Uppföljning av rattfylleribrott

Motion 1992/93:Ju623 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s)

Rattfylleri och återfallsbrott i rattfylleri är ett stort och
omdiskuterat samhällsproblem. Förövare av sådana brott är
ofta högkonsumenter av alkohol. Ett bra sätt att förebygga
återfallsbrott vore om dessa personer kunde förmås att
ändra sina alkoholvanor radikalt. Hög alkoholkonsumtion
medför medicinska risker och även risk för kriminalitet som
trafikbrott, inbegripet rattfylleri, och problem i förhållande
till familj och inte minst barnen.

Högkonsumenten av alkohol är sällan medveten om sin
konsumtion. Han eller hon mår oftast bra, har åtminstone i
ett tidigt skede sitt sociala nät någorlunda intakt och
inkomst av arbete. När fortfarande förutsättningar finns för
att varaktigt kunna ändra alkoholvanorna hos en
högkonsument är denne oftast svår att nå på grund av
hans/hennes bristande insikt om sin stora konsumtion.
Därtill kommer de juridiska aspekterna att om
högkonsumenten/patienten inte vill medverka finns inga
lagliga möjligheter att laboratoriemässigt ställa diagnosen
högkonsument av alkohol, än mindre genomföra någon
form av rehabilitering.

Denna grupp högkonsumenter kan, enligt professor
Eckart Kühlhorn vid socialutskottets och alkoholpolitiska
kommissionens utfrågning den 26 november 1992, antagas
utgöra 7,5 procent
av den vuxna befolkningen. Gruppens mönster
överensstämmer väl med motsvarande hos gruppen
rattfyllerister, enligt legitimerade läkaren Kjell Roos
upgifter vid samma utfrågning.

Länsstyrelsen i Uppsala län började 1985 tillämpa en ny
rutin för beviljande av körkortstillstånd efter
trafiknykterhetsbrott. Avsikten var att minska återfallen
genom intensivare uppföljning av i första hand
rattfyllerister (grovt rattfylleri, 1,5 promille
eller mer). Denna rutin, ''Uppsalamodellen'',
motsvarar vad som föreskrivs i den författning som gäller
från den 1 juni 1990, TSVFS 1990:70.
Genomgående ställs krav på utlåtande av
psykiatriskt skolad läkare eller specialistkompetent läkare
med särskilda kunskaper i missbruksfrågor och som styrker
sökandes lämplighet ur alkohol- och eller drogsynpunkt.
För att ett sådant utlåtande skall kunna avges förutsätts
vanligen 3--6 månaders medicinsk uppföljning och
rehabilitering. Körkortstillstånd beviljas som regel vid
positivt läkarutlåtande men med villkor om fortsatt
uppföljning efter 6 respektive 18 månader. I samband med
rattfylleri medger lagstiftningen alltså uppföljning och
därmed rehabilitering av högkonsumenter i ett skede och i
en omfattning som skulle vara önskvärt ur rent medicinsk,
social och alkoholpolitisk synpunkt. Eftersom det är en och
samma högkonsument men utifrån olika samhällsaspekter
frågan gäller är verksamheten kring ''vidgad
lämplighetsprövning i samband med rattfylleri'' TSVFS 1990:70
av stort intresse.

Resultaten föreligger från Uppsala där man medicinskt
följt upp rattfyllerister, dvs. högkonsumenter, sedan 1985 i
princip enligt den ovan nämnda författningen. Resultatet
visar att återfallen i nya rattfylleribrott minskat från
förväntade 32 procent
till 3 procent.
Man ser motsvarande önskvärda minskning i
alkoholkonsumtionen. Observera att denna rehabilitering
har skett inom den reguljära sjukvårdens ramar utan några
extra arrangemang. Föraren/patienten har själv svarat för
kostnaderna.

Dessa resultat överstiger de förväntningar som vanligen
finns inom området alkoholrehabilitering.

En enkel ändring av reglerna för krav på medicinsk
uppföljning efter rattfylleri genom att sänka gränsen från
nuvarande 1,5 promille
skulle föra ca 12 000--15 000
högkonsumenter till en nödvändig medicinsk
alkoholrehabilitering. 0,5 promille är en nivå man sällan
överskrider i vanligt socialt drickande av alkohol, men
gränsen skulle lika väl kunna sättas vid den nuvarande
nedre gränsen för rattfylleri, dvs. 0,2 promille. En
uppfattning som också framförs i SOU 1992:131,
betänkande av Väg- och sjöfyllerikommittén.

Rattfyllerister tillhör en grupp som ur flera synpunkter
är svårare att nå än många andra högkonsumenter av
alkohol. Därför är det särskilt angeläget att kunna styra in
denna grupp i en medicinsk rehabilitering och ta till vara
denna möjlighet medan de fortfarande kan antagas vara
påverkbara. Därmed förhindrar man de mycket vanliga
återfallen i rattfylleri, allt enligt erfarenheterna från
Uppsalamodellen och bl.a. insatser som gjorts i Malmö.

Vad som emellertid förbisetts i sammanhanget är att
minst hälften av alla rattfyllerister inte skaffar sig körkort
efter en rattfylleridom. Det är inte osannolikt att dessa ändå
fortsätter att köra bil i stor utsträckning. Detta är ett helt
oacceptabelt förhållande. Det är därför inte bara
nödvändigt att rehabiliteringsinsatser sätts in enligt till
exempel Uppsalamodellen utan också av största vikt att
kravet på rehabilitering knytes till rattfylleribrottet. Här
krävs en lagändring.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ''Uppsalamodellen'' som metod
för att förhindra återfall i rattfylleribrott,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en lagändring så att
även de som förblir körkortslösa efter rattfylleribrott nås
med medicinsk rehabilitering i samband med brottet.

Stockholm den 25 januari 1993

Ingrid Andersson (s)

Gunnar Thollander (s)