Unga lagöverträdare

Motion 1990/91:Ju827 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

Moderata samlingspartiet har i en partimotion 1989/90
av Carl Bildt m.fl. angående ökad rättsstrygghet angivit sin
principiella inställning beträffande den enskildes
rättstrygghet i vårt samhälle.

I denna motion behandlar vi frågor gällande unga
brottslingar.

Tonåriga förbrytare

Många brott begås av unga människor. Av misstänkta
gärningsmän 1989 var 19 % mellan 15 och 19 år samt 19 %
mellan 20 och 24 år. Särskilt när det gäller olika former av
tillgreppsbrott är ungdomar gärningsmän. 41 % av
gärningsmännen vid inbrott är 20 år eller yngre. Det är
oftast yngre personer som förövar biltillgrepp. 1989 var 40
% 19 år eller yngre. 39 % av alla skadegörelser, bl.a.
klotter, utförs av ungdomar i åldern 15--20 år.

Det helt övervägande antalet ungdomar som begår brott
gör sig skyldiga endast till mindre allvarliga brott vid
enstaka tillfällen. Men det finns en grupp som inte upphör
med sin brottsliga aktivitet utan tvärtom ökar den genom att
begå fler och svårare brott. Många tonåringar har utvecklat
omfattande vanebrottslighet. Vi har t.o.m. fått unga
lagöverträdare som svarar för organiserad brottslighet.

JO kritiserar ungdomsvårdsskolorna

Enligt 31 kap. 1§ brottsbalken kan den som är under 21
år och som begått en brottslig gärning enligt domstolsbeslut
överlämnas åt socialnämnden, som skall ''föranstalta om
erforderlig vård inom socialtjänsten''. Även enligt andra
bestämmelser i brottsbalken finns vissa spärrar mot att
döma unga lagöverträdare till vissa påföljder. När det gäller
yngre brottslingar blir påföljden ofta överlämnande till vård
inom socialtjänsten.

Först och främst används socialtjänstlagen av den sociala
myndigheten. Det rör sig då om frivilliga åtgärder. Den
unge och hans föräldrar måste samtycka till den
behandlingsplan som socialmyndigheten föreslår. Men det
kan även fattas beslut att den unge skall intas på ett s.k.
paragraf 12-hem. Hemmen är tillkomna för vård av unga
som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn. paragraf
12-hemmen kallades tidigare ungdomsvårdsskolor. Som ett
led i vården på ett sådant hem får den intagne vistas på en
låsbar enhet. En sådan vistelse får dock enligt huvudregeln
pågå under högst två månader.

Man föreställer sig att de sociala myndigheterna med
dessa insatsmöjligheter borde kunna komma till rätta även
med ungdomar som gjort sig skyldiga till allvarliga brott.
Men så är inte fallet.

Den 1 januari 1983 övergick huvudmannaskapet för de
dåvarande ungdomsvårdsskolorna från staten till
landstingskommuner och primärkommuner. Samtidigt
förändrades bl.a. de ekonomiska villkoren för hemmen.

Justitieombudsmannen Tor Sverne redovisade under
1987 en undersökning av bl.a. paragraf 12-hemmen. I
undersökningen framhålls att de unga som får vård i
hemmen kommer från mycket svåra förhållanden. De har
ofta under lång tid varit föremål för socialtjänstens insatser.
I flera fall föreligger hos eleverna -- även i unga åldrar -- ett
uttalat missbruk av narkotika eller alkohol. Ofta är
missbruket förenat med kriminalitet. Grova våldsbrott har
i flera fall utgjort grunden för intagningen. För dem och
många andra är vård på hemmen det enda alternativet till
kriminalvård. Enligt Sverne är det fråga om en ''svårt störd
grupp unga som under lång tid behöver kvalificerade
insatser från väl utbildad personal''.

Sverne riktar stark kritik mot paragraf 12-hemmens sätt
att fungera efter omorganisationen 1983. Enligt Sverne
finns det en påtaglig risk för att hemmen förlorar sin
karaktär av en specialistfunktion för de mest störda
ungdomarna. Han menar att det är angeläget att man
allvarligt överväger i vilka former och under vilka
förutsättningar man skall ta ansvar för gruppen svårt störda
ungdomar. Sverne menar vidare att det finns skäl att
överväga möjligheterna att förlänga vården på låsbara
enheter om synnerliga skäl finns. Han är slutligen kritisk till
hur eftervården går till. Ofta förlorar §12-hemmet
kontakten med den unge utskrivne. Det vore lämpligt att
hemmet behöll ett formellt ansvar för den unge under en
längre tid än vad som för närvarande tillämpas.

Morgondagens vanebrottslingar?

För den som i egenskap av exempelvis socialassistent,
polis eller domare kommit i kontakt med unga
lagöverträdare innebär Svernes undersökning inte någon
överraskning. Det har sedan lång tid varit känt att påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten fungerar mycket
dåligt när det gäller att återföra unga brottslingar till ett
ordnat och laglydigt liv. Ett slående exempel på hur
socialtjänsten fungerar redovisas i en dom i högsta
domstolen 1987 (NJA 1987 s. 520).

Åtalad i målet var en 19-åring, Poul. Poul befanns
skyldig till över 100 brott, varibland ingick ett stort antal
stölder, bl.a. grova sådana, samt ett rån riktat mot en ensam
kvinna, vid vilket en kniv användes. Brotten genomfördes
under loppet av mindre än ett år och blev efter hand fler och
grövre. Poul hade varit omhändertagen enligt LVU sedan
slutet av år 1982 och hade även dessförinnan varit föremål
för åtgärder från sociala myndigheters sida. Brotten begicks
under de fem tillfällen då han avvek från det hem han var
intagen på. Det kan tilläggas att Poul hade beviljats
åtalsunderlåtelse tolv gånger med början hösten 1983.
Sedan tingsrätten förordnat att Poul med stöd av 31 kap. 1§
brottsbalken skulle överlämnas åt socialnämnden för
erforderlig vård inom socialtjänsten ändrades domslutet i
överinstanserna till fängelse ett år.

Det aktuella rättsfallet är visserligen ovanligt på grund
av det stora antal brott som skulle bedömas vid ett enda
tillfälle. Men det är ingen hemlighet att det finns fler
ungdomar än Poul som kan fortsätta år ut och år in att
utveckla en vanebrottslighet utan att någon effektiv
motåtgärd sätts in. Gång på gång beviljas åtalsunderlåtelse
eller sker överlämnande till vård inom socialtjänsten. I
Stockholm har socialförvaltningen låtit gravt
brottsbelastade ungdomar företa en lång seglats som
avslutats på Mallorca. Det säger sig självt att detta av såväl
berörda ungdomar som omgivningen snarast uppfattas som
en belöning för brottslig verksamhet.

Inte så få ungdomar som konstant begår skiftande brott
är formellt omhändertagna. De har varit placerade på
ungdomsvårdsskolor men varit så svårhanterliga och
våldsamma att de fått flytta hem. Där har den kriminella
verksamheten återupptagits.

Dagens vanebrottslingar

En liten grupp kriminellt belastade personer -- ofta med
grava missbruksproblem -- svarar för en oproportionerligt
stor andel av begångna brott. Ca 3 % av alla misstänkta, ca
2.500 personer, står för nära 40 % av det totala antalet
uppklarade brott (BRÅ forskning 1987:5). Samma fenomen
kan -- beträffande vissa stöldbrott -- uttryckas på ett annat
sätt:

För att återvända till bostadsinbrotten, bilstölderna och
stölderna från/ur motorfordon visar således olika
kriminologiska undersökningar att ca tre fjärdedelar av
samtliga brott begås av ca 8.000 personer. En promille av
totalbefolkningen svarar alltså för 75 % av brottsvolymen.

(Leif G W Persson i skriften Om offentlig och privat
kriminalpolitik, BRÅ 1988)

Leif G W Persson har i den nämnda skriften gjort ett
försök att teckna en bild av den typiske vaneförbrytaren.
Denne, Patrik, är 25 år och är i polisregistret noterad för
drygt 200 brott, varav 60 bostadsinbrott. Eftersom så få
brott klaras upp är Patriks verkliga brottslighet dock
betydligt högre. Troligen har han begått 400 eller 500
bostadsinbrott. Sammantaget kan man anta att Patrik har
begått ca 10.000 brott. Kostnaden för denna brottslighet
uppskattar Persson till ca 5 miljoner kronor. Men till detta
skall läggas ungefär 11 miljoner kronor, som avser
kostnader för barn- och ungdomshem, sjukhus, fängelser,
polis, domstolar och andra myndigheter.

Man måste tyvärr utgå ifrån att många av de högaktiva
ungdomsbrottslingar som beskrivits ovan kommer att följa
en bana som liknar Patriks. Så som visats i svenska
kriminologiska undersökningar är det sannolikt att ett
flertal också kommer att bli sprutnarkomaner och dö
tämligen unga. Under sin brottsaktiva tid kommer de att
leva ett liv i misär, belasta samhället med stora kostnader
och åsamka ett stort antal brottsoffer lidande.

Politiska beslut har ökat brottsligheten

Kan politiker ställas till ansvar för
ungdomsbrottsligheten? Ja, delvis. Ingen kan ge en
heltäckande förklaring till varför brott begås och hur man
skall kunna förhindra dem. Men det finns vissa faktorer som
enligt vår mening påverkar brottsutvecklingen i negativ
riktning. I detta sammanhang har socialdemokraterna ett
särskilt ansvar.

Polisens resurser har urgröpts. Sedan
socialdemokraterna tillträdde 1982 har genomgående
alltför få poliser utbildats. Polisväsendet befinner sig nu i
kris. Polisen saknar ofta resurser att ingripa då brott begås.
Tidigare kunde polisen avdela personal som särskilt ägnade
sig åt ungdomsgängen. Så är det inte längre.

På grund av bristfälliga resurser inom rättsväsendet kan
det ta lång tid innan en ung persons brott resulterar i någon
reaktion.

Utrymmet för s.k. åtalsunderlåtelse har vidgats under
socialdemokratiskt styre. Åtalsunderlåtelse betyder att den
som har begått ett brott slipper varje form av påföljd. Inte
minst unga människor beviljas åtalsunderlåtelser.

Såsom ovan nämnts riktade JO redan 1987 skarp kritik
mot paragraf 12-hemmens sätt att fungera. Under våren
1988 tog moderata samlingspartiet upp frågan i form av
motion i riksdagen och krävde snabba reformer för att
skapa fungerande institutioner för unga brottslingar. Vi
upprepade -- tyvärr förgäves -- kraven under våren 1989 och
våren 1990. Under sommaren 1990 framförde
våldskommissionen i promemorian Ungdomar och brott
förslag som i flera avseenden överensstämde med de
moderata kraven. Regeringen har därefter tillkallat en
parlamentariskt sammansatt kommitté för att se över
nuvarande regelsystem för unga lagöverträdare. Kommittén
beräknas avsluta sitt arbete under hösten 1992. Detta
betyder att några lagändringar knappast kommer att ske
förrän någon gång under 1993 och kunna träda i kraft 1994.

Regeringens passivitet är upprörande av flera skäl. För
det första har handlingsförlamningen lett till att många unga
personer under en följd av år fritt har kunnat utvecklas till
vanekriminella. Vidare har den förda låt gå-politiken fått
till resultat att ett stort antal människor drabbats av ofta
allvarliga brott utan att några egentliga reaktioner vidtagits
mot de unga brottslingarna.

Det är mot denna bakgrund uppenbart att regeringen
misslyckats vad gäller hanteringen av
ungdomsbrottsligheten. Många åtgärder måste vidtas om
brottsligheten skall kunna motverkas. I motion av Carl
Bildt m.fl., Ökad rättstrygghet, framförs många förslag i
detta syfte. Bl.a. betonas familjens och skolans betydelse
som brottsförebyggande faktorer.

Det moderata alternativet

Öka föräldrarnas ansvar

Familjerna har avgörande betydelse då det gäller att
förhindra att unga människor begår brott. Föräldrarna
måste alltid ha huvudansvaret för att barn och ungdomar lär
sig att känna respekt för andra människor. Att barnen får
handlingsmönster och lärs att ta ansvar för sig själva och
sina medmänniskor är bästa vägen att förebygga
brottslighet.

Moderat familjepolitik ger vidgade möjligheter för
familjer att själva bestämma över sina villkor. Föräldrarna
får ta ett ökat ansvar för barnens utveckling och ges bättre
möjligheter att svara upp mot detta ansvar.

En arbetsgrupp inom BRÅ har lagt fram förslag som
syftar till att öka föräldrars möjligheter till -- och ansvar
för -- att förebygga avvikande beteenden bland de unga
(Barnens brott och föräldrarnas ansvar, 1989).

Arbetsgruppen menade att föräldrarnas
ersättningsansvar när det gäller skador som deras barn och
ungdomar vållat skall vidgas. Det borde därför i 2 kap. 2 §
skadeståndslagen införas en regel som utvidgar föräldrarnas
skadeståndsansvar. Regeln skulle innebära att föräldrar
eller andra som har vårdnaden om underårig skulle ansvara
för skador som denne vållar. Ansvaret skulle emellertid
vara begränsat till högst en femtedels basbelopp och gälla
vid sidan av den underåriges eget skadeståndsansvar.

Vi delar i princip arbetsgruppens uppfattning i denna
fråga. Det är rimligt att föräldrarna får ett ökat ansvar för
barnens handlingar. Detta kan också utgöra ett stöd för
föräldrarnas fostrargärning. Får de kunskap om att barnen
finns i olämpliga miljöer eller ägnar sig åt olämpliga
aktiviteter kan man anta att föräldrarna avbryter dessa om
de vet att de själva i viss mån kan hållas ansvariga för dem.

Enligt vår mening bör emellertid en annan modell väljas
beträffande föräldrarnas skadeståndsansvar än den BRÅ
föreslagit. Ersättningsskyldigheten bör vara avhängig av
föräldrarnas inkomst och försörjningsbörda med mera. Här
kan tillämpas en modell som liknar vad som gäller för
rättssökandes skyldighet att erlägga rättshjälpsavgift enligt
rättshjälpslagen. Då två föräldrar är vårdnadshavare och
båda har inkomster bör beräkningen förslagsvis utgå från
den högsta inkomsten. Systemet bör vara baserat på att
skadeståndsskyldigheten högst skall uppgå till det belopp
BRÅ föreslagit.

Föräldrarnas ansvar för sina barn bör markeras i
ytterligare ett avseende. Våldskommissionen har föreslagit
(SOU 1990:92) att polisen skall ges befogenhet att
informera föräldrar om missförhållanden som polisen
känner till beträffande ungdomar under 18 år.

När det gäller barn över 15 år saknas skyldighet för
polisen att underrätta föräldrarna, såvida barnen inte kan
misstänkas för brott. Polisen får ofta i sin verksamhet
kännedom om att barn och ungdomar under 18 år vistas i
olämpliga miljöer. Det är inte alltid så att ungdomarna kan
misstänkas för brott eller att det finns förutsättningar att
ingripa med tvångsåtgärder enligt LVU. Icke desto mindre
kan det finnas anledning för polisen att upplysa föräldrarna
om att deras barn exempelvis umgås i missbrukarkretsar.
Enligt våldskommissionen är det lämpligt att det i
polislagen anges att polisen på ovan angivet sätt skall
samarbeta med föräldrarna.

Inrätta särskilda institutioner för unga brottslingar

Beträffande unga personer över 15 år som dömts av
domstol för brottslighet bör en särlösning införas.
Domstolen skall -- i enlighet med vad våldskommissionen
föreslagit -- kunna föreskriva att den unge skall vara intagen
under viss tid.

Institutioner som skall ta hand om denna kategori av
unga bör enligt vår uppfattning ligga under
kriminalvårdsstyrelsen. Det är logiskt att låta
kriminalvårdsstyrelsen vara ansvarig för driften av dessa
eftersom det ju är fråga om en av domstol utdömd påföljd
för brott. Styrelsen har för övrigt redan ansvaret för den
verksamhet som sker i frivårdsorganisationen. Påföljden
bör inte benämnas vård inom socialtjänsten utan ''särskild
vård''. Genom en sådan förändring betonas vidare allvaret
i reaktionen. De som kommer att ådömas sådan vård har
regelmässigt svår och omfattande brottslighet bakom sig.
Institutionerna skall självfallet -- liksom i nuläget -- vara
inriktade på att tillgodose kvalificerade behandlingsbehov
hos svårt störda ungdomar. Vidgade möjligheter att utnyttja
låsbara enheter måste givetvis finnas för dessa institutioner.

Det bör vara möjligt att öppna åtminstone en institution
redan under 1991 om frågan prioriteras. Inrättandet av
sådana institutioner kommer för det första att rädda unga
människor från ett liv i misär. För det andra kommer
brottsligheten att minska genom att de mest belastade
omhändertas. De kommer därmed att förhindras att begå
ytterligare brott och vidare inte längre -- så som idag är
fallet -- utgöra drivande krafter i ungdomsgängen. För det
tredje kommer institutionerna att få en allmänpreventiv
verkan. De kommer att ha en avskräckande effekt på unga
personer som överväger att begå brott.

Förbättra vården på paragraf 12-hemmen

Det behövs fungerande paragraf 12-hem som kan ta
hand om de mest kriminellt belastade ungdomarna. En
sådan fråga bör behandlas med största snabbhet.

Det är uppenbart att det krävs speciella insatser för
yngre personer som visat kriminellt eller asocialt beteende.
Det bör vara statens -- inte landstingens eller
kommunernas -- ansvar att tillhandahålla de särskilda
vårdresurser som behandlingen av denna typ av ungdomar
kräver. Det är fråga om förhållandevis få personer som är
i behov av sådan kvalificerad vård. Det är då lämpligt att
koncentrera resurserna och ha ett centralt
intagningsförfarande.

Det måste bli möjligt att förlänga den unges vistelse på
låsbar enhet till längre tid än de två månader som gäller
enligt huvudregeln idag. Detta för att garantera att unga
inte avviker innan man hunnit motivera dem till en mera
ordnad livsföring. Även eftervården måste förbättras.

Stopp för ''utstraffning'' från paragraf 12-hem

Som ovan anfördes förekommer det att gravt
brottsbelastade unga människor som omhändertas och
placeras på paragraf 12-hem därefter får lämna hemmet
efter kort tid eftersom de är alltför svårhanterliga och
våldsamma. Det har hänt att unga människor redan efter en
eller annan dag blivit utskrivna från hemmen. Detta är
självfallet oacceptabelt. Är det så att en brottsbelastad ung
person har placerats på ett hem skall denna vistelse givetvis
inte avbrytas bara för att den unge fortsätter att begå brott,
exempelvis i form av olaga hot, våld eller skadegörelse.
Tvärtom visar ju en sådan reaktion att behovet av vistelse
på paragraf 12-hem är synnerligen väl motiverat.
Nuvarande möjlighet till utskrivning av sådana ungdomar
bör upphävas.

Sociala myndigheter måste ingripa mera bestämt mot
unga

Vidare bör de sociala myndigheternas möjligheter att
ingripa mot ungdomar som gjort sig skyldiga till brott eller
påbörjat missbruk stärkas. Myndigheterna måste kunna
vidta åtgärder även om det sker mot den unges vilja. Det
bör exempelvis bli möjligt att utfärda förbud för den unge
att vistas i vissa miljöer eller förelägga personen att lämna
urinprov för kontroll av att narkotikamissbruk inte
fortsätter.

Polisens resurser måste förstärkas

Polisens resurser måste förstärkas. Vi upplever nu en
poliskris. Detta gynnar brottsligheten och gör det möjligt
för unga personer att fastna i ett kriminellt beteende. Det
leder också till stora svårigheter för personalen i
polisväsendet, vilket kan resultera i ytterligare försvagning
av polisens resurser, till exempel genom ökad avgång.

Utred brott av unga personer snabbare

Enligt gällande lag skall en domstol behandla ett
brottmål gällande unga lagöverträdare inom 14 dagar från
det att åtal väckts. När det gäller polisutredningen av
samma brott finns emellertid ingen tidsgräns. Då gäller
endast ett allmänt krav på att utredningen
(förundersökningen) skall bedrivas skyndsamt. I praktiken
kan förundersökningen dock pågå under tämligen lång tid.
Det är inte ovanligt att det kan dröja upp till ett halvt år
innan åtal väcks.

Just när det gäller unga brottslingar är dock snabbhet i
reaktionen av stor betydelse. Det bör därför införas någon
form av tidsgräns för när en förundersökning gällande en
ung brottsling skall vara avslutad. Vi menar att
målsättningen bör vara att förundersökningen skall vara
fullbordad inom en månad från brottet om gärningsmannen
är under 21 år.

Registrera ungdomsbrottslingar under 15 år

Det måste bli tillåtet för polisen att registrera unga
lagöverträdare. Därmed förbättras möjligheterna till
effektiva ingripanden. I nuläget kan en 15-åring som grips
av polis för ett brott framstå som helt ''ren''. I själva verket
har den unge kanske begått hundratals brott tidigare.
Givetvis skall uppgifterna vara sekretesskyddade.

Samtidigt blir det möjligt att upprätta statistik över brott
av unga under 15 år. Sådan existerar inte idag vilket är en
klar nackdel då åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
kommer ifråga. Man känner ju inte till omfattningen av
brottsligheten.

Inför på försök jourdomstolar för unga brottslingar

Jourdomstolar för unga brottslingar bör införas på
försök. Sådana domstolar skulle beträffande vissa typer av
brott kunna medföra att reaktionen följde praktiskt taget i
direkt anslutning till brottet. I vart fall i storstadsområden
bör jourdomstolar kunna bli ett värdefullt bidrag till
rättsväsendet.

Färre rapporteftergifter och åtalsunderlåtelser

Nuvarande möjligheter till rapporteftergift och
åtalsunderlåtelse måste minska. Utgångspunkten skall vara
att ett brott alltid skall följas av en reaktion. Annars
kommer lagöverträdare i alla åldrar att förlora respekten
för lagar och rättsväsende.

Begränsa restriktionerna för att döma 18--21-åringar till
fängelse

Enligt 30 kap. 5 § brottsbalken finns vissa restriktioner
då det gäller att ådöma yngre människor fängelse. Regeln
lyder:

För brott som någon begått innan han fyllt arton år får
rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga
skäl.

För brott någon begått efter det att han fyllt arton men
innan han fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse
endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller
annars finns särskilda skäl för det.

Det är befogat med inskränkningar då det är fråga om
att döma personer under 18 år till fängelse. Det finns dock
anledning att överväga ändringar i övrigt. Då det gäller
begränsningarna för dem som är mellan 18 och 21 år skall
följande noteras. Tidigare fanns påföljden
ungdomsfängelse vilken under vissa förutsättningar avsågs
nyttjas beträffande denna ålderskategori. Trots att
ungdomsfängelse avskaffades 1979 kvarstod begränsningen
beträffande 18--21-åringarna.

Enligt kommentaren till brottsbalken gäller följande då
det blir aktuellt att utdöma påföljd för den aktuella
kategorin:

Kravet på särskilda skäl innebär att det erfordras
starkare allmänpreventiva skäl för tillämpning av fängelse
när den tilltalade inte fyllt 21 år än eljest. Om fängelse
ådöms jämte skyddstillsyn är dock i 28:3 BrB tillämplig
även för denna åldersgrupp. Fängelse skall alltså användas
endast om ett frihetsberövande prövas vara oundgängligen
erforderligt med hänsyn till allmän laglydnad. För
ungdomar i åldern 18--21 år bör således fängelse som
ensamt straff i huvudsak övervägas endast när
brottsligheten varit särskilt svår eller omfattande eller om
fråga är om upprepade återfall i grov brottslighet samt vid
sådana brottstyper, exempelvis trafikbrott, där kortare
frihetsstraff är den normala påföljden.

(Kommentaren avser tidigare gällande 26 kap. 4 §,
vilken regel i sak oförändrad förts till 30 kap. 5 § andra
stycket brottsbalken).

Det saknas anledning att ha den begränsning som för
närvarande finns för kategorin 18--21-åringar. Här bör man
kunna säga att den som är 18 år och myndig bör svara för
sina handlingar fullt ut. Någon särreglering för denna
kategori bör således inte finnas. Sedan är det en annan sak
att de straff som må ådömas 18--21-åringar likväl kommer
att vara mildare än för äldre personer som begått
motsvarande gärning. Det finns nämligen en allmän regel i
brottsbalken (29 kap. 7 §), som stadgar att den som begått
brott innan han fyllt 21 år får dömas till lindrigare straff än
som är föreskrivet för brottet.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utforma
erforderlig lagtext i de fall sådan krävs.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ökat
skadeståndsansvar för föräldrar på sätt som anges i
motionen,1]

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning som innebär att polisen ges befogenhet att
informera föräldrarna om missförhållanden som polisen
känner till beträffande ungdomar under 18 år på sätt som
anges i motionen,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om statligt huvudmannaskap för paragraf 12-
hem på sätt som anges i motionen,2]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om vidgade möjligheter till vistelse på låsbar
enhet på paragraf 12-hem på sätt som anges i
motionen,2]

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om särskilda institutioner under
kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap på sätt som anges
i motionen,

[att riksdagen beslutar att avskaffa nuvarande möjlighet
för paragraf 12-hemmen att skriva ut intagna ungdomar på
grund av att dessa omöjliggör eller allvarligt försvårar
meningsfulla vård- eller hjälpinsatser för sig själva eller de
andra som vistas i hemmet,2]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om sociala myndigheters möjligheter att ingripa
mot unga som begår brott på sätt som anges i
motionen,2]

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om snabbare utredning av brott begångna av
unga personer på sätt som anges i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om registrering av personer under 15 år som
gjort sig skyldiga till brott på sätt som anges i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statistik över brott begångna av
personer under 15 år,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om jourdomstolar på sätt som anges i motionen,

7. att riksdagen beslutar att upphäva 30 kap. 5 § andra
stycket brottsbalken.

Stockholm den 24 januari 1991

Rolf Dahlberg (m)

Jerry Martinger (m)

Allan Ekström (m)

Göthe Knutson (m)

Birgit Henriksson (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Göran Ericsson (m)

Filip Fridolfsson (m)

Inger Koch (m)

Eva Björne (m)

Carl G Nilsson (m)

1 1990/91:L618

2 1990/91:So287