Utbildning av fredsbevarande styrkor med polisiära uppgifter

Motion 2003/04:U294 av Michael Hagberg och Christin Nilsson (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om Sveriges ansvar vid utbildning av poliser som skall tjänstgöra i utlandet.

Motivering

Varje år tjänstgör cirka 200 poliser i polisens utlandsstyrka, ofta som civilpoliser på uppdrag av FN. Enligt Riksdagens utredningstjänst utför 110 svenska civilpoliser FN-tjänstgöring vid nio olika missioner: Albanien, Bosnien-Hercegovina, Serbien-Montenegro, Guatemala, Kongo, Kroatien, Makedonien, Västsahara samt Östtimor.

Civilpoliserna fungerar som rådgivare till den nationella polisen i det aktuella landet i olika frågor. De övervakar att de mänskliga rättigheterna tillämpas och kontrollerar hur den nationella polisen tillämpar tvångsmedel i sitt dagliga arbete. Dessutom genomför civilpoliserna utbildningsinsatser för den nationella polisstyrkan. I vissa situationer fungerar civilpoliserna som poliser i det land de är stationerade, d v s utför gripanden, husrannsakningar o s v. Det är ovanligt att FN går in och sköter hela rättskedjan men det finns exempel när även detta har skett, t ex Kosovo och Östtimor.

För att klara sitt svåra och viktiga uppdrag måste de poliser som sänds ut i FN-, EU- eller OSSE-uppdrag erhålla erforderlig och för uppdraget lämplig utbildning, varför de först måste genomgå ett utbildningsprogram i Sverige.

I Sverige leds utbildningen av civila poliser för uppdrag i samband med fredsbevarande insatser i andra länder av Rikspolisstyrelsen i samarbete med Försvarsmaktens centrum för internationell verksamhet, Swedint. Utbildningen sker på Swedint i Södertälje. Efter avslutad grundutbildning delas deltagarna upp efter vilket land de ska tjänstgöra i och får en s.k. missionsutbildning. Den är inriktad på det aktuella landet och lär ut vilka etniska och religiösa grupper som finns, vilken politik som förs m.m. Till kurserna inbjuds även poliser från övriga delar av världen.

Den svenska utbildningen används också som förebild i många andra länder. I t ex Danmark anordnas kurser efter svensk förebild. Även i Norge och i Finland ges kurser efter samma upplägg som i Sverige, liksom i Nederländerna, Österrike och Portugal.

Det svenska sättet att hantera denna utmaning fungerar bevisligen bra. Med sin professionella inställning, sitt starka ansvarstagande och sin känsla för vad som är rätt och fel gör den svenska personalen i samband med fredsbevarande insatser runt om i världen stora insatser. Det ska vi vara stolta över.

Tyvärr tar inte alla länder detta viktiga uppdrag på samma allvar, varför man också slarvar med utbildningen. Det vore därför önskvärt om den svenska regeringen även i fortsättningen stöder arbetet med en fortsatt utveckling av den svenska utbildningsmodellen samt i den mån det är möjligt försöker få så många andra länder som möjligt att anamma vårt framgångsrika sätt att hantera dessa frågor.

En idé kan vara att Sverige erbjuder sig att å värlssamfundets vägnar utbilda all den personal som med polisiära uppgifter spelar så stor roll för rättssäkerhet och bevarande av lugn vid fredsbevarande insatser runt om i världen.

Vi är övertygade om att såväl Rikspolisstyrelsen och Swedint, om de fick ett sådant uppdrag, skulle klara det på ett utmärkt sätt.

Stockholm den 6 oktober 2003
Michael Hagberg (s)	Christin Nilsson (s)