Unga på arbetsmarknaden

Motion 2008/09:A368 av Magdalena Streijffert m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om anställningsskydd i syfte att stärka ungas ställning på arbetsmarknaden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om visstidsanställning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förkorta tiden för återanställningsrättens intjänande till sex månader från dagens tolv.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om fler heltidstjänster.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om arbetsmarknadspolitiska insatser riktade till unga.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om a-kassan.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om arbetsmiljö.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om arbetslivsforskning.

Arbete åt alla – ungas rätt på arbetsmarknaden!

Många unga har i dag problem med att ta sig in på arbetsmarknaden. Allra mest utsatta är de som inte avslutat grundskolan eller gymnasiet, men även för dem med avslutad akademisk utbildning kan det vara svårt att hävda sig utan arbetslivserfarenhet. Trots att det varit brinnande högkonjunktur så är det alltför många unga som inte får in en fot i arbetslivet. Sedan årsskiftet ökar arbetslösheten bland unga mellan 15 och 24 år. Under andra kvartalet i år var 22 000 fler unga arbetslösa jämfört med förra året och i juli var ökningen 30 000 unga. Det här händer när kullen med 18-åringar är 30 procent större än normalt.1 Regeringen har valt att införa en obligatorisk så kallad jobbgaranti för ungdomar mellan 16 och 24 år. Det har visat sig att de tidigare utlovade resurserna av hög kvalitet bara var tomma löften. Regeringens passivitet har alltså lett till att ungdomsarbetslösheten accelererat istället för att minska.

Att inte efterfrågas på arbetsmarknaden och inte klara sin egen försörjning innebär att det blir svårt att skaffa egen bostad och bilda familj. Det blir helt enkelt omöjligt att få en bra start på vuxenlivet. Kampen för att just unga människor ska få jobb, utbildning eller del av aktiva åtgärder är därför extra angelägen.

Tidsbegränsade anställningar och anställningstryggheten

Antalet tidsbegränsat anställda har ökat markant sedan 1990-talets början. Gruppen är numera stor och omfattar omkring en halv miljon arbetstagare. Bland dem som är 20–24 år är den ungefär lika stor som de som har en fast anställning. Bland kvinnorna är det en lägre andel som har fasta anställningar än män. Skillnaden har ökat de senaste 20 åren. År 1987 hade 79 procent av männen och 68 procent av de unga kvinnorna en fast anställning, 2007 var motsvarande andel ca 60 respektive 40 procent.2

Ibland sägs det att människor vill ha tillfälliga jobb – särskilt ungdomar. Tillfälliga jobb skulle göra att man kan komma och gå som man vill, åka ut och resa, vara fri och obunden. Givetvis finns enstaka sådana exempel, men i övrigt är detta en väl spridd myt. För de allra flesta, nästan alla, är ett tillfälligt jobb inget man väljer själv, utan det är något man tvingas acceptera i brist på andra alternativ. Drygt 95 procent av alla löntagare vill ha en fast tillsvidareanställning. Mer än var sjunde anställning är dock tidsbegränsad. Ett tillfälligt jobb ger för de flesta ingen ökad frihet. Tvärtom kan de t.ex. aldrig planera någon semester och det är svårare att få vidareutbildning, hälsokontroller, subventionerad friskvård, svårt att få hyra en lägenhet, teckna ett telefonabonnemang och andra fördelar som åtnjuts av dem som har tillsvidareanställning. Kort sagt blir hela tillvaron otrygg.

Den tidigare regeringen och riksdagen beslutade därför att stärka anställningsskyddet för visstidsanställda.

Den borgerliga regeringen har nu rivit upp beslutet om förstärkningen av LAS och i stället försvagat reglerna angående rätten till återanställning. Den borgerliga regeringen har förlängt tiden för återanställningsrättens intjänande till 24 månader i stället för 12 månader.

Dessutom infördes att visstidsanställningar ska kunna pågå upp till 24 månader, fler former för tillfälliga anställningar återinfördes samt att den totala tiden i olika visstidsanställningar hos samma arbetsgivare inte ska räknas samman. Det betyder att flera korta anställningar, såsom allmän visstidsanställning, vikariat, säsongsarbete och provanställning, kan staplas på varandra under en mycket lång tidsperiod.

Konsekvensen är att alla de med tidsbegränsade anställningar får ännu svårare att etablera sig på arbetsmarknaden och få tillgång till de rättigheter och möjligheter de tillsvidareanställda åtnjuter. Detta har lett till att otryggheten bland unga ökat och rädslan för att bli arbetslös växt.

Heltid en rättighet – deltid en möjlighet

Rätten att själv påverka sin arbetstid är begränsad för många unga och kvinnor inom LO-kollektivet i dag. I dag arbetar ca 115 000 LO-kvinnor kortare tid än vad de själva önskar. Samtidigt ökar antalet tidsbegränsade anställningar. Den allra otryggaste formen, behovsanställning, har sedan 1990 ökat från cirka 40 000 till 125 000. Det drabbar främst LO-förbundens kvinnliga medlemmar.

Inom TCO- och SACO-grupperna jobbar kvinnor deltid i lägre grad, och bland männen jobbar ca 8–10 procent deltid. Dock kan man se att LO:s unga män (upp till 24 år) i högre grad än genomsnittet jobbar deltid, 17 procent.3 Rätten till heltid är därför en fråga som har stark koppling till både klass- och könstillhörighet.

Möjligheten att gå från deltid till heltid är begränsad på grund av arbetsgivares ovilja att erbjuda kvinnor heltider. Det är vår skyldighet att skapa jämställda rättigheter och förutsättningar i såväl arbets- som familjeliv. Därför är det viktigt att skapa incitament och verktyg för att fler ska få heltidstjänster. Här spelar fack och arbetsgivare en viktig roll.

Ett jämställt arbetsliv

Arbetslivet har sedan lång tid tillbaka formats utifrån hur ett traditionellt familjeliv ser ut, ett familjeliv som bygger på att det ses som naturligt att kvinnor tar hand om barn och hem medan männen ses som de naturliga familjeförsörjarna. Med kraftfulla satsningar på offentlig sektor, på familjepolitik och barnomsorg har arbetarrörelsen tagit viktiga politiska beslut för att bryta den gamla traditionella och omoderna synen på kvinnors och mäns huvudsakliga ansvarsområden.

Unga kvinnor och män vill leva sina liv jämställt och vill ha såväl rätten som möjligheterna och förutsättningarna att vara ekonomiskt självständiga och självförsörjande genom sina arbeten. Unga män och kvinnor vill också ha förutsättningar som gör att man kan förena arbetsliv och föräldraskap. Tyvärr finns hinder för detta när man väl går in i arbetslivet. Som ny och ung på arbetsmarknaden kommer man in i en befintlig arbetsmarknadsstruktur, vilket den enskilde inte kan påverka i så stor utsträckning på egen hand. Den strukturen bidrar också till att upprätthålla en annan, den inom familjen. Många kvinnor har fortfarande huvudansvaret för det obetalda hemarbetet, och har krav på sig som blir svåra att hantera. Detta gäller både för den deltidsanställda kvinnan – som förväntas hinna med allt hushållsarbete under den tid hon inte arbetar, och som sedan får sämre pension och trygghet eftersom det arbetet inte räknas in – och för den heltidsarbetande kvinnan – som vill göra karriär men där kraven blir för tuffa, när hon ska försöka kombinera arbetslivet och hemmet.

Arbetsgivare kalkylerar med att de unga kvinnorna kommer att vara mer frånvarande från arbetet eftersom de i arbetsgivarens ögon förväntas ta ansvaret för att familjelivet fungerar. Som en konsekvens erbjuds unga kvinnor, oavsett om de planerar för barn eller inte, och oavsett om de har barn eller inte, alltför ofta deltidsanställning – dessutom ofta i kombination med tidsbegränsade anställningar. Unga män erbjuds i högre grad fasta heltidsanställningar.

Det är på tiden att vi nu tar ytterligare politiska beslut som gör att vi tar nya steg framåt mot jämställda villkor såväl utanför som i arbetslivet. Det är vår uppgift att fatta politiska beslut som gör att alla unga kvinnor och män har rätt, möjlighet och förutsättningar att forma sina liv.

En aktiv arbetsmarknadspolitik

För att undvika att ungdomar hamnar i långtidsarbetslöshet vill vi satsa på snabba och effektiva insatser i form av utbildning och praktik. Framför allt ser vi att det är viktigt att förbättra situationen för ungdomar som inte gått gymnasiet.

För att underlätta för unga att ta sig in på arbetsmarknaden kan införandet av lärlingsplatser och praktikplatser vara en möjlighet. En del platser kan kompletteras med utbildningar och andra kan exempelvis vara inriktade på att underlätta generationsväxlingar. Korta kvalificerade arbetsmarknadsutbildningar där det inte krävs några förkunskaper som är öppna för långtidsarbetslösa ungdomar mellan 20 och 24 år kan vara en annan möjlighet. Det är viktigt att lösningarna är individuellt utformade med det tydliga målet att skapa möjligheter för ett effektivt inträde på arbetsmarknaden.

Idag är etableringsåldern på arbetsmarknaden 28 år. Det betyder att den är på samma nivå som när arbetslösheten var som värst på 1990-talet. Många av dessa har redan en gedigen utbildning. Därför bör vi inrikta oss på att underlätta övergången till arbetslivet på ett sådant sätt att deras kompetens kan tas tillvara. Då kan olika former av traineeutbildning vara en lösning.

För en del ungdomar räcker inte detta och då bör vi även se över möjligheten att subventionera anställningar under en begränsad etableringstid.

Både för den enskilde och för vårt lands utveckling behöver vi stödja de människor som står längst från arbetsmarknaden och som oftast har låg utbildningsnivå. För dessa personer kan tröskeln till studier vara hög. Därför bör vi även finna lösningar för att minska trösklarna så att fler får ta del av kunskap som ger möjlighet att komma ut i arbete.

En diskriminerande jobbgaranti utan garantier

Regeringen införde en så kallad jobbgaranti för unga som är 16–24 år och som varit jobbsökande längre tid än tre månader. Den 8 augusti 2008 var 10 382 personer inskrivna i jobbgarantin för unga. Av dem deltog knappt 600 i utbildningar och endast sju hade praktikplats, en ganska passiv jobbgaranti alltså. Samtidigt har regeringen valt att satsa på generella åtgärder, som sänkt arbetsgivaravgift, riktade till företag i syfte att anställa fler ungdomar. Det berör främst de unga som redan innan stod närmast arbetsmarknaden och som troligtvis skulle ha fått jobb ändå. Kvar bli ett bidrag till de arbetsgivare som redan har eller ändå skulle ha anställt en ungdom. Det enskilt största problemet för långtidsarbetslösa unga är att de inte har den utbildning som efterfrågas och/eller har för liten eller ingen arbetslivserfarenhet. Som beskrivs tidigare i motionen behövs det individanpassade riktade insatser som fler praktikplatser och utbildningar. Introjobb och bristyrkesutbildningar är konkreta förslag på åtgärder som har avvisats av regeringen.

Dessutom är ersättningen till unga i jobbgarantin lägre än för övriga arbetslösa. De som kvalificerat sig för a-kassa får ut mindre trots att de betalar lika mycket som äldre i a-kasseavgift. Efter 100 dagar sänks ersättningen från 80 till 70 procent. Efter 200 dagar sänks den till 65 procent. Jobbgarantin är inte bara passiv, den diskriminerar också på ett oacceptabelt sätt ungdomar.

Unga utan skydd

Sverige har i dag, jämfört med andra länder, en hög andel unga medlemmar i fackföreningar. När man är ny i arbetslivet är risken att man blir utnyttjad och får till exempel fel lön stor, det visar inte minst LO:s satsning på jourtelefon för ungdomar. Med anledning av i motionen tidigare nämnda förhållanden för unga på arbetsmarknaden gällande anställningstrygghet och tillfälliga anställningar är behovet av ett fackföreningsmedlemskap och ett medlemskap i a-kassan av största vikt även för ungdomar.

Regeringen har infört stora förändringar av de ekonomiska villkoren för att vara medlem i fackförening och a-kassa. Detta kommer att drabba lågavlönade allra hårdast, dvs. ungdomar, kvinnor och invandrare, vilka också är de som har ett stort behov av att kunna få hjälp och stöd hos en fackförening.

Om man då har i åtanke att ungdomar tjänar allra sämst, och att inkomsten för deltidsarbetande givetvis är lägre än för dem som jobbar heltid, kan man se att dessa grupper kommer att ha oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att kvarstå som medlemmar i både fackförening och a-kassa, och därmed får de en än mer förvärrad situation i arbetslivet.

Unga och ohälsa i arbetslivet

Ohälsan bland unga ökar kraftigt. Det har alltid funnits starka kopplingar mellan otrygghet och ohälsa. De ungas otrygga situation på arbetsmarknaden visar sig i ohälsostatistiken. Det är också dokumenterat att unga och orutinerade anställda löper en ökad risk att råka ut för arbetsskador. I dag har vi en utbildningsverksamhet i samhället för att utbilda skyddsombud till arbetsplatserna. Skyddsombudens roll är att genom sin kunskap om arbetsmiljö och arbetsmiljölagstiftning kunna förhindra arbetsskador och skapa en god arbetsmiljö. Det skulle få stora konsekvenser för folkhälsan, inte minst bland unga, om stödet till arbetsmiljöutbildningen bantades ännu mer.

En konsekvens av att den borgerliga regeringen lagt ned Arbetslivsinstitutet är att vi förlorat ett kunskapscenter på dessa områden, och det gör också att vi betydligt minskat möjligheten att bedriva forskning på dessa områden. Institut som Arbetslivsinstitutet finns i de flesta europeiska länder och i USA. Vi behöver forskningen om arbetslivet och dess villkor i Sverige, både när det gäller arbetslivet i dess helhet och med fokus på ungdomars situation i arbetslivet.

Stockholm den 29 september 2008
Magdalena Streijffert (s)
Désirée Liljevall (s)	Fredrik Lundh (s)
Fredrik Olovsson (s)	Helén Pettersson i Umeå (s)
Johan Löfstrand (s)	Louise Malmström (s)
Maryam Yazdanfar (s)	Matilda Ernkrans (s)
Mikael Damberg (s)	Veronica Palm (s)
Luciano Astudillo (s)	Jennie Nilsson (s)

[1]	http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22620&a=1237955&lid=puff_1237944&lpos=rubrik,
[2]	http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/9173C5C5B6EC756EC12573FD0029B646/ $file/Etabl_pa_arbmarknaden.pdf s. 19,
[3]	ttp://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/A440EBA5DC8B078DC1256EBB00518175.