder krävs ett opinionsbildande arbete. Det mest
självklara inslaget i detta är uppfostran och normbildning i hemmet. Det är
i första hand föräldrarnas ansvar att se till att deras barn inte begår brott. Det
är föräldrarnas ansvar att lära barnen de värderingar och regler som gäller i
vårt samhälle. Föräldraansvaret innebär t.ex. att lära barnen att konflikter
inte löses genom våld, att samhällets normer inte är förenliga med brottslighet.
Föräldrarna kan på olika sätt få stöd när de har problem eller bekymmer
med sina barn, men bara i sällsynta undantagsfall kan och bör föräldraansvaret
överlåtas på samhället.

Men det är inte endast behovet av normbildning som gör föräldrarollen så
viktig. Föräldrar måste också aktivt delta i sina barns liv. Idag finns det
många föräldrar som inte vet eller vill veta vad deras barn gör när de är utanför
hemmet. Vi menar att föräldrarollen innefattar ett ansvar att delta i sina
barns fritidssysselsättningar, lära känna deras kamrater, veta och ställa krav
på var barnen vistas. Detta kan möjligen låta som en ny variant av tidigare
generationers auktoritära barnuppfostran. Det är i så fall en vantolkning. Vi
menar att det är angeläget att föräldrar är aktiva och visar ett positivt intresse
för sina barn. Föräldrar som helt struntar i sina barn gör minst lika stor skada
som överbeskyddande och auktoritärt kontrollerande föräldrar.

I den senaste tidens debatt har många exempel också givits på positiv föräldramedverkan
när barnen vistas utanför hemmet. Ett exempel på detta är
s.k. fotpatrullering. Bakom detta döljer sig inte någon typ av medborgargarde
utan i stället en närvaro av vuxna under kvälls- och nattetid på sådana

Mot. 1989/90

Ju810

3

ställen där ungdomar vistas, exempelvis nöjeslokaler, fritidsgårdar och centrumanläggningar.
Föreningen Våga Värna Varandra, som stöds av några försäkringsbolag,
har bl.a. varit initiativtagare till sådan verksamhet.

Skolans ansvar

Vid sidan av föräldrarna, som givetvis har huvudansvaret, har alla andra
vuxna som har kontakt med barn och ungdom ett ansvar för att de unga skall
lära sig att skilja på vad som är rätt och orätt, på vad som är ett acceptabelt
uppträdande och vad som är oacceptabelt. Särskilt gäller detta ansvar för
skolan och skolans personal. Förutom att påverka attityder är det angeläget
att skolan informerar eleverna om konsekvenserna av våld och annan kriminalitet.
Det kan t.ex. gälla vilka fysiska skador sorn lätt uppstår genom misshandel
och vilka juridiska efterräkningar som våldsverkaren har att räkna
med. Läkare, poliser och brottsoffer bör ges möjlighet att medverka i skolorna.

Lärarnas möjlighet att ingripa mot våld som äger rum i skolan måste också
slås fast. I några uppmärksammade rättsfall har lärare som ingripit i pågående
slagsmål själva blivit åtalade för misshandel och sedermera dömts.
Många lärare har efter detta undrat om de överhuvudtaget får ingripa i slagsmål
och skilja ungdomar åt utan att själva riskera att bli betraktade som
brottslingar. Givetvis kan vi inte acceptera att lärare själva använder våld
som ett medel att undervisa i hur konfliktlösning skall gå till men skolpersonalens
nuvarande möjligheter och skyldigheter att ingripa måste göras kända.
Skolöverstyrelsen har nyligen utfärdat särskilda anvisningar i denna fråga.

Polisen

Sverige har för få poliser, särskilt i storstäderna. Folkpartiet har därför tillsammans
med de övriga borgerliga partierna under många år krävt att intagningen
till polisutbildningen måste öka mer än vad regeringen föreslagit. Regeringen
har nu, sent omsider, anslutit sig till våra krav. Vi menar också att
polisen bör tillföras ytterligare administrativa tjänster på kort sikt för att förbättra
polisens utåtriktade verksamhet. Problemet med att utbilda fler poliser
är ju nämligen det att det tar 3-4 år innan dessa är ute i tjänst på gator
och torg.

En resursförstärkning till polisen är helt nödvändig eftersom nästan alla är
ense om att den tonåring som begått ett brott snabbt måste få klart för sig
konsekvenserna av sitt handlande. Som det nu fungerar kan det ta många
månader innan polisen hinner utreda ett ungdomsbrott. Därefter skall åklagaren
ta ställning och ärendet skall gå vidare till domstol.

Systemet med särskilda ungdomsrotlar inom polisen har visat sig vara en
bra metod att samla kunskap och effektivisera åtgärder mot ungdomsbrottslingar.
Sådana borde införas inom flertalet polisdistrikt.

Många av de värsta brottslingarna är ungdomar med invandrarbakgrund.
Från olika håll har det framförts att man till polisutbildningen borde rekrytera
fler personer med invandrarbakgrund. Dessa poliser skulle både kunna

Mot. 1989/90

Ju810

4

Mot. 1989/90

Ju810

Alkohol och narkotika

Sambandet mellan alkohol- och narkotikamissbruk och kriminalitet är så
tydligt att det är svårt att tänka sig någon isolerad brottsbekämpande åtgärd
som skulle ha större genomslagskraft än en framgångsrik kamp mot missbruket.
Vi har därför sedan många år föreslagit ett omfattande åtgärdsprogram
som vi återigen framför i vår missbruksmotion.

Narkotika

Hot om fängelse har små utsikter att få den redan etablerade missbrukaren
att avhålla sig ifrån allvarligare brott. Lyckas däremot narkomanen bli fri
från sitt missbruk ökar förutsättningarna kraftigt för att han eller hon skall
avstå från att begå brott.

Ett av våra förslag som vi hitintills inte fått gehör för är skärpning av reglerna
för s.k. kontraktsvård. Kontraktsvård innebär att en missbrukare i stället
för fängelse kan underkasta sig behandling. Dagens regler är emellertid
tandlösa eftersom missbrukaren, om han avbryter vården, inte kan dömas
till fängelse. Kontraktsvården betraktas därför mera som en genväg förbi
fängelsestraffet än som ett konstruktivt alternativ till detta. Folkpartiet menar
därför att reglerna om kontraktsvård måste ändras så att denna kan utdömas
inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff.

Alkohol

Aven om många av ungdomsvåldsverkarna inte är etablerade missbrukare
är det otvetydigt så att tonåringars alkoholvanor förklarar mycket av ungdomskriminaliteten.

Prisinstrumentet måste utnyttjas effektivare, langning måste förhindras
och medvetenheten och kunskaperna om barns livsvillkor i missbrukarmiljöer
måste öka. Utöver dessa exempel föreslår vi en rad ytterligare åtgärder
som ingår i vårt missbruksprogram.

Att pressa ned alkoholkonsumtionen är därför en av de allra viktigaste
åtgärderna för att hejda ungdomsbrottsligheten.

vara goda förebilder och lättare förstå och utreda invandrarungdomar med
kriminellt beteende. Vi delar den uppfattningen.

Polisens närvaro på gatan anses ha en viss dämpande effekt på brottsligheten.
Vi tror därför att det vore en fördel för bekämpande av brott och inte
minst gatuvåld om polisen gav högre prioritet åt verksamheten med kvarterspoliser.

Men fler poliser löser ingalunda ensamt problemet. Rikspolischefen Björn
Eriksson har framhållit att polisen ensam inte kan förhindra allt våld. Det
säger sig självt att polisen inte kan vara överallt.

5

Förslagskatalog

Utöver de ovan angivna principiella frågorna om attityden till ungdomskriminalitet
vill vi redovisa våra konkreta förslag på åtgärder. Vi har delat in
förslagen i sådana som fordrar lagstiftning eller praxisändringar och sådana
som kan åstadkommas utan några övergripande riksdags- eller myndighetsbeslut.

Lagstiftningsåtgärder-praxisändringar
Härdare straffsatser vid upprepad brottslighet

I vår motion Brottsbekämpning och brottsoffer utvecklar vi våra synpunkter
på strafflängden vid upprepad brottslighet. I detta sammanhang vill vi betona
hur angeläget det är att det vid straffbestämningen klart skall framgå
att det är en försvårande omständighet att ha återfallit till brott. Samhällets
signaler till framförallt unga människor måste vara mycket tydliga: brottslighet
kan inte accepteras.

Jourdomstolar och handläggningstider

Folkpartiet har under en följd av år redovisat förslag i syfte att påskynda
handläggningen av brottsutredningar och mål där ungdomar är inblandade.
Det är mycket viktigt att samhällets reaktion, hur den än yttrar sig, på brott
begångna av ungdomar kommer i så nära anslutning till brottet som möjligt.
Den försöksverksamhet som f.n. pågår med att korta handläggningstiderna
i ungdomsmål måste snarast utvärderas och leda till förändringar.

Men även vad gäller själva domstolsförfarandet anser vi att en snabbare
handläggning är eftersträvansvärd. Vi har därför under flera år föreslagit att
ett system med jourdomstolar för unga bör inrättas. Regeringen bör snarast
lägga fram förslag om detta.

Föräldrars närvaro vid rättegång

Ett annat förslag är att föräldrar till unga lagöverträdare skall underrättas
och engageras i polisutredningen. Riksdagen har under senare år på förslag
från folkpartiet bl.a. beslutat att en vårdnadshavare alltid skall underrättas
när barn under 18 år misstänks för brott, men vi har ännu inte fått gehör för
förslaget att vårdnadshavarna också bör åläggas att närvara vid domstol när
deras barn står inför rätta. Genom sin närvaro kan föräldrarna inte bara ge
sitt barn stöd utan också informera sig om den eventuella påföljd som barnet
kan få.

Föräldrarnas närvaro skall jämställas med de regler som idag gäller för
vittnen, dvs. en skyldighet att infinna sig. Vi är dock medvetna om att det i
vissa fall kan vara skadligt för barnet om vårdnadshavaren kallas. I sådana
fall bör undantag göras. Regeringen bör lägga fram förslag till regler på detta
område.

Mot. 1989/90

Ju810

6

Vårdnadshavares skadeståndsskyldighet

Föräldrar är idag i praktiken inte ekonomiskt ansvariga för sina barns skadegörande
handlingar. Storstockholms Lokaltrafik kan t.ex. inte gå till föräldrarna
och begära ersättning om en tonåring har klottrat ned ett tunnelbanetåg.

Brottsförebyggande rådet bedriver för närvarande ett forskningsprojekt
där man undersöker om graden av föräldrarnas ekonomiska ansvar för deras
barns skadegörande handlingar har någon effekt på ungdomsbrottsligheten.
Bland annat har jämförelser gjorts med amerikanska förhållanden där ett
bättre sådant samband finns. Studierna lär visa att direkt ekonomiskt föräldraansvar
har en gynnsam effekt på brottsligheten.

Folkpartiet menar därför att det finns starka skäl att överväga en sådan
ändring av skadeståndsreglerna i Sverige att föräldrarnas ekonomiska ansvar
för deras barn ökar. Motivet för en sådan lagändring skulle vara att från samhällets
sida klart markera att föräldrarna har ett ansvar för sina barn och inte
kan lasta över detta på näringsidkare, försäkringsbolag eller andra. Regeringen
bör låta utreda denna fråga.

Samhällstjänst

Folkpartiet har under många år drivit kravet på att Sverige borde införa ett
system med samhällstjänst.

Riksdagen har i höst äntligen beslutat om en försöksverksamhet med samhällstjänst.
Den nya påföljdsformen skall vara ett alternativ till fängelse. Det
innebär att samhällstjänst endast kan användas för de allra mest belastade
unga ungdomsbrottslingarna eftersom förutsättningarna för att döma 15-17åringar
till fängelse är begränsade. För de äldre ungdomarna bör emellertid
samhällstjänst vara ett bra alternativ till fängelse som oftast är inledningen
till en fortsatt kriminell karriär.

Vi menar dock att det vore önskvärt om samhällstjänst kunde komma
ifråga även för ungdomar mellan 15 och 17 år, även om samhällstjänsten då
inte är ett alternativ till fängelse. Regeringen bör därför lägga fram förslag
om försöksverksamhet med samhällstjänst även för denna åldersgrupp.

Anhållande - häktning av minderåriga

Möjligheterna är begränsade att anhålla och häkta ungdomar mellan 15 och
17 år. Många av de värst belastade ungdomsbrottslingarna känner väl till
denna regel. Företrädare för polis och sociala myndigheter möts därför ofta
av attityden att det är gratis att begå brott. Ungdomarna vet att om de
grips är det värsta som kan hända att de får åtalseftergift eller överlämnas
till vård enligt socialtjänstlagen. Detta upplevs inte bara som stötande utan
innebär också en mycket otydlig signal från samhället om hur allvarligt man
ser på brott.

Liksom hittills måste det också i fortsättningen vara de sociala myndigheterna
som i det övervägande antalet fall får ansvaret för vad som händer med
lagöverträdare i åldersgrupperna 1517 år. Vi menar dock att polisen bör
ges större möjligheter att hålla en 1517-åring i förvar, exempelvis genom
att förutsättningarna för förvartagande ändras från synnerliga skäl till sär

Mot. 1989/90

Ju810

7

skilda skäl. Om detta skulle visa sig vara otillräckligt vill vi inte utesluta att
man i framtiden helt överger dessa begränsningsregler. Regeringen bör snarast
lägga fram förslag till ändring av rekvisiten för förvartagande.

Vi anser inte att själva anhållningstiden skall ses som ett straff. Men genom
att få utökade möjligheter att anhålla och häkta kan polis och åklagare
hålla kontroll över den ungdomskriminelle till dess vederbörande blivit
ställd inför domstol och fått sitt straff. Vårt förslag, som förutsätter att ungdomsmål
handläggs med yttersta skyndsamhet, innebär att samhällets reaktion
kommer mycket snabbare och blir mer konsekvent.

Åtalseftergift

En åklagare har stora befogenheter att ge åtalseftergift för brott som begås
av ungdomar mellan 15-17 år. För att undvika att brott begångna av dessa
åldersgrupper betraktas som gratis är det viktigt att åklagarna är mycket
restriktiva med att bevilja åtalseftergift.

Rikspolischefen Björn Eriksson har också framfört sin oro för att åklagarna
är för generösa med åtalseftergift. Eriksson har istället föreslagit en
lösning som innebär att åklagarna på något sätt skulle villkora åtalseftergifter.
Det är viktigt att åklagaren gör klart för ungdomar att de blir åtalade om
de inte sköter sig i fortsättningen. Den nuvarande regeln om återkallelse av
en beviljad åtalseftergift är alltför restriktiv. Vi menar att en vid regel om
villkorad åtalseftergift istället bör införas. Regeringen bör ges i uppdrag att
lägga fram förslag om detta.

Vårdformer

Ett av de största bekymren med ungdomsbrottslingar är att finna lämpliga
straff- och vårdformer. Kritiken mot den vanligaste tvångsvårdsformen, de
s.k. § 12-hemmen, visar att det inte finns några enkla lösningar. Kritiken mot
dessa hem har framförallt varit följande:

- det finns för få, vilket medför att behövande ungdomar nekas placering,

- det finns brister i den regionala samordningen, dvs. vissa kommuner har
många platser medan andra helt saknar platser,

- de ger för litet utrymme för differentierade vårdinsatser,

- de ger för små möjligheter att låsa in de värst belastade ungdomarna.

Samtliga dessa brister kan emellertid åtgärdas på ett eller annat sätt och
vårdformen som sådan fyller enligt vår uppfattning en funktion. Regeringen
har också nyligen kommit med ett förslag till riksdagen om en ändring av
hela tvångsvårdslagen om unga (LVU). Propositionen har just behandlats i
socialutskottet som entydigt uttalat behovet av en förbättring av § 12-hemmen.
Vi instämmer helt i de krav och synpunkter som framförs i utskottets
betänkande.

Det gäller att få de inblandade myndigheterna att bli mer samspelta och
dra åt samma håll. Det går inte att lagstifta fram engagerade socialtjänstemän
eller vettiga rutiner.

Hur skall störda och kriminella ungdomar mellan 15 och 17 år tas om
hand? Fängelse är det sista alternativet och i praktiken ett underkännande

Mot. 1989/90

Ju810

8

av samhällets möjligheter att få en tonåring på rätt spår. Som framgår av
tidigare avsnitt av den här motionen innebar ju inte ungdomsfängelserna (innan
de avskaffades) att antalet ungdomsbrottslingar var färre. Fängelse är
således ett ganska verkningslöst instrument.

Folkpartiet anser att följande organisation av omhändertagande (både frivilligt
och tvingande) kan vara en tänkbar lösning.

1. Det måste bedrivas ett bättre förebyggande arbete för att hjälpa ungdomar
som håller på att komma på glid. Det nya förslaget till LVU vidgar möjligheterna
till sådana insatser, vilket vi tycker är bra. Avgörande är dock
vilka resurser som kommunerna kan avsätta för sådan verkamhet. Vår övertygelse
är att det krävs mer av reaktioner från samhällets sida även vid små
och lindriga förseelser och att alla ungdomar som begår brott eller grips för
t.ex. fylleri bör bli föremål för uppmärksamhet under någon tid.

2. Familjehem, hem för vård och boende samt s.k. § 12-hem fyller alla en
viktig funktion. Fortbildningen av den personal som är verksam inom dessa
vårdformer måste förstärkas. Folkpartiet har under en följd av år bl.a. krävt
ökade insatser för fortbildning av familjehemspersonal.

3. Bristen på § 12-hem måste hävas. Här krävs ökad regional samverkan
för att trygga tillgången på sådana platser för kommuner med varierande
storlek.

4. Ingen skall kunna straffa sig ut från LVU-vård genom att uppföra sig
alltför våldsamt. Olika lösningar på detta problem är tänkbara. En möjlighet
är att inrätta något eller några LVU-hem med särskilt hög bevakningsgrad.
Det kan enligt vår mening tänkas att staten skulle vara den lämpligaste huvudmannen
för en sådan inrättning. En annan möjlighet är att ungdomar
som inte kan hanteras inom LVU-hemmen placeras inom kriminalvården.
De juridiska lösningarna för en sådan ordning måste övervägas.

5. Slutligen menar vi att vanligt fängelse inte kan undvikas för de allra
värsta ungdomsbrottslingarna. Vi anser dock att detta är behövligt för högst
en handfull ungdomar och inte är eller bör vara någon standardlösning.
Fängelse återanpassar ingen utan är enbart ett sätt att skydda samhället från
den kriminelle.

Registrering av brott av barn

Justitieutskottet har under hösten uttalat behovet av en tillförlitlig information
om brott av barn under 15 år. Frågan utreds av den interdepartementala
arbetsgrupp som skall studera hur rättsväsendets och socialtjänstens insatser
lämpligen samordnas.

En sådan statistik skulle öka kunskaperna om brottslighetens omfattning
och karaktär hos barn och unga. Den skulle också ge ökade möjligheter att
snabbt ingripa när en tonåring börjar visa asociala tendenser.

Vi menar därför att regeringen snarast bör lägga fram förslag om registrering
av brott begångna av barn under 15 år.

Mot. 1989/90

Ju810

9

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. NrJu810-817

Åtgärder som inte kräver lagändringar
Samordning socialtjänsten och kriminalvården

Många som är verksamma inom socialtjänsten, polisen, rättsväsendet m.fl.
påtalar ständigt hur svårt det är att nå resultat eftersom inblandade myndigheter
arbetar oberoende av varandra. Om t.ex. en länsrätt beslutat att en
ung person skall omhändertas för placering är det viktigt att beslutet genast
verkställs av de sociala myndigheterna. Det får inte förekomma en massa
tids- och informationsglapp mellan de berörda myndigheterna som innebär
att den unge lämnas vind för våg att begå nya brott. Snabbhet och samarbete
måste på något sätt premieras, såväl ekonomiskt som på andra sätt, för att
förhindra ytterligare brottslighet från den unges sida.

Snabba och tydliga reaktioner från samhällets sida

På annat ställe i denna motion har vi föreslagit att jourdomstolar skall införas
för att samhällets reaktion skall komma i så nära anslutning som möjligt till

brottet.

De långa handläggningstiderna hos polis och åklagarmyndigheter kan inte
accepteras. Polisen måste omedelbart tillföras administrativa tjänster som
dels borde kunna användas som utredningsresurs, dels avlastar poliserna för
behövlig utredningsverksamhet och externt arbete.

Vidare måste kommunerna tillse att det finns tillräckliga placeringsmöjligheter
i § 12-hem. Om kommunerna inte ekonomiskt klarar av detta har riksdagen
ett ansvar för att tillräckligt antal platser finns. Vi är inte främmande
för tanken att dessa hem skall stå under statligt huvudmannaskap om det
visas att kommunerna inte klarar av att tillgodose behoven.

Lokala insatser behövs

Det går inte att befria landet från ungdomsbrottslingar enbart genom riksdagsbeslut.
Den uppfattningen är lika verklighetsfrämmande som att tro att
inga medborgare lider nöd bara för att vi har en socialtjänstlag som tillförsäkrar
alla en skälig levnadsnivå.

Det finns alltid många problem och åtgärder som bara kan upptäckas och
åtgärdas i den ungdomskriminelles nära omgivning, exempelvis inom skolan
eller av de sociala myndigheterna. Det gäller endast att få dessa myndigheter
att känna sitt ansvar och att ge dem erforderliga resurser (både praktiska och
ekonomiska) och tydliga signaler om målsättningen.

Ett bra exempel på att det går att åstadkomma mycket på det lokala planet,
dvs. hos dem som dagligen har med ungdomarna att göra, är det utmärkta
åtgärdsprogram som Stockholms kommun tog fram förra året. En
uppsjö förslag som i princip inte skulle kräva några lagändringar eller ökade
ekonomiska resurser lämnades till kommunledningen.

Bland tänkvärda förslag ur programmet kan nämnas:

- akuthem för ungdomar innan en § 12-plats föreligger

- punktbevakning av vissa av de mest belastade ungdomarna

Mot. 1989/90

Ju810

10

- exempel på individuella vårdprogram som är flexibla och utgår från varje
tonårings förutsättningar.

Det finns således förslag till lösningar - det gäller bara att lyssna till och utnyttja
de personer som sitter inne med förslagen.

Individuella och tidiga insatser behövs

Det bästa sättet att förhindra ungdomskriminalitet är att i tid ingripa när en
ung person uppvisar asocialitet. Socialtjänsten, åklagarna och polisen har ett
tungt ansvar att redan när den första förseelsen begås klart markera att samhället
inte accepterar kriminellt beteende.

Man kan inte begära att ungdomar med dåliga förutsättningar skall bli
skötsamma om samhället inte reagerar förrän de utvecklat ett kriminellt beteende.
Förslag på sådana tidiga reaktioner och insatser ger vi på andra ställen
i denna motion.

Som politiker måste vi också ge dem som arbetar med ungdomar förtroendet
att bedöma vad som passar varje ungdomskriminell bäst. Varken politiker
eller allmänhet har rätt att kräva absolut rättvisa eller likformighet i vården
om den är effektiv. Vi måste också acceptera att vård kostar pengar.
Frånvaron av insatser och meningsfulla alternativ är inte heller gratis.

De ideella organisationerna

Kriminalitet bland ungdomar hänger ofta samman med sysslolöshet och
gängbildning. Kommunerna och folkrörelserna har därför ett viktigt ansvar
att genom ett attraktivt föreningsliv och fritidsverksamhet ge barn och ungdomar
meningsfulla alternativ. När sådan verksamhet planeras är det viktigt
att ungdomarnas egna önskemål tas tillvara - det är inte alltid de vuxna planerarna
vet vad som mest efterfrågas.

Jourverksamhet för socialarbetarna

Idag bedrivs den mesta verksamheten inom socialtjänsten på kontorstid.
Fälttjänstgöring förekommer, men inte i tillräcklig omfattning. Många, däribland
rikspolischefen, anser att en av de viktigaste brottsförebyggande verksamheterna
är att ha fältarbetare ute på nätterna på de platser där ungdomar
rör sig. Vi delar uppfattningen att fältinsatserna måste öka så att socialarbetare
genom en massiv närvaro på utsatta platser, t.ex. spårvägs- och tunnelbanestationer,
centrala torg, centralstationer, diskotek etc., kan förebygga
brottslighet.

Konfrontation med offren

Vi tror att många kriminella, särskilt ungdomar, har en diffus uppfattning
om vilken skada de åstadkommer, såväl fysiskt och psykiskt som ekonomiskt.
Annars skulle inte så mycket meningslös ungdomskriminalitet förekomma.
Folkpartiet anser att ungdomar som t.ex. vandaliserat skall möta de
som drabbats av skadegörelsen. Detta kan exempelvis vara lärare, butiksägare,
SJ- eller tunnelbanepersonal etc.

Vidare måste man göra klart för ungdomarna vilka ekonomiska värden

Mot. 1989/90

Ju810

11

som brottsligheten förstör. Inom exempelvis samhällstjänstens regi kunde
den dömde pröva på vad det kostar i tid och pengar att återställa en vandaliserad
tunnelbanevagn eller sönderslagen skola.

Legala förutsättningar finns för detta i lagen om unga lagöverträdare, det
gäller bara att utnyttja reglerna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisens betydelse och möjligheter för att förhindra
ungdomsbrottslighet,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser mot alkohol- och narkotikamissbruk som ett
led i kampen mot ungdomsbrottslighet,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om straffsatser vid upprepad brottslighet,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
jourdomstolar för unga enligt vad i motionen anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler om närvaroskyldighet
för vårdnadshavare när deras barn står inför rätta enligt
vad i motionen anförts,

[att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift
att föreslå en utvidgad skadeståndsskyldighet för vårdnadshavare
avseende barns skadegörande handlingar,2]

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till försöksverksamhet
med samhällstjänst för 15-17-åringar enligt vad i motionen anförts,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrade förutsättningar
för anhållande och häktning av 15-17-åringar så att endast särskilda
skäl skall behöva föreligga,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler om villkorad
åtalseftergift enligt vad i motionen anförts,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hur organisationen för omhändertagande av unga
skall vara utformad,1]

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftning avseende
registrering av brott begångna av barn under 15 år,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om andra lämpliga åtgärder för att förhindra ungdomsbrottslighet
men som ej fordrar lagstiftning.1]

Mot. 1989/90

Ju810

12

Stockholm den 22 januari 1990
Britta Bjelle (fp)

Lars Sundin (fp) Kjell-Arne Welin (fp)

Bengt Harding Olson (fp)

Mot. 1989/90

Ju810

1 1989/90:So234

2 1989/90 :L609